…gamat ”Far cry 3”. (Jo, trots att jag hatar det.) Och ja, jag vet inte om jag ska säga att det börjar ta sig, eller att det börjar inte ta sig. Det är lite mindre frustrerande när man väl kommit igång med att trampa upp en stig genom allt spelmekaniskt ogräs, och den där doktorn är lite mindre påfrestande än övriga karaktärer, men ändå. Söderhavsmiljöerna är fula (hellre att det hade utspelat sig på den något dussin kvadratmeter stora paradisön från ”Virtua fighter 3”, ärligt talat), musiken dålig, upplägget extremt opedagogiskt, och sedan finns det inte mycket mer kvar att kommentera. Det är på nivån att jag klarar av att bita ihop och springa alla dessa jävla ärenden man blir påtvingad, åtminstone om jag har en någorlunda god podcast i öronen. Men om ni frågar mig om jag har kul, då är svaret nej, och om ni undrar vad det får för betyg, då är svaret +.
…jobbat! Utropstecknet betyder att det var kul. Skönt att få känna sig lite produktiv igen, alltså. Har nästan hittat på små ursäkter för att sitta kvar vid datorn så jag kunnat roa mig med att rätta till rubriker och annat strunt istället för att njuta av att jag är i Sverige. Och så älskar jag ju fortfarande att redigera text, så det har varit kul att komma igång med det igen också. (Varning för kontroversiell krönika på nästa veckas speluppslag! Bäst ni passar på att läsa den i tidningen, för jag har hört att Aftonbladets spelsektion har en sjukt slapp webbredaktör.)
…fortsatt vara sjuk. Börjar inse att jag förmodligen inte kommer vara helt återställd när jag flyger hem på måndag. Har, vis av erfarenhet, med mig tryckutjämnande öronproppar (dyra!!!), så förhoppningsvis behöver jag inte spräcka kraniet bara för att jag flyger med en täppt näsa eller två. (Köpte dem när jag skulle flyga till Korea ifjol, med skallen full av förkylningstinnitus och framgooglade skräckhistorier om spräckta trumhinnor. Var så desperat typ sista kvällen där att jag ringde den japanska distributören och frågade, på japanska, var helvetena gick att få tag på. Det kanske inte låter så extremt, men det finns inget jag skyr mer i världen än A) telefonsamtal och B) japanska språket. Förutom exploderande trumhinnor, tydligen.)
…fått reda på att en redigt god vän förmodligen kommer och hälsar på i påsk! Vi var i Tokyo tillsammans sommaren 2009, så det ska bli kul med en repris (minus sommaren, tack och lov, för den är ju det sämsta med Tokyo). Har så mycket nytt att visa den här gången. Ser framför mig lagom svala Yoyogi-picknickar, svettiga izakaya- och karaoke-kvällar, i dubbel bemärkelse svindlande skogspromenader i Kamakura, shoppingmaraton i Nakano och Akihabara, samt en och annan för min del förnedrande rond i ”Ultra street fighter IV”. Fan, det är kul när folk vill komma tillbaka, alltså. På något, väldigt indirekt, sätt känner jag själv mig smickrad, trots att det är Tokyo i sig som är dragkroken. Men att folk förstår det jag förstår, det är något rörande med det. Även mina föräldrar är väldigt sugna på en till vända, efter första besöket i april ifjol. En rätt galen grej är dessutom att tre, ev fyra, av de släktingar jag träffade i Stockholm härom veckan har planer på att komma till Tokyo det närmaste halvåret. Alltså helt oberoende av varandra, och mig. Knäppa odds, att det skulle hända när en knäppis som jag råkar vara på plats.
…upptäckt en massa ny musik! Bland mina otaliga ritualer inför en resa ingår att sätta ihop en spellista med all musik jag fastnat för sedan förra gången jag reste – men avsiktligt låtit bli att lyssna på, för att maximera njutningen när jag väl är luftburen (eller åtminstone Narita/Arlanda Express-buren). Ofta slutar det med att jag efter några genomplöjningar fastnar för typ tio låtar som jag sedan lyssnar på om och om igen. Men nu hittade jag lite bortglömt slagg längre ner i listan som jag faktiskt inte alls är i närheten av att ha tröttnat på. Bäst: Ant… eller äh, det skiter väl ni i. Fy fan för folk som helt oprovocerat ska hålla på och pracka på en sin musiksmak. (Om det i sin tur innebär att fy fan för mig? Japp.)
…ätit tacos och kollat på ”På spåret” med familjen! Pappa hade vunnit om han var med i studion, precis som de flesta pappor.
Började läsa den här boken i förrgår. Sedan slutade jag igår. Inte för att den var dålig, utan för att jag var så hookad att det tog mindre än ett dygn att plöja igenom den.
