Så här såg det ut när jag var på grillfest hos min vän Chiaki igår. Kul var det, och otroligt gott var köttet som grillades ute på hennes altan, trots att jag egentligen brukar hata japanskt kött. (Det här kan för övrigt vara första gången jag använder någons riktiga namn på bloggen, om man bortser från Mr Pokemon.)

Du kanske tycker bilden är lite suddig, men av någon anledning minns jag inte alls kvällen som så här skarp.

Vilket omöjligen kan ha att göra med den dryga liter jordgubbs-chūhai jag sköljde ner nämnda kött med.

För ett par år sedan gav jag hd-utgåvan av ”Resident evil 4” ++++. Nu när jag haft lite mer betänketid skulle jag vilja revidera betyget till +++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++.

Om du tror att jag skämtar kan det bero på en av en anledningar: du har inte haft chansen att uppleva världens bästa actionspel än. Men nu har du slut på undanflykter: 28 februari släpps nämligen ÄNNU en återutgåva, om jag räknat rätt den 134:e i ordningen – denna gång till pc (igen!), med grafikmotorn trimmad så den spottar ur sig 60 bildrutor per sekund.

Ungefär lika många plus som jag kommer spotta ur mig per sekund när jag spelar det, alltså.

(Jag skojar. Jag har ingen pc.)

Fan vad dåligt inlägget om min gamla rundresa i Asien blev. Men det är ju sånt som kan hända även den mest inkompetente.

Hursomhelst tänkte jag kompensera er för detta genom att låta de dåliga bilderna tala istället för den dåliga texten. Har nämligen gått igenom Iphoto-albumet från den där resan – som ägde rum hösten 2011 – och langat upp lite grejs därifrån här nedan.

För ni vet ju hur jag är: alltid redo att avsätta tid för att serva mina läsare, så länge det får mig själv att framstå i lite bättre dager.

Det blir förresten en FÖRBANNAD mängd bilder i det här inlägget, så jag har valt att klippa det här nedan istället för att tvinga er att ladda allt på en tillika samma gång.

Så nu får jag äntligen chansen att yttra de bevingade orden från ”Star treck”: ”More after the jump, Dr Worf!”

(mer…)

Lite för lite, eller kanske t o m mycket för lite, lokalpatriotism på den här bloggen. Tur att Time Out Tokyo kan ta hand om den biten när jag valt att isolera mig i lägenheten, så att även jag får chansen att drömma om världen utanför mina väggar.

Det är, inte helt otippat, många punkter på deras lista med 50 saker som gör Tokyo till världens bästa stad som jag själv tackar gudarna för varje dag.

Mer specifikt:

BECAUSE YOU CAN GO HIKING WITHOUT LEAVING THE CITY LIMITS
Kamakura, det intensivt natursköna gamla shōgun-sätet (och före detta huvudstaden) en dryg timme utanför Tokyo, håller jag som ett lika givet resmål som Shibuya eller Harajuku.

BECAUSE FASHION IS A WAY OF LIFE
Inte för att det syns på mig. Och inte för att det kanske är så överväldigande om man kommer hit som svensk, eller åtminstone stockholmare. Men shoppingen! Guuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu.

BECAUSE WE HAVE GOLDEN-GAI
Det kan du ge dig fan på att vi har! Bara några minuter ifrån mitt lilla kyffe ligger denna serie gränder där 200–300 barer trängts ihop huller om buller och över och under varandra. Och tröttnar man på dem kan man alltid rumla och/eller ramla vidare till Nintendo-baren Muteki Mario istället.

BECAUSE WE HAVE THE WORLD’S BEST DOMESTIC AIRPORT – AND THAT’S OFFICIAL
Det hade varit sant även om det var inofficiellt. Haneda och Narita är extremt cleana och trivsamma flygplatser som verkligen förhöjer fröjden av att återvända hit.

BECAUSE OUR CONVENIENCE STORES ARE ACTUALLY CONVENIENT
Öppna dygnet runt, fullpackade med billig sprit, och de finns precis ÖVERALLT (säkert ett dussin bara på min gata). Det kan man inte säga om Pressbyrån, åtminstone inte senaste gången jag försökte.

