Igår hörde jag en sån där grej om saker döende och/eller döda gamlingar ångrar mest, och tydligen var en av dem att de jobbat för mycket och inte unnat sig att njuta av livet istället. Sedan drog jag lärdom av detta genom att jobba 24 timmar i sträck, och njuta av livet 0 timmar i sträck.

Fan, det börjar bli en vana nu, detta. Minst en eller ett par gånger per månad drar jag en sån här vända. Men det känns bra att jobba mycket, för om man gör det kan man sedan njuta av tak över huvudet och videospel under tummarna. Och mitt jobb är ju en fenomenal lyx jämfört med nästan alla andra jobb, eller det är det åtminstone om man bortser från dessa fördyngade dygnare. Till och med dem kan jag dessutom spä ut med lite videospel eftersom jag sällan jobbar utan minst en Xbox One inom räckhåll, eller med några som helst skrupler.

Ja, jag vet inte. Kontentan är väl att jag jobbar mycket och tycker livet är bra ändå, så inte nog med att döende människor är dåliga på att leva, de är dåliga på att tala sanning också. Är det det här våra skattepengar ska gå till. Va. (Jag betalar inte skatt i Sverige, så jag får väl gå och skälla ut ett japanskt lik istället.)

Känns bra att skriva stora texter regelbundet igen, också, tror jag. Eller det varierar fan kraftigt. Men eftersom en så satans stor del av mitt ordinarie jobb kretsar kring ren administration och att vara rent ut sagt förbannad på folk så är det faktiskt en fröjd att då och då doppa tungspetsen i den där tunnan med adrenalin (och ångest) som man för tio år sedan körde ner hela huvudet i varje dag, så investerad var man i minsta lilla notis. Och var man inte det, då var man död.

Jag har köpt en ny telefon.

Jag skall sova. Hoppas jag vaknar utvilad (det gör jag rätt sällan, det är en av mina sammanlagt sju förbannelser). Isåfall ska jag göra något kul, för det var ett tag sedan jag hann det. Ta en promenad, kanske köpa ett plagg (gjorde senast: eeeeeeeeh typ april maj någonting eller?!), kanske vara rent ut sagt förbannad inom ett museum istället för hemma i strimlan. Fast det sannolika är att jag kommer jobba, lata mig, spela lite, typ så. Men hela helgen ska bli jätterolig, så jag kan unna mig att inte ta ut mig i onödan innan dess. Imorgon kommer Mattias tillbaka till Tokyo, det ni! Han lärde mig sjunga karaoke 2007, så länge har vi känt varandra. Jag visste inte att han var på väg tillbaka, men imorgon ska hela hans Tokyo-gäng återförenas, och då ska lilla lyckliga jag vara med på ett hörn, samt full.

Varje blogginlägg bör ha en bild. Detta blogginlägg bör avslutas med denna:

Okej, jag sa visserligen att ett Vine-klipp säger mer än tusen blogginlägg, men några ord ändå:

Hara-museet. Vilket ställe! Värsta vräkiga jättevillan ute i Shinagawa, fast i dubbel bemärkelse fjärran de anonyma kontorskomplex jag annars förknippar stadsdelen med. Och inte undra på att själva byggnaden nästan imponerade mer än konsten den inrymde: en gång i tiden bodde tydligen en av Japans främsta arkitekter (som bland annat ritade det monumentala nationalmuseet i Ueno) här. Han kunde inte ha valt en mysigare omgivning heller, för museet i sig ligger diskret insprängt bland en massa gulliga småhus av den typ jag önskar att jag själv kunde bo i, såna som man kan se såväl hemma i mina kvarter i västra Shinjuku som längs Harajukus knäpptysta bakgator.

Sträckan mellan dessa underbart stillsamma små kvarter och stationen är typ lika charmig som att vara ute och gå bland mässhallarna och konferenshotellen i Kista. Men å andra sidan: bor man i Shinagawa har man antingen en Porsche eller en Jaguar eller både och. Benen använder man mest till att sparka sina betjänter i baken när de råkar servera en ljummen gin & tonic.

Shinagawa, alltså. Flytta inte dit, men åk gärna dit och titta på konst. Det är mitt levnadsråd till alla vilsna ungdomar den här veckan.

