Telenor–Docomo ☠–1
avMobiloperatörsreklam i Sverige:
Mobiloperatörsreklam i Japan:
Slutsats: bomba Sverige.
Mobiloperatörsreklam i Sverige:
Mobiloperatörsreklam i Japan:
Slutsats: bomba Sverige.
Min prognos stämde: det blev en rätt bra vecka till slut, när regnet väl slutat regna och rusket slutat ruska. Redan i torsdags ville vädergudarna be om ursäkt för alla sina busiga upptåg genom att rikta en brännande spotlight mot min balkongdörr. Tokyo måste vara en av få platser på jorden där man under en och samma dag måste ställa om ac:n fram och tillbaka mellan värme och kyla för att inte förfrysa och kremeras samtidigt.
När jag huttrat och svettats färdigt åkte jag ut till Roppongi för att kolla designutställning på 2121 Design Sight med Kami. Vi kom in gratis eftersom hon jobbar på Issey Miyake, vilket även råkar vara vad en av museets grundare och chefer heter. Utställningen var lite random (blir aldrig klok på deras teman) men som vanligt väldigt snygg. Minst tre verk var svenska! Fast ett av dem handlade om surdeg, så när jag fick syn på det slutade paradoxalt nog patriotismen jäsa inom mig.
Efter att vi prettat runt i underjorden ett tag gick vi och åt tacos (extremt sällsynt i Tokyo) på en mexikansk restaurang jag gått förbi 1000 gånger och alltid varit sugen på att prova. Den var som väntat sådär, men efter en halv livstid utan vettig mexikansk mat slank tacos + churros + sangria ner utan problem ändå. Blev sugen på att åka till Mexiko igen. Lätt en av mina bästa resor. Jag lärde Kami lite ny svenska också, vilket alltid är skoj. Hon hade ett block med en massa fraser med sig som hon noggrant antecknade alla nya ord i. Hon e kul. Det är som att ha ett litet barn som man kan lura i helt knäppa saker.
Märkligt ställe, Roppongi. Trots att vi befann oss mitt i centrum (vid korsningen) kändes det som att vara i en av Shinjukus skabbigare delar, med ett undantag: utanför fönstret stod en nyvaxad Rolls-Royce Phantom, som då och då passerades av lika glänsande Porschar och Maseratis.
Ikväll åt jag årets/livets godaste indiska middag med mina före detta klasskamrater Leilani och Jing i Aoyama, där Leilani numera jobbar. Inte nog med att det är ett av Tokyos mysigaste, lugnaste, coolaste och mest exklusiva områden, hon jobbar dessutom på Yōji Yamamoto!!! Sjukt coolt med tanke på att hon för bara några år sedan livnärde sig genom att designa dräkter till den sjukt sunkiga ”Waterworld”-showen på Universal Studios Hollywood. Jag blev ännu mer imponerad än alla gånger när mina vänner modellat för märken som Neighborhood. (Rolig läsning för folk som är helt ointresserade av japanskt mode, detta inlägg.) Maten var som sagt helt mindblowing (då är jag ändå rätt kräsen när det gäller indiskt, trots att jag har en handfull restauranger inom gångavstånd från lägenheten äter jag där max en gång per månad eftersom det helt enkelt inte är lika gott som på Stockholms bästa indier), och sällskapet ännu bättre. Jag hade haft en riktigt seg och tröttsam dag, inklusive en potentiell jobbrelaterad konflikt som hängde i luften när jag gick hemifrån, men Leilani och Jing får mig alltid att glömma allt sånt direkt. Jing är så jävla rolig. Hon bläddrade fram Instagram-bilden ovan på mig när jag kör båt ute vid släktens sommarställe och undrade på riktigt när jag blivit så rik! Jag försökte förklara för henne att båten ifråga är stor som en fingerborg (och förmodligen kostade mindre än hennes handväska), men hon vägrar lyssna på sånt när hon väl bestämt sig. Jag fick en födelsedagsefterrätt också, och när jag informerade Jing (som arrangerat det hela) om att det inte alls var min födelsedag trodde hon att hon kunde vinna debatten genom att säga att det visst var det. Haha! Jag måste träffa henne oftare. Vår nästa plan är att åka till Thailand och sedan flytta till New York och/eller Europa tillsammans. Förhoppningsvis kan jag få henne att betala genom att lura henne att det är min födelsedag igen.
