Det är knappt jag kan begripa att Hongkong faktiskt finns kvar. Inte för att jag trott att hela stan gått under som ett modernt Atlantis, utan för att min enda bild av Hongkong är den jag har längst bak i minnesbanken, från min enda tidigare resa hit, för snart 9 år sedan. Det är så otroligt märkligt att återvända och upptäcka att det som antagit mytiska proportioner i mitt minne faktiskt bara är en helt vanlig stad, som faktiskt finns på riktigt, utanför mitt huvud. Att den funnits här hela tiden medan mitt liv gått vidare, med Hongkong anno 2007 som ett av de grumliga sedimentlagren längst ner i min hjärna.

Eller helt vanlig och helt vanlig. Hongkong är tveklöst en av Asiens mest iögonfallande metropoler, en serie pelare i glas och stål som skjuter upp ur sundet (bilden ovan) mellan fastlandet och de öar som utgör resten av regionen. Så mycket minns jag också från förra besöket.

Vad jag också i övrigt, det lilla som jag fortfarande kan fiska upp ur den där minnesbanken: vi bodde på ett litet hostel högt upp i ett höghus på Hongkong-ön, det som är stans svar på Söder (geografiskt sett). Fortress Hill tror jag området hette. Vi åt McDonald’s till lunch varje dag (jaja, jag vet att det anses vara fult och okultiverat, men orka). De hade något som hette Sprite Pineapple Punch som var helt otroligt gott! Med extra tjockt sugrör som man kunde suga i sig ananas-tärningarna. Näst godaste läsken någonsin. Vi åt inte PÅ McDonald’s utan tog med oss maten till något slags innergård i närheten, där vi satt och studerade kanjisarna på skyltarna omkring oss, på fasaderna som var så nedgångna att de liksom såg eldhärjade ut, medan barn sprang runt och lekte. Det var så mysigt. Vi tog färjan fram och tillbaka till Kowloon (norra halvan av Hongkong) nästan varje dag, har jag för mig. Också mysigt. Vi besökte småtrista nöjesparken Ocean Park, men av någon anledning inte Disneyland. Vi åt rätt äcklig kinesisk mat på en dyr restaurang (efterrätten var geléklumpar med bönor i mitten), samt rätt god mat på en billig, där vi höll på att spotta ut vattnet för att det visade sig att det var sockrat! Vi besökte ett tempel (som var stängt) och ett rymdmuseum och Victoria Peak, en bergstopp som man åker linbana upp till. Det sistnämnda var en flopp eftersom det var svintjock dimma just den dagen, så den utlovade hisnande utsikten uteblev, man såg kanske en meter framför sig. Jag hade med mig kakor som jag köpt i ett av de tusentals bagerierna nere på vår gata, som vi satt och åt där uppe på utsiktsplattformen, i mörkret, höll jag på att säga, men det var bara helt GRÅTT omkring oss. En annan märklig grej var att det fanns en Electronic Arts-butik i samma byggnad som utsiktsplattformen. Så himla märkligt specifik grej att placera på ett berg utanför Hongkong. (Hur ofta hittar man ens en renodlad EA-butik?)

Vad minns jag mer? Jo, den långa och hisnande vackra boardwalken (vad det nu heter på svenska) längs vattnet, med utsikt över hela skylinen. Samma strandpromenad som jag nu bor tvärs emot, och som plötsligt ser ut som bara en deppig remsa vid horisonten, knappt värd att minnas i ens 9 minuter. Livet är allt bra konstigt ibland.

Idag firade jag min hemkomst till Japan med att besöka ännu en inspelningsplats från min favoritfilm ”Lost in translation”. Tyvärr var denna plats ett sjukhus, och anledningen till besöket inte mitt brinnande filmintresse, utan den brinnande smärtan i min hals sedan blixtvisiten i Bangkok.

Det var ändå fascinerande att omedelbart känna igen sig från filmen. Entrén såg ut nästan precis som jag minns den, när Bill Murray skjutsar in Scarlett Johansson i rullstol, fram till samma disk som jag registrerade mig vid. Och jag tror jag hittade exakt den plats, på rätt våning och allt, där denna fantastiska scen förevigades.

