”Street fighter IV” har varit det viktigaste spelet i mitt liv sedan vi fick in betan (med ynka fyra karaktärer) till Super PLAY-kontoret i slutet av 2008. Det svindlar när jag skriver det, liksom får det svart på vitt, för det blir så konkret, att jag spelat det här spelet i snart sex år nu. Förra gången Peter var här med mig, sommaren 2009, lärde jag mig spela med sticka. Det minnet känns lika avlägset och suddigt som när jag lärde mig cykla. Och nu är han här igen, med mig, våren 2014, och vi spelar fortfarande samma spel. Förutom att det nu heter ”Ultra street fighter IV” istället – och som av en poetisk slump rullades ut i arkadhallarna precis när han kom hit.

Några dagar efter att ”Ultra” släppts gick jag och Peter till en Taito Station-arkadhall här i Shinjuku för att experimentera lite med de nya karaktärerna. Trodde vi. För när vi kom fram visade det sig att alla 16 ”Ultra”-kabinett var konstant upptagna – av bland andra Daigo, Tokido, Bonchan och Japans bästa Zangief. Bakom dem hade en liten klunga av åskådare bildats. Vi nöjde oss med att drunkna i den istället för att konverteras till köttfärs av världens bästa ”Street fighter”-spelare.

En annan dag gick vi till Mikado i Takadanobaba. Tror jag nämnt det här stället förut – de har nästan bara beat ’em ups på övervåningen, där det arrangeras turneringar på storbildsskärm flera gånger i veckan. Nedervåningen domineras däremot av en uppsättning äldre, och mycket skummare, kabinett – typ det smått förbluffande ”Starblade”, vars konkava spegelskärm nästan får den grovkorniga polygongrafiken att kännas så tredimensionell och verklig att man vill sträcka ut handen och krossa de små fiendeskeppen med den.

En annan dag gav sig Peter iväg på egen hand för att jaga spel och leksaker medan jag satt hemma och jobbade. Här är några av hans fynd.

Klicka på en bild för att komma till dess upphovshen på Instagram.

Det berömda taket, känt från brandövningsscenen i ”Lost in translation”. (Det är under detta tak som Bill Murray och Scarlett Johansson står i sina morgonrockar mitt i natten.)

Den berömda hissen, känd från samma film.

Den berömda utsikten från Park Hyatts bar på 52:a våningen, extremt känd från samma film.

Den kanske inte jätteberömda ”Lost in translation”-drinken.

Den allt annat än berömda toaletten, med allehanda avancerade reglage, rörelseaktiverat lock och omsorgsfullt vikt toapapper.

Klicka på en bild för att komma till dess upphovshen på Instagram.

När karaokekvällen väl var kommen hade den dock den goda smaken att inledas på Bar Plastic Model i Golden-gai. Känd från tv, om du har tv-spel kopplade till din tv. Plastic Model ska nämligen vara avbildad någonstans i ”No more heroes”.

Efter Golden-gai gick vi och förfestade lite hos Mary Janes pojkvän, på 38:e våningen. Ungefär så här såg det ut.

På plats i tornet. Kanske hade det blivit lite för mycket förfest för vissa av oss.

Klicka på en bild för att komma till dess upphovshen på Instagram.

När vi gått en bit längs vandringsleden kom vi fram till en liten rastplats där en liten gubbe ville roa oss genom att klappa sin lilla katt med en kvast. Och roade blev vi, vare sig vi ville det eller inte.

En arg och en nollställd bergsbestigare.

En berömd staty och en akrobatisk fotograf.

Den akrobatiska fotografens resultat.

Två roliga skyltar.

En liten skärva av en utsikt. Och Alexandra.

Peter framför något slags blomsterkorridor, i en av mina favoritdelar av Kamakura: bland bostadshusen man något oväntat hittar uppe på ett av de små bergen.

Hinkar vid en kyrkogård.

Uppsikten.

Dekorationer (som säkert bär på någon viktig symbolik jag inte orkar kolla upp) vid jättetemplet Tsurugaoka Hachiman-gū i centrala Kamakura.

Klicka på en bild för att komma till dess upphovshen på Instagram.

7 anledningar till att den här artikeln är idiotisk:

Punkt 1–7.

Med tonvikt på punkt 6, att Tokyo är det nya Paris enligt logiken ”Det tar mellan 0 och 24 timmar att åka till Tokyo beroende på var man befinner sig, precis som det gör att åka till Paris!”

De glömde dessutom en punkt som väger tyngre än alla andra: folk är nästan lika dåliga på engelska här som i Paris.

Vaknade med byxorna på.

Det var en sån natt.

En sån natt då världens farligaste stad kom ganska nära att leva upp till sitt rykte.

En sån natt då jag gång på gång flög upp, halvsovande, och drog på mig byxorna, redo att ränna ner för nödtrapporna om skakningarna skulle gå bortom den där magiska gränsen man hoppas att man kommer kunna identifiera innan man sedan länge passerat den, innan man befinner sig mitt i en repris av 1923 års ”Great Kantō earthquake”.

Det blev tack och lov aldrig värre än igår morse, då den näst största jordbävningen sedan jag flyttade hit fick mitt lilla torn att svaja och knarra som det inte gjort sedan december 2012. Jag kände igen varningsklockan direkt: den där känslan av att någon ligger under sängen och boxar mig i ryggen. Det betyder att det skakar i HÖJDLED, och jag har fått lära mig att det är först då man ska bli orolig.

Den där oron satt i hela dygnet sedan, och speciellt när efterskalven tycktes komma en gång i kvarten när jag låg och sov. Lagom surrealistiskt att vakna i mörkret, knappt medveten om var eller när man är, av att hela världen tycks vara på väg att implodera omkring en.

Nu gjorde den aldrig det, men varje gång det här händer – igår mer specifikt en jordbävning med magnitud 6,2 (”Kan vara förödande i befolkade områden med upp till ungefär 1,6 mils utsträckning”, enligt Wikipedia) och epicentrum precis utanför Tokyo-bukten – påminns man om att man lever här på lånad tid. Om att den STORA jäveln, den som spås sluka tiotusentals liv någon gång de närmaste tio åren eller så, fortfarande ligger och ruvar nere under lapptäcket av tektoniska plattor som Tokyo i ett förvirrat ögonblick bestämde sig för att byggas på.

Om att man förr eller senare måste bestämma sig för huruvida det bara är en lustig formulering man slänger sig med på sin blogg, eller om Tokyo på riktigt är en stad att dö för.

Nu är det slut på det roliga.

Men det blev åtminstone väldigt mycket av det.

Jag har tjongat runt hela helgen med Peter och ”Hasse”, det är nästan så vi hunnit bocka av hälften av punkterna på listan med saker de måste hinna med under sina tio eller så dagar här. Och kul har det varit, åtminstone för mig, vilket ju trots allt är det viktigaste för alla inblandade i skrivandet av det här blogginlägget.

Tyvärr fick det hela ett abrupt slut inte av att helgen tog det, utan min hälsa. Hostade och rosslade mig igenom dagens aktiviteter, så morgondagens kommer istället bestå av att ligga i sängen och drömma om att inte ligga i sängen.

Men innan dess hann vi tack och lov med följande:

Första kvällen, samt Peters och Alexandras första izakaya-besök. Tydligen var jag och Peter aldrig på någon när vi var i Tokyo tillsammans för fem år sedan. Det har vi tagit igen med råge de här dagarna, till mina gästers stora förtjusning. (Peters bild.)

Jag vet inte var den här bilden togs. Men jag vet vad den föreställer: stickor. (Peters bild. Inte helt otippat.)

I nördkomplexet Nakano Broadway – som jag och Peter upptäckte tillsammans 2009 – kan man köpa ”Monster hunter”-glasögon. Förstås. (Peters bild.)

Gubbröra.

Det enda vi haft otur med: dåliga kläder. (Peters bild.)