BECAUSE WE HAVE THE MECCA OF OTAKU: AKIHABARA
Ja, skojaru. Nej, det gör du inte, för Akiba (som det heter i nördmun) lever verkligen upp till all hajp. Och duger inte det så kan man dra till tämligen sinnessjuka otaku-varuhuset Nakano Broadway i andra änden av stan istället.

BECAUSE YOU CAN SING KARAOKE IN A HOT TUB
Otroligt pinsamt att jag inte testat det här. Men ytterligare en sak som gör Tokyo till världens bästa stad är ju att om man gjort bort sig lite så är det bara att begå harakiri, så är allt frid och fröjd sedan.

BECAUSE LOST PROPERTY ACTUALLY GETS RETURNED – INTACT
Om du inte råkar tappa dina Bape x Adidas-sneakers i närheten av mig, vill säga.

BECAUSE WE HAVE VIBRANT STREET FESTIVALS YEAR-ROUND
Man promenerar längs kroniskt övercrowdade Takeshita Street i Harajuku, och så stormar plötsligt ett gäng munkar förbi med en portabel helgedom på sina axlar. Naisu.

BECAUSE IT’S AFFORDABLE
Jag får skavsår i själen av att upprepa det här ÄNNU en gång, MEN: i Tokyo kan man, precis som ryktet gör gällande, leva extremt dyrt om man vill. Vad många inte vet är dock att det lika gärna kan vara lika extremt billigt istället. Utbudet av det mesta är ganska astronomiskt. Vilket i sin tur leder till att priserna inte alls behöver vara det.

BECAUSE WE HAVE DON QUIJOTE
Sjupp.

BECAUSE WE HAVE THE MOST EFFICIENT TRANSPORT SYSTEM ON THE PLANET
Jag har inte ens åkt Shinkansen, men det är ju svårt att inte vara imponerad av en stad som har drygt 1000 tågstationer och drygt 0 förseningar.

BECAUSE IT’S ONE OF THE SAFEST METROPOLISES ON THE PLANET
Sjupp.

BECAUSE IT ISN’T THE END OF THE WORLD IF YOU MISS THE LAST TRAIN HOME
Att det finns ett ”last train home” är ju rent ut sagt för bannat, men missar man det riskerar man inte direkt att ha tråkigt.

BECAUSE THE FAST FOOD IS HILARIOUSLY OTT
I Tokyo tas snabbmat på lika stort allvar som streetwear. Det är ingen slump att båda fenomen har sitt mecka i Harajuku.

BECAUSE WE’VE GOT THE COSIEST BARS AND RESTAURANTS
Sjupp.

BECAUSE WE’VE GOT THE BEST SUSHI
Om du vill ha färsk sushi: åk ut till Tsukiji i gryningen och ät dagens fångst till frukost på någon av restaurangerna som kantar världens största fiskmarknad (med nästan 20 000 anställda).

Middag på Yayoiken, 01.30 igår. Tyvärr stänger de 02.00, annars hade jag nog väntat några timmar till.

”Nu börjar det väl bli dags för dig att lägga dig?” sa vår podcast-redaktör efter att vi avslutat inspelningen vid 21-tiden igår.

”:-)” sa jag, och var vaken i nästan 12 timmar till.

Långsinta (och existerande, en eventuellt omöjlig kombination) läsare minns hur jag malde på om min älskade japanska dagsrutin när jag var hemma i Sverige. Jag borde nog ha kallat den ”nattrutin” istället. Jag har verkligen alltid varit en nattmänniska, och ibland har jag verkligen trivts med det (som på gymnasiet, när jag tillbringade mina nätter framför ICQ och sov bort skoldag efter skoldag, eller när vi nattmanglade inför lämning varje månad på Super PLAY-redaktionen).

Men just nu känner jag liksom bara att jag är på drift: dygnet förskjuts allt mer, jag glömmer bort vilken dag det är, rullgardinen är nerdragen, jag lämnar inte lägenheten förutom den halvtimme eller så det tar att var tredje dag gå och köpa förnödenheter (mest sprit) på Donki. (Men oroa er inte: förutom att min mamma tror att jag är alkoholist, och att min doktor sagt mer eller mindre rakt ut att jag är det, så finns det inga som helst tecken på att jag är alkoholist.)

