Och välkommen tillbaka till New York, Alfred Holmgren. Senast du var här var i april, enligt Swarm-appen. Det var kul. Undrar varför du inte bloggade om den resan. Hälsningar din enda läsare, Alfred Holmgren.

När jag inte bråkar med mig själv är det förresten bra. Eller bra och bra. Trodde jag skulle komma fram pigg som en nötlärka eftersom jag sov normalt sista natten i Japan (har, efter många år av övning, lärt mig att stöka undan alla förberedelser inför varje resa i rimlig tid så jag slipper paniksova på flyget). Kom fram trött som en betydligt tröttare fågel istället. Kanske faktiskt borde ha sovit på planet istället för att se ”Terminator genisys” (++) och ”Ant-Man” (++++, inte minst tack vare det taffligt redigerade ljudspåret, där varje ”shit” och ”hell” byttes ut mot ”things” respektive ”heck”, uppenbart dubbat i efterhand). I gengäld hann jag jobba som ett djur också (resan tog 12 timmar, så). Samt drabbas av hemlängtan också, sjukt nog. Fick upp inre bilder från alla mina promenader kors och tvärs över halva (västra) Tokyo. Och nu ska jag alltså behöva nöja mig med Central Park och Upper West Side. Ja, det är ju så man blir förbannad av orättvisorna i dagens samhälle.

Annat jag gjorde på planet: drack tre överraskande stora glas vin (ANA snålar inte med alkoholen, tydligen). Blev så berusad att jag trodde det stod London på flygkartan strax ovanför NY, vilket det också gjorde.

Var nog även den enda på planet som skrattade rakt ut varje gång en av de japanska flygvärdinnorna ropade ut ”Ladies and gontlemen, place be careful” i högtalarsystemet, vilket var HELA TIDEN (mycket turbulens).

När jag tagit mig fram till Manhattan via 40 olika tåg (varför finns ingen motsvarighet till Narita/Arlanda Express från JFK?) gick jag till ett café för att hämta ut nycklarna till lägenheten jag hyr. ”Chris, right?” frågade killen i kassan. ”Christina?” Det var nästan ett mer kreativt smeknamn på mig än ”Aflred”, som lägenhetens ägare kallar mig (det är för övrigt hon som heter Christina, inte jag, om café-killen läser detta).

Sedan traskade jag vidare med min (skonsamt nätta) packning norrut, mot 90:e gatan. Så ja, jag bor alltså på Upper West Side, med betoning på UPPER. 90:e gatan säger dig ingenting om du inte varit i NY, men om jag berättar att det är minst 50 kvarter norr om det som väl kan klassas som stadskärnan – och tätt inpå alltjämt ogentrifierade Harlem – så kanske du anar hur avsides det känns. Rätt trist stämning här när jag kom hit där på kvällen. Jag har nästan aldrig varit på UWS förut (däremot gillar jag verkligen UES, där rikingarna bor – om man nu inte är rik som har råd med en lägenhet för 11 miljoner kr, vilket är medianpriset här på UWS).

Huset jag bor i är värsta kråkslottet, åtminstone jämfört med min byggnad i Shinjuku, som byggdes för bara några år sedan. (Detta lärde jag mig av byggnadens japanska Wikipedia-sida. Annat jag lärde mig: det finns helt vanliga bostadshus i Japan som har egna WIKIPEDIA-SIDOR.) Det är sjukt med New York att många hus är såna RUCKEL, men ändå kostar det över 20 000 kr att hyra en lägenhet här. (Nu tror vissa av mig att jag skojar, men snitthyran på Manhattan är 33 000 kr.) Lite som Stockholm. Allt gnisslar och knarrar, det är synliga och tejpade strömkablar här och var, fönstren går inte att stänga ordentligt, det tar flera minuter innan duschen blir varm, trapporna jämrar sig som om de inte behövt bära en människokropp sedan depressionen. I Japan byggs allt nytt hela tiden, så det är väldigt ont om hus som är äldre än några decennier. När man som privatperson köper en tomt är det ganska standard att man river huset man fick på köpet och bygger ett nytt istället. Så har de inte gjort här, kan jag lova.

Men det är nice ändå. Jag gillar mer och mer att bo i folks lägenheter, alltså när de är borta. I Sverige i somras bodde jag inte en enda natt på hotell, för första gången. Sjukt befriande. Jag som verkligen behöver vara ifred väldigt mycket trivs faktiskt bättre med det, om inte hotellet är extremt bra, men isåfall är det ju också extremt dyrt, och jag är hellre i NY åtta nätter än två för samma pris.

Känns också bra att kunna beställa vettig mat igen, 89 restauranger hade jag att välja på när jag kollade förut. (I Shinjuku har jag typ… fem? Varav 4,5 kräver att man beställer för helt sinnessjuka summor för att de ska orka leverera maten. Bönder!!!) Men jag blir lite sugen på att inte använda Eat 24 längre när jag får meddelanden som detta: ”Pro Tip: Every time you tell a friend about Eat 24, a unicorn high fives a t-rex in outer space.” Förbannade idiotiska nördhumor. Folk som tror att alla meningar som inkluderar dinosaurier, rymden, laser och/eller enhörningar triggar automatiska asgarv. Samt inte minst att jag, i egenskap av ”nörd”, tillhör målgruppen för dessa ”skämt”.

Det slutade hursomhelst med att jag, i min desperation efter flighten, ändå beställde quesadillas samt friterad kyckling. Quesadillorna sparar jag till imorgon eftersom de i USA har uppfunnit uppfinningen microvågsugn, vilket de inte gjort hemma i min lägenhet än. UPPDATERING: jag råkade äta quesadillorna till efterrätt istället för frukost =(

Nu ska denna mörbultade New York-bloggare sova ruset av sig. Aflred ”Chris” Holmgren signing out.