Jag borde bli av med ett achievement för den här dagen. Idag åkte nämligen Harriet hem, så det numera sedvanliga turboturistandet begränsades till förmiddagen, innan hon hoppade på t-banan ut till Heathrow. (T-bana till flyget! Det skulle Sverige kunna lära sig ett och annat av, bland annat att det är bra att kunna åka t-bana till flyget.)
Med andra ord har jag bara latat mig (läs jobbat) nu under andra halvan av dagen. Det är så man skäms, nu när man vant sig vid att krama musten ur varenda minut man har i detta vidsträckta åbäke till stad.
Mitt jobb vill du ju inte läsa om, så jag bloggar om vad vi gjorde medan Harriet var här istället. Först åkte vi till Westminster Abbey, en katedral i östra London, nära regeringskvarteren. Vi trodde att det skulle vara gratis att komma in och titta lite, pga kyrka (hallå!) samt att vi besökt St Paul’s två gånger utan att det kostat oss en spänn. Men när vi kom fram visade det sig att det kostade 18 pund (226 kr)!!!!! Jävla London. Allt vi gör här är så dyrt att jag kommer få pantsätta alla julklappar jag har med mig, samt min familj, när jag väl kommer hem till Sverige. Man inte bara blöder pengar, det är som om man snittat halspulsådern och tryckt upp ett dammsugarmunstycke i den.
226 spänn!!!! Jag kan fortfarande inte fatta det. För denna facila summa fick vi dock se en hel del. Själva katedralen var cool, med en massa kunga- och drottningagravar och skit. Inskriptioner på rolig låtsasengelska. Statyer och sarkofager. Bra prylar. Dessutom fick man tillträde till en massa kapell och innergårdar som ingår i hela katedralkomplexet, vilket tydligen sträcker sig över flera kvarter. Bra bra. Dock strängt förbjudet att fota, vilket jag bröt mot för att åstadkomma följande mästerverk:
Nästa punkt på agendan var Buckingham Palace. Jag har varit där förut, vid porten, en gång i mitt liv. Det var i slutet av 1997, när familjen mellanlandade i London på väg till vår EPISKA (sorry för töntigt ord) USA-resa. Idag var jag där igen. Vi stod och glodde som alla andra idioter. Vaktavlösning var det när vi kom dit. Tramp tramp tramp. Vet ej vad man ska med det till. Lägg pengarna på något praktiskt istället, som en mp3-spelare.
Från Buckingham Palace var det gångavstånd till vår sista destination, Hyde Park, som ligger strax norr om ”vår” lägenhet. Rätt trevlig promenad. London verkar överlag vara en förträfflig stad att gå i, till skillnad från, säg, NY (där man får stanna för trafik HELA TIDEN, och alla kvarter ändå ser exakt likadana ut). Roger Ebert gillade att tjata om det, han hade verkligen rätt i den saken. Men Hyde Park var inte mycket att ha så här års. Jag säger ”så här års” eftersom en enorm del av (den enorma) parken ockuperats av något slags julmarknad. ”Winter wonderland” stod det på skyltarna. Men det såg mest ut som ett nedgånget ambulerande tivoli (med såna där dvärgkaruseller som man ser även på svenska marknader och gatufester) som tillsammans med mängder av hutlöst dyra matstånd brett ut sig i höstrusket. Hela julmarknaden var verkligen sjukt stor, som ett Disneyland i deppig miniatyr. Det är något jag gillar med såna här världsmetropoler (också töntigt ord), att till och med när saker är lite sunkiga så kan man inte låta bli att imponeras i någon bemärkelse ändå.
Men baksidan av det där är som sagt att London är så dyrt att det inte liknar något annat. Utanför julmarknaden åt jag en varmkorv, vet ni vad den kostade? 80 spänn.
Jag borde få ett achievement för den här dagen. Strapatsen började med att jag klev upp i ottan för att hinna till Tate Modern före öppningsdags. Jag lyckades bara nästan (så fick inget achievement). Det var kul och ett äventyr att ta sig dit. (Först tunnelbana ett gäng stationer, sedan promenad över en rätt pampig bro och runt i ett mystiskt område till den väldigt väl dolda entrén.)
Att vara där var något tråkigare. Jag trodde Tate (orkar inte lägga till ”Modern” varje gång, även om det faktiskt finns ett vanligt Tate också) skulle vara de moderna museernas moderna museum. Men det var bara ganska bra. Omfattande, men inte så mycket som berörde mig, eller som jag ens kände igen. Lite ocharmig byggnad (före detta elverk), om än rejält storslagen, i ännu ocharmigare område. Jämför med Moma, som är superdesignat och beläget på en superbusy gata strax söder om Central Park. En fördel med Tate är dock att det är gratis. Förutom de temporära utställningarna, som är EXTREMT dyra!!! Harriet kom dit ett tag efter mig, precis i slutet av den tour jag gick (bra, för övrigt!). Vi ville kolla in utställningen med popkonst (publikfrieri), och det gjorde vi, 14,50 pund vardera fattigare. Nästan 200 spänn! Har aldrig varit på ett så dyrt museum, och det gällde som sagt bara EN utställning. London är tokigt. (Men utställningen var väldigt ambitiös. Nästan värd det sinnessjuka priset.)