Det var ju inte så här det skulle bli.

När jag flyttade till Tokyo såg jag naivt nog framför mig ett enda långt, neonglittrande ”Lost in translation”-äventyr. Det som istället följde var det näst stressigaste året i mitt liv, med extremt kompakta små fickor av fritid någon gång i månaden. (Stressigaste året i mitt liv: när jag pluggade heltid på SU, arbetade heltid för AB, var i full färd med att lansera – och layouta – Fienden, och samtidigt tränade fem dagar i veckan.) När skolåret närmade sig sitt slut och jag fick mitt journalistvisum började jag återigen lista alla makalösa upplevelser jag plötsligt skulle ha tid att unna mig.

Men fan, när jag har tid och hälsa och råd slutar det ändå alltid med att jag sitter som fastfrusen hemma i lägenheten, varenda sekund ett styng av dåligt samvete över att jag inte är mer social, att jag inte tar vara på min begränsade tid i Tokyo, eller att jag åtminstone inte är mer produktiv när jag bara sitter hemma utan något särskilt på schemat.

Jag jobbar, förstås. Gamar lite. Plågar mig igenom en och annan film. (När jag bodde i Sverige, och ibland hade vägarna förbi Nöjesbladet-redaktionen, brukade jag bli pikad av Markus Larsson för att vi delar ut så många femmor på speluppslaget. Tydligen har det inte gått upp för vissa att spel helt enkelt är bättre än film och musik.)

Och apropå podcasts: jag antar att det inte längre är hemligt att vi spelat in en sån, bland annat eftersom jag nämnde det i början av det här inlägget. Det var svårt! Inte att nämna det, men att göra den. Trodde det skulle vara ganska lätt eftersom vi gjorde webb-tv för en massa år sedan, och då hann jag vänja mig lite vid det här med att vara stel och officiell, som man (Aftonbladet Hierta AB) ju vill att även en podcast ska kännas. Men ja, ni får väl höra resultatet någon gång, om ni vill, och finns.

Kanske lyckas jag även släpa ut min uppblåsta kropp ur lägenheten imorgon – inte för att köpa sprit, utan för att konsumera den (enda andra anledningen jag godtar). En vän till mig som är kock ska nämligen ställa till med något slags grillfest. I januari! Jag trodde hen halvskämtade, men tydligen ska hen ställa sig och grilla kött efter jobbet imorgon.

Men tills dess fortsätter jag ligga här med nerdragen rullgardin och känna mig som de där studenterna som spändes fast i ”sensory deprivation chambers” av CIA på 50-talet.

Tro dock inte för en sekund att jag menar att vårt lidande på något sätt går att jämföra.

De slapp ju spela ”Far cry 3”.

• Fortfarande lite sjuk. Vad fan är DET?! Över två veckor nu. Skjut mig – men ge mig först en medicin som botar min hosta så jag kan ägna mina sista andetag åt att förbanna min hosta, snarare än att hosta.

• Det spökar i min lägenhet. Men det är väl smällar man får ta när man bor i en lägenhet där det spökar.

• Har insett att ett par strumpor kostar 100 yen (sex kr) på 100 yen-butiken tvärs över gatan. Så nu är jag bara drygt 1 461 000 yen ifrån George Costanza-drömmen att äga så mycket underkläder att jag aldrig någonsin behöver tvätta igen. Iofs har jag ju tvättmaskin i min lägenhet, så det är kanske en lite konstig dröm att nära. Inte för att det hade varit det annars.

• Såg om ”Skyfall” idag. Första gången var det på bio vintern 2012, ute i Roppongi Hills. Så här glada var jag och Tukis då (stående under spindelstatyn som är Roppongi Hills främsta landmärke). Kärt minne! Så kärt att jag emulerade upplevelsen hemma i sängen idag (dock utan Tukis). Det var lite mindre kul, men tillräckligt för att jag skulle palla mig igenom hela filmen, åtminstone med hjälp av långa, regelbundna pauser. Det bästa var väl att den trots allt är mindre sexistisk än den i övrigt fenomenala ”Casino royale”. (Detta säger jag inte för att framställa mig själv i bättre dager. Jag säger det för att det på riktigt är väldigt tråkigt med svaga, ynkliga kvinnliga karaktärer i filmer och tv-serier. Som när hon brun satt och grät i duschen efter att de knäppt ett par jävlar i ”Casino royale”, och så måste han Bond komma och trösta den stackars lilla huttrande sparven. Eller som hon brun i ”Iron Man”, när hon får vara med och leka med pojkarna i slutet av trean, och blir så nervös att hon kissar på sig i nästan varenda bildruta. Tack för mig!) (Annan dålig grej med ”Skyfall”: han Javier Bardem. Usel. USEL!)