Han Peter Ottsjö har försökt få mig att läsa ”Escape from camp 14” i 0,8 evigheter, och till slut fick jag bita i det minst sagt bittra äpplet. Jag beställde boken – som alltså handlar om livet i ett av de mindre softa nordkoreanska fånglägren (eller man kan väl säga att det är mellansoft, för det finns både mer och mindre softa läger) – i somras, men har inte hunnit ta itu med den förrän nu. Som av en slump var jag för första gången sedan sommaren 2012 hemma hos han Peter Ottsjö bara någon vecka innan jag till slut slog upp boken – vilket nästan fick mig att låta bli. Han varnade mig nämligen för dess hemskheter så strängt att jag övervägde att helt skippa den. (Situationen blev inte mindre spänd av att han var täckt av spyor, vilket jag antar är en konsekvens av att utsätta sig för skräckinjagande litteratur.)
Men skippade den gjorde jag inte, och det var väl tur, för den var faktiskt lite över förväntan. Men framförallt: eftersom jag läst en del artiklar om de där fånglägren i förväg så var jag beredd på alla hemskheter, till den grad att jag nog var lite avtrubbad. Annars hade det varit mycket jobbigare att läsa den. (☑Tortyr ☑Barn som tvingas äta råttor för att överleva ☑Barn som inte överlever ☑Brist på romantik)
Det var i vilket fall som helst en story som fick magen att vända sig mer än ett varv. Men ändå var den ganska återhållsamt skriven, vilket klädde det starka materialet väldigt bra. Efter ”Double down” var det avslappnande att slippa ett dussin befängt forcerade allitterationer per sida. Det kändes nästan som att glida igenom en 200 lång sidor artikel i en extremt tjock upplaga av New York Times.
Shit, det kom kanske lite för plötsligt, förra inlägget. Först tre veckor av tystnad, sedan 48 miljorder tecken om hur mycket jag vill slita Ubisoft i stycken för att man kan tatuera sig i ”Far cry 3”. Det var alltså vad jag hade att säga om mitt första besök i Sverige på ett och ett halvt år.
Ärligt talat har jag varit extremt osugen på att skriva något alls de senaste veckorna, som det typ alltid blir när jag tar semester. (Jag har iofs inte varit ledig nu, men mest jobbat med annat än skrivande, eller åtminstone mest med annat än skrivande av annat än sensationsrubriker. Eller inte.) Första gångerna det hände tyckte jag nästan att det var lite skräckinjagande, eftersom jag på den tiden (ca 2007) verkligen hängde upp hela min existens på skrivandet. Det här med ”du är aldrig bättre än din senaste formulering”, det var verkligen så jag kände mig på den tiden, dvs värdelös. (Jag kan inte tänka mig att det finns en enda begåvad skribent i världen som mår särskilt bra av sitt skrivande. Däremot finns det flera dåliga som mår dåligt av det, vilket jag lärt mig genom att vara mig själv.) Sedan dess har jag långsamt lyckats såga itu den där klumpen av ångest där arbete och fritid utgjorde ungefär hälften var, så att jag numera kan trivas rätt bra med livet även om jag kreativt är helt under isen (läs de senaste två–tre åren), och fortsätta må dåligt när jag jobbar. Win/win!!!
Det som gjorde att det där till en början kändes skräckinjagande, alltså bortom att jag levde i villfarelsen att mitt liv inte var värt att leva utan skrivandet (i själva verket skulle det förmodligen vara BÄTTRE), är att jag ju i grunden är reporter, att mina idoler är reportrar, att jag nästan uteslutande läser reportageböcker – och att det sällan finns så mycket att rapportera om som när man är ute och reser. Jag brukade älska att bombarderas av helt nya intryck och försöka sätta ord på varenda ett av dem i samma takt som de plöjdes ner i hjärnbarken. Det där nådde sin kulmen när jag en gång publicerade en helt sinnessjukt lång artikel som bara bestod av min resedagbok, mer eller mindre ofiltrerad, från första gången jag var i Tokyo.
Idag är att resa det bästa jag vet – inte att SKRIVA om att resa. Jag bara stänger av all kreativitet, sånär som på den sparlåga som går åt till att driva mitt Instagram-konto. Inlägget från Cabo San Lucas i somras var något av det mest ansträngande (om än inte tidskrävande) jag skrivit i år. Det kom som en lättnad när jag tvingades lämna in ett signerat brev som sa jag absolut inte skulle rapportera från min resa innan jag beviljades tillstånd att åka till Shanghai (japp). Även om jag väl på plats inte kunde låta bli att skriva upp en massa formuleringar på ren rutin, små frysta ögonblicksbilder i mobilens anteckningsblock.
