Jag övervägde att inte inviga Bangkok-bloggen alls, för om det är något land svenskar inte behöver mer information om är det ju Thailandet. Den enda svensk som egentligen behöver det är jag själv, eftersom jag aldrig varit här förut (och ändå har jag mage att kalla mig svensk!). Så det är ju tur att den här bloggens enda läsare ändå är jag själv.

Egentligen var inte planen att jag skulle vara här nu heller. Men planet ville annorlunda. Närmare bestämt den plastiga Air Asia-kärra som jag och Susanna fick ett ryck och bokade in oss på härom helgen, när vi insåg att en weekend-resa till Bangkok kostar typ lika mycket som en dagstur till en sån där malaysisk paradisö som Singaore omges av, och som vi hade tänkt ta en billig färja till. (Air Asia = Asiens Ryanair, men 100 ggr bättre. Utsett till världens bästa lågprisbolag sju år i rad av Skytrax, och om det inte säger dig något så kan jag informera dig om skillnaden märks när man flyger med dem.)

Och det känns knappt som att jag faktiskt ÄR i Bangkok. Det Bangkok jag kände via andrahandsinformation från både svenskar och thailändare var ju en enda stor stinkande soptipp, dit bara dräggiga backpackers och torskar sökte sig. Och så kommer man fram och upptäcker att det nästan är en stad denna bortskämda Tokyo-bo skulle kunna tänka sig att dröja sig kvar i en längre period, om det inte vore för värmen.

Redan vid incheckningen till hotellet började undra om vi hamnat fel, när japanskorna (!) bakom disken kvittrade förtjust om vilken välordnad och praktiskt stad Bangkok är, och dessutom svalare än Tokyo på sommaren. (Som du kanske anat vid det här laget så skojar inte japaner när de säger att något är välordnat.) Vilket bekräftats gång på gång dagarna sedan dess, bortsett från svalkan.

Vad vi gjort utöver att förbluffas av Bangkoks ren- samt prydlighet? I lördags landade samt chillade vi. I söndags åkte vi västerut mot floden (vi bor i Sukhumvit) för att beundra alla palats och buddhor, samt svettas 68 liter vardera i den obarmhärtiga hettan. Sedan tog jag ett dopp i hotellpoolen, vilket jag kan rekommendera. I måndags chillade vi på dagen, och åkte sedan till Sky Bar at Lebua på kvällen. Den är tydligen känd från ”The hangover 2” (som jag ej sett, då jag ej ser på film), och är en takbar på 64:e våningen med rätt cool utsikt över Bangkok. Men trots god mojito och att vi befann oss tio våningar högre än på New York Bar i Tokyo (samt inte minst utomhus) var det inte så galet som jag hade förväntat mig. Så himla häftigt är inte Bangkok uppifrån. Lite som Shanghai, byggnaderna är helt sinnessjukt höga (när jag var där låg mitt hotellrum på 85:e våningen), men det finns inte så mycket att se från dem, ens de sällsynta dagar då hela stan inte är täckt av smog. Det kan man dock leva med, med tanke på hur mysigt det mesta är nere på gatunivå. (Jag fattar att det finns områden som inte är fullt så mysiga, typ ökända Khao San. Men åk inte dit då. Du behöver inte åka till Reeperbahn bara för att du är i Hamburg heller, eller Kabukichō i Tokyo.)

Idag begav jag mig till något som heter Jim Thompson House, ett ställe som tillhört Jim Thompson, samt är ett hus. En inblick i hur väldigt välbeställda expats levde i Bangkok för 50–60 år sedan. Traditionell arkitektur med moderna (nåja) bekvämligheter och estetik. Väldigt fascinerande, tänk franska plantagen i ”Apocalypse now”. Jag älskar den här typen av museer. Gå till Hallwylska palatset i Stockholm om du undrar varför. Eller Frick Collection om du råkar vara i NY någon gång.

Och så har vi hunnit äta en massa god thaimat (tips!!!) och gå i shopping malls och så. Köpcentren här är inte lika galna som i Singapore, men vissa är inte långt ifrån. Till och med kollektivtrafiken är toppmodern – i den mån den existerar. När man glider in på Phrom Phong-stationen, ovanpå en stimmig motorväg och med vitglimrande varuhus i alla riktningar, kunde det lika gärna ha varit Roppongi Hills eller Raffles Place. Däremot är det förbluffande att sky train-systemet, som det kallas, bara har två linjer, och att de knappt går förbi några turistattraktioner alls. Det är ungefär som i LA: vill man åka mer än några kvarter får man ta taxi. Och tyvärr är bilköerna i Bangkok helt befängda även med LA-mått mätt. Susanna räknade ut att det under en av våra åtskilliga taxiresor tog oss i snitt 15 minuter att avancera ett kvarter!

Ett annat problem om man är bortskämd och just kommit från Singapore (där alla pratar engelska flytande eftersom det är ett av de officiella huvudspråken) är att det är svårt att förstå engelska med thailändsk brytning. Flera gånger på hotellet tror jag att personalen försöker prata thai med mig, innan jag inser att jag faktiskt känner igen ett par engelska ord i soppan av stavelser. Och allvarligt talat, jag ÖNSKAR att jag hade det problemet i Tokyo, där folk som kan mer än japanska är så sällsynta att man undrar om de avrättas med artillerikanon för svek mot gudarnas utvalda språk.

Den enda slutsats jag kan dra, hur elitistisk den än låter, är att om man som svensk kommer till Bangkok och tycker att det är ett skabbhål, då har man inte sett många andra städer. Åk till Kuala Lumpur, Phnom Penh eller Ho Chi Minh City om du vill se en skabbig asiatisk metropol. Och lämna min nya favoritstad ifred.