Eller om det är till Aoyama jag borde flytta. Jag har inte varit där sedan Y3 (just Yōji Yamamotos Adidas-crossover, apropå honom) stängde sin butik där, till min fasa, därtill kort efter att Kaws stängt Original Fake. Men Aoyama brukade vara typ min första hållplats när jag semestrade i Tokyo förr i tiden. Bästa butikerna, inte alls lika smutsigt och kaotiskt som Harajuku, man befinner sig liksom i en ljudisolerad bubbla av superdesignat glas och stål, ja d e paradiset helt enkelt.
Imorgon skall jag skabba ner mig igen genom att dricka billig izakaya-sprille och sjunga karaoke, i precis den ordningen. Sedan får vi väl se om det finns något liv kvar i den här gamla surdegen, nu när den enligt Jings beräkningar blivit två år äldre på två dagar.
Vaknade bakis och utblottad.
Det behövs med andra ord ingen Palme-utredning för att fastställa huruvida jag hade roligt igår.
Idag var det istället bäddat för en massa tråkigheter. Grått och regnigt och jävligt, iskallt i lägenheten. Först låg jag kvar i sängen och jøbbe ett tag, sedan stjälpte jag ner mig själv i ett fruktansvärt varmt bad där jag låg och läste tills jag blev skrynklig. Sedan gick jag till farbror doktorn. Som visade sig vara unga fröken doktor, samt prata helt perfekt amerikansk engelska. Som vanligt resulterade detta i att jag låste mig helt, jag hatar att prata engelska med folk som är native level, trots att det varit en halvstor del av mitt jobb sedan, tja, mitt första jobb (2005). Jag får sån sjuk prestationsångest, sitter mest och stammar, typ. Ha i åtanke att engelska är mitt adopterade modersmål sedan jag flyttade hit (paradoxalt nog, jag vet), så jag får ju tillfälle att smörja maskineriet i stort sett dagligen. Den enda infödingen jag är helt bekväm med att prata med är Leilani, som jag pluggade med förut. Hon kommer från Hawaii/LA och är en av mina favvomänniskor. Man känner sig alltid så lugn och trygg med henne. Måste handla om det, väl? För Dean, som också gick i vår klass, har rakt motsatt effekt på min engelska. Får såna mindervärdeskomplex av att träffa honom än idag, trots att vi satt brevid varandra i skolan dagligen i ett års tid, så han borde ju vara lika hotfull som en möbel vid det här laget. Förbanne livet!
Hursomhelst, inte nog med att hon doktorinnan var ung och kvinna och hade ett enormt verbalt övertag, eftersom det regnade ute (dvs skyhög luftfuktighet) satt jag dessutom och svettade som en GRIS under hela samtalet! Varje gång hon vände bort blicken smög jag upp en handduk ur ryggsäcken och baddade pannan. Det gick så långt att hon undrade om jag har problem med svettningar. ”Nej, det är bara att jag stressade hit och att det är så hög luftfuktighet idag”, stammade jag på min usla engelska. ”Hög luftfuktighet? Vaddå, här inne?” svarade hon blixtsnabbt och tittade på mig som om jag var en idiot. Det var inte direkt så att jag fick hennes nummer när jag gick därifrån om man säger så!!!!!!!