Igår hände alltså detta. Om ni undrar varför Mary Jane för en gångs skull inte klänger på mig utan på killen till höger så beror det på att han heter Tero (hennes favoritnamn) samt är hennes favoritperson i världen, och inte minst att han just återvänt till Japan efter ett år i Sverige. Vi tre gick i samma klass på språkskolan Kai här i Shinjuku ifjol, samt umgicks en hel del på fritiden också, men när våra studentvisum gick ut blev det plötsligt väldigt oklart vart vi skulle ta vägen. Jag och Mary Jane lyckades som bekant klamra oss kvar (och har haft ett helt jävla fantastiskt år fullt av resor och blöta karaoke-kvällar), medan Tero vände hemåt ett tag, men nu är vi alltså återförenade för nästan gott. Sämre anledningar kan man ju ha att fira med obegränsad sprit på en billig izakaya.

Skojar förresten när jag säger att Mary Jane brukar klänga på mig. Det brukar hon istället göra på sin pojkvän Lori, som också flimrar förbi i klippet. Eller pojkvän och pojkvän, han är t o m hennes sambo numera, sedan de flyttade ihop nere i Ebisu alldeles nyligen. Det var också där vi sågs igår eftersom Tero hade hjälpt dem flytta medan jag låg hemma och sov. Ebisu är ett bra ställe. Det ligger granne med Shibuya fast är lite mer upscale, vilket inte minst märks på att två av Tokyos (samt därmed världens) bästa stekhus – Blacows och Gotham Grill – ligger där. Det gör dessutom ett av mina favoritmuseer. Nu har jag en anledning att åka dit ännu oftare.

Och japp, jag har börjat använda Vine igen. Det slog mig för ett tag sedan att det ändå är ett helt oslagbart sätt att fånga små ögonblick på, inte alls lika förljuget (dvs snyggt, tyvärr) som Instagram. Några ofiltrerade, sekundkorta klipp med tillhörande ambiensljud i en liten loop, det säger mer än tusen blogginlägg. Nu ska jag bli lika rik som Pewdiepie.

Faktiskt helt sjukt god, den här. Kiwi-läsk! Vänligen uppfinn skiten ur denna uppfinning, Sverige.

Vaknade med ett halvt kilo krossat glas i halsen.

Priset man får betala när man trots bronkitkänningar är så bekväm av sig att man väljer att ligga och blästras med snustorr ac-luft hela natten. Tyvärr är det omöjligt att göra annat nu när det japanska klimatet, utöver enstaka askregn, plötsligt präglas av en ångande svettig högsommar-revival.

Själv har jag dock varit relativt förskonad från dessa otyg eftersom suttit inlåst i min lilla skokartong i stort sett konstant sedan början av förra veckan. Först för att jag behövde jobba så satans mycket, vilket nådde något slags kulmen när jag tvingades tillbringade 26 timmar i sträck framför datorn i torsdags–fredags. Vid det laget hade jag redan hunnit bli rätt dålig i halsen, så resten av helgen ägnades inte åt några romerska orgier för att fira att arbetsveckan var slut, utan åt att ligga och snörvla och hosta febrigt mitt under ac-utblåset (för jag dör ärligt talat hellre av luftrörsinflammation än värmeslag). Fast det blev aldrig värre än att jag behövde ligga still en hel del och hade rätt ont i halsen. Förrän imorse, vill säga. Men till och med då gick det över rätt snabbt. Det låter kanske inte som världens mest rafflande anekdot, detta, men jag brukar drabbas av väldigt plågsam bronkit minst en gång per år, inte sällan precis inför en riktigt jävla lång flight (apropå torr luft), varpå flera veckor av konstant kruppande brukar följa. Så det är en fantastisk lättnad att slippa hela den där ritualen nu. Inte för att jag har några resor att se fram emot, så hellre nu än typ i jul.