Så nu sitter jag här och vet inte riktigt vad jag ska skriva om det mest omvälvande som hänt mig sedan jag flyttade till Tokyo. För omväldande är precis vad det har varit – och precis vad jag hade förväntat mig. En av anledningarna till att jag längtade tillbaka till Sverige så intensivt var att jag fått gå och arbetat upp något så paradoxalt som en enorm aptit på livet jag investerade otroligt mycket kraft och pengar i att lämna bakom mig hösten 2012. Och en av anledningarna till DET är att jag verkligen älskar att skjuta upp saker mer än jag egentligen behöver bara för att kunna njuta av dem ännu mer sedan (och att verkligen ha något att längta efter är ju inte en av livets tre tråkigaste saker heller). Sista tiden i Tokyo hade det gått så långt att jag typ kunde bli tårögd av tanken på att åka tunnelbana hemma i Stockholm igen.
De här veckorna har verkligen varit alldeles för roliga, hektiska och (bitvis) storslagna för att mitt lilla torftiga ordförråd ska göra dem rättvisa. Men i enlighet med mitt nyårslöfte (som jag kom på igår, men det var fortfarande 2014 då, så det gills) gör jag så att jag släpper tv:n och öser på ändå.
FÖRSTA VECKAN:
Stockholm. Magiskt! Har alltid älskat hur innerstan liksom blossar upp dagarna före jul. Och precis som jag hoppats så var det väldigt speciellt att få uppleva dem som turist. För det var verkligen så jag kände mig. Jag har inget eget boende i Stockholm längre (det är dock lätt åtgärdat, allt som krävs är att Jan Helin höjer min lön med 100 procent), så bodde istället hos kompisar och på hotell, mestadels i stadsdelar jag inte alls är särskilt hemtam i. Så där släntrade jag runt på dagarna – jetlaggad, milt desorienterad, och salig varje gång ännu en minneslucka fylldes i. (”JUST det, det är så HÄR min gamla tunnelbanenedgång vid St Eriksplan luktar!”)
Jag kommer ihåg att jag var ute och gick med Mr Pokemon (som jag sov hos första nätterna) på Hamngatan, vi hade varit på Moderna, och jag bah ”Vi MÅSTE gå in på NK och Gallerian!!!” Jag hade ingen särskild anledning, det var bara ett sånt jädrans äventyr att besöka julpyntade svenska varuhus igen, känna den där svettiga pulsen igen. (Julpyntade varuhus har vi gott om även i Shinjuku, men.) Men även småsaker som att gå på Hemköp med Susanna för att köpa lite kvällsmat kändes helt plötsligt som några av årets höjdpunkter, de med. För att inte tala om att äta på Max, eller beställa pizza (svensk pizza!!!), eller fyllekäka kebab.
Kanske berodde allt det inte bara på hur mycket jag längtat tillbaka, utan även på vilken satans vacker stad Stockholm är när man har med sig rätt ögon. (Trots bristen på snö – vilken åtminstone gjorde att jag kunde överleva i min papperstunna Uniqlo-jacka.)
Ett förbannat babbel blev det nu om just denna vecka, och då har jag ändå inte nämnt hur mycket kul jag hann ha med vänner och flickvän. Men det kanske är lika bra. Ingen nämnd, alla glömda!
ANDRA VECKAN:
Stockholm. Eller? Jag minns inte riktigt. *konsulterar schemat* Okej, jag var i Stockholm typ nio dagar, sedan tog jag tåget upp till Sundsvall, så det blir väl resans andra vecka, typ. Också magiskt, hursomhelst! Jag föddes i Stockholm, men växte upp i Sundsvall, så det här är verkligen hemma för mig (mamma och pappa bor kvar i samma hus, med samma katter). Susanna var här med mig i tre dagar, så då blev det ett himla gamande, må ni tro (precis som dagarna på hotellet första veckan). Totalt hann vi dra igenom ”Stacking” (ungefär lika underbart som ”The cave”), ”Brothers: A tale of two sons” (bra, men jag begriper inte vad som skulle vara så speciellt med slutet), ”Bioshock infinite”-episoden ”Burial at sea” (riktigt dålig, rentav inte bra, trots att jag längtat tillbaka till Rapture som en tok) och första episoden av andra ”Walking dead”-säsongen (asbra, men vad hade vi egentligen väntat oss?). Vi hade ”Lego Marvel” här också, och eftersom vi tog 100 procent/1000 G i ”Lego Lord of the rings” förra julen är det ju något vi sett fram emot en del, men vi valde att invänta Xbox One-versionen istället.