Sammanfattningsvis får Tate tre Tate av fem möjliga. Fast om du läser det här inlägget om ett halvår framstår jag som en idiot, för då kommer museet ha fått tillökning i form av en ny, 10 våningar hög (!!!) sektion, som förmodligen kommer göra ett besök värt alla pund i världen.
Efter Tate gick vi förbi den deppiga lilla julmarknaden precis utanför (julmarknad utan snö, i dagsljus = ej upplyftande) och tog Millennium Bridge (cool) över Themsen. På andra sidan slukades nästan hela synfältet av St Paul’s, den största katedral jag sett näst efter Peters- och Markuskyrkorna i Italien, samt eventuellt Notre Dame (hade inte måttband med mig när jag var där, men den kändes större).
Vi tog tunnelbanan från St Paul’s-stationen till Holborn för att inta afternoon tea med kusin Simon. Harriets idé. Otroligt svårt att boka in sig på något bra afternoon tea-ställe (plus att det är svindyrt överallt, precis som allt annat överallt i London), men när vi väl kom fram till hotellrestaurangen som påstods vara i stort sett full på hemsidan (så full att vi skulle bli tvungna att sitta i loungen istället, stod det) var det nästan tomt! Va. Ang resten så borde jag inte uttala mig, jag gillar inte alls att fika (trots att jag älskar te och sötsaker). Och det här fikat var inte ens gott i sig. Men men, nu har man upplevt det iaf.
Efter tebjudningen tog vi oss tillbaka till St Paul’s! Det var mycket roligare. Den här gången fick vi både komma in samt se en gudstjänst med körsång. Svinfett. Vi fick till och med sitta allra längst in, i en speciell sektion där även kören satt. Väldigt mäktigt, och förstås galen akustik, med en takhöjd på drygt 70 meter (ej skämt). Snäppet bättre än gårdagens lite mer otippade julkonsert på King’s College. Och precis lika gratis.
Efteråt roade vi oss ÄNNU mer på St Paul’s bekostnad, genom att åka upp till utsiktsplattformen ovanpå köpcentret mitt emot. Rätt fläskigt.
Till slut släpade vi oss bort till Soho för att få en överdos av juldekorationer och spektakulära skyltfönster (vilka som synes är gentemot NK:s motsvarigheter vad Disneyworld är gentemot Skara sommarland). Det var både fett och nice. Stimmigt område, trots halvkylig kväll svettades man bara av kroppsvärmen från alla turister och hipsters man behövde trängas med, men det var det nästan värt. Vi åt middag på just ett hipsterställe som heter Whyte & Brown. Jag åt en halv samt god kyckling, och valnötspudding med sirap till efterrätt. Restaurangen var närmare bestämd inrymd i ett helt hipsterkomplex, Kingly Court. Innergård med tak, samt flera våningar av japanska, karibiska, koreanska, amerikanska äterior. Konstlat men rätt coolt.
Vi tänkte egentligen först att vi skulle hitta en ”genuin” brittisk pub för att inta en spis eller två, men även om vissa faktiskt var genuina så det räckte (grundade för flera hundra år sedan) gick det inte att få plats någonstans. Varför folk vill bo så här tätt inpå varandra, det övergår denna Tokyo-bos begränsade förstånd.
Min faster säger att när hon vill veta var i världen jag befinner mig så kollar hon min blogg. Den här gången kan jag meddela henne att jag befinner mig i London. Fast det har hon förhoppningsvis redan räknat ut, eftersom hon ligger och snarkar i rummet intill.
Vi är här för att hälsa på min kusin, som sedan i september pluggar på King’s College inne i stan. (Min trogna läsare minns kanske att jag hälsade på honom när han pluggade i Korea också.) Men när vi ändå är här passar vi på att göra en massa annat också. En MASSA annat. Faster åker hem redan på tisdag, så varje dag är späckad som en blåval.
Själv landade jag igår kväll, efter en oväntat omiserabel mellis på gamla onda Sheremetyevo. Sov rätt normalt trots tidsomställningen, och det var tur, för idag stod det fler saker på schemat än en genomsnittlig E3-dag.
Först möttes vi vid Trafalgar Square, en fyrkant till Trafalgars ära. Harriet (fastern) var mycket mån om att komma dit eftersom Norge varje år skänker en julgran till just Trafalgar Square, som tack för allt Trafalgar Square gjorde för Norge under andra världskriget. Men fortsätter de skänka så här risiga (!) granar kommer tacksamhetsskulden snarare öka från år till år.
