Såg ut som Donald Trump i håret när jag vaknade 05.10, efter två timmars kraftigt medikerad sömn. Men det kunde inte hjälpas. Minuter senare dundrade jag fram längs tyst gapande motorvägar mot min gamla vän Changi-flygplatsen, längs tindrande alléer av gatlyktor, som de mångdubbla tandraderna på en vithaj. Anade Raffles Place, konserthusets dubbla räfflade bubblor och pariserhjulet Singapore Flier i fjärran. Började redan bli nostalgisk.

När jag klev ur taxin var hettan som att bli slickad av en hund i ansiktet. Sedan omedelbart in i terminalens bitande arktiska kylan. Och här sitter jag nu och försöker samla tankarna vid ett ensamt bord på Burger King.

Resan slutade bra, om man inte räknar denna vidrigt tidiga uppgång. Igår firade vi vår sista kväll med flädercider som Susanna köpt med sig hem från Ikea. Sedan klarade vi ”Soma” (fånigt slut). På dagen besökte jag Susannas jobb, på National University of Singapores Yale-campus (de har något slags samarbete). Förstås sjukt jävla pråligt, som allt annat här. Små skyskrapor, minst en enorm park, takpool, restauranger. Kontrasten till Princetons tinnar, torn och lummiga rabatter kunde inte vara större. I det komplicerade källarsystemet som förbinder ett gäng byggnader hade Susanna sitt nya instrument, som såg ut som något slags Nasa-utrustning invirat i folie. Men jag föredrog hennes kontor, där den enda inredningen bestod av två Yoshi-amiibos i garn på skrivbordet.

Nu piper det omkring mig här på flygplatsen. Antingen börjar det bli dags att röra sig mot gaten eller så har jag lyckats trigga ett alarm genom att svära på deras publika wifi-nätverk (att svära offentligt är, tro det eller ej, olagligt i Singapore). Vi hörs igen när jag lyckats övertyga Donald Trump att betala min borgen.