När Susanna inte var här så plågade jag mig ut i värmen för att träffa lite gamla vänner vid ett par tillfällen, men mest spelade jag ”Xcom: Enemy unknown” med en kopp pepparmynta-te som bildade en strimma av kondens på tjock-tv:n av modell Luxor 2001 (som fyller 30 nästa jul, ett år efter mig). Tidernas game, som sagt. Helt uppslukad blev jag. Rätt okej dagsrutin också: äta julmat, äta efterrätt, äta julgodis, gosa med katter, spela ”Xcom”, repetera. Enda baksidan: eftersom jag släppt på alla tyglar under den här resan har jag tyvärr 40 år av rutinen träna, banta, jobba, banta, frysa framför mig när jag kommer hem.
TREDJE VECKAN:
Sundsvall, och en helg i Stockholm med anledning av släktkalas. Passade på att träffa ännu mer fölk när jag ändå var nere, mest mina gamla bandkamrater. Hann inte med alla när jag var nere första gången, vilket var lite jobbigt, för trots att det mest var planerat i förväg kände jag några gånger att tiden inte alls räckte till för att det skulle gå att catcha upp i lugn och ro (alltså, för det är ju lite sjukt att jag inte hade träffat flera av mina bästa vänner på ett och ett halvt år, nästan). Så det var skönt att ha en anledning att komma ner igen och ta ett uppsamlingsheat, samt att hinna gå ut i Stockholm igen (det är ju väldigt olikt Tokyo, där det oftast är mer spektakulär inramning och alltid mycket mer avslappnad stämning – men om jag saknat lukten i tunnelbanan är det väl inte så konstigt att jag saknat att gå ut med mina vänner också). Mindre skönt att jag fick med mig Mats (som jag övernattade hos) hiskeliga förkylning hem. Men sånt är tydligen livet, vilket förklarar varför jag alltid varit sjukt skeptisk till det.
FJÄRDE VECKAN:
Mer eller mindre sängliggande hemma i Sundsvall, sjukare än jag varit under hela 2013 – trodde jag. Sedan påminde Susanna mig om att jag hade exakt samma symptom precis innan jag skulle flyga hem från henne i Princeton för exakt ett år sedan (den här gången flyger jag hem på måndag, med hostan i högsta hugg). Fin nyårstradition man lagt sig till med. Dessutom är nästan all julmat (med tillhörande efterrätter och godis) slut, plus att jag läst ut böckerna jag tog med mig hit, och ”Xcom” klarade jag ju förra veckan, så även underhållningsdieten har varit dödligt mager nu, vilket kanske är lika bra eftersom jag är ett sånt jävla ruckel.
FEMTE VECKAN:
PS. Säg gärna till om ni vill att jag ska skriva lite längre inlägg i fortsättningen!!!!!!!!!
Idag har jag inte gjort så mycket. Efter den inledningen förstår jag att ni sitter som på nålar!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Sover helt sinnessjukt konstigt pga just sjukdom. Jag gav Mats umeshu och sake, han gav mig husrum och feber. Tur dock att den slog till först nu när jag kommit upp till Essvik (där jag växte upp, och där mina föräldrar – och katter – bor kvar) en sista vända. Men det är ju, newsflash, bra segt med igenpluggad näsa och raspig hals. Vaknade typ 11, tog en Ipren och somnade om, sedan var tydligen klockan 18 nästa gång jag återfick medvetandet. Någon minut senare kom mamma och pappa hem, medvetna om min sjuka, och frågade hur dags jag hade klivit upp. ”För en halvtimme sedan”, svarade jag instinktivt, tydligen i tron att denna lögn besparade mig en oerhörd förödmjukelse.
Blev tvungen att lämna ett speluppslag – eller åtminstone mina bitar av det – sedan. Första på flera veckor, eftersom de två föregående behövde lämnas precis när jag kommit till Sverige i mitten av december. Lite ovant att försöka komma in i groovet – det extremt lilla groove jag nu har – efter dessa veckor av relativt slappande. Försökte roa mig efteråt, men inget bet riktigt. Började kolla på ”På spåret”, men avbröt mitt i för att skriva en serie helt värdelösa bloggutkast. Inser mer och mer hur kreativt frustrerad jag blir av att varva ner så här hårt, men jag har liksom inget naturligt, odramatiskt utlopp för det – åtminstone inte så länge jag inte har tillgång till min stora dator med Logic. (Fick Logic X i julklapp!!! Vilken jävla boost det ska bli. Har använt det farligt instabila Logic Express 9 sedan jag fick det i födelsedagspresent typ 2009 – eller egentligen sedan Garageband buggade ihjäl ett av mina projekt året därpå – så nu ska det bli 1,5 fröjd att uppgradera och sedan börja köpa lite fina pluggar.)
