春spring!!! pic.twitter.com/wSughhUvUC

— Johan Törnqvist (@JohanTrnqvist) February 28, 2014

Jag rusade ut på balkongen så fort jag kände doften av den.

Våren, alltså.

Jag skiter väl i våren i vanliga fall, men det är något speciellt med den just i Japan (som med allt annat just i Japan). De välsignade månaderna när man plötsligt kan vistas utomhus utan vinterkläder, och inomhus utan två lager vinterkläder. Men framförallt: nådeperioden innan sommaren lägger sig som en nygräddad oshibori över Tokyo-bukten.

Bilden av Japan som ett ljust och varmt land brändes (mer eller mindre bokstavligt talat) in i min hjärna första gången jag var här, för snart tio år sedan. Det var långt innan jag hade oturen att tillbringa min första sommarmånad Japan, så det var betydligt lättare att romantisera den där hettan på den tiden. Att kryssa mellan shoppingstråken, rödblossig i ansiktet och med famnen full av stilrena kassar, ständigt i jakt på nästa Fanta-automat, det var i stort sett allt Japan var för mig då. Ungefär som att NY alltid varit vinter och snöiga promenader genom Central Park för mig, eftersom det var vinter första gångerna jag var där.

Men efter de senaste veckornas snökaos är det en nästan sensuell upplevelse att kunna gå ut på balkongen i t-shirt och bara fylla lungorna med mild, fuktig vårluft.

Detta om detta.

Nu ska jag på koncärt.

Förra veckan skrev jag att det finns så många museer, med ständigt roterande utställningar, i Tokyo att det aldrig tar slut på ny konst att häpna över.

Tecken på att jag inte ljög: i fredags gav jag mig av mot Tokyos minst sagt massiva svar på Moderna, i hästmun känt som Museum of Contemporary Art.

När jag kom till tunnelbanestationen jag googlat fram tänkte jag ”Hmm, konstigt att jag aldrig tidigare tänkt på att museet ligger tvärs över vallgraven från kejsarpalatset”.

Det här säger jag inte alls för dramatisk effekt, utan det var faktiskt inte förrän jag stod vid biljettluckan som jag insåg att shit. Jag har alltså råka upptäcka ett TILL stort museum för modern konst, i en helt annan del av stan, som jag under alla mina snart hundratals konstsafarin genom Tokyos märkligaste stadsdelar aldrig ens hört vaga rykten om.

Så jag gick in för att se vad all brist på uppståndelse egentligen berodde på.

Och kom ut utan en enda jävla aning.

National Museum of Modern Art är nämligen ännu en home run i raden för konststaden Tokyo. Man börjar på fjärde våningen, sedan tuggar man sig kronologiskt igenom en lång serie verk som representerar alla eror i modern tid, dvs från typ 1800-talets slut. Om man vill kan man även betala extra för att se en tillfällig utställning på första våningen, och det trodde jag att jag ville tills jag gjorde det (för den bestod bara av en lång rad installationer av någon snubbe som en gång i tiden hette Kudo, och som tydligen var en redig snuskhummer).

Enligt en informationstavla har museet tidigare fått kritik för att de visat för mycket på en gång, så nu har de istället gjort ett temporärt urval av verk från samlingarna. Och det är inget dåligt urval. Foto, video, vektorbaserade animationer, post-impressionism, kubism, Nihon-ga – you name it, va. Tre timmar tog det att dregla mig igenom allt. Det kanske inte låter mycket, men ett dåligt museum springer man ju igenom på en kvart.

Ta en titt eller 2000 på mina favoriter från museets samlingar (och dess omgivningar) här nedan.

Så lovar jag att ge dig något nytt att häpna över nästa vecka.

Gick till den lokala arkaderian idag.

Sköja! Det finns inte en lokal arkaderia, det finns MASSOR.

Men jag gick iaf till en av dem. Om inte annat så för att den har en rätt bra mataffär i källaren (!). Och när jag handlat färdigt och var på väg att styra en kosa eller två hemåt, med mina currysåser och min inplastade sashimi, tänkte jag plötsligt: fan. Det vore gött att GAMA lite.

Så då gjorde jag det. Först blev jag dängd av en japan i nya ”Guilty gear Xrd: Sign” (lycka till med att uttala den titeln!), som släpptes så sent som i torsdags, sedan dängde jag en redigt dum japansk dator i ”Super street fighter IV: Arcade edition”. (De hade tyvärr ingen ”Ultra”-beta.)