Annars har det nog inte hänt så mycket bloggvärdigt sedan sist, eller det avhandlar jag isåfall i separata inlägg sedan. Har inte träffat en levande själ sedan förra helgen. Rätt skönt, men önskar att anledningen hade varit något roligare än konstant jobb och sedan halvkonstant krupp. Inga museer eller shoppingrundor eller promenader har jag hunnit med. Men det ska det bli ändring på den här veckan! Och så ska jag få lite sällskap också, för idag kommer det hit en herre som ska kolla att min sprinkler och nödstegen ute på balkongen fortfarande funkar. Hoppas bara jag inte råkar hosta en massa glas i ansiktet på honom.

UPPDATERING::: Nu har sprinkler-mannen (världens sämsta superhjälte) varit här. Kul med sällskap, men jag blev lite sugen på att skita på mig när min intercom mitt i allt började tjuta ”Det brinner!!! Det brinner!!!” Tydligen en ny del av testproceduren, för det har aldrig hänt när de varit här förut. Jag ska ta reda på hur de triggade den där signalen och sedan gå runt och utsätta mina grannar för samma bus tills de betalar mig fem miljoner kronor.

En mörk skepnad flög förbi utanför fönstret förut. ”En invandrare!” tänker Jimmie Åkesson om han läser det här. Tror dock chansen är större att det var en sån där satans monstergeting som jag hade besök av härom året. Herregud vad glad jag är att jag upptäckt min myggnätsdörr sedan dess.

Annan dramatisk grej inträffade igår, nämligen en ovanligt stor jordbävning. Det gungade tydligen t o m nere på marknivå (de flesta jordbävningar som känns uppe hos mig gör inte det nere på gatan). Rätt lång och ihållande. Årets största, tror jag. Men jag har slutat oroa mig så länge det inte skakar i höjdled. Och egentligen lär jag väl inte oroa mig så fruktansvärt mycket när det händer heller. Berömda sista ord, jag vet.

Annan glädjande grej är att jag passade på att lämna huset idag, trots att jag egentligen borde ha suttit hemma och jobbat. Åkte närmare bestämt ut till Harajuku för att middaga med en svensk kollega, Levels redaktionschef Pär Villner, som är här för att gå på TGS. Han hade passat på att besöka bland annat Kyoto, Nara och Osaka också. Lät mysigt. Kul att träffa honom igen, vi har jobbat på samma tidning en gång i tiden (dock inte samtidigt, eftersom vi var DÖDSRIVALER), så vi satt i minuterna många och pratade gamla minnen samt åt goda burgare på Great Burger. (Jag begick dock misstaget att beställa in deras mint-shake. Gott i teorin, men tyvärr använder de vanlig mynta istället för äkta husmanskemikalier.)

Sedan promenixade jag hem genom det kallsvettiga mörkret och svaldes av min lilla kokong igen.

Svarta hamburgare är det minsta av våra problem.

Men nu tycker jag vi vänder blad, ungefär som ni gör på era bloggar.

Vi kan ju börja med att bläddra bakåt.

Jag vaknade rätt sent igår, vilket var lägligt eftersom valbevakningen pågått hela natten japansk tid. Så jag har legat här i sängen och gamat Xbox One (bra konsol, katastrofalt gränssnitt) medan jag lyssnat på diverse valvakor. Lika delar mys och depp, honung och arsenik. Och den sistnämnda smaken blir nog den som sitter kvar, eftersom jag egentligen borde ägnat natten åt att jobba. Men jag gav mig själv dispens pga tingens tillstånd. Vilket jag nu får äta upp resten av dagen, medan ni andra roar er med att drömma oroliga drömmar om Hitler.

Vet inte om jag ska säga så mycket om valet, egentligen. Även om det tydligen blivit det här inläggets nyckelord. Spännande var det, och sorgligt blev resultatet. Jo, en grej: vilket stelt och uselt segertal han höll, vinnarn. Jag har knappt följt kampanjerna alls, så visste inte att han var en så himla kass retoriker. Inte för att det borde spela någon roll! Ändå besviken på att jag inte fick bättre underhållning när jag verkligen behövde någonting att trösta mig med.

Aja. Tur att man bor på andra sidan jorden så man kan glömma att allt det här någonsin hänt, förutsatt att man slutar följa/jobba för svenska medier, samt klipper kontakten med samtliga vänner och familjemedlemmar hemma i Sverige, samt sticker ut ögonen.