Efter denna besvikelse gick vi till Five Guys för att äta lunch. Och apropå det: de har Five Guys i London!!! Alltså en creddig amerikansk hamburgerkedja som jag tidigare bara sett i NY. Lurade in Harriet och Simon (kusinen) där med den gråa lögnen att det är Barack Obamas favoritburgare. Undrar om det inte är min också. Man får välja fritt bland 15 toppings (!), varav 0 kostar extra. (Jag valde bland annat grillad svamp, svingott blev det.) Och ändå slutade notan på 21 pund = 270 spänn!!! För en snabbmatsburgare!!! Iofs tog jag en milkshake (sjukt god, rekommenderas) också, den kostade typ 5 pund, och extra pommes frites. Men 21 pund, det är 3800 yen. Hipsterhamburgare kostar max typ 1500 i Tokyo, och de ofta precis lika bra som Five Guys. En liten illustration av hur billigt Tokyo kan vara, och hur hutlöst dyrt London är i alla lägen. Stackars min kusin som lever här på studiemedel, det blir nudlar en gång i månaden och ingen mat alls alla andra dagar.
Efter maten gick vi på musikal! ”Lion king”!!! Den har jag velat se i evigheter. Vad kul! Den var inte så bra. Minst sagt luddig story (slutet är helt obegripligt om man inte minns filmen i detalj), och soundtracket var helt lemlästat. Ibland lät nytolkningarna (nåja, musikalen har gått i över ett decennium nu) mirakulöst bra, men flera ikoniska nummer tappade alldeles för mycket i poppighet till förmån för något slags tribal-gung (som Harriet visserligen hyllade som oerhört autentiskt, hon är expert på afrikanska trummor, vilket ej är ett skämt, det var för övrigt även hon som lärde mig spela gitarr för snart 20 år sedan). Allt detta till priset av drygt tre Five Guys-måltider, eller 40 000 månadshyror i vilken stad som helst som inte är London. Välj själv vad du har störst behov av i ditt liv.
Jaha, efter detta ändå ganska muntra spektakel (Lyceum Theatre var för övrigt riktigt fin, och det är alltid kul att gå på musikal, tror jag, senast var för ett halvår sedan, då jag såg den lite roligare ”Book of Mormon” i NY) begav vi oss till Covent Garden Market, en Instagram-anpassat symmetrisk julmarknad i nämnda område. Mest massa krimskrams. Men väldigt mysig julstämning. Vi stannade vid ett litet stånd på en smågata som sålde glögg! Eller ”mulled wine”, vilket tyvärr inte smakade särskilt mycket glögg, mer surt vin (utan russin, vilket dämpade den redan obefintliga sötman ytterligare). Men Harriet hade lustigt nog med sig lussekatter och pepparkakor från Sverige i ryggsäcken, så vi tog ett spontant julfika på stående fot. Sedan gick vi vidare till Mumin-butiken, som jag inte riktigt klarade av eftersom jag DRUNKNAR i Mumin i Japan. Det är det enda de bryr sig om. Jag köpte ett takeaway-set på Kentucky Fried Chicken nyligen och fick en Mumin-kopp på köpet. Vad fan är DET?
Vi åt vid Covent Garden också, på en italiensk restaurang. Rätt gott. Jag åt ”toorkey”, vilket man gör så här års i England, istället för traditionell julskinka. Sedan styrde vi våra kosor mot Somerset House, ett pampigt palats/museum med hockeyrink och mycket pampigare gran på innergården. Alldeles intill ligger tydligen King’s College, så vi tittade in där med, och när vi gick genom de tomma korridorerna började vi ana julmusik i fjärran. Det visade sig att den inte kom från en avlägsen högtalare, utan (den tydligen ganska berömda) universitetskörens repetition inför den stundande julkonserten! Så vi slank in i kapellet där på övervåningen, pampigt av bara den var det, och satt och njöt helt gratis och i stort sett helt ensamma av denna privata lilla pre-konsert. Fantastiskt. Vilket liv man lever ändå.
Efter det var det dock dags för ännu en besvikelse istället, nämligen Piccadilly Circus. Vilket ynkligt litet ställe! Jag mindes det som väldigt intensivt, har bara varit där en gång förut, när jag var 13. 19 år senare känns det bara som en fattig kusin till Times Square. Vi hann passera Chinatown också, det var faktiskt lite coolare. Roligast var att det LUKTADE precis som i Kina!
Men vi var tydligen tvungna att bocka av ett turistmål till sedan, nämligen Leicester Square. Något slags tivoli hade slagits upp där, Jesus till ära. Det dansades ”häftiga” danser också, Jesus till förtret. Jag blev trött på ståhejet och gick in i en souvenirbutik, vilket inte direkt visade sig vara den perfekta oasen från nämnda ståhej. Så vi hittade en tunnel ner i underjorden istället, och sedan hördes vi aldrig av igen.