Förjämrade skitväder också. Det regnar och är 9 grader varmt. Förstår att ni hemma i Sverige tycker synd om mig nu. Jag var sjukt sugen på en liten skitlång promenix efter läkarbesöket, för jag gillar ju verkligen att promenixa, och när dagens jobbigaste hållpunkt väl var avklarad hade det varit nice att ta en tur genom jätteparken Shinjuku Gyoen, eller gå ner till Harajuku och spendera pengarna jag skulle haft om jag inte bränt dem igår. Jaha, istället fick jag alltså skynda hem genom regnrusket, i trängsel med vad som kändes som tusentals andra sorgliga små paraplyer, som någon himla metafor för #frilanslivet. När jag kom hem insåg jag dessutom att jag glömt programmera min risrobot att vara klar med maten lagom till nämnda hemkomst, så nu ligger jag här under täcket igen och huttrar i väntan på att den ska sjunga sin lilla melodi som signalerar att nu är det mat.
Imorgon ska jag fylla 36. Trots att min födelsedagsfest ifjol nog var det roligaste jag gjort sedan jag flyttade hit så har jag inte orkat ställa till med något liknande i år. Funderade på det, men jag gillar verkligen inte att arrangera fester (för mycket ångest, det är väl det klassiska: man oroar sig för att alla ska ha jättetråkigt och tycka att man är en usel värd, i en usel värld), och det har varit rätt skönt att inte ha ännu ett projekt indelat i 48 olika objectives att hetsa upp sig över inför hemfärden nu snart.
Så nej, imorgon ska jag och Kami till 2121 Design Sight samt dricka en dryck.
Det enda jag önskar mig är att få vakna bakis dagen därpå.
Bra dag. Men nu är den slut för evigt.
Ännu en dimmig, grådaskig novembermorgon i Shinjuku. Klockan är närmare bestämt 8.58 och jag har precis stjälpt i mig en stor skål gröt #frilanslivet. Funderar på om jag ska stälpa upp ett skålhett bad också. Av någon anledning känns det som såna tider nu, trots att vädret är så milt att jag skriver det här med balkongdörren på vid gavel. Jag tar långa bad och dricker varm choklad. Rätt bra liv ändå! Haft det rätt skönt på sistone, förutom att jag behövde jobba så satans mycket förra veckan. Det føgede upp min dygnsrytm också, vilket är anledningen till att jag för en gångs skull sitter här och bjäfsar tidigare än typ 40.58.
Försökt promenera mycket. Det är skönt. Det ska jag göra idag också. Behöver lite frisk luft.
På torsdag är det dags för #veckansmuseum. Förra veckan blev det tre stycken!!! Ska blogga om dem snart.
Den här veckan blir fan rolig, tror jag! Inte alls så mycket jobb jämfört med förra, och så ska jag passa på att träffa lite folk nu när det nästan är sista chansen innan jag julsemestrar i Sverige. Har ett litet projekt jag håller på med också som jag är så sinnessjukt peppad på. Fast mest känns allt som en enda kort väntan på den där Sverige-resan.
Typ ALLA mina vänner har varit ute och rest med sina partners på sistone. Till Kyoto, Hakone/Nikko, Nara och Paris. Blir så himla avis. Alla lever såna spännande liv! Själv lever jag bara #frilanslivet.
Enligt mitt dokument med bloggutkast skulle jag även skriva något om ”äI den dr lill”, men vi tar det när jag räknat ut vad det betyder.
Drämde till kylskåpet och blev nostalgisk.
På det har jag nämligen hängt upp ett tjockt lager av kvitton, biljetter, klistermärken och broschyrer, som spreds i ett litet färgglatt konfettimoln över köksgolvet när jag råkade armbåga skiten ur kylskåpsdörren.
En av biljetterna var från Penn Station i NY till Princeton, 21 december 2012. Första gången jag hälsade på Susanna där, minns att jag klafsade runt på mitt favoritmuseum Metropolitan Museum of Art i snöblöta sneakers för att fördriva tiden medan hon jobbade innan jag tog tåget ut till henne. När jag kom fram blev jag stående och huttrade mitt i mörkret mitt i ingenstans eftersom varken jag eller taxin förstod hur de märkliga baracker som utgjorde hennes del av campus var numrerade. Susanna fick springa hem från jobbet för att vägleda mig (hon hade en till kompis från Sverige på besök som skulle släppa in mig, har jag för mig). Knappt att jag fick tag på henne eftersom sms från min svenska mobil inte kom fram, så jag fick ringa henne från min japanska istället. Stående på trottoaren i mörkret och kylan med all min dyrbara packning samt panik. Sedan ägnade jag de följande tre veckorna åt att fortsätta huttra eftersom de där barackerna knappt gick att värma upp alls. Jag sov brevid en cykel.
