Efter tre veckor i Singapore känner jag inte att jag börjar hitta i Singapore. Utan UNDER Singapore. Om man bortser från min djungelexpedition har jag knappt tillbringat mer än en kvart ovan jord sedan jag kom hit i början av oktober.

Som jag nämnt tidigare är det nämligen högst frivilligt att ge sig ut i friska luften, eftersom ett avancerat, luftkonditionerat spindelnät av gångtunnlar breder ut sig mellan tunnelbanestationerna och varuhusen i underjorden. I Tokyo är min vanligaste promenadrutt den som går från västra Shinjukus skyskrapor via en serie bakgator ner till Yoyogi-parken och Meiji-helgedomen. Här är det istället sträckan från City Hall-stationen till Suntec City, som tar kanske 20 minuter, utan att man får i sig en enda munfull frisk luft. (Vilket inte är så ohälsosamt som det låter, utan tvärtom.)

Men en sak är säker, och det är att jag börjat känna mig hemma här. Separationsångesten är redan över mig inför hemfärden på fredag. Som vanligt. Som det var i NY nu senast också, och i Princeton i våras, och lägenheterna jag lånade i Sverige i somras. Många verkar tycka det är stressigt att resa, jag tycker bara det är stressigt att resa hem, som i UPPSLITANDE, för det tar typ en natt innan min hjärna bestämmer sig för att den nya plats den transporterats till är hemma från och med nu.

En annan grej som känns bekant är att jag varit för upptagen med att må gott för att hinna blogga ordentligt medan jag varit här. Så det här inlägget blir ett uppsamlingsheat för att avhandla allt det jag inte hunnit reflektera över tidigare.

Ett av mina första intryck av Singapore den här gången var hur mycket det påminner om Vietnam med sin grönska och små sjöar. Tills man kommer in i stan, vill säga. Där påminner det om en annan planet istället. Orchard Road är alltjämt den skrytigaste gata jag sett, ljusår bortom Times Square (ingen gata, men du fattar ändå) eller Ginza. Varuhusen är som frysta explosioner av glas, och så stora att det känns som om de skulle kunna svälja varsitt Disneyland.

Trots att det är en asiatisk metropol, vilka inte direkt brukar vara kända för sin harmoniska atmosfär, är det otroligt lugnt och tyst (och framförallt rent) nästan överallt. Bara några timmars bilfärd bort ligger Kuala Lumpur, som typ är en ”Mad Max”-öken med några skyskrapor i mitten. Singapore känns som ren science fiction i jämförelse. Eventuellt beror lugnet till viss del på att det typ är förbjudet att öppna munnen, kanske även att existera. Här finns som sagt ingen yttrandefrihet, och det är olagligt att både svära (!) och säga något rasistiskt i offentliga sammanhang. Vad som däremot finns är skyltar och anslag precis överallt som informerar en om att nästan precis allting är olagligt: snatta, planka, äta och dricka på fel platser, ta med för stor packning på tunnelbanan. Ändå måste jag säga att stämningen är förträfflig, men det kanske den är i Riyadh också, eller Pyongyang.

Det där om rasismen ska förresten ha att göra med myndigheternas till synes framgångsrika strävan efter ”racial harmony”. Det är inte direkt Jimmie Åkessons våta dröm, en liten ö där mängder av kulturer faktiskt inte bara lyckas samsas utan byggt upp ett av de mest ekonomiskt framgångsrika samhällena någonsin, på bara 50 år. Man brukar hänvisa till platser som Paris och NY som kulturella smältdeglar, men Singapore är så kulturellt fragmenterat att nästan all officiell information skrivs ut på fyra språk: tamil, malay, kinesiska och engelska.

Det begås typ inga brott här, trots att nästan allt är ett brott i Singapore. Utanför Susannas byggnad står det ett plakat från polisen med texten ”CRIME ALERT”, med anledning av det nationella traumat att en cykel blivit stulen här. Jag tappade min Iphone i taxin när vi åkte till Changi för att flyga vidare till Bangkok. Vi hade inte ens hunnit genom securityn innan chauffören återvände, glatt viftande med min högst stöldbegärliga (och, svettigt nog, upplåsta) mobil. En vänlig passagerare hade tydligen informerat honom om fyndet istället för att filéa ut sim-kortet och sälja telefonen på svarta marknaden (alternativt göra kaos med mina Google-, Aftonbladet- och FB-konton samt kreditkort), om det nu finns en sån i Singapore.

Och konsekvensen av alla dessa mer eller mindre drakoniska lagar är som sagt att Singapore är det land i världen med flest miljonärer (i dollar, alltså) per capita, och en absurt hög levnadsstandard. Det är verkligen Japan dragit till sin spets – med myndigheter som inte kväver impulsen att ta till kroppsstraff och beskära pressfriheten (det sistnämnda har Japan flirtat flitigt med på sistone, tyvärr), och hela samhället genomsyrat av en ungefär lika hårdför kapitalism. Ett led i detta är att locka hit gräddan av alla branscher, utom icke önskvärda sådana som journalistik. Enligt Susanna tjänar amerikanska postdocs (akademiker har för övrigt en gräddfil förbi visumkraven i Japan också) så befängt mycket i Singapore att deras lön måste trappas ner successivt hemma i USA sedan för att de ska överleva omställningen. Men så är det här också världens absolut dyraste stad att bo i. Vill man ha en bil måste man inte bara ha körkort, utan även ett tioårigt tillstånd för själva fordonet – varav ett begränsat antal auktioneras (!) ut varje månad. Snittpriset ligger just nu kring 400 000 kronor. Ja, bara för själva tillståndet. Och i Sverige svettas folk över trängselskatter.

Sista dagen i Singapore inför Bangkok tog vi in på hotell, som jag nämnde (tydligen utan förklaring) i ett tidigare inlägg. Otroligt pampigt var det, den vackraste lobby jag sett. Vi drack varsin Singapore Sling på Long Bar, hotellbaren där nationaldrinken uppfanns. (Jag blev så tagen av hela situationen att jag köpte med mig ett Singapore Sling-glas i originalutförande, som de såg ut för 100 år sedan, samt sex små flaskor Sling-mixer från hotellets gift shop – för givetvis har de en sådan också, med enbart olika reklamprodukter för just själva hotellet.)

På kvällen gick vi på konsert i likaledes pampiga, men betydligt modernare, Esplanades – ett komplex med konserthall och massa annat, dvs typ som varje byggnad i hela stadskärnan. Konserten var rätt fantastisk. Rachmaninov. Pianisten var så briljant att han efteråt blev inkallad sju (!!!) gånger till under konstanta applådåskor, varpå han gav oss två spontana små extranummer.

Allt var så rent, så modernt, så artigt, så sobert, så luftkonditionerat. Jag tittade upp i taket och tänkte att det ändå är rätt sjukt att jag sitter i denna byggnad, denna stad, denna världsdel medan höstregnet faller över de tuggummispräckliga trottoarerna och busskurerna hemma i Stockholm.