Jädrar vad kul det var ändå. Har gamat rätt flitigt på sistone (senast ”Spec ops” och ”Strider”), men eftersom jag inte har någon sticka här så har jag inte rört ett fightingspel sedan jag var i Sverige. Nu inser jag dock att jag måste ta tag i det där, inte minst eftersom jag har minst två vänner här som är nästan lika förtjusta i ”SF” som jag, så det gäller att utnyttja det till max innan minst en av oss blir deporterad.

Återkommer med rapporter om detta projekt.

Medan ni väntar kan ni glo in denna lilla teaser för ”Xrd: Sign”, som visar hur det ser ut när inte jag spelar det (spoiler: mycket bättre).

• Nådde något slags brytpunkt idag: från och med för några minuter sedan är exakt hälften av mina FB-vänner folk jag lärt känna sedan jag flyttade till Japan. Undrar när exakt hälften av min familj kommer vara japansk?

• Har förresten nått en annan brytpunkt också: tydligen ska jag hädanefter betala skatt i Japan (insåg jag när jag skickades hem från det lokala skattekontoret med en nota på 40 000 kr som ska vara betald inom en månad…). Slutpunkten för typ ett halvår av magont, det beskedet. Och eventuellt startskottet för en livstid av lidande.

• Igår trodde jag att det spökade i lägenheten igen. Men det var bara ett Lypsyl.

• Ibland har jag tjatat om att man ganska automatiskt träffar spännande människor med spännande bakgrunder från hela världen när man bor i Tokyo. Härom veckan, på den där festen jag bloggade om, hände det igen. Jag råkade nämligen växla några ord (och lite sprit) med en kanadensare som visade sig vara engelsklärare… på Square Enix. Hans uppgift är att lära några av de högsta hönsen, samt de lite nördigare hönsen i teknikteamet, engelska. Tänk om man haft det jobbet! Då hade man hetat Tim och jobbat på Square Enix.

• Nyligen fick jag reda på vad ”tatsumaki senpuu kyaku” (som Ryu och Ken skriker när de gör sina virvelsparkar) betyder. Det betyder ”waterspout hullabaloo counter for chairs or seats”. Något mindre blodisande än ”surge fist” och ”rising dragon punch”, får man väl ändå säga.

• Skypade med Susanna härom dagen. Som vanligt pratade vi bara om alla spel vi ska spela när vi ses igen. (Nu i februari, var det tänkt, men den där fakturan från japanska skatteverket var tyvärr inte för en flygbiljett till Newark-Liberty.) Samt förstås all amerikansk mat vi ska vräka i oss under tiden. Gud, att gå och handla i Amerika, det är livets vatten, det. Som jag saknar det. Men jag ska nog hälsa på henne i sommar, åtminstone, så då blir det vräka av, må ni tro. Underbart att komma dit igen efter nästan ett år. Och vilka games vi ska gama!!! ”Lego Marvel”, ”Lego movie”, nya ”Sherlock” (omggggggggg!!!!!!), vad som nu hunnit släppas i ”Walking dead”-väg, ”Wind waker HD”, men även et cetera. Lär inte bli tråkigare av att det är första gången vi ses sedan hon köpte en PS4 och ny, stor tv till sig själv samt en Xbox One till mig själv. Och sedan ska jag vidare till Sverige. Det här kommer bli årets bästa sommar, alltså.

• Våren blir också rolig, ser det ut som. En massa rediga karlar ska komma till Tokyo och bli runtsläpade av mig, för jag gillar att leka reseledare (mycket mer än jag gillar att leda reselekare, om jag ska vara 100 procent ärlig). Och så ska jag försöka resa runt lite i Asien. ”Skatteflykt” kallas det visst.

• Ännu en höjdpunkt: om ett par veckor ska jag äntligen få äta på Wolfgang’s Steakhouse. De (han?) öppnade just sin första filial utanför USA – i Roppongi, förstås (eftersom det är där alla rika vitingar bor). Det är typ fullsmockat varje kväll, så det var lite bökigt att hitta någon tillgänglig tid alls att boka. Men nu är det gjort, och kul ska det bli, samt mitt livs i särklass dyraste måltid (då räknar jag in de abnormt dyra, och goda, room service-tacosarna i Cabo i somras), så därmed förhoppningsvis även något slags upplevelse.

• Nu ska jag äta sashimi. Det ska inte du, för du bor i ett land där man kan äta lagad mat istället.

