Jag borde få ett achievement för den här dagen. Strapatsen började med att jag klev upp i ottan för att hinna till Tate Modern före öppningsdags. Jag lyckades bara nästan (så fick inget achievement). Det var kul och ett äventyr att ta sig dit. (Först tunnelbana ett gäng stationer, sedan promenad över en rätt pampig bro och runt i ett mystiskt område till den väldigt väl dolda entrén.)

Att vara där var något tråkigare. Jag trodde Tate (orkar inte lägga till ”Modern” varje gång, även om det faktiskt finns ett vanligt Tate också) skulle vara de moderna museernas moderna museum. Men det var bara ganska bra. Omfattande, men inte så mycket som berörde mig, eller som jag ens kände igen. Lite ocharmig byggnad (före detta elverk), om än rejält storslagen, i ännu ocharmigare område. Jämför med Moma, som är superdesignat och beläget på en superbusy gata strax söder om Central Park. En fördel med Tate är dock att det är gratis. Förutom de temporära utställningarna, som är EXTREMT dyra!!! Harriet kom dit ett tag efter mig, precis i slutet av den tour jag gick (bra, för övrigt!). Vi ville kolla in utställningen med popkonst (publikfrieri), och det gjorde vi, 14,50 pund vardera fattigare. Nästan 200 spänn! Har aldrig varit på ett så dyrt museum, och det gällde som sagt bara EN utställning. London är tokigt. (Men utställningen var väldigt ambitiös. Nästan värd det sinnessjuka priset.)

Sammanfattningsvis får Tate tre Tate av fem möjliga. Fast om du läser det här inlägget om ett halvår framstår jag som en idiot, för då kommer museet ha fått tillökning i form av en ny, 10 våningar hög (!!!) sektion, som förmodligen kommer göra ett besök värt alla pund i världen.

Efter Tate gick vi förbi den deppiga lilla julmarknaden precis utanför (julmarknad utan snö, i dagsljus = ej upplyftande) och tog Millennium Bridge (cool) över Themsen. På andra sidan slukades nästan hela synfältet av St Paul’s, den största katedral jag sett näst efter Peters- och Markuskyrkorna i Italien, samt eventuellt Notre Dame (hade inte måttband med mig när jag var där, men den kändes större).

Vi tog tunnelbanan från St Paul’s-stationen till Holborn för att inta afternoon tea med kusin Simon. Harriets idé. Otroligt svårt att boka in sig på något bra afternoon tea-ställe (plus att det är svindyrt överallt, precis som allt annat överallt i London), men när vi väl kom fram till hotellrestaurangen som påstods vara i stort sett full på hemsidan (så full att vi skulle bli tvungna att sitta i loungen istället, stod det) var det nästan tomt! Va. Ang resten så borde jag inte uttala mig, jag gillar inte alls att fika (trots att jag älskar te och sötsaker). Och det här fikat var inte ens gott i sig. Men men, nu har man upplevt det iaf.

Efter tebjudningen tog vi oss tillbaka till St Paul’s! Det var mycket roligare. Den här gången fick vi både komma in samt se en gudstjänst med körsång. Svinfett. Vi fick till och med sitta allra längst in, i en speciell sektion där även kören satt. Väldigt mäktigt, och förstås galen akustik, med en takhöjd på drygt 70 meter (ej skämt). Snäppet bättre än gårdagens lite mer otippade julkonsert på King’s College. Och precis lika gratis.

Efteråt roade vi oss ÄNNU mer på St Paul’s bekostnad, genom att åka upp till utsiktsplattformen ovanpå köpcentret mitt emot. Rätt fläskigt.

Till slut släpade vi oss bort till Soho för att få en överdos av juldekorationer och spektakulära skyltfönster (vilka som synes är gentemot NK:s motsvarigheter vad Disneyworld är gentemot Skara sommarland). Det var både fett och nice. Stimmigt område, trots halvkylig kväll svettades man bara av kroppsvärmen från alla turister och hipsters man behövde trängas med, men det var det nästan värt. Vi åt middag på just ett hipsterställe som heter Whyte & Brown. Jag åt en halv samt god kyckling, och valnötspudding med sirap till efterrätt. Restaurangen var närmare bestämd inrymd i ett helt hipsterkomplex, Kingly Court. Innergård med tak, samt flera våningar av japanska, karibiska, koreanska, amerikanska äterior. Konstlat men rätt coolt.

Vi tänkte egentligen först att vi skulle hitta en ”genuin” brittisk pub för att inta en spis eller två, men även om vissa faktiskt var genuina så det räckte (grundade för flera hundra år sedan) gick det inte att få plats någonstans. Varför folk vill bo så här tätt inpå varandra, det övergår denna Tokyo-bos begränsade förstånd.