Spelade även några minuter ”Far cry 3”, men det gjorde mig så upprörd att jag behövde ligga och ta igen mig i flera timmar efteråt. Alltså, HERREGUD vilken dynga. Första MINUTEN typ är väl okej, när man via ett foto- och videomontage får se att man varit på semester i tropikerna (samtidigt som man liksom fattar att den är över nu), men sedan urartar det ju i ett tv-spel ganska omgående. Karaktärer så ”HÄRLIGT” quirky och överdesignade att de hade känts för orealistiska i en Pixar-film, spelmekanik så pillig och plottrig att man är rädd att man ska behöva tenta av den i slutet av spelet, och det fullkomligt logiska i att en kvart efter att man flytt från sin fångenskap och sett sin bror dö så sitter man alltså och studerar vilken tatuering (!!!) som låter en göra takedowns och hur många hundhudar man behöver för att sy en större plånbok, precis som man gjort först av allt även i verkligheten om man just lämnat sina vänner att avrättas av överdesignade pirater. Det här helt orimliga filtret som spelmekaniken lägger på storyn, alla jävla tutorials (bokstavligt talat tiotals i rad efter vissa sekvenser) – det dödar samma (hyllade!!!) story så hårt att jag aldrig kommer kunna ta den på allvar igen. Så typiskt Ubisoft också att dränka sina torra små matinéer i liter efter liter av flottig spelmekanik. Att de bara fortsätter ösa på, de kan verkligen inte hejda sig. Stör man sig på att det är 3000 mätare på skärmen i ett spel, då är det 30 000 i nästa. Det är ju av exakt de här anledningarna som jag inte klarar av ”Assassin’s creed” heller, trots den hisnande ansatsen. Jag vill att Shigeru Miyamoto ska ta över alla Ubisofts serier, sedan kan vi snacka. (Eller kanske Firaxis, för med ”Xcom: Enemy unknown” visade de exakt hur invecklat ett tv-spel kan bli utan att behöva tappa fokus: striderna som små hårda kristaller i störtfloden av strategi och statistik. Tidernas game, alltså.)
Nu blev det här väldigt långt, men jag har ju svårt att lägga band på mig själv till och med när jag har tråkigt. Å andra sidan blir det ett himla bandläggande inom kort, för på måndag åker jag tillbaka till Japan, vilket innebär att jag kommer ha slut på nya intryck att beblogga. Efter den avslutningen förstår jag att ni fortsätter sitta som på nålar!!!!!!!!!!!!
PS. Ja, jag är fortfarande i Sverige.
PPS. Tack för mig!
• Jag hade tänkt komma hem idag. Men tydligen siktade jag lite fel, för nu sitter jag istället och huttrar i Helsingfors.
• Vi som hoppade av språkskolan i Tokyo efter sommarterminen fick gå på ett orienteringsmöte där vi varnades för vad de kallade ”reverse culture shock”: omställningsperioden som följer när man flyttar tillbaka hem efter ett år eller två i Japan. Eftersom jag bara ska vara hemma i en månad – och dessutom flänga runt en himla massa – lär jag inte hinna hämta mig från den där chocken innan det blir dags att åka tillbaka till Tokyo. Det är lite samma pirr som när jag förr i tiden åkte till Japan efter ett långt uppehåll (jag reste dit regelbundet innan flyttlasset till slut gick ifjol). Allt kändes så överväldigande nytt igen, alla intryck plötsligt lika överväldigande som första gången man var där, som julklappar som slagits in på nytt. Och jag har aldrig varit hemifrån så här länge förut, eller ens i närheten av det, så min hjärna har liksom lyckats glömma bort hur trött jag var på mycket av mitt liv i Sverige. Bara att plaska runt i snöslasket och åka tunnelbana låter just nu som ett större äventyr än det mesta jag upplever till vardags i gamla hemtama Tokyo.
• Apropå kulturchocker: bara att sitta på flygplatsen i Finland känns halvt utomjordiskt. Vart jag än vänder mig ser jag för en gångs skull inte japaner. Men jag blir nästan sugen på att vända hem till Asien igen när jag hör flighter till Seoul (+++) och Shanghai (+++++) ropas ut i högtalarna.
• Läste ut ”Hunting Eichmann” härom dagen. Av någon anledning köpte jag den mest för att Fredrik Wikingsson hajpat den så hårt. (Eller det är inte så konstigt att det var den enda anledningen: jag läser bara nonfiction. Och jag är ständigt på jakt efter rafflande sådan. Så när jag får ett frestande tips är jag som en hund efter det.) Kass bok, i vilket fall som helst, ett luftslott byggt på världens mest bördiga grund (storyn i sig är verkligen fantastisk). Chockerande uselt skriven. Platt och utan laddning, med enstaka nästan provocerande lama försök till stilistiska utsvävningar. Men nog om min blogg!!!