Tre veckor, det är något magiskt med tre veckor långa jullov. Anledningen till att jag var så länge i USA härom året är att det var så länge jag var ledig från Kai över jul. Precis som när Susanna pluggade där vintern 2006/2007 och jag hälsade på henne på lovet (samt en massa andra gånger då egentligen varken hon eller jag var ledig). Jag har säkert bloggat om det 18 gånger förut, för det – första chansen för mig att leva något slags vardagsliv i Tokyo, innan bubblan sprack och jag plötsligt var hemma i Sverige igen – har satt avgrundsdjupa spår i mig.
Har känt mig väldigt nostalgisk överlag på sistone. Lyssnat på mycket musik från mitt förflutna. Från mellanstadiet, då jag låg och huttrade vid bandspelaren innan jag gick ner i mörkret och drack micrad O’boy ur min Felix the cat-mugg på morgnarna. Från vintern 2006, då jag var ensammast i hela världen efter att jag flyttat till Fridhemsgatan och Susanna till Roppongi, mitt vardagsrum bestod av en tv, föräldrarnas avlagda loppis-soffa samt surround-högtalarna som bildade ett litet sorgligt Stonehenge runt madrassen mitt i allt. Från sommaren 2009, då jag hyrde en lägenhet i Shibuya, spelade arkadspel med Peter Forsman och svettades igenom en sommarkurs på Kai, olyckligt omedveten om att samma skola skulle bli min biljett till ett något mer permanent liv i Tokyo tre år senare (samt olycklig i allmänhet, Susanna pluggade i Shanghai den sommaren och det var allmänt jobbigt).
Jag vill skaffa mig fler såna där minnen. Jag är fortfarande så sugen på att resa att jag fan håller på att explodera. Och egentligen inte till Sverige, trots (eller kanske på grund av) att det är dit jag ska om bara ett par veckor. Kanske beror abstinensen på att jag aldrig åkte till Hongkong med Haschis i höstas. (Först behövde jag vänta på att få tillbaka passet från immigrationskontoret, sedan var det för mycket jobb i någon månad, sedan hade jag inte råd, blablabla.)
Det känns helt sjukt att jag ju faktiskt var där i början av 2007, då när Susanna bodde i Tokyo. Snart åtta år sedan. Jag minns att Hongkong var höljt i dimma. Eller om det är mina minnen som börjar bli det.
• Igår var det skandinavisk musikfestival i Harajuku. Vem som var där? Inte den här killen iallafall. Jag hade planerat att dra dit men behövde jøbbe hela jädra kvällen och natten. Sett bilder nu, sjukt kul ser det ut. Men även om alla där säkert saknade mig otroligt mycket så är jag övertygad om att de innerst inne respectar min hustle.
• Vem som varit ute och søbe ikväll? Inte den här killen iallafall. Blev nämligen tvungen att jøbbe hela jädra dagen och kvällen och natten IGEN.
• Tydligen är Camilla Läckberg i Tokyo och signerar böcker. En kompis var där och fick en autograf, samt tydligen ett minne för livet eftersom hon ÄLSKAR Läckberg. Vad jag älskar? Att Camilla Läckberg heter ”Kamira Rekkubari” på japanska.
• Apropå Serial: det här är mycket roligt. ”Mailkimp girl did it”! Inget har fått mig att skratta lika mycket de senaste dagarna, förutom det här.
Jag kan inte påstå att det var jag som upptäckte detta guldkorn (den äran går till min vän Peter Forsman).