Inledde dagen med en lång jävla fotopromenad eftersom jag var så avundsjuk på alla vackra snöbilder som mina vänner (och resten av Japans befolkning) tagit den senaste veckan. Tyvärr hade den mesta snön regnat bort när jag väl masade mig ut, men det blev mysigt ändå. Gick först ner till jättelika parken Shinjuku Gyoen, som var stängd pga vädret samt idioti. Så då gick jag några kilometer västerut, till Nishi-Shinjuku, och fotade i en park (med tillhörande helgedom) där istället. För övrigt samma park som jag förstummat vandrade runt – och fotade – i när jag var i Shinjuku första gången, 2005. Fortfarande århundradets mindfuck att jag plötsligt bor bara någon kilometer ifrån det där lilla sagolandet. Gårdagens bilder därifrån får hursomhelst dröja ett tag eftersom jag tog dem med riktiga kameran och därmed måste redigera dem innan de kan läggas upp. Men här är iaf en mobilbild från samma promenad som visar en klassisk Tokyo-vy (gångbron där den togs dignade av turister som ville ta exakt samma bild).

Några timmar, och drinkar, senare är jag ute och promenerar i Nishi-Shinjuku igen. Denna gång är dock målet den där festen som Mary Jane så starkt avrådde mitt feta väsen från att bevista (enbart för att hon inte vill att NÅGON ska ha kul när hon är sjuk). Lustigt nog visar sig festlokalen ligga precis intill den där lilla parken där jag klafsade runt tidigare under dagen.

Festens värdar bor i en ENORM lägenhet på våning 38 av 44 i en av Tokyos högsta, och lyxigaste, skyskrapor. Dvs dubbelt så högt upp som jag, som tvingas ruttna bort på våning 19 i ett mycket mindre hus. Alltså, hela byggnaden där festen äger rum andas så mycket lyx att när jag kommer fram till rätt lägenhet och välkomnas av en artig man i kostym vid dörren så antar jag att han är något slags butler, och låter bli att presentera mig. Vill sjunka igenom 38 våningsplan samt jorden när han sedan kommer fram till mig inne på festen – och givetvis visar sig vara där i samma ärende som jag, dvs som en helt vanlig gäst.

Lyckades inte ta en bättre bild på utsikten genom de igenimmade fönstren än denna. Men ja. Högt som satan var det.

Kanako med mega buster.

Jag med mega buster.

Gamla Super PLAY-läsaren (och födelsedagsgrisen) Magnus med mega buster.

Vuxenmobbningen fortsätter: en viss sängliggande väninna bombarderar värden med meddelanden om min fetma (som hon sedan stolt vidarebefordrar till mig).

Min utsikt vid hemkomsten. Vid den här tidpunkten är det nog jag som borde vara sängliggande. Tyvärr har min hjärna helt andra planer. Men det är en annan, och mycket tråkigare, historia.

Konkretaste illustrationen av Tokyos väderutveckling den senaste veckan:

(Bilderna är inte tagna av mig. Klicka på en bild för att komma till dess upphovsväsen på IG.)

Handlade lite: snabbnudlar (7 kr per paket) och fulvodka (32 kr).

En riktigt klassisk frilansmiddag, med andra ord.

När jag kommer till Tokyo Metropolitan Museum of Photographys bottenvåning får jag veta att jag inte blir insläppt om jag inte skrattar, sjunger eller dansar för vakten först.

Jag kan inte riktigt minnas när det hände på Fotografiska i Stockholm senast.

Och det är långt ifrån dagens enda överraskning i byggnaden som kallar sig fotomuseum, men som knappt rymmer ett enda faktiskt fotografi.

Eller egentligen verkar det föredra att kalla sig ”Shabi” – en sammandragning av det japanska namnet Tōkyō-to Shashin Bijutsukan, ungefär som att ”Pocket monsters” blev ”Pokemon”. Att komma hit har stått på min ”att göra i Tokyo”-lista sedan i höstas. Men istället för att faktiskt göra saker i Tokyo så har jag ju, som jag så noggrant dokumenterat på just denna blogg (av alla bloggar i världen!), valt att stanna hemma och beklaga mig dagarna i ända. Min fantastiska Sverige-resa blev dock något slags brytpunkt. På sistone har jag ställt min älskade (men sjukt ineffektiva) gamla dagsrutin på huvudet, bara för att kunna frigöra mer tid, och framförallt energi.

