Det kommer jag inte behöva göra länge till. Just nu befinner sig nämligen denna vidunderliga syn på ett flygplan med destination min mun:

När man blir visad till sitt bord på en japansk restaurang eller izakaya använder personalen uttrycket ”Go-annai itashimasu”, vilket är lite lurigt eftersom det både betyder ”Jag ska ödmjukt visa eder vägen” och ”Jag ska ödmjukt informera eder”. Men när man själv har besök i Japan önskar man att det fanns en exakt motsvarighet på svenska, eftersom just ”Go-annai itashimasu” rätt väl beskriver vad man ägnar dagarna åt: ett himla vägvisande och informerande (även om det kan vara si och så med ödmjukheten).

Och det har blivit ovanligt mycket av dessa varor på sistone. Bara den senaste månaden har jag haft tre besök (eller jag kommer åtminstone ha haft det om några timmar, när min govän Peter O-Ottsjö och hans sambo landar på Narita), vilket är personligt rekord t o m för mig (som bjuder hit svenska vänner stup i kvarten). De första två var dock inte här för min skull – först min farbror, som var i stan för att utannonsera vinnaren av Stockholm Water Prize på något slags bankett, för sånt kan man tydligen också jobba med. Han bodde på ett hotell i Shibuya, så jag tog honom till en izakaya där och fick i gengäld höra en lång harang om alla spännande länder hans jobb tvingar honom att besöka stup i kvarten (bara några veckor tidigare hade han varit i Seoul, där min kusin som av en slump bor just nu). Sjukt fascinerande, fast det var samtidigt svårt att känna sig som ett adekvat middagssällskap när jag fick reda på att han skulle äta en bit mat med Bill Gates veckan därpå.

Igår blev det ännu ett izakaya-besök med ännu en släkting, närmare bestämt farbroderns yngsta dotter, som till slut kommit till Tokyo med sin kille efter att ha svansat runt över hela Asien i någon månad eller så. Också fascinerande att höra hur deras första intryck av Japan skilde sig från dem av, säg, Kina – där de i vissa städer blev smygfotade av invånarna för att det var så uppseendeväckande med ett par vitingar (ett intressant om än milt creepy fenomen, kan jag intyga efter min helg i Malaysia för några år sedan). En annan störig grej med Kina verkar vara det här med luften – de har en officiell skala där som brukade sträcka sig upp till 500, men sedan blev luften så dålig att de höjde maxnivån till 700 istället. När kusinen och killen hennes var där tyckte de att det var en välsignelse när värdet sjönk så lågt som 200. I Stockholm spärrar man av hela områden om det överstiger 40.

Efter izakayan gick vi till Golden-gai, för de bodde precis intill, och det var som vanligt nice. Testade en bar som redan vid entrén skröt om hur gaijin-vänlig den är, vilket visade sig vara sant när vi kom in och det förutom en japansk salaryman enbart var svenskar där. (Samt därmed dålig stämning.)

Men det var ju inte till en skum bar i Golden-gai som den här historien ödmjukt skulle bära mig till. Utan till det faktum att när man har besök hyfsat ofta så blir det en minst sagt välbekant rutin att ödmjukt informera om, och guida till, de viktigaste destinationerna för en förstagångsturist i Tokyo. Men när jag satt och skrev ännu en av mina ödmjuka listor med måsten så gjorde jag en sökning i inkorgen – och upptäckte att jag redan 2010 såg mig själv som något slags orakel som mailade ut sin visdom till alla som kunde tänkas palla lyssna. I synnerhet ett mail, till en av mina fasters vänner (värst vad det blev mycket tjat om min släkt nu, men det är isåfall bara för att den äger, till skillnad från din), var så detaljerat att det nästan hade kunnat vara ett blogginlägg istället.

För att bevisa min poäng kommer jag nu förvandla det till ett blogginlägg istället:

Tsukiji. Världens största fiskmarknad. Kom dit i gryningen och fascineras/förfasas av de vidsträckta hallarna fyllda med nyfångade fiskar och andra havskreatur. Det är en upplevelse, vill jag lova – som ett zoo med bara döda djur. Ganska makabert, men värt eventuella äckelkänslor. Och om du sedan har aptiten i behåll bör du prova världens färskaste sushi på någon av de intilliggande restaurangerna – en lagom lunch runt klockan åtta på morgonen.