• Blev tvungen att avfölja en avlägsen bekant på Instagram eftersom hen – som egentligen är en rätt ambitiös fotograf med massor av followers – postade en meme. Eller rättare sagt: EN BILD PÅ SIN DATORSKÄRM när den visade en meme. Fy fan, jag blir så jävla arg. Otroligt att folk har tid att debattera ”Fittstim” och folkmord när såna här vidrigheter försiggår i samhället. (Eller jag vet inte om folk debatterar folkmord så himla mycket egentligen. Inte många som skulle ställa upp på ”för”-sidan, kanske.)

• ”Man blir inte fet av att skriva reportageböcker”, konstaterar min gamla kollega Sam Sundberg i SvD. Synd att jag inte skriver reportageböcker, för inte fet är precis vad jag behöver bli.

• Det här med Engrish, alltså. Det som förvånar mig är inte att stora företag är allt annat än immuna mot den. Det har man ju alltid vetat. Betydligt mer obegripligt är det när folk man känner tokfailar att inte bara stava engelska ord RÄTT, utan framförallt KONSEKVENT. Jag förstår att grammatiken är klurig att kolla upp varje gång man ska posta något på FB, och det är förstås inte konstigt om ordvalen ibland känns onaturliga i sina sammanhang. Och okej, det är möjligtvis i bökigaste laget att googla varje gång man är osäker på en stavning (att jag gör det är kanske en yrkesskada). Men att stava samma ord olika från gång till gång? Vad är det för himla slarv? Som en kompis som postade något om ett event hen döpt till ”Beautilicious” (vilket ju… ja), men andra gången hen skrev om det blev det ”Beartilicious”. (För en konstant ström av sånt här, följ Hideo Kojimas Engrish-språkiga konto på Twitter.)

• Gamat lite mer ”Far cry 3” nu. Hatar det fortfarande. Det finns inte ett enda moment jag tycker är roligt. Men att tömma fiendebaser och bestiga radiotorn är åtminstone tillräckligt monotont för att jag ska kunna ha det som ursäkt för att frossa i podcaster under tiden. Och det är egentligen då jag trivs bäst: när jag spelar ett dåligt men simpelt spel och lyssnar på en rolig podcast. Det är det mest avslappnande jag vet. Belöningskickar från spelet, underhållning från podcasten. Den dubbla stimulansen gör det ännu lättare att zona ut. Dagens speltips!

• Annat jag frossat i idag:

Japp, den här djäkulen tänkte jag smälla i mig imorgon. Fanta Fruit Punch heter den på ren svenska. Har säkert druckit även denna förut, men tydligen inte bloggat om det, för det här med att blogga, det tenderar jag ju att inte göra.

UPPDATERING: jag föska =( Råkade dricka den idag istället. Fast det är ju tekniskt sett imorgon idag.

Den var iallafall god!

Tre plus.

Egentligen har jag druckit den här förut. Det var åtminstone vad jag trodde tills jag såg att det utöver ”muskat” (druvsorten, alltså) står ”noggrant utvald” och ”rik/överlägsen smak”. Den förra muskat-varianten jag drack (men tydligen inte bloggade om?) hade en betydligt cleanare etikett, så antingen har de brandat om den eller så har jag kommit över en begränsad lyx-batch avsedd för kejsaren och hans hov. Förmodligen det sistnämnda.

Smaskens, hursomhelst.

18 skriljarder plus.

Japanska Huffington Post tipsar om den här vimeon, filmad på Shinjuku-stationen (tio minuter från min lägenhet):

Takku sou mikke, Hafinton Posuto.