Så det är alltså så här kyla känns. Har intalat mig att jag saknat det, utan att egentligen minnas vad det är jag saknat. Sista dagen i Tokyo var det 23 grader! T-shirtväder. Underbart med vårvärme i december, förstås. Men faktiskt nästan lika underbart att känna Moskvas minusgrader kyssa kinderna mindre än ett dygn senare. Även utsikten över de snötäckta landningsbanorna och de sorgsna svarta granarna vid horisonten fick alla sinnen att larma att jag kommit hem.
Det var mäktigt att flyga in här också. Molntäcket var en mörk, sprucken skorpa som det stack upp käglor av hotfullt brandgult ljus genom, som om vi var på väg ner i Mordor.
Det här måste ha varit min bästa Sheremetyevo-vistelse hittills. (Min trogna läsare vet att det blivit några stycken vid det här laget.) Som i den kortaste. Min transfer-tid var en timme och en kvart, som hyvlades ner till mindre än en timme pga försenad flight från Tokyo. Så jag hann bara störta in, bli kroppsvisiterad av sjukt otrevliga ryssar, tappa boardingkortet på golvet, springa tillbaka och hämta det, köpa en strömomvandlare (ni har så konstiga kontakter i Europa, det är som att flyga tillbaka till medeltiden!!!), störta vidare till gaten och sedan stå och trycka i en buss i en smärre evighet eftersom de otrevliga ryssarna tydligen inte orkade dra en sån där jetway till planet. (Gissa om jag flög med Aeroflot den här gången också.)
Innan dess, i början av den tio timmar långa flighten från Tokyo, somnade jag och drömde att vi störtade. Eller snarare kraschade på landningsbanan på något sätt, att vi landade och inte kunde bromsa ordentligt, och jag antar att det var då jag vaknade. Efteråt fattade jag inte att det hade varit en dröm. Trodde det var typ en film jag sett tidigare under flighten som jag plötsligt mindes, så realistiskt var det. Minns det fortfarande så kristallklart, hur planet började åka på snedden och folk skrika. Har nog aldrig haft en dröm som känts så verklig efteråt, som ett riktigt minne av något som faktiskt hänt. Kanske var det för att det var en sanndröm, för det är väl ganska precis så min nästa flight samt ett par hundra människoliv hade kunnat sluta om inte Aeroflot plötsligt kommit på att det i minusgrader kan vara en bra idé att avisa planen innan de avvisas från Sheremetyevo.
Vitsen i rubriken lärde jag mig av Simon Svensson i podden Arkiv samtal, eller ”Arkiv saliv” som japanerna lite skämtsamt kallar den. Men trots att den uppfanns av en annan människa så stämmer den väldigt bra in på mitt liv, för i justande nu håller jag på att packa inför ännu en resa.
Arkiv samtal, ja. Jag ska väl inte sitta här och recensera podcasts, det vore ju ändå poänglöst nu när det inte finns några bra kvar (efter Kringlan-gate). Men kul att Simon Gärdenfors, som alltså gör podden ifråga, har varit i Japan så mycket (och bl a haft med min temporära kollega Said Karlsson – han som filmade ett par tv-inslag med mig i Akihabara och på TGS för Aftonbladets räkning en gång i tiden – i ett par avsnitt). I avsnittet med Henrik Schyffert dricker de den svinstarka japanska alkoläsken Strong Zero, som numera är som vatten för mig. Fast jävligt äckligt vatten, fattar inte hur Schyffert kunde sitta och smacka och humma om hur gott det var!!! Svinbillig lightläsk med kemisk fruktsmak och extremt mycket alkohol, det finns inte ett ord i den meningen jag vill ha i närheten av mina smaklökar. (Gärdenfors nämner för övrigt i avsnittet att i hans krets så brukar Strong Zero kallas en ”game changer” eftersom den är så stark att den ställer saker och ting, exempelvis människor, på huvudet. Det var en kul påminnelse, för det är precis vad hans Far & Son-kollega Frej Larsson kallade den när jag, Said och Tomas G var ute och söp med honom i Shibuya en kväll 2012.)
Och i Simon Svensson-avsnittet dricker de, samt sågar, umeshu! Alltså det svinsöta plommonvin som jag så många gånger hyllat här på bloggen, och som en rad män kräver att jag köper med mig till Sverige varje gång jag kommer hem, eftersom det är sjukt lätt att bli hookad på det, gyllene flytande heroin. Första gången jag drack det var på en indisk restaurang i Shibuya när jag och just Tomas G var här 2006 för att täcka just TGS. Jag bara chansade på något som lät gott, ”plum brandy”. Sedan dess har jag faktiskt lyckat fördricka mig på det, men i drinkar är det nog världens godaste ingrediens. Drack det senast med ginger ale på en izakaya härom veckan, rent alkogodis!!! Och den darjeeling-umeshu jag smakade någon gång ifjol, den var nog det bästa som hände mig under 2014. Men Simon Svensson tycker alltså att det inte smakar så speciellt. Jag är inte så upprörd över det. Man är väl ingen himla fanboy. Han älskar fotboll, det tycker jag inte är så himla speciellt heller, att häcka i duggregnet på något deppigt allsvenskt derby när man kan sitta vid en bardisk i Shibuya och sippa darjeeling-umeshu.