Roppongi. Tokyos Rinkeby – som i att det finns en hög koncentration av invandrare och utlänningar här. Nattlivet är ökänt. Men här finns också tre av Tokyos bästa konstmuseer, som tillsammans bildar den så kallade Art Triangle. Skrytbygget Roppongi Hills är förmodligen den mest futuristiska platsen i Tokyo, och högst upp i dess högsta skyskrapa hittar man det fantastiska Mori-museet (samt en ganska gastkramande vy över staden) som visar modern, internationellt hajpad konst. Hit måste du om du hinner!

Kamakura. Du kanske inte hinner ta dig hit, det ligger en bit utanför Tokyo, men jag tycker att det är värt besväret. Var en gång säte för regeringsmakten i det feodala Japan. Tempel, berg och tjocka skogar. En sida av Japan man också bör uppleva.

Akihabara. ”Electric town”. Det här behöver jag kanske inte ens tipsa om. Även om du inte är intresserad av elektronik är det ett äventyr att botanisera bland de avancerade nördleksakerna i affärer som kan vara uppemot tio våningar höga (och ändå trånga som normalstora svenska badrum).

Ginza. Om du vill shoppa märkeskläder – eller titta på folk som gör det. En kvadratmeter butiksyta i Ginza kan kosta över en halv miljon kronor. Stureplan framstår som ett ghetto i jämförelse.

Minami-Aoyama. Upscale-shopping i en mycket mycket lugnare miljö än Ginza. Själv älskar jag det här området. Prada-skrapan i sig är värd utflykten.

Shibuya. Förstås. Här brukar de flesta börja. Korsningen har du säkert redan sett, om inte annat så på tv.

Harajuku. Ännu ett ”förstås”. Harajuku-modet kanske inte faller dig på läppen, men missa inte alla ungdomar som paraderar runt som påfåglar i sina extravaganta outfits. En sväng på Takeshita-dōri (gatan som är det första du ser rakt framför dig när du lämnat t-banestationen) är en nödvändig punkt på checklistan.

Asakusa. Här finns centralt belägna tempel, om du inte hinner ta dig till Kamakura.

Två anledningar (av ca 200 000):

Här är ännu ett av mina favoritavsnitt. Varför? Inte för att det är bra. Utan för att jag satt i publiken.

Jag har nu uppdaterat mina kryptiska Instagram-exposéer från Taipei med förklarande bildtexter. Bara för att jag älskar er, och att skriva bildtexter.

En annan sak jag älskar: direktlänkar. I synnerhet dessa:

Taipei, dag 1

Taipei, dag 2

Taipei, dag 3

Orolig morgon. Vaknar med ett ryck, har för en gångs skull ställt klockan. Måste lämna de sista pusselbitarna av veckans speluppslag innan arbetsdagen börjar i Sverige. (Lämnade de första igår, samt förgäves: layout-Sylvia mailar och säger att hon tillbringat dagen på ett japanskt spa, där hon stolt visat upp våra bilder från Muteki Mario.)

Dricker proteinshake till lunch, känner mig (och är) extremt duktig. Jobbar i ilfart, konstaterar att jag har några timmar över innan jag måste fortsätta. Bestämmer mig för att åka ut till Ikea för att fylla på förråden av svensk mat. Nere på gatan är det bolmande varmt, jag svettas i min tunna vinterjacka (180 kr på Uniqlo #frilanslivet).

Tar tåget till Tokyo Station, detta underjordiska sagoland till station. Redan på perrongen är jag lite lyrisk över att vara tillbaka i Japan. Skyltarna, tåglinjerna, butikerna: allt är som det ska, där det ska vara. I glipan mellan tågen och perrongens tak ser jag hur skyskraporna bildar en mur av glas utanför stationens karaktäristiska 1800-talskupol. Precis som det också ska vara.

Kollar navigationsappen. Inser att jag står på fel perrong. Beger mig ner i Tokyo-stationens enorma mage, genom dess betongbelagda tarmar fyllda av människor och matos. Går allt snabbare, mot Keiyō-linjen. Det känns som flera kilometer. Tankarna vandrar, minns plötsligt hur en konkurrerande spelskribent (as) kallade linjen ”Keiyu” när jag var i Japan första gången. Vid det laget hade han varit här hisnande fyra gånger. Det var förresten även på alla andra sätt den mest hisnande tiden i mitt liv. Alla resor, mässor, middagar med spelpampar, bara ett par år efter gymnasiet.

Kommer till slut fram till rätt perrong, med andan i halsen trots att jag haft 16 minuter på mig. Sätter mig på tåget. Ser solen sjunka bakom de gamla takåsarna i trä i Tokyos utkanter. Några sista små explosioner av sakura-blad som skimrar i skymningsljuset. Skriver det här blogginlägget.

