Det luktar sopor i lägenheten. Ändå kan jag inte låta bli att känna att jag kommer sakna den satan. (Samt inte minst mina älskade sopor.)

Avslutade den här resan som jag inledde den: med en frisk, hurtig och högst ofrivillig promenad tvärs genom hela Central Park. Var förvånad över hur lätt det var att ta sig ända upp till 86:e gatan från Brooklyn – bara fem–sex hållplatser. När jag kom fram upptäckte jag varför: jag hade tagit expresståget till fel sida av Manhattan. Östra halvan av 86:e gatan istället för västra. Det som klipper av gatan på mitten, mellan öst och väst: hela jävla Central Park.

Men tydligen har jag lärt mig en del under dessa 8 dagar (eller vad det blir), för – *achievement-jingel* – den här gången kom jag ihåg att jag bara behövde söka mig fram till sjön och gå längs den för att komma upp till västra 90:e gatan. Ni fattar inte vilken befrielse detta var! Central Park är fan läskigt på kvällen. Det måste verkligen vara universums största park, ockuperar typ en tredjedel av Manhattan, och den är FYLLD av små labyrinter och irrgångar som inte är upplysta på kvällen. Den där första kvällspromenaden för 8 dagar sedan var genuint obehaglig. (Det är inte bara jag som nojar, Central Park åtminstone brukade vara ökänt farligt på kvällen. För gissa vilka som frodas i mörkret? MÖRDARE, samt inte minst SPÖKEN.)

Och apropå skumt belysta helveteshål fyllda med mördare så åkte jag som sagt till Brooklyn tidigare under kvällen. Var där i tjänsten, efter att ha suttit hemma i tjänsten hela dagen (och halva natten). Får förklara varför någon annan gång, men jag kan åtminstone avslöja att mitt uppdrag förde mig till New York University. (Ett universitet som har rätt dåligt rykte, inte minst eftersom det är obscent dyrt att plugga där, trots att det inte hör till USA:s högst rankade.)

Det var en intressant miljö att kika in i en stund, en rätt flashig skola fylld av helt vanliga (stenrika) människor. Lite annat klientel än museerna jag brukar hänga på, kan man säga. Inte mindre än två pers berömde mig för mina ”nice kicks” – och det säger jag sannerligen inte för att skryta, för vill jag skryta har jag på mig annat än vanliga Air Force 1 Mids, utan som en påminnelse om hur jävla trevliga och öppna amerikaner kan vara. Just det här exemplet var kanske inte så uppseendeväckande, men det skulle ALDRIG ha hänt i Japan. Annat som aldrig skulle hänt i Japan: under själva seminariet jag bevistade satt publiken och hostade, fnissade, gungade spastiskt och hostade ännu mer, till den grad att det var svårt att koncentrera sig på själva talaren (för övrigt japan – han med, höll jag på att säga). Jag har blivit överkänslig! Allt är så lugnt och välordnat i Japan – trots att alla utanför Japan tror att det är HEEEEELT CRAZY dygnet runt – att mitt förakt för alla som ens öppnar munnen för att hosta i offentliga miljöer nått genuint störda nivåer. (Gud vad mitt ex hatade min allergi mot minsta lilla oljud i min omgivning. Tur att jag är helt underbar på precis alla andra sätt.)

Det var för övrigt andra gången i Brooklyn för mig, någonsin. I NY har jag varit kanske 10 gånger, så det är en rätt dålig ratio, tycker nog alla Brooklyn-älskare, dvs hela Sverige. Men ni får komma ihåg att jag inte bor i Sverige längre, så jag är inte intresserad av Brooklyn. En smutsigare och nästan exakt lika dyr version av Manhattan, hurra. Men det var kul att äta på Peter Luger förra gången jag var där. Allmänt ansett som NY:s bästa steakhouse. Jag förstår mig inte på mat, men jag förstår mig på stek. Så jag gillar att samla på mig veritabla medium rare-skalper från fina hus av denna karaktär. (Du kanske minns mitt tjat om Wolfgang’s och The Oak Door i Roppongi.)

Det ska bli tråkigt att åka hem. Eller tråkigt och tråkigt, jag har hemlängtan. Eller hemlängtan och hemlängtan, jag vet inte vad man ska kalla det längre. Längtar både till Sverige och Japan! Tur att jag får återse dem båda rätt snart. Det tråkiga är att jag måste lämna NY, och denna supermysiga lilla lya. Jag har som sagt blivit rätt hemmastad här. Men nu är det tydligen dags att reversera den processen, packa ihop allt mitt skräp

Farväl – förlåt, hej på en stund – 620 West End Avenue.