Det där izakaya-besöket jag nämnde, alltså det som ägde rum när jag just kommit hem från Hongkong i fredags, var förresten rätt kul. Var där med Tero och en av hans väninnor. Nomihoudai, dvs obegränsad dryck. Farligt. Sedan gick vi vidare till Golden-gai. Fram och tillbaka mellan barerna Champions och Diamond. Champions är egentligen ett rätt störigt ställe, en turistfälla strategiskt placerad precis vid ingången till gränderna som bildar Golden-gai. Det är livat och högljutt, vilket inte minst den offentliga karaokemaskinen bidrar till, så nyfikna gaijins dras dit som Tokyo-bloggare till en umeshu-provsmakning. Men men, vi lyckades ha kul där ändå. Marcus var där, en annan gammal Kai-elev (det var på Kai som jag och Tero pluggade japanska när vi just kommit hit) som jag inte träffat på evigheter, och som är en jävel på att sjunga, så han underhöll hela stället hela kvällen. Diamond var ett roligt litet fynd, tydligen Teros stammishak. En lustig kvinna som pratar styltig engelska med gästerna driver stället. Väldigt japanskt, väldigt Golden-gaianskt. De tar verkligen termen ”ett andra vardagsrum” till nästa nivå här. Folk sitter liksom bara och chillar lite huller om buller, kollar på lite tv, snackar med ägaren (som ibland tröttnar och försvinner spårlöst ett tag, vilket inte spelar någon roll, för vem skulle stjäla saker när man är gäst i någons vardagsrum?). Fast Champions är faktiskt raka motsatsen (ojapanskt nog), där gick det runt en kille och läxade upp alla som hängde där utan en drink i handen! Vilket förbannat skitbeteende. Jag hade köpt två–tre stadiga groggar men druckit upp dem snabbt, då är jag mindre välkommen än någon som köpt en läsk och sedan inte ens smuttat på den under hela kvällen.
Apropå turistfällor så tog jag härom dagen temporärt farväl av Nakano Broadway. (Som egentligen INTE är en turistfälla, utan räddningen från turistfällan Akihabara för alla som bott här länge nog för att känna sig som allt annat än just turister.) Försöker klämma in ett besök där per Japan-vistelse. (För ja, det har verkligen blivit ett flertal VISTELSER här under hösten nu, avbrutna av resa efter resa.) Skitkul var det. Som alltid. Lägger upp bilder inom kort, om jag hinner.
Märklig grej som hände i förrgår: två servicehjon försökte spontant prata engelska med mig. De var förstås helt usla, men jag uppskattar på sätt och vis gesten, eller åtminstone hur exotisk den är (japaner är värre än fransmän med det där, trots att man till skillnad från i Frankrike faktiskt ser på utseendet vem som är utlänning och därmed förmodligen inte kan japanska). Den första personen var på posten, han ville veta om jag skulle skicka mina brev med vanlig eller ovanligt snabb post. Den andra var på KFC (där jag ätit på tok för ofta på sistone, men jag skyller på att det är en av få genuina japanska jultraditioner). Och i måndags började något slags aktivist, typ 60+, prata haltande engelska med mig i kön till Narita Express-kassan, av alla ställen. Han berömde mig för antikrigsbudskapet på min ryggsäck (!, men jag köpte den bara eftersom den är av grymma Harajuku-märket Bounty Hunter, budskapet skiter jag i), sedan ville han veta om jag var ”navy”, dvs amerikansk soldat utposterad i Japan (INTE populärt bland japaner). Jag lyckades förstå att han även var extremt mycket emot kärnkraft och Abe (högerhöken till sittande premiärminister). ”After three years, maybe revolution!” När jag köpt min biljett och var på väg ut spände han blicken i mig och sjöng julsånger på engelska medan jag gick.
Apropå gamla klasskamrater från Kai så är det avskedsfest för Jing, min första och på vissa sätt roligaste Tokyo-kompis, ikväll. Den jäveln ska flytta till Singapore, av alla platser! Hon har fått något flashigt jobb där. Kul för henne, trist för mig. Vi trivs så bra ihop att vi pratat om att flytta utomlands tillsammans, nu gör hon det utan mig! Förrädaren. Det blir omtumlande att ta farväl av henne och sedan åka hem (förhoppningsvis inte alltför bebrusad) för att sova några timmar innan jag kliver upp i ottan imorgon bitti för att åka ut till Narita.
Och just ja, härom veckan fyllde jag år, firade med karaoke samt Mariana. Hon har tjatat i evigheter om något hon kallar ”pokeoke”, så nu när vi båda var i landet samtidigt (hon var OCKSÅ i Hongkong alldeles nyligen) fick vi äntligen chansen att uppleva detta fantastiska tillsammans. Det var rätt lustigt. Ett helt vanligt karaokeställe som hade ett vip-rum inrett med ”Pokemon”-leksaker, samt ett litet bord och en rutschkana som båda var tämligen uppenbart anpassade för dagisbarn (huruvida jag i fyllan och villan ändå valde att provåka rutschkanan kan jag varken dementera eller avstå från att bekräfta). Det såg ut som ett lekrum på McDonald’s. Åtminstone innan vi packade upp väskorna och fyllde varenda ledig yta med smuggelsprit. Sedan packade vi oss själva ungefär lika omsorgsfullt.
Här nedan är den enda bilden från den kvällen som jag vågar visa på bloggen. Den tjänar dessutom dubbla syften eftersom den är en synnerligen tydlig illustration av hur jag kommer må efter en sömntablett och oräkneliga glas billigt mousserande flygplansvin imorgon bitti.
Knappt har jag hunnit inviga Hongkong-bloggen innan min nästan-vecka i Hongkong nästan är till ända, liksom Hongkong-bloggen.
Det här har jag ämnat nämnda nästan-vecka åt:
I måndags gick jag längs Tsim Sha Tsui (där jag behagligt nog bor), en ”waterfront promenade” med mäktiga vyer över halva Hongkongs skyline, sedan promenerade jag till Temple Street-nattmarknaden på kvällen. Dålig idé. Inte att promenera, utan att göra det just dit. Helt värdelös var den. Jag brukar inte vara särskilt kritisk mot såna här kuriositeter; nattmarknaderna i Shanghai och Taipei är bland det coolaste jag sett. Men de formligen dignade av exotiskt kött, frukt i skrikiga färger och besynnerliga leksaker, medan Temple Street begravts i billigt krimskrams och piratkopierade designerväskor. Det enda positiva var att jag köpte ett kycklingspett med jordnötssås ur ett hål i väggen utan att bli matförgiftad.
I tisdags jobbade jag bara en himla massa. En del av jobbet skedde i Central, som är det fyndiga namnet på de centrala delarna av Hongkong-ön, som i sin tur är det förvirrande namnet på södra halvan av Hongkong. (Själv bor jag i Kowloon, på andra sidan vattnet, som typ motsvarar Vasastan om man jämför med Stockholms geografi.) Trots förvirringen var det rätt mäktigt att komma till Central. Förra gången jag var här bodde jag på den sidan, och på den tiden tyckte jag att Kowloon var så himla modernt och spektakulärt i jämförelse. Numera känns det tvärtom. Hongkong-ön är rena Manhattan. Alltså, det är verkligen förvillande likt. En massa andra asiatiska metropoler har också flashiga skyskrapor och glittrande skylines, men ingen har samma otroligt kompakta, hetsiga känsla som Hongkong, som om man stängt in 10 000 myror i en burk och skakat om.
I onsdags passade jag på att istället betrakta det där kaoset från ovan, närmare bestämt från 428 meters höjd, uppe på Victoria Peak. Som jag nämnde i förra inlägget har jag varit där förut, men då var allt jag fick uppleva en rafflande 360-gradig dimma. Den här gången var jag lite osäker på om jag skulle palla ta samma risk igen, speciellt med tanke på att luften var tjock av smog när jag vaknade på morgonen. Men jag chansade ändå. Och det skulle jag ha gjort, för utsikten visade sig vara helt gastkramande när den faktiskt gick att se. Ett berg precis intill en av världens mest spektakulära och tätbebyggda städer, vilken himla grej! Enda chansen att betrakta New York eller Tokyo ur det här perspektivet är att hyra en helikopter, här är allt man behöver göra att åka ett slags spårvagn upp till toppen, längs den djungelklädda sluttningen. När man kommer fram finns det ett par glassiga gallerior och en massa restauranger och sånt där. Det hela är rätt plastigt, men som sagt: utsikten. Jag löste till och med biljett två gånger till själva utsiktsplattformen bara för att få uppleva vyn i både dagsljus och solnedgång/mörker. Lätt de bästa 105,764018 kronor jag spenderat i år.
Idag gick jag i brist på andra attraktioner till historiemuseet, som jag inte har något behov av att babbla alltför mycket om. Det var väldigt påkostat och rätt maffigt, samt coolt hur de rekonstruerat interiörer från gamla banker och butiker och allt vad det var. Men överlag ungefär lika sömnigt som Edo-Tokyo-museet (vilket iofs hade en otroligt läcker Ghibli-utställning i ett av sina gallerier sist jag var där, vilket var en evighet sedan, eftersom det i övrigt är rätt trist).
På kvällen promenerade jag i någon timme, samt regnet, längs Hongkong-öns norra kust. Ville uppleva skylinen från det hållet också – den är ju liksom uppdelad i två lika imponerande halvor (en på Kowloon-, en på Hongkong-sidan), som varandras spegelbilder på varsin sida om Victoria Harbour. Det var till och med häftigare än jag hade trott. Stora delar av strandpromenaden var visserligen avstängda, och det var kanske ingen större fröjd att istället gå längs själva gatorna där i snålblåsten. Det var inte direkt Strandvägen. Men helvete vad maffig utsikten var, i alla riktningar, även nere på marknivå. Sedan, när jag njutit färdigt av den, tog jag färjan tillbaka till Kowloon igen, precis som förr i tiden. (En stad där stora delar av kollektivtrafiken utgörs av små skitmysiga FÄRJOR. Ännu en sak att älska med Hongkong.)
Innan jag återvände tog jag dock en tur bort till Fortress Hill, på Hongkong-öns östra sida, där jag och Susanna tillbringade en vecka i början av 2007. Jag har alltid drömt om att återvända dit, att återse våra kvarter. Jag hade inte rest så mycket på den tiden, så det var verkligen sjukt maffigt att få komma till Hongkong, en nästan ÄNNU mer omtumlande metropol än Tokyo, som jag just hade kärat ner mig i. Jag ska inte tråka ut dig med en lång harang om exakt hur det kändes att komma tillbaka till vår gamla gata. Men det var förstås kittlande att återse den i duggregnet, december 2015 efter att inte ha varit där sedan den gnistrande försommaren 2007. Jag kunde nästan se framför mig hur minnesbilderna sköljdes bort och ersattes av nya.
Det är knappt jag kan begripa att Hongkong faktiskt finns kvar. Inte för att jag trott att hela stan gått under som ett modernt Atlantis, utan för att min enda bild av Hongkong är den jag har längst bak i minnesbanken, från min enda tidigare resa hit, för snart 9 år sedan. Det är så otroligt märkligt att återvända och upptäcka att det som antagit mytiska proportioner i mitt minne faktiskt bara är en helt vanlig stad, som faktiskt finns på riktigt, utanför mitt huvud. Att den funnits här hela tiden medan mitt liv gått vidare, med Hongkong anno 2007 som ett av de grumliga sedimentlagren längst ner i min hjärna.
Eller helt vanlig och helt vanlig. Hongkong är tveklöst en av Asiens mest iögonfallande metropoler, en serie pelare i glas och stål som skjuter upp ur sundet (bilden ovan) mellan fastlandet och de öar som utgör resten av regionen. Så mycket minns jag också från förra besöket.
Vad jag också i övrigt, det lilla som jag fortfarande kan fiska upp ur den där minnesbanken: vi bodde på ett litet hostel högt upp i ett höghus på Hongkong-ön, det som är stans svar på Söder (geografiskt sett). Fortress Hill tror jag området hette. Vi åt McDonald’s till lunch varje dag (jaja, jag vet att det anses vara fult och okultiverat, men orka). De hade något som hette Sprite Pineapple Punch som var helt otroligt gott! Med extra tjockt sugrör som man kunde suga i sig ananas-tärningarna. Näst godaste läsken någonsin. Vi åt inte PÅ McDonald’s utan tog med oss maten till något slags innergård i närheten, där vi satt och studerade kanjisarna på skyltarna omkring oss, på fasaderna som var så nedgångna att de liksom såg eldhärjade ut, medan barn sprang runt och lekte. Det var så mysigt. Vi tog färjan fram och tillbaka till Kowloon (norra halvan av Hongkong) nästan varje dag, har jag för mig. Också mysigt. Vi besökte småtrista nöjesparken Ocean Park, men av någon anledning inte Disneyland. Vi åt rätt äcklig kinesisk mat på en dyr restaurang (efterrätten var geléklumpar med bönor i mitten), samt rätt god mat på en billig, där vi höll på att spotta ut vattnet för att det visade sig att det var sockrat! Vi besökte ett tempel (som var stängt) och ett rymdmuseum och Victoria Peak, en bergstopp som man åker linbana upp till. Det sistnämnda var en flopp eftersom det var svintjock dimma just den dagen, så den utlovade hisnande utsikten uteblev, man såg kanske en meter framför sig. Jag hade med mig kakor som jag köpt i ett av de tusentals bagerierna nere på vår gata, som vi satt och åt där uppe på utsiktsplattformen, i mörkret, höll jag på att säga, men det var bara helt GRÅTT omkring oss. En annan märklig grej var att det fanns en Electronic Arts-butik i samma byggnad som utsiktsplattformen. Så himla märkligt specifik grej att placera på ett berg utanför Hongkong. (Hur ofta hittar man ens en renodlad EA-butik?)
Vad minns jag mer? Jo, den långa och hisnande vackra boardwalken (vad det nu heter på svenska) längs vattnet, med utsikt över hela skylinen. Samma strandpromenad som jag nu bor tvärs emot, och som plötsligt ser ut som bara en deppig remsa vid horisonten, knappt värd att minnas i ens 9 minuter. Livet är allt bra konstigt ibland.
Idag firade jag min hemkomst till Japan med att besöka ännu en inspelningsplats från min favoritfilm ”Lost in translation”. Tyvärr var denna plats ett sjukhus, och anledningen till besöket inte mitt brinnande filmintresse, utan den brinnande smärtan i min hals sedan blixtvisiten i Bangkok.
Det var ändå fascinerande att omedelbart känna igen sig från filmen. Entrén såg ut nästan precis som jag minns den, när Bill Murray skjutsar in Scarlett Johansson i rullstol, fram till samma disk som jag registrerade mig vid. Och jag tror jag hittade exakt den plats, på rätt våning och allt, där denna fantastiska scen förevigades.
I övrigt var det väl inte så dunderkul att sitta i väntrummet i två timmar och snegla avundsjukt på japanernas sneakers, medan en lustig robotkamera (???) gled förbi då och då längs en räls uppe i taket. Men det var lite kul att låtsas inte förstå japanska, vilket alltid brukar vara min taktik när jag besöker farbröder doktor, eftersom man inte vill riskera att missförstå information om medikation som avgör huruvida man kommer kunna andas de närmaste dygnen eller ej. Jag förstod ju det mesta av vad sköterskorna sa till mig på japanska ändå, men i konsekvensens namn såg jag istället ut som ett frågetecken. Den wallraffande idioten. Apropå idioter så krävdes det att halva sjukhusets brain trust sammankallades för att de skulle räkna ut vad ”resultat” heter på engelska. Det var nästan lite väl konsekvent av mig att inte göra slut på deras lidande genom att erkänna att jag faktiskt förstod den japanska förklaringen.
Doktorn var dock snäll, och talade fint om hur vackert det var i Stockholm när han var där en gång i tiden. ”En bättre stad att bo i än Tokyo”, konstaterade han.
Det ska bli skönt att bli frisk (testa gärna du med!), och det är ärligt talat även förbannat skönt att bo i västra Shinjuku i såna här lägen, med ett av Tokyos största sjukhus på armslängds avstånd. Ungefär som när jag skulle hälsa på Suda 51 på Grasshopper-kontoret i samma kvarter, med skillnaden att det den här gången förhoppningsvis räddade mitt liv snarare än skänkte min tragiska vardag lite falnad stjärnglans.
Sjukhusbesöket kostade förresten skjortan, över 10 000 yen (ca 700 kr) inkl medicin för de närmaste dagarna – och då täckte ändå min (svindyra) försäkring större delen av kostnaden, så den där summan var bara toppen av ett pengaberg. Men det var kul att betala ändå, för man gjorde det i automater med pekskärmar istället för att behöva interagera med något så vidrigt som människor.
Och som tack för de där 700 kronorna fick jag åtminstone ett patientkort (alla sjukhus och mottagningar i Japan har specifika patientkort, så man behöver kånka runt på 68 stycken istället för ett enda – höjden av smidighet!), vilket kan komma väl till pass nästa gång jag springer på Sofia Coppola i New York och vill visa hur mycket vi har gemensamt.
Såg ut som Donald Trump i håret när jag vaknade 05.10, efter två timmars kraftigt medikerad sömn. Men det kunde inte hjälpas. Minuter senare dundrade jag fram längs tyst gapande motorvägar mot min gamla vän Changi-flygplatsen, längs tindrande alléer av gatlyktor, som de mångdubbla tandraderna på en vithaj. Anade Raffles Place, konserthusets dubbla räfflade bubblor och pariserhjulet Singapore Flier i fjärran. Började redan bli nostalgisk.
När jag klev ur taxin var hettan som att bli slickad av en hund i ansiktet. Sedan omedelbart in i terminalens bitande arktiska kylan. Och här sitter jag nu och försöker samla tankarna vid ett ensamt bord på Burger King.
Resan slutade bra, om man inte räknar denna vidrigt tidiga uppgång. Igår firade vi vår sista kväll med flädercider som Susanna köpt med sig hem från Ikea. Sedan klarade vi ”Soma” (fånigt slut). På dagen besökte jag Susannas jobb, på National University of Singapores Yale-campus (de har något slags samarbete). Förstås sjukt jävla pråligt, som allt annat här. Små skyskrapor, minst en enorm park, takpool, restauranger. Kontrasten till Princetons tinnar, torn och lummiga rabatter kunde inte vara större. I det komplicerade källarsystemet som förbinder ett gäng byggnader hade Susanna sitt nya instrument, som såg ut som något slags Nasa-utrustning invirat i folie. Men jag föredrog hennes kontor, där den enda inredningen bestod av två Yoshi-amiibos i garn på skrivbordet.
Nu piper det omkring mig här på flygplatsen. Antingen börjar det bli dags att röra sig mot gaten eller så har jag lyckats trigga ett alarm genom att svära på deras publika wifi-nätverk (att svära offentligt är, tro det eller ej, olagligt i Singapore). Vi hörs igen när jag lyckats övertyga Donald Trump att betala min borgen.