Däremot kan jag påstå att det är det roligaste jag någonsin sett.
• Säger till en påstådd vän att jag känner mig väldigt harmonisk just nu. Hen går i taket: ”Himla dumt ord det där, nästan lika dumt som lycklig.” Lika dumt som vår så kallade vänskap kanske!!! =(! =(! =(!
• Nu har jag också hört Serial. Betyg: bra, förutom när berätterskan försöker lura oss att allt spelas in live och är helt spontant (typ när hon låtsas söka efter ord, trots att allt är extremt hårt manusbundet – jag säger som kiden: seriöst?!??!!??), och i SYNNERHET förutom när tönten Ira Glass kommer in och förpestar den coola stämningen med sin töntröst i början eller slutet av vissa avsnitt. Hans töntröst får mig att vilja skära av mig öronen och äta upp dem med stuvade makaroner som van Gogh. Mina tavlor kommer bli värd flera hundra.
• Min livsharmoni har ökat med 386% sedan jag började spela om ”Xcom”. Tidningen Level har helt rätt i att det är ett av generationens 100 bästa spel. Och helt fel i att det inte är ett av de 1 bästa. Alltså, allvarligt talat: hur ofta händer det att man blir svinsugen på att spela om ett långt, sjukt krävande spel från början mindre än ett år efter att man plöjt det första gången? Jo, det ska jag berätta: det händer i snitt en gång per liv, eller maximalt så ofta som ett spel med ”Xcom” i titeln släpps. Bra!
• ”Downton abbey” börjar ta sig igen! Större delen av andra säsongen bestod ju av upplägg i stil med att fröken Gråsparv är lite ledsen för att en gullig hund dött, men så hittar lord Sothöna en ny hund i skogen, och så blir fröken Gråskrika glad igen, trots att det flyttat in en prostituerad i byn. Men i slutet blev det riktigt spännande igen, många dramatiska pappersark eller vad det heter. Julspecialen var solida åtskilliga plus. (Och apropå det: julspecialen?!)
I lördags blev det en redig avskedsfylla innan Jenny och killen hons lämnade stan för gott. Kvällen kan sammanfattas med ord som kul och wow. Vi började på New York Bar precis när de öppnade – visserligen efter (den från det perspektivet helt djädra häpnadsväckande) solnedgången eftersom det tydligen är vinter, men rätt magiskt ändå. Sedan drog vi en izakaya och karaoke med Rika på det, innan vissa av oss valde att däcka i mitt hems trygga vrå eftersom vi ändå höll oss i Shinkan (som flickan sa) hela kvällen.
Jag vet för övrigt inte om de verkligen lämnade Tokyo för gott, för de verkade rätt tagna av hela upplevelsen och pratade redan sista kvällen om att kanske komma tillbaka. Som det iofs brukar vara när folk är här första gången, men jag är ju en sån lokalpatriot att jag behöver höra det där sägas rakt ut för att jag inte ska tro att jag och/eller Sofia Coppola lockat hit folk på falska premisser samt i hela onödor.
En annan stad de lockades till i ett par dagar är Kyoto. Det borde jag också göra, igen. Funderar på om jag känner någon i där. Tror alla flyttat tillbaka till Sverige. Så jag får nog åka tillbaka i tiden och hindra dem från att göra det istället.
Nåväl. Som vanligt har jag typ ingen aning om vad som hänt sedan helgen, haha. Förbannade skitliv!!! Eller jo, igår var jag med Mattias & co på Tomato och åt Korea-kött samt drack dito sprit, det var gott, både och. Förutom makgeolli, en mjölkig, snuskig jävla sörja som smakar lika delar kolsyra och jäst. Trodde jag druckit det för sista gången efter en blöt kväll i Seoul ifjol (shit, det känns som tio livstider sedan), men ack vad alkoholgudarna bedrog mig. Hursomhelst, salladlindat kött med kimchi och så soju och ändlösa highballs att dricka till det, då blir lilla kroppen glad i magen.
Samt bilder: