Det är knappt jag kan begripa att Hongkong faktiskt finns kvar. Inte för att jag trott att hela stan gått under som ett modernt Atlantis, utan för att min enda bild av Hongkong är den jag har längst bak i minnesbanken, från min enda tidigare resa hit, för snart 9 år sedan. Det är så otroligt märkligt att återvända och upptäcka att det som antagit mytiska proportioner i mitt minne faktiskt bara är en helt vanlig stad, som faktiskt finns på riktigt, utanför mitt huvud. Att den funnits här hela tiden medan mitt liv gått vidare, med Hongkong anno 2007 som ett av de grumliga sedimentlagren längst ner i min hjärna.

Eller helt vanlig och helt vanlig. Hongkong är tveklöst en av Asiens mest iögonfallande metropoler, en serie pelare i glas och stål som skjuter upp ur sundet (bilden ovan) mellan fastlandet och de öar som utgör resten av regionen. Så mycket minns jag också från förra besöket.

Vad jag också i övrigt, det lilla som jag fortfarande kan fiska upp ur den där minnesbanken: vi bodde på ett litet hostel högt upp i ett höghus på Hongkong-ön, det som är stans svar på Söder (geografiskt sett). Fortress Hill tror jag området hette. Vi åt McDonald’s till lunch varje dag (jaja, jag vet att det anses vara fult och okultiverat, men orka). De hade något som hette Sprite Pineapple Punch som var helt otroligt gott! Med extra tjockt sugrör som man kunde suga i sig ananas-tärningarna. Näst godaste läsken någonsin. Vi åt inte PÅ McDonald’s utan tog med oss maten till något slags innergård i närheten, där vi satt och studerade kanjisarna på skyltarna omkring oss, på fasaderna som var så nedgångna att de liksom såg eldhärjade ut, medan barn sprang runt och lekte. Det var så mysigt. Vi tog färjan fram och tillbaka till Kowloon (norra halvan av Hongkong) nästan varje dag, har jag för mig. Också mysigt. Vi besökte småtrista nöjesparken Ocean Park, men av någon anledning inte Disneyland. Vi åt rätt äcklig kinesisk mat på en dyr restaurang (efterrätten var geléklumpar med bönor i mitten), samt rätt god mat på en billig, där vi höll på att spotta ut vattnet för att det visade sig att det var sockrat! Vi besökte ett tempel (som var stängt) och ett rymdmuseum och Victoria Peak, en bergstopp som man åker linbana upp till. Det sistnämnda var en flopp eftersom det var svintjock dimma just den dagen, så den utlovade hisnande utsikten uteblev, man såg kanske en meter framför sig. Jag hade med mig kakor som jag köpt i ett av de tusentals bagerierna nere på vår gata, som vi satt och åt där uppe på utsiktsplattformen, i mörkret, höll jag på att säga, men det var bara helt GRÅTT omkring oss. En annan märklig grej var att det fanns en Electronic Arts-butik i samma byggnad som utsiktsplattformen. Så himla märkligt specifik grej att placera på ett berg utanför Hongkong. (Hur ofta hittar man ens en renodlad EA-butik?)

Vad minns jag mer? Jo, den långa och hisnande vackra boardwalken (vad det nu heter på svenska) längs vattnet, med utsikt över hela skylinen. Samma strandpromenad som jag nu bor tvärs emot, och som plötsligt ser ut som bara en deppig remsa vid horisonten, knappt värd att minnas i ens 9 minuter. Livet är allt bra konstigt ibland.