Härom dagen använde jag den där tiden och energin till att ÄNTLIGEN bocka av Shabi från min lista. Det är det tredje museet jag besökt på tre veckor, eftersom mitt försenade nyårslöfte är att hinna med en sån här sak per vecka. Och jag har en låååååång lista av museer att bocka av. Jag är så pepp på detta att jag till och med fixat en ny kategori (fyndigt döpt till ”museer”)! Det hade jag aldrig haft energi till ifjol. (Alltså, jag fattar INTE hur man använder kategorier, underkategorier och etiketter. Därför brukar jag skita i dem. Men den här gången skiter jag i det.)

Den där listan blir inte direkt kortare av att så många museer här byter utställningar uppemot en gång i månaden. Är man intresserad av konst, och det är man om man driver den här bloggen, finns det alltså ett i stort sett obegränsat utbud av nya saker att uppleva i stort sett hela tiden. Acklimatiseringen har varit lite kämpig sedan jag kom hem (”hem”…) från Sverige, men det här har fan underlättat, alltså. De här stunderna börjar mer och mer kännas som veckans höjdpunkt. Vilket är helt otroligt, eftersom jag vanligtvis inte är full när jag går på museum.

Den här månaden heter Shabis utställning ”True colors”, och den ockuperar de tre våningar av museet som inte är fotobibliotek. En förbannat bra utställning är det också, trots att den alltså har extremt lite med stillbildsfoto att göra. Istället består den av en lång rad videoinstallationer tillsammans med små oaser av pixelkonst (!), fejkade gränskontroller (!!) och arktisk forskningsutrustning (!!!).

Här är de verk jag berördes mest av (man får säga ”berördes” när det handlar om konst):

”A needle woman” (Kim Sooja). Min enda anteckning lyder ”Som game!” Det tycker jag är en ganska rättvis sammanfattning. Kim Sooja har helt enkelt ställt sig i olika stimmiga miljöer världen över och blivit filmad bakifrån, helt orörlig, medan verkligheten forsat förbi omkring henne. Som en spelkaraktär som står och väntar på att man ska plocka upp kontrollen.

”The last silent movie” (Susan Hiller). Oväntat bra för att ha skapats av någon som är en bokstav ifrån att vara Hitler. Vad hon gjort är att ta inspelningar av döda eller döende språk (inklusive samiska) och konvertera dem till vågformer som hon tryckt och ramat in, samt klippa ihop en film som enbart består av nämnda inspelningar samt textremsor.

”Torii” (Shitamachi Motoyuki). En serie foton (ser man på, det fanns ändå!) som visar japanska torii-portar i andra länder än Japan. Flera av dem sedan länge övergivna och övervuxna, ursprungligen planterade som flaggor i jorden för att markera hur långt det (hungriga) japanska imperiet sträckte sig.

”Kora” (Jawshing Arthur Liou). Beskrivningen utanför salen där den här filmen visades lät inte så lovande: någon videokonstnär som förlorat sin dotter, och som en del av sorgearbetet begav sig till Tibet för att dokumentera en av världens minst utforskade regioner. (Nej, jag förstår inte heller sambandet.) Men det här var utan tvekan dagens höjdpunkt. Man har ju sett en del naturfilmer i sina miljontals dagar, men nästan ingenting kan jämföras med att slå sig ner i ett stort mörkt rum och långsamt absorbera ”Kora”. Filmen består inte av mer än en rad extremt långsamma panoreringar över de tydligen heliga bergslandskapen, med artificiellt svinsnävt skärpedjup, tonsatt av bjällror och stråkar. Men det är något med hur de där ingredienserna reagerar på varandra. Eller så är det bara de nästan ofattbart vackra vyerna som gör det, som en fjällvandring på planeten från ”Prometheus”. Förutom film så kommer jag även här att tänka på spel, bland annat Fumito Uedas sådana. Men mest av allt ser det ut som ett teknikdemo från framtiden. Förstapersonsperspektivet och skärpedjupet, till och med den ibland låga frameraten, fuckar liksom med verklighetsuppfattningen. Om poängen var att det ska vara meditativt så har han lyckats, herr Liuo. Jag blev så tagen att när filmen tog slut satt jag kvar och såg den igen.

Fem plus.

Och den här gången skojar jag inte.

(Du kan se hela ”Kora” nedan. Om du inte har en privat biosalong hemma är det som att se en Cosmonova-film på din Iphone, men jag är inte dum i huvudet, jag fattar att ingen kommer åka till Tokyo för att se originalet i dess fulla prakt.)