Idag firade jag min hemkomst till Japan med att besöka ännu en inspelningsplats från min favoritfilm ”Lost in translation”. Tyvärr var denna plats ett sjukhus, och anledningen till besöket inte mitt brinnande filmintresse, utan den brinnande smärtan i min hals sedan blixtvisiten i Bangkok.

Det var ändå fascinerande att omedelbart känna igen sig från filmen. Entrén såg ut nästan precis som jag minns den, när Bill Murray skjutsar in Scarlett Johansson i rullstol, fram till samma disk som jag registrerade mig vid. Och jag tror jag hittade exakt den plats, på rätt våning och allt, där denna fantastiska scen förevigades.

I övrigt var det väl inte så dunderkul att sitta i väntrummet i två timmar och snegla avundsjukt på japanernas sneakers, medan en lustig robotkamera (???) gled förbi då och då längs en räls uppe i taket. Men det var lite kul att låtsas inte förstå japanska, vilket alltid brukar vara min taktik när jag besöker farbröder doktor, eftersom man inte vill riskera att missförstå information om medikation som avgör huruvida man kommer kunna andas de närmaste dygnen eller ej. Jag förstod ju det mesta av vad sköterskorna sa till mig på japanska ändå, men i konsekvensens namn såg jag istället ut som ett frågetecken. Den wallraffande idioten. Apropå idioter så krävdes det att halva sjukhusets brain trust sammankallades för att de skulle räkna ut vad ”resultat” heter på engelska. Det var nästan lite väl konsekvent av mig att inte göra slut på deras lidande genom att erkänna att jag faktiskt förstod den japanska förklaringen.

Doktorn var dock snäll, och talade fint om hur vackert det var i Stockholm när han var där en gång i tiden. ”En bättre stad att bo i än Tokyo”, konstaterade han.

Det ska bli skönt att bli frisk (testa gärna du med!), och det är ärligt talat även förbannat skönt att bo i västra Shinjuku i såna här lägen, med ett av Tokyos största sjukhus på armslängds avstånd. Ungefär som när jag skulle hälsa på Suda 51 på Grasshopper-kontoret i samma kvarter, med skillnaden att det den här gången förhoppningsvis räddade mitt liv snarare än skänkte min tragiska vardag lite falnad stjärnglans.

Sjukhusbesöket kostade förresten skjortan, över 10 000 yen (ca 700 kr) inkl medicin för de närmaste dagarna – och då täckte ändå min (svindyra) försäkring större delen av kostnaden, så den där summan var bara toppen av ett pengaberg. Men det var kul att betala ändå, för man gjorde det i automater med pekskärmar istället för att behöva interagera med något så vidrigt som människor.

Och som tack för de där 700 kronorna fick jag åtminstone ett patientkort (alla sjukhus och mottagningar i Japan har specifika patientkort, så man behöver kånka runt på 68 stycken istället för ett enda – höjden av smidighet!), vilket kan komma väl till pass nästa gång jag springer på Sofia Coppola i New York och vill visa hur mycket vi har gemensamt.