Dag fem i NY och det känns redan som hemma. Tokyo tonar ut i backspegeln. Men det är fortfarande jättemärkligt att tänka att jag sitter på Manhattan. Det är nog lägenheten jag känner mig hemma i, snarare än NY. Varje promenad blir en liten semester.

En bra grej med att ha varit här ett gäng gånger de senaste tre åren är dock att det inte känns magiskt längre. Det är precis som med Tokyo: jag har vant mig, börjat se bortom det där sagoskimret, och lärt mig uppskatta stan för vad den verkligen är istället. Det måste vara jobbigt att flytta till en stad medan man fortfarande är nykär i den, och sedan upptäcka att det inte fanns någon substans bortom den där första korta förälskelsen. (Denna känsla kan eventuellt vara jobbig när det handlar om annat än städer också.) Inte för att jag FLYTTAT till NY, men tanken har förstås slagit mig, som alla andra. (Låt oss inte gå dit igen.)

Det har gått förbryllande bra att bo här den här veckan. Jag har aldrig varit här så här länge förut, med ett undantag, tror jag. Men nu när jag inte bor på hotell (genidrag) och därmed kan laga min egen mat så har jag kunnat leva mer ekonomiskt och hälsosamt – samt, tja, NORMALT – än någonsin tidigare. Trots att amerikanska matbutiker är mitt Disneyland äter jag ganska sunt, för till och med sund mat är god i USA. Jag orkar inte ens med några efterrätter, vilket är helt sinnessjukt för att vara mig, samt en skill jag ägnat mycket möda åt att öva upp hemma i Tokyo. Jag ägnar nästan hela dagarna åt att promenera svinlångt, och lägger inte ut pengar på annat än att gå på museum (bland de billigaste nöjen man kan tänka sig, sett till vad snittpriset per timme blir), samt att handla matvaror – även det löjligt billigt. Så här skulle man ju kunna leva. Bokstavligt talat, det skulle verkligen GÅ, jag skulle inte dö av det, som jag trott tidigare, när jag bara ätit hamburgare och shoppat hela dagarna när jag varit här.

Frågan är dock hur kul det skulle vara. Att bo på Manhattan, eller ens i Brooklyn, är ju helt absurt dyrt – tre gånger min redan höga hyra i Tokyo, lätt. Och i utbyte mot vaddå? Ett liv som är ganska trivsamt? Börja på ruta ett igen socialt? Och leva som en himla kyrkråtta under tiden? Bara för att… det är STATUS (närmare bestämt statusarnas status) att bo här? Eller vad?

Kanske skulle det vara värt besväret om jag redan kände en massa folk här så jag kunde bo här en begränsad period, ett år eller så, och bara maxa allt hela tiden. Uppleva, uppleva, uppleva. Eller om jag flyttade hit med någon. Känns ju inte som en erfarenhet man lär ångra, även om man blir tvungen att dra vidare rätt snabbt, om inte annat så av ekonomiska skäl.

Nåväl. Lite tankeföda, bara. Nu behöver magen sin föda också.