Fantastiskt seg dag. Trött som ett halvt as, samt en smula bakis. Fast inte så mycket. Peter (Ottsjö) säger att det förmodligen är för att jag promenerar hem efter varje utekväll istället för att ta taxi (det går alltså inga tåg nattetid i Japan). Att jag går av mig ruset, som om det vore en sträckt sena. Olustigt nog drabbades jag faktiskt av en sån också, eller rättare sagt en stukning, på fullen igår. Den lyckades jag INTE gå av mig. Undrar om det är bra att promenera från Shibuya till Shinjuku – vad kan det vara, en halvmil? – på nystukad fot.

Ottsjö, ja. Skypade med honom i två och en halv timme för några dagar sedan. Stämde av, liksom. Det var kul. Fick in många sköna zingers mot den jäveln. Man borde ha spelat in det.

Och imorgon ska jag och Sanna fortsätta med vårt lilla projekt. Jag har två kreativa projekt utanför jobbet nu! Samt ett som går på sparlåga och ytterligare ett som inte lämnat ritbordet riktigt än. Det där är sjukt viktigt för mig, för det ger mig en känsla av att, du vet, jag styr över mitt eget öde och allt det. Samt att jag ser så satans mycket fram emot resultaten av alla dessa projekt. ”Om ett halvår, då kommer det och det vara klart!” Sedan kan man sjösätta nästa projekt.

Jag ska inte klaga annars heller, seg dag eller ej. Har varit väldigt glad på sistone, samt försökt komma på varför. Kan inte säga att jag lyckats riktigt än. Men en nyckel är nog känslan jag bar med mig hem från Sverige alldeles i slutet av augusti, när alla gick runt och suckade över att sommaren var slut och att det var dags att börja jobba igen, medan jag visslade inombords över att jag skulle tillbaka till världens bästa stad och ytterligare ett par månader av sommar. Den känslan slog rot i mig.