• Läser just nu: ”Friday night lights”. (Autocorrect ville ändra till ”Friday night light-Sprite”, vilket: +++++.) Verkligen sjukt bra. Stilistiskt plattare än ”Paper lion” (har iofs bara läst utdraget från den i ”The new journalism”), men färre förekomster av ordet ”protruding”, vilket: +++++. I övrigt en hisnande studie i konsten att välja sitt case. ”Friday night lights” är inte en bok, det är en 371 sidor lång obduktionsrapport över utarmade oljestaden Odessa, där det efter att bubblan sprack inte finns några andra folknöjen kvar än football och förtryck. Det låter som ett hemskt liv att leva, men det är en fröjd att läsa om.
• Läser snart: ”Double down: Game change 2012”. Alltså boken om förra presidentvalet om du bott under en grotta på sistone!!!!!!!! Jag läste första ”Game change” när jag tillbringade jullovet i Costa Rica 2010, och det (både att läsa boken och att åka dit) var typ det roligaste jag gjort. Nåde livet självt om det inte är lika roligt att tillbringa jullovet i Sverige med uppföljaren.
• Varför jag läst så mycket för sistone? För att det är det enda jag har att göra i badet, och att ligga i badet är det enda jag kan göra för att undkomma svinkylan i min – på klassiskt japanskt manér – helt isoleringsfria lägenhet.
• Lärde känna en kanadensare hos en gemensam vän hemma i Shinjuku förra veckan. Det är inte särskilt anmärkningsvärt i sig – jag har ingen aning om varför, men extremt många japaner jag känner har pluggat eller jobbat i Kanada, och har följaktligen kanadensiska kompisar. Det anmärkningsvärda är att just denna kanadensare visade sig vara en astronom som utvecklar något slags rymdkamera i samarbete med Princeton-universitetet – där min flickvän pluggar. Han verkar för övrigt inte ha ett lika flexibelt schema som det min arbetsgivare på grund av tidsskillnaden unnar mig. Efter sukiyaki-festen vi var på skulle han hem och delta i ett Skype-möte – fram till 7.00 japansk tid. ”Det låter jobbigt”, sa jag. ”Det underlättar att dricka”, sa han och svepte ännu ett glas sprit.
• Den där fyllekonversationen jag postade utan förklaring förra veckan: kanske dags att förklara den. Den utspelade sig alltså i takt med att två falanger från min födelsedagsfest delade på sig, och bestod av mina och en kompis patetiska försök att sammanstråla någonstans i fylledimman. Jag måste ha läst igenom hela den där konversationen fem gånger vid det här laget, haha. Jag tycker absolut inte fyllekonversationer är roliga per definition, men den här gången fick jag göra ett undantag. Vissa av felskrivningarna var förresten avsiktliga internskämt, så sorry om det blev för snävt för er andra. Fast jag vet inte vad jag skriver det här för, har jag något att meddela alla den här bloggens läsare behöver jag ju bara ringa mamma och pappa.
Egentligen borde jag ha skrivit det här inlägget den 23 september klockan 19.50.
Det var nämligen då jag hade varit i Japan i exakt ett år.
Ett år jag sedan dess konsekvent beskrivit som det bästa, roligaste, stökigaste, sjukaste i mitt liv.
Och som nu fått en klädsamt kaotisk slutpunkt.
Egentligen kom den alldeles för sent. Egentligen blev den alldeles för dyr. Egentligen har jag viktigare, och jobbigare, saker att tänka på än att fira imaginära milstolpar så hårt att jag blir helt handlingsförlamad i flera dagar efteråt.
Men det kommer ett tillfälle i livet då man bara skiter i allt det, samlar ett tjog av sina vänner högst upp i en skyskrapa och dricker färgglada drycker tills natten är en glittrig, klibbig dimma av neon, musik och kärlek.
I mitt fall inträffade det tillfället strax efter min 30-årsdag, som nära nog sammanföll med min första årsdag här.
Jag hade planen klar för mig redan en varm, fuktig kväll i maj, när jag och en dåvarande klasskamrat var på fest i sky loungen högst upp i min byggnad. Vi började prata, på 0,6-skämt, om vad som skulle hända om jag lyckades få det där journalistvisumet jag fortfarande inte riktigt vågade räkna med (det skulle ju vara så förtvivlat svårt, hade jag hört). Jag lovade henom, uppgivet ironiskt, att jag isåfall skulle fira genom att hyra samma sky lounge och bjuda in alla vi känner.
I lördags blev till slut det där skämtet verklighet. Och ja, det var precis så förlösande som det låter att äntligen få samla alla underbara människor jag lärt känna här, inramade i nästan alla riktningar av Tokyos glittrande skyline, som den ser ut genom panoramafönstren från 32:a våningen.
Jag är tydligen bättre på att arrangera fester än att beskriva dem med målande formuleringar, så jag nöjer mig med att säga att det blev en helt jävla fantastisk kväll. Och ett minst lika fantastiskt karaktärsgalleri: klasskamrater från Stockholms universitet, klasskamrater från min språkskola här i Tokyo, folk jag träffat ute i olika sammanhang, vänner som jag lärde känna när jag var här på pressresor så långt tillbaka som 2007. Modedesigners, reklamare, videoproducenter, modeller, marknadsförare, spelutvecklare. Det var kanske märkligt att inga av mina bästisar från Sverige – de som tydligast präglat mitt liv som det sett ut hittills – var med när jag tog farväl av mitt livs första 30 år. Men att jag känt vissa av gästerna på festen i större delen av ett decennium gjorde ändå att det blev ett rätt tydligt bokslut – och en påminnelse om vilken brokig fauna som av bara farten fastnar i ens nät av vänner när livet forsar förbi en i världens största stad.
Så jag klagar inte: få saker jag upplevt kan konkurrera med att sätta punkt för ungdomen omgiven av uteslutande välbekanta ansikten, tillsammans med den numera välbekanta utsikten över staden jag sedan tonåren drömt om att göra till mitt hem.
Resten av natten är ett lapptäcke av minnesluckor, men tack vare Instagram vet jag att vi var typ 15 pers som på något mirakulöst vis lyckades klämma in oss i min mikroskopiska lägenhet för lite efterfest när vi lämnat loungen. Sedan drog de tappraste vidare till Shibuya och Trump Room, en electroklubb klädd i guldinfattade speglar och kristallkronor – en bubbla på några hundra kvadratmeter där Tokyo känns precis lika magiskt, chict och glamouröst som i ”Lost in translation”. Med andra ord den sorts klubb där man känner sig plågsamt malplacerad om man inte är omänskligt snygg, ung och modemedveten. (Som om inte det vore nog: superhippa systerklubben Trump House kommer jag aldrig våga sätta min fot i igen, efter att ha tillbringat min mest redlösa utenatt någonsin där för ett par år sedan.) Men när man går dit omringad av ett gäng vänner som uppfyller tillräckligt många av de kraven är det inte riktigt lika stelt. Då kan jag leva med att känna mig som ett främmande virus i ett rum fyllt av omänskligt snygga antikroppar. (Vill man se hur en natt på Trump Room kan se ut gör man det lättast i Pharrell Williams-dokumentären ”Tokyo rising”. Bartendern som flimrar förbi i början av klippet blev förresten väldigt imponerad av min Terry Bogard-tröja, vilket ju säger allt om hur bra koll folk har där, samt om varför Japan är världens bästa land i största allmänhet.)
Efter några timmar på Trump höll 38 av mina allra käraste kroppsdelar på att domna bort av all dryck, så jag avslutade natten med en för mig klassisk promenad: från Shibuya, via Harajuku, hem hela vägen till Shinjuku (i Tokyo går inga tåg nattetid – inte ens på helgen), tillbaka till en mikroskopisk lägenhet som plötsligt var fylld av tomma flaskor, tårtbottnar, snacks, plastglas, bortglömda presenter och andra fylleartefakter.
Sedan drog jag ner rullgardinen och sa godnatt till Tokyos skyline.
Och vad som med största sannolikhet kommer förbli det bästa, roligaste, stökigaste, sjukaste decenniet i mitt liv.
En liten bit av utsikten från festlokalen. (Bilden är Cardosos, så tänkte länka till hennes Instagram, men eftersom kontot är privat blev jag tvungen att sno den rakt av istället. Ring Bildombudsmannen!)
En liten inblick i festlokalen.
Efterfest i min lägenhet. Makikoxy tog bilden, och sedan tog jag den av henne. Ty sån är jag.
Post-efterfest på Trump Room.
Tog en sällsynt selfie inne på Trumpan.
Några av de presenter jag grävde upp ur bråten i min lägenhet dagen därpå.
Någon gullig själ hade ristat in en födelsedagshälsning i hissens (temporära) vägg.
Jag var livrädd för att min viktigaste vänskap i Tokyo skulle ta slut härom dagen.
Sedan jag slutade skolan i början av oktober har jag behandlat min dygnsrytm som ett roulettehjul. Följaktligen är varje (”)morgon(”) rena lotteriet: jag vet aldrig exakt hur sent kroppen ska bestämma sig för att registrera ljudet av väckarklockan och sparka av sig det feta duntäcke som agerar kokong mot vinterkylan.