Om vi bläddrar framåt så har jag först en helt bedrövlig vecka att se fram emot, och sedan kan jag trösta mig med en till. Men det blir säkert bra, jag gillar på något sätt när man vet att man har en viss mängd stress och allmänt lidande framför sig, och exakt när eländet kommer ta slut (samt hur: med en hjärtattack he, he, he). Jag kommer vara så sjukt lättad om ett par veckor, alltså. Och några ljuspunkter mitt i allt detta: idag kommer en av mina gamla klasskamrater tillbaka till Tokyo efter ett drygt år hemma i Sverige. Han ska vara här i minst ett halvår, försöka komma in på något slags universitet. Alltid kul när den här himla visumkarusellen resulterar i att någon faktiskt kommer tillbaka snarare än spottas ut. Och han är inte ensam, för en annan av våra gamla klassisar har också just återvänt! Sällsynt jackpot, alltså. Men som vanligt kan inte Japan ge något utan att samtidigt ta tillbaka något annat. Samma kväll som den sistnämnde firar sin återkomst från Frankrike arrangerar en annan fransk bekant sin avskedsfest eftersom han nu varit här i ett år och därmed kan dra åt helvete vad kejsaren anbelangar. Nåväl. Kanske kan han finna tröst i att han bara behöver gräma sig över detta resten av livet, sedan kan han pusta ut.

Fick en konstig smak i munnen förut när jag kollade på ”Breaking bad”. Smaken av… solsken. Solsken och tacos. Jag började följa ”Breaking bad” förra sommaren, när jag var på semester i Mexiko med Susanna. Sedan dess har jag knappt sett ett avsnitt utan henne, och för det mesta inte utan att vi suttit någonstans i Nordamerika och smaskat i oss tacos samtidigt. Nu sitter jag istället i ett kyligt, regnruskigt Tokyo och äter havregryn med mjölk för mig själv.

Omtumlande år, detta. Mycket flängande fram och tillbaka (både geografiskt och viktmässigt!!!). Upplever något slags jetlag-liknande effekt, det är som om bitar av hjärnan blivit kvar i länderna jag tillbringat hela sommaren i. Lite vemodigt. Men det får iofs också till följd att jag blir helt överlycklig så fort jag går utanför dörren (förutsatt att jag inte glömt paraplyet) och påminns om allt jag har att återupptäcka här nu. Bara en sån sak som att jag plötsligt tar spontana promenader i random riktningar när jag egentligen bara ska ut och handla mat. Som idag, när jag behövde fylla på mjölkförrådet, och det förvandlades till en liten expedition längs de outforskade bakgatorna i Nishi-Shinjuku, där jag blev helt lyrisk av att gå runt bland de små dunkla husen där det klirrades och mumlades diffust från övervåningarna, och där en vintage-leksaksaffär kan ligga mer eller mindre vägg i vägg med en sån där laundromat och en snofsig vinbar och en shinto-helgedom (beroende på hur många väggar vintage-leksaksaffären har). Älskar att bara vara här just nu.

Å tredje sidan ser september ut att bli årets segaste september. Men sedan ska nog allt vara frid och fröjd, förutsatt att jag får ett visum eller två. (Behöver förnya mitt amerikanska också eftersom jag skaffat nytt pass.)

Helgen har jag ägnat åt att ligga ner och kolla på serier och lyssna på podcasts och gama videogam. Väldigt skönt, fast jag behöver lite miljöombyte nu, känner jag.

Manga-filmen jag såg härom dagen var rätt bra! Eller det är rättare sagt en manga-serie som jag ”fick” av den efterhärmlige Mr Pokemon (vill du härma honom, spela jättemycket ”Pokemon”). Och ”bra” är väl kanske att ta i. Men den har fått mycket uppmärksamhet inom manga eftersom den handlar om folk med stora ögon och roliga hårfärger och pipiga röster. Den gjorde mig sugen på att se fler manga-filmer, och kanske sippa lite på en god champagne från Bourdeaux-distriktet, eller varför inte en riktigt fin skotsk bourbon, varpå jag avnjuter en härlig anime-serietidning.

Hej svejs från den här tjockisen!