I övrigt var det väl inte så dunderkul att sitta i väntrummet i två timmar och snegla avundsjukt på japanernas sneakers, medan en lustig robotkamera (???) gled förbi då och då längs en räls uppe i taket. Men det var lite kul att låtsas inte förstå japanska, vilket alltid brukar vara min taktik när jag besöker farbröder doktor, eftersom man inte vill riskera att missförstå information om medikation som avgör huruvida man kommer kunna andas de närmaste dygnen eller ej. Jag förstod ju det mesta av vad sköterskorna sa till mig på japanska ändå, men i konsekvensens namn såg jag istället ut som ett frågetecken. Den wallraffande idioten. Apropå idioter så krävdes det att halva sjukhusets brain trust sammankallades för att de skulle räkna ut vad ”resultat” heter på engelska. Det var nästan lite väl konsekvent av mig att inte göra slut på deras lidande genom att erkänna att jag faktiskt förstod den japanska förklaringen.

Doktorn var dock snäll, och talade fint om hur vackert det var i Stockholm när han var där en gång i tiden. ”En bättre stad att bo i än Tokyo”, konstaterade han.

Det ska bli skönt att bli frisk (testa gärna du med!), och det är ärligt talat även förbannat skönt att bo i västra Shinjuku i såna här lägen, med ett av Tokyos största sjukhus på armslängds avstånd. Ungefär som när jag skulle hälsa på Suda 51 på Grasshopper-kontoret i samma kvarter, med skillnaden att det den här gången förhoppningsvis räddade mitt liv snarare än skänkte min tragiska vardag lite falnad stjärnglans.

Sjukhusbesöket kostade förresten skjortan, över 10 000 yen (ca 700 kr) inkl medicin för de närmaste dagarna – och då täckte ändå min (svindyra) försäkring större delen av kostnaden, så den där summan var bara toppen av ett pengaberg. Men det var kul att betala ändå, för man gjorde det i automater med pekskärmar istället för att behöva interagera med något så vidrigt som människor.

Och som tack för de där 700 kronorna fick jag åtminstone ett patientkort (alla sjukhus och mottagningar i Japan har specifika patientkort, så man behöver kånka runt på 68 stycken istället för ett enda – höjden av smidighet!), vilket kan komma väl till pass nästa gång jag springer på Sofia Coppola i New York och vill visa hur mycket vi har gemensamt.

Såg ut som Donald Trump i håret när jag vaknade 05.10, efter två timmars kraftigt medikerad sömn. Men det kunde inte hjälpas. Minuter senare dundrade jag fram längs tyst gapande motorvägar mot min gamla vän Changi-flygplatsen, längs tindrande alléer av gatlyktor, som de mångdubbla tandraderna på en vithaj. Anade Raffles Place, konserthusets dubbla räfflade bubblor och pariserhjulet Singapore Flier i fjärran. Började redan bli nostalgisk.

När jag klev ur taxin var hettan som att bli slickad av en hund i ansiktet. Sedan omedelbart in i terminalens bitande arktiska kylan. Och här sitter jag nu och försöker samla tankarna vid ett ensamt bord på Burger King.

Resan slutade bra, om man inte räknar denna vidrigt tidiga uppgång. Igår firade vi vår sista kväll med flädercider som Susanna köpt med sig hem från Ikea. Sedan klarade vi ”Soma” (fånigt slut). På dagen besökte jag Susannas jobb, på National University of Singapores Yale-campus (de har något slags samarbete). Förstås sjukt jävla pråligt, som allt annat här. Små skyskrapor, minst en enorm park, takpool, restauranger. Kontrasten till Princetons tinnar, torn och lummiga rabatter kunde inte vara större. I det komplicerade källarsystemet som förbinder ett gäng byggnader hade Susanna sitt nya instrument, som såg ut som något slags Nasa-utrustning invirat i folie. Men jag föredrog hennes kontor, där den enda inredningen bestod av två Yoshi-amiibos i garn på skrivbordet.

Nu piper det omkring mig här på flygplatsen. Antingen börjar det bli dags att röra sig mot gaten eller så har jag lyckats trigga ett alarm genom att svära på deras publika wifi-nätverk (att svära offentligt är, tro det eller ej, olagligt i Singapore). Vi hörs igen när jag lyckats övertyga Donald Trump att betala min borgen.

(mer…)

Efter tre veckor i Singapore känner jag inte att jag börjar hitta i Singapore. Utan UNDER Singapore. Om man bortser från min djungelexpedition har jag knappt tillbringat mer än en kvart ovan jord sedan jag kom hit i början av oktober.

Som jag nämnt tidigare är det nämligen högst frivilligt att ge sig ut i friska luften, eftersom ett avancerat, luftkonditionerat spindelnät av gångtunnlar breder ut sig mellan tunnelbanestationerna och varuhusen i underjorden. I Tokyo är min vanligaste promenadrutt den som går från västra Shinjukus skyskrapor via en serie bakgator ner till Yoyogi-parken och Meiji-helgedomen. Här är det istället sträckan från City Hall-stationen till Suntec City, som tar kanske 20 minuter, utan att man får i sig en enda munfull frisk luft. (Vilket inte är så ohälsosamt som det låter, utan tvärtom.)

Men en sak är säker, och det är att jag börjat känna mig hemma här. Separationsångesten är redan över mig inför hemfärden på fredag. Som vanligt. Som det var i NY nu senast också, och i Princeton i våras, och lägenheterna jag lånade i Sverige i somras. Många verkar tycka det är stressigt att resa, jag tycker bara det är stressigt att resa hem, som i UPPSLITANDE, för det tar typ en natt innan min hjärna bestämmer sig för att den nya plats den transporterats till är hemma från och med nu.

En annan grej som känns bekant är att jag varit för upptagen med att må gott för att hinna blogga ordentligt medan jag varit här. Så det här inlägget blir ett uppsamlingsheat för att avhandla allt det jag inte hunnit reflektera över tidigare.

Ett av mina första intryck av Singapore den här gången var hur mycket det påminner om Vietnam med sin grönska och små sjöar. Tills man kommer in i stan, vill säga. Där påminner det om en annan planet istället. Orchard Road är alltjämt den skrytigaste gata jag sett, ljusår bortom Times Square (ingen gata, men du fattar ändå) eller Ginza. Varuhusen är som frysta explosioner av glas, och så stora att det känns som om de skulle kunna svälja varsitt Disneyland.

Trots att det är en asiatisk metropol, vilka inte direkt brukar vara kända för sin harmoniska atmosfär, är det otroligt lugnt och tyst (och framförallt rent) nästan överallt. Bara några timmars bilfärd bort ligger Kuala Lumpur, som typ är en ”Mad Max”-öken med några skyskrapor i mitten. Singapore känns som ren science fiction i jämförelse. Eventuellt beror lugnet till viss del på att det typ är förbjudet att öppna munnen, kanske även att existera. Här finns som sagt ingen yttrandefrihet, och det är olagligt att både svära (!) och säga något rasistiskt i offentliga sammanhang. Vad som däremot finns är skyltar och anslag precis överallt som informerar en om att nästan precis allting är olagligt: snatta, planka, äta och dricka på fel platser, ta med för stor packning på tunnelbanan. Ändå måste jag säga att stämningen är förträfflig, men det kanske den är i Riyadh också, eller Pyongyang.

Det där om rasismen ska förresten ha att göra med myndigheternas till synes framgångsrika strävan efter ”racial harmony”. Det är inte direkt Jimmie Åkessons våta dröm, en liten ö där mängder av kulturer faktiskt inte bara lyckas samsas utan byggt upp ett av de mest ekonomiskt framgångsrika samhällena någonsin, på bara 50 år. Man brukar hänvisa till platser som Paris och NY som kulturella smältdeglar, men Singapore är så kulturellt fragmenterat att nästan all officiell information skrivs ut på fyra språk: tamil, malay, kinesiska och engelska.

Det begås typ inga brott här, trots att nästan allt är ett brott i Singapore. Utanför Susannas byggnad står det ett plakat från polisen med texten ”CRIME ALERT”, med anledning av det nationella traumat att en cykel blivit stulen här. Jag tappade min Iphone i taxin när vi åkte till Changi för att flyga vidare till Bangkok. Vi hade inte ens hunnit genom securityn innan chauffören återvände, glatt viftande med min högst stöldbegärliga (och, svettigt nog, upplåsta) mobil. En vänlig passagerare hade tydligen informerat honom om fyndet istället för att filéa ut sim-kortet och sälja telefonen på svarta marknaden (alternativt göra kaos med mina Google-, Aftonbladet- och FB-konton samt kreditkort), om det nu finns en sån i Singapore.

Och konsekvensen av alla dessa mer eller mindre drakoniska lagar är som sagt att Singapore är det land i världen med flest miljonärer (i dollar, alltså) per capita, och en absurt hög levnadsstandard. Det är verkligen Japan dragit till sin spets – med myndigheter som inte kväver impulsen att ta till kroppsstraff och beskära pressfriheten (det sistnämnda har Japan flirtat flitigt med på sistone, tyvärr), och hela samhället genomsyrat av en ungefär lika hårdför kapitalism. Ett led i detta är att locka hit gräddan av alla branscher, utom icke önskvärda sådana som journalistik. Enligt Susanna tjänar amerikanska postdocs (akademiker har för övrigt en gräddfil förbi visumkraven i Japan också) så befängt mycket i Singapore att deras lön måste trappas ner successivt hemma i USA sedan för att de ska överleva omställningen. Men så är det här också världens absolut dyraste stad att bo i. Vill man ha en bil måste man inte bara ha körkort, utan även ett tioårigt tillstånd för själva fordonet – varav ett begränsat antal auktioneras (!) ut varje månad. Snittpriset ligger just nu kring 400 000 kronor. Ja, bara för själva tillståndet. Och i Sverige svettas folk över trängselskatter.

Sista dagen i Singapore inför Bangkok tog vi in på hotell, som jag nämnde (tydligen utan förklaring) i ett tidigare inlägg. Otroligt pampigt var det, den vackraste lobby jag sett. Vi drack varsin Singapore Sling på Long Bar, hotellbaren där nationaldrinken uppfanns. (Jag blev så tagen av hela situationen att jag köpte med mig ett Singapore Sling-glas i originalutförande, som de såg ut för 100 år sedan, samt sex små flaskor Sling-mixer från hotellets gift shop – för givetvis har de en sådan också, med enbart olika reklamprodukter för just själva hotellet.)

På kvällen gick vi på konsert i likaledes pampiga, men betydligt modernare, Esplanades – ett komplex med konserthall och massa annat, dvs typ som varje byggnad i hela stadskärnan. Konserten var rätt fantastisk. Rachmaninov. Pianisten var så briljant att han efteråt blev inkallad sju (!!!) gånger till under konstanta applådåskor, varpå han gav oss två spontana små extranummer.

Allt var så rent, så modernt, så artigt, så sobert, så luftkonditionerat. Jag tittade upp i taket och tänkte att det ändå är rätt sjukt att jag sitter i denna byggnad, denna stad, denna världsdel medan höstregnet faller över de tuggummispräckliga trottoarerna och busskurerna hemma i Stockholm.

(mer…)

(mer…)

Jag övervägde att inte inviga Bangkok-bloggen alls, för om det är något land svenskar inte behöver mer information om är det ju Thailandet. Den enda svensk som egentligen behöver det är jag själv, eftersom jag aldrig varit här förut (och ändå har jag mage att kalla mig svensk!). Så det är ju tur att den här bloggens enda läsare ändå är jag själv.

Egentligen var inte planen att jag skulle vara här nu heller. Men planet ville annorlunda. Närmare bestämt den plastiga Air Asia-kärra som jag och Susanna fick ett ryck och bokade in oss på härom helgen, när vi insåg att en weekend-resa till Bangkok kostar typ lika mycket som en dagstur till en sån där malaysisk paradisö som Singaore omges av, och som vi hade tänkt ta en billig färja till. (Air Asia = Asiens Ryanair, men 100 ggr bättre. Utsett till världens bästa lågprisbolag sju år i rad av Skytrax, och om det inte säger dig något så kan jag informera dig om skillnaden märks när man flyger med dem.)

Och det känns knappt som att jag faktiskt ÄR i Bangkok. Det Bangkok jag kände via andrahandsinformation från både svenskar och thailändare var ju en enda stor stinkande soptipp, dit bara dräggiga backpackers och torskar sökte sig. Och så kommer man fram och upptäcker att det nästan är en stad denna bortskämda Tokyo-bo skulle kunna tänka sig att dröja sig kvar i en längre period, om det inte vore för värmen.