Idag gjorde vi det man bör göra i Harajuku: åt hamburgare, gick till Meiji Jinguu-helgedomen, tog en promenad genom Yoyogi-parken, och shoppade. Överst: parken (Alexandras bild). Nederst: det kan du räkna ut själv.

Just nu på JS Burger: jordgubbsburgare. (Alexandras bild. Och nej, vi provsmakade inte.)

Ont om folk i Harajuku idag. (Nedre bilden är Alexandras.)

Suspekta t-shirts på Takeshita Street i Harajuku. Där det för övrigt slutade med att det mest var jag som shoppade. Inte helt otippat, det heller.

Ikväll fick Peter och Alexandra se hur jag bor. Det resulterade bland annat i den här bilden. (Alexandras.)

Golden-gai. (Övre bilden: Peters, nedre: Alexandras.)

Den här festen verkade farlig, så här vågade vi inte gå in. (Peters bild.)

Muntra matvrak.

Regn eller smalben.

Någon av alla stationer vi passerat.

Igår, efter Golden-gai och ännu ett izakaya-besök: karaoke med Sanna och ett helt gäng andra svenskar. (Peters bild.)

Såna där ”dregs” ska man nog akta sig för. Håll dig till drugs istället.

• Dålig natt. Bra dag! Sov som ett av världens sämsta svin, låg och lyssnade på Värvet halva morgonen eftersom min svinhjärna verkligen insisterade på att vara svinvaken. Men sedan somnade jag till slut om, och så vaknade jag några timmar senare, och så (kollar schemat)… minns jag inte riktigt vad jag gjorde. Jobbade och städade, typ. Vilken dag, jag vet! Men några timmar senare anlände äntligen Peter och Hans ”Hasse” Flickvän med den där säcken godis, samt sig själva, och då var ju veckan räddad. Vi firade deras (och säckens) ankomst med att gå till en izakaya, förstås (Peters bild ovan), och det var kul och gott, och imorgon blir det nya äventyr, vare sig jag vill eller väldigt gärna vill det.

• Alla är på semester i Florens utom jag. Det kan bara betyda en sak: att de bokat resor till Florens och sedan åkt dit.

• Wonkette går från oklarhet till klarhet. Senaste inlägget, om stackars rikingar ”who can barely put Lamborghinis on their families”, är det roliga jag läst hittills i år.

• Slukar alla avsnitt av ”Pach-attack” på nytt. Världens underhållaste spelbevakning.

• Har även slukat det mesta av ”Luther” nu. Trodde – eftersom typ alla påstått det – att det skulle vara en fantastisk serie, men den är ju sällan mer än +++–++++. Några avsnitt i slutet av första säsongen var rätt makalösa, annars tyngs det mesta ner av för mycket av antingen sin orimlighet eller tråkighet för att verkligen lyfta. Palla hela ”ny vecka, nytt mord/terrordåd som kommer gå till historien som århundradets brott, innan det bräcks av nästa avsnitts mord/terrordåd”-grejen, alltså. Och det finns ju inga karaktärer som är det minsta intressanta mer än Luther själv (som dock är oväntat platt ändå, för han känns inte alls så ”conflicted” som de där alla beskrivit honom som), hon brun i första säsongen och han skurken i första säsongen. Så vanvettigt imponerad av Idris Elba (eller någon annan) är jag väl inte heller, trots att jag förstås älskade honom i ”The wire”. Och med dessa ord sätter vi punkt för det vitaste inlägget hittills på min blogg, eller någon alls.

Så här känns mitt huvud just nu:

Men spela roll, för snart är Peter här, och han kunde inte ha anlänt lägligare, för just nu är vädret så fint att min balkongdörr står på vid gavel i gryningen, och måsarna, de sjunga, och utsikten, den se ut så här:

Helt otroligt hur bra det här är. Lika otroligt som att sajter som The Onion och College Humor kan hålla den här nivån på sina sketcher när ”Saturday night live” har 400 försök på sig i veckan och inte fått till en fullträff sedan sommaren 1848.

Elaines pojkvän ser för övrigt ut att ha kommit upp sig i livet.