Tecken på att man är på Haneda: det står överallt att man inte alls är på Haneda, utan på ”Tokyo International Air Terminal”. (En beteckning ingen annan än Haneda använder.)

Annat tecken: det känns som att ta tåget in i framtiden, jämfört med Narita och dess murriga heltäckningsmattor som inte bytts ut sedan 1983. Haneda påminner snarare om futuristiska flygplatser som Changi (Singapore) och Incheon (Seoul). Det där tåget kostar förresten en bråkdel av Narita Express också, och kommer fram dubbelt så snabbt.

Det finns alltså mycket att gilla med Tokyos näst största flygplats. Ändå har jag inte varit här sedan julen 2013, när jag flög hem till Sverige första gången. Nästan alla internationella flyg går från betydligt mer avlägsna Narita, så man får pallra sig ut i vildmarken för 220 spänn (enkelresa) stup i kvarten om man reser mycket. (Inser att detta kanske inte låter så farligt med tanke på hur hutlöst mycket den 20 minuter långa resan med Arlanda Express kostar. Århundradets ocker.)

Det är sen kväll när jag sitter vid ett stängt café (intill gate 144, om någon vill komma och hälsa) och skriver detta. Intill mig sitter en massa asiater av okänd härkomst och pratar alldeles för högt. (En väninna sa att hon hade dåligt samvete över att hon stör sig så mycket på kineser etc. Jag tycker snarare att det är helt okej så länge man inte klandrar folk för att de härstammar från andra kulturer. Att jag är hyfsat asocial och oerhört känslig för oljud tyder inte direkt på att jag tillhör en överlägsen ras, men jag kan ju inte påstå att jag tycker det är helnice när exempelvis kineser sitter och skriker på offentliga platser. Det handlar ju dock bara om att man kommer från helt olika sammanhang, varav inget är bättre än det andra, och man är inte ond bara för att man pratar högre än vissa surmagade utlänningar finner behagligt. Jag kan ju garantera att många japaner genom åren skänkt mig onda ögon när jag suttit och skrålat på allehanda ölhallar!)

Mitt flyg går 00.05. Flyga hela natten, fy fan! Ibland kan det vara lite kittlande att vara på en nästan övergiven, nedsläckt flygplats sent på kvällen. (Kommer att tänka på när jag och Mr Pokemon skulle flyga från någon asiatisk stad en tidig morgon i vintras, och vi kom fram så tidigt att vi fick stå och vänta medan en liten gubbe låste upp hänglåset på gallerporten till terminalen.) Den här gången känns det dock mest segt. Kom hem från NY 21.00 igår (varpå den mödosamma Narita Express-färden tog vid, så jag var inte hemma förrän typ 23), så är fortfarande rätt rejält jetlaggad och allmänt sliten. Blev väldigt sugen på att ta en promenad idag, för det var FANTASTISKT väder! 23 grader och sol som låg på och gräddade lägenheten hela dagen. Eftersom jag behövde packa och jobba hanns inga såna nöjen med, men det kändes bra (om än lite konstigt) att faktiskt ha lite hemlängtan medan jag fortfarande är hemma.

Det enda roliga som hänt sedan sist är egentligen att jag som vanligt köpt på mig en massa musik som jag ska lyssna på medan jag är borta. Framförallt har jag börjat lyssna på black metal igen. Fan vad bra det känns. Blev trött på alla hipsters som började gilla Watain härom året, så jag tänker inte ens gå in på vad jag lyssnar på (plus att jag väl egentligen inte vill göra reklam för människor med vidriga åsikter, vilket black metal-män tenderar att ha). Men det är väldigt vacker musik. Jag brukade ta ut några av riffen på familjens akustiska gitarr när jag var typ 17. Sedan bad jag min redaktör på Sundsvalls Tidning gissa vad det var för låtar jag spelade en gång när jag satt på redaktionen och hade gitarren med mig inför ett rep. Den enda ledtråden han fick var att det var ett svenskt band. Han gissade på typ Eldkvarn eller något liknande, haha! Och det var inte dåligt gissat eller så. Men det låter ju helt absurt eftersom folk i allmänhet inte begriper att black metal kan vara ganska poppigt och durigt i grunden, det är bara det att allt det där asfalterats över med ett ett tjockt lager dist, och så tycker de flesta att bara oväsen återstår, för de kan inte tyda konturerna som fortfarande går att ana i bruset. Men det är bra att folk inte begriper, för då slipper jag känna mig som en hipster.

Nu fick asiaterna eld i baken. Det tycker jag verkar lite obekvämt, så jag nöjer mig nog med att gå och sätta mig på en jetmotor eller två.