Det här har resulterat i att jag är lika obekväm med att prata om hur dags jag kliver upp som andra blir av att prata om hur mycket de tjänar eller vad de röstar på.
Den enda jag inte behöver mörka det för är paradoxalt nog min arbetsgivare. Den svenska arbetsdagen börjar nämligen inte förrän det hunnit bli sen eftermiddag i Tokyo.
Däremot blir det extremt nervöst när jag har stämt träff med en kompis tidigt på dagen. Vilket också är anledningen till att det aldrig händer.
Förutom i tisdags.
Cardoso hade till och med lovat att skolka från skolan så att vi skulle hinna till Yoshitaka Amanos gratisutställning ”Tokyo sync” innan jag försvinner till Sverige.
Resultatet: ungefär två timmars sömn, årets mest miserabla morgon – och sedan kickade jag igång hjärtat med en koffeintablett så stark att min läkare flera gånger bett mig gå över till mindre drastiska metoder (”Själv föredrar jag grönt te”).
Mycket tack vare min självmedicinering hann jag tack och lov ut till Iidabashi i tid. Och det var, trots att jag gick runt och kände mig jetlaggad som ett jävla as, värt allt lidande. Själva galleriet visade sig vara väldigt litet, med plats för kanske ett dussin verk. Ändå var det betydligt mäktigare än senaste gången jag gick på Amano-utställning – den gången i Shinjuku, på ett museum så packat att man fick stå i kö till nästan varje tavla. (Varav de flesta, när man väl kommit fram, visade sig vara litografier snarare än original.)
Den här gången var det bara jag och Cardoso i den spartanska betonglokalen. Sånär som på en extremt artig japan som jobbade på galleriet och inte vågade interagera med oss bortom att viska ”Do you know this character?” när vi stod och beundrade en monokrom Gatchaman-duk. Vi kunde med andra ord, för första gången i nationen Japans historia, gå runt i en kommersiell lokal och fota livet ur oss. Ingen vakt som rusade fram och gjorde korstecknet. Ingen som försökte tvinga oss att radera bilderna i efterhand. Så nära himmelriket man kan komma en höstruskig decemberdag i Iidabashi.
Och som vi fotade. Vissa av tavlorna mätte fler kvadratmeter än mitt vardagsrum, lika fulla av drömska detaljer som om man lagt 100 exemplar av det japanska ”Final fantasy VI”-omslaget sida vid sida.
Jag skulle behöva ett ordförråd stort som en flygplatsterminal för att beskriva allt det vidunderliga vi gick runt och slickade i oss med blickarna. Som tur är har jag bilderna istället:
Efter utställningen – och att vi på allvar stått vid prislistan och räknat på vad de minsta tavlorna kostar omräknat till dollar (3000, visade det sig) – var Cardoso som vanligt sugen på curry. Det var som vanligt inte jag (för FUCK japansk curry, värre än skolmat är vad det bland annat är). Men så kom vi på att eftersom hon jobbar i Ebisu så kunde vi dra till Blacows, en av världens bästa hamburgerior. Sagt och gjort: en halvtimme senare satt vi där och smaskade i oss wagyū-burgare, skvallrade om skolkamrater och reminiscade om årets roligaste helg ända tills det blev dags för henne att gå till jobbet.
Lunch i min flickväns lägenhet medan hon var på labbet: två små fryspizzor, en dryg liter cola, två sorters Ben & Jerry’s, filtrerat vatten och en koffeintablett.
Tur att jag har kvar mitt svenska id-kort, annars skulle jag aldrig kunna bevisa för mina vänner hemma i Stockholm att jag är samma person som den smäckra yngling de en gång för länge sedan lärde sig älska.
A: Vome
A: Trump room
A: Then karaoke

M: You tell me
M: When you go to karaoke
 för 3 timmar sedan
M: Karaoke nowwewew
M: Shi kikuyu
M: Shibkukuuuuu
M: Let’s fooooooo
A: Shibuyaå
A: No bateryp

M: Bboooooo
M: How dare tpuuuu
M: Shinjyuku I
M: Where are youuuuuuu. !?!?!?
A: Skitbuya

M: Nooooo
M: Come shinjuku
M: Boooowwwww
A: Neverrrr
A: Come shibuya

M: Far swayyyyy
M: Neveeerrrrrrrrrrrrrrrrrrrshibktukuuuuuuu
A: Nevwr
A: Come here
A: For karqoke

M: Noooow
M: Now wishhhhhh
M: JsjajajhHabsiciab sucks jake
M: BsjaioxysndiiauJahnxud
M: Hanabi djcknshslensj
A: I wish you were hereeeeeee

M: But I’m noooott
M: You should commmeeeeeeeeeeeee
