Gick, min psykiskt sjuka vana trogen, till Columbus Circle idag. 6 km fram och tillbaka, en rätt nätt promenix med Tokyo-mått mätt. Egentligen hade jag bara tänkt gå och handla runt hörnet, på Broadway (vad lustigt det känns att närmaste snabbköp ligger på BROADWAY – ”Nä, jag ska bara gå och ta ut lite pengar i GRAND CANYON”). Men när jag kom ut var det så varmt och skönt att min psykiska sjukdom förde fötterna söderut istället.

Precis utanför porten stod en pytteliten familj och gapade över något slags Halloween-dekorationer. När jag tog upp kameran blev de alldeles till sig: ”Åh, titta, han FOTAR!!!!!!!” Kanske var de amish. Men väldigt trevliga ändå. Jag hastade omedelbart vidare efter några artighetsfraser eftersom jag inte står ut med folk (*psykiskt frisk*), men blev ändå lite upplyft av att totala främlingar ofta är så absurt vänliga i det här landet. Det skulle man inte kunna tro om man är fördomsfull.

Det känns knappt som att jag är i NY. Så långt upp på Upper West Side bor jag. Blandade känslor. Saknar NY-känslan, den jag känt alla gånger när jag hängt nere i Midtown, som den turist jag är. Men på sätt och vis väldigt coolt att kunna ta en promenad ner till den känslan närhelst andan faller på.

Columbus Circle ligger i sydvästra hörnet av Central Park. (Försöker låta bli att droppa en massa verbala map pins utan att förklara ungefär var de landar. Blir så skitnödigt annars.) Den folkkäre rasisten Donald Trump har ett av sina vräkiga torn där nere. Jag hatade det redan innan han blev rasist (och folkkär), eftersom dess vidrigt pråliga fasad blockerade min utsikt över parken under min dyraste hotellnatt någonsin. Men hursomhelst, det är väldigt fascinerande att tränga in i suset och duset där nere kring de mest exklusiva adresserna (Central Park West, som jag gick längs och som du själv kan räkna ut var den ligger, är tveklöst en av världens dyraste gator). Liksom, man kastar hastiga blickar in i dessa befängda kokonger av mässing och marmor, kantade av ”door men” som ser ut som om de kommit direkt från högvakten, och människorna på andra sidan ser ut nästan som vilka som helst, den enda skillnaden är en vägg av pengar.

Det finns, tro det eller ej, även människor som inte fått jackpot i det amerikanska lotteriet. En sådan kvinna, rätt hårt åtgången, bad mig köpa något slags juice till henne inne på Duane Reade, ett typiskt amerikanskt ”apotek” som säljer medicin, chips och sprit (hela kostcirkeln, som ett visst GENI en gång skämtade). Medan jag stod i kassakön såg jag i ögonvrån hur en av vakterna kastade ut henne på gatan – visserligen inte handgripligen, men ändå. Det tiggs så himla mycket här. I Stockholm vill vi att allt ska vara lika coolt i New York, men tydligen är romer inte lika häftigt ”street” som svarta tiggare. Man ser inte många romer i hiphop-videor.