Redan vid incheckningen till hotellet började undra om vi hamnat fel, när japanskorna (!) bakom disken kvittrade förtjust om vilken välordnad och praktiskt stad Bangkok är, och dessutom svalare än Tokyo på sommaren. (Som du kanske anat vid det här laget så skojar inte japaner när de säger att något är välordnat.) Vilket bekräftats gång på gång dagarna sedan dess, bortsett från svalkan.

Vad vi gjort utöver att förbluffas av Bangkoks ren- samt prydlighet? I lördags landade samt chillade vi. I söndags åkte vi västerut mot floden (vi bor i Sukhumvit) för att beundra alla palats och buddhor, samt svettas 68 liter vardera i den obarmhärtiga hettan. Sedan tog jag ett dopp i hotellpoolen, vilket jag kan rekommendera. I måndags chillade vi på dagen, och åkte sedan till Sky Bar at Lebua på kvällen. Den är tydligen känd från ”The hangover 2” (som jag ej sett, då jag ej ser på film), och är en takbar på 64:e våningen med rätt cool utsikt över Bangkok. Men trots god mojito och att vi befann oss tio våningar högre än på New York Bar i Tokyo (samt inte minst utomhus) var det inte så galet som jag hade förväntat mig. Så himla häftigt är inte Bangkok uppifrån. Lite som Shanghai, byggnaderna är helt sinnessjukt höga (när jag var där låg mitt hotellrum på 85:e våningen), men det finns inte så mycket att se från dem, ens de sällsynta dagar då hela stan inte är täckt av smog. Det kan man dock leva med, med tanke på hur mysigt det mesta är nere på gatunivå. (Jag fattar att det finns områden som inte är fullt så mysiga, typ ökända Khao San. Men åk inte dit då. Du behöver inte åka till Reeperbahn bara för att du är i Hamburg heller, eller Kabukichō i Tokyo.)

Idag begav jag mig till något som heter Jim Thompson House, ett ställe som tillhört Jim Thompson, samt är ett hus. En inblick i hur väldigt välbeställda expats levde i Bangkok för 50–60 år sedan. Traditionell arkitektur med moderna (nåja) bekvämligheter och estetik. Väldigt fascinerande, tänk franska plantagen i ”Apocalypse now”. Jag älskar den här typen av museer. Gå till Hallwylska palatset i Stockholm om du undrar varför. Eller Frick Collection om du råkar vara i NY någon gång.

Och så har vi hunnit äta en massa god thaimat (tips!!!) och gå i shopping malls och så. Köpcentren här är inte lika galna som i Singapore, men vissa är inte långt ifrån. Till och med kollektivtrafiken är toppmodern – i den mån den existerar. När man glider in på Phrom Phong-stationen, ovanpå en stimmig motorväg och med vitglimrande varuhus i alla riktningar, kunde det lika gärna ha varit Roppongi Hills eller Raffles Place. Däremot är det förbluffande att sky train-systemet, som det kallas, bara har två linjer, och att de knappt går förbi några turistattraktioner alls. Det är ungefär som i LA: vill man åka mer än några kvarter får man ta taxi. Och tyvärr är bilköerna i Bangkok helt befängda även med LA-mått mätt. Susanna räknade ut att det under en av våra åtskilliga taxiresor tog oss i snitt 15 minuter att avancera ett kvarter!

Ett annat problem om man är bortskämd och just kommit från Singapore (där alla pratar engelska flytande eftersom det är ett av de officiella huvudspråken) är att det är svårt att förstå engelska med thailändsk brytning. Flera gånger på hotellet tror jag att personalen försöker prata thai med mig, innan jag inser att jag faktiskt känner igen ett par engelska ord i soppan av stavelser. Och allvarligt talat, jag ÖNSKAR att jag hade det problemet i Tokyo, där folk som kan mer än japanska är så sällsynta att man undrar om de avrättas med artillerikanon för svek mot gudarnas utvalda språk.

Den enda slutsats jag kan dra, hur elitistisk den än låter, är att om man som svensk kommer till Bangkok och tycker att det är ett skabbhål, då har man inte sett många andra städer. Åk till Kuala Lumpur, Phnom Penh eller Ho Chi Minh City om du vill se en skabbig asiatisk metropol. Och lämna min nya favoritstad ifred.