Flytande frukost idag igen.

Sedan fyllde jag på med detta.

Den här veckan fick ännu ett museum, närmare bestämt National Palace Museum. Betyg: stort. Och så.

Intill museet låg en rätt stor trädgård med dammar och små lusthus med festligt spetsiga tak och grejs. Ganska fin, men det ska väldigt mycket till för att man ska bli imponerad av sånt här efter några år i Asien. Och var det något som saknades i den här trädgården så var det väldigt mycket till.

Vi var tvungna att åka taxi från tunnelbanestationen till museet eftersom det var en bra bit, utan vettiga gångvägar. När vi skulle tillbaka vägrade vår chaufför köra till rätt station, så vi hamnade här istället, typ en halvtimme åt fel håll. Men det blev iaf en Instagram-bild av det.

En 45 minuter och/eller timmar lång tunnelbanetur senare var vi framme vid Longshan-templet – och okej, tempel är ju ännu en grej man ser vart man än vänder sig i Asien, men det här var det överlägset läckraste jag vänt mig mot hittills. Även om man kände sig som ett as som gick runt och tog 10 000 bilder i sekunden medan man tuggade på en Snickers bland alla stackare som bara försökte stå och buga inför sina favoritgudar ifred.

Dagens fjärde hållplats: Huaxi-marknaden. Några gator fyllda av små stånd som säljer allt från oidentifierbara fötter till oidentifierbara sexleksaker.

De har karaoke i Taipei! Som att komma hem – förutom att det fanns typ några hundra låtar på engelska istället för, som i Japan, säkert tiotusentals. Samt den lilla detaljen att när vi beställde in vodka i tron att det skulle vara en shot så fick vi in en hel jävla flaska Absolut istället. Och inte den lilla varianten heller. Resten av kvällen blev av naturliga skäl rätt dimmig. Men jag såg åtminstone till att fota ett av de mer oväntade inslagen på låtlistan innan dess. (En grej jag faktiskt minns, om än motvilligt, är hur vi i brist på annat sjöng och sittdansade hejvilt till ”Last Christmas” när en häftig kille i hiphop-mundering råkade öppna dörren till vårt rum. Tur att vi inte var i Japan, för då hade samtliga inblandade, plus släkt och vänner, fått finna sig i att begå harakiri på fläcken.)

Efter karaoken: en sista selfie i poolen, så sent att vi för en gångs skull var helt ensamma. Eller om vi bara lyckats skrämma bort alla andra för gott med gårdagens delfinlekar.

Väder av fin karaktär, så vi tillbringade halva dagen i och omkring poolen (där Mary Jane tiggde till sig en stor delfinleksak av personalen, som hon sedan gång på gång och väldigt högljutt misslyckades med att rida på, till min förtjusning och omgivningens förtret). En förmiddag av årets hittills skönaste karaktär.

Veckans museer: Museum of Contemporary Art och Taipei Fine Arts Museum. Det sistnämnda var bäst.

Läget just nu: +++++.

Bildbevis: nedan.

Denna bokstav får +++++.

Så här såg det ut om man riktade blicken mot himlen när man satt nere vid poolen.

Resans flashigaste hisstak.

Mary Jane beundrar utsikten från vårt rum.

Det här mötte oss på rummet första dagen. Tyvärr var tumblern tom, så vi fick dränka vår sorg över detta i room service-cocktails och dyngbillig konbini-sprit istället. =´(.

En av Taipeis två flygplatser.

http://instagram.com/p/mXrB8Uv5rF/
Ett av få exempel på Engrish vi lyckats hitta i Taipei.

På kvällen tog vi en drink nere vid poolen. Sedan åkte vi upp till hotellets skybar och tog en till, innan vi gav oss ut i natten för att bli besvikna på de förvirrande döda barer/klubbar som conciergen tipsat oss om. Det första stället var iofs en upplevelse – något slags nattklubb med en enorm terrass vinklad mot monsterskrapan Taipei 101. Synd bara att vi fick festa loss helt själva, medan personalen förvirrat drällde omkring inne vid baren. Hela scenen var dock så kittlande surrealistisk att den ändå inte lyckades sänka dagen till ++++.

På sistone har jag noterat att jag mötts av en helt annan sorts annonser när jag surfat runt på ett världsomspännande datanät som jag är väldigt förtjust i.

Från detta:

Till detta:

Vad det här i sin tur säger om mina surfvanor, det vill nog varken du eller jag veta.