Förmodligen är det här bara en dröm, men jag testar att skriva ändå:
Ser du mästerverket ovan? Det hade du inte gjort om inte en anonym hjälte genomfört jätteprojektet att bevara bakgrundsanimationerna från ett gäng 2d-fighters i gif-format. Kanske är ”gäng” inte rätt ord – det är snarare en hel armé av handpixlade beat ’em ups som spänner upp sina vackraste pannåer. Jag lyckas urskilja ”Street fighter II”, ”3rd strike”, ”Alpha 3”, ”Garou” och ett helt gäng årgångar av ”King of fighters”.
Påfallande få bakgrunder är från Capcom-spel. Men när man ser vad de har att konkurrera med är det inte svårt att förstå varför. Man slås återigen av vilken lyx det måste ha varit att äga en Neo Geo på 90-talet, när vi andra – vi som inte hade råd att betala mer för varje spelkassett än de flesta konsoler kostade – fick nöja oss med att försöka dregla över det här.
Jag klistrar in några av mina favoriter här nedan. Resten – alla 125 stycken – ser du här. Det går till och med att ladda ner allihopa i en fläskig zip-fil.
Kom nu aldrig mer och säg att Gud inte älskar dig.
✓ ÅRETS JÄVLIGASTE JORDBÄVNING Beskrev min reaktion här. Det skakade rätt rejält, om det inte framgick. Kändes ännu mer dramatiskt än jordbävningen i december, som ni kan höra en pipig nörd grina om här.
✓ ”FREAK TORNADO” Gud brukar glömma att kryssa i just ”tornado”-rutan när han skickar en ny omgång naturkatastrofer till vårt hunsade lilla örike. Den här gången gjorde han inte om misstaget.
✓REGNSÄSONGSREVIVAL Tropiska skyfall och åska och skit. Det mullrade som om någon placerat en subwoofer under asfalten.
✓ FUKUSHIMA Nya läckor, nya strålningsrekord, nya rykten, ny oro. Snart kommer alla invånare i norra Japan se ut så här.
✓ NORDKOREA PÅ KRIGSSTIGEN Åtminstone om man får tro rapporterna om att de gör sig redo att provskjuta ännu en missil denna vecka.
✓VÄRLDENS STÖRSTA VULKAN UPPTÄCKT UTANFÖR JAPANS KUST Kan till och med vara solsystemets största. Som om det inte räckte med att Mount Fuji närsomhelst kan nysa lava över halva landet.
Tokyos chanser att få arrangera sommar-OS 2020 rapporteras ha dämpats av risken att hela Japan reduceras till ett radioaktivt ödeland långt innan dess.
Vill jag veta hur det skulle kännas behöver jag bara gå ner på gatan och vända mig västerut.
Öster om stationen är hela Shinjuku ett gnistrande lapptäcke av neonskyltar, skyhöga shoppingkomplex, restauranger, strippklubbar, yakuza-kvarter och vad som måste vara tusentals barer stora som garderober. Men så fort man tar ett steg över gränsen till västra Shinjuku är det som om man trampat på en gigantisk mute-knapp. Folkhorderna tunnas ut och försvinner, det blir glesare och glesare mellan ljuskällorna, ljudnivån förändras så plötsligt att man undrar om det slagit lock för öronen. Efter yterligare ett par minuters promenad befinner man sig i en futuristisk spökstad; en skog av stumma skyskrapor som kantar de tomma gatorna.
I lördags tillbringade jag nästan hela natten vid foten av en av de där skyskraporna. Egentligen hade jag och mitt sällskap tänkt åka vidare till antingen Ageha – Asiens största klubb, som hade Kitsune-kväll – eller Beat, ett eldvattenhål för västerlänningar i Shibuya. Men det är något med västra Shinjuku som inte riktigt vill släppa taget om mig. Så vid satt kvar, på en betongbänk mitt i det tysta, klibbiga mörkret, och svalkade oss med chūhai-drinkar tills vi tröttnade på det och gick och sjöng karaoke istället, fortfarande väster om stationen, med en kusligt stillsam vy över skyskraporna och mörkret och de nästan övergivna vägarna.
”Inte mycket till utsikt”, beklagade sig min väninna.
Och plötsligt kändes den ödsliga Tokyo-natten ännu lite ensammare.
Det var när vi började söka varandras blickar i klassrummet som det gick upp för mig: det karaktäristiska pulserandet i golvet, knyckningarna i väggarna, de där första sekunderna av osäkerhet då man instinktivt ser sig omkring utan att veta vad man letar efter.
Det var när till och med läraren ställde sig upp, redo att trigga det mentalt hårdkodade evakueringsprotokollet, som det gick upp för mig att det här inte var en vanlig jordbävning, en sån som på sin höjd får det att surra lite försiktigt under fötterna.
Världen rämnade aldrig omkring oss den här gången. Jordskorpan öppnade sig aldrig på vid gavel för att svälja skolan hel. Det kom aldrig någon tsunami.
Det blev inte ens strömavbrott.
När skakningarna börjat avta var vår lärare milt road snarare än förskräckt:
– Det var länge sedan det kom en så stor jordbävning. Men när det bara skakar i sidled är det ingen fara. I höjdled är det farliga. När en stor jordbävning kommer förstår man det först inte: ”Vad var det där?” Förstår man att det är en jordbävning behöver man inte oroa sig.
Vilket kanske inte var den tröst man behövde när väggarna fortfarande tycktes wobbla som högtalarna på en Skrillex-konsert: att när en riktigt farlig jordbävning slår till, då kommer hela huset studsa också.
Tur att man åtminstone kommer vara död innan man inser det.
Eller egentligen är det väl jag som borde tillåta honom det, men det hade jag inte möjlighet att göra eftersom jag stod i duschen och sjöng ”Looking for a city”. Tommy valde dock att köra i vind ändå, och tur är väl det, för tack vare hans mod kan vi någon vecka senare njuta av denna förträffliga filmupplevelse:
(Jag har fått en rejäl laddning filmer från Tommy, som var hos mig i typ tio dagar men nu är hemma i Sverige igen. Med andra ord: gratis CONTENT!!! Så det här blir nog första delen i en serie mer eller mindre pedagogiska presentationer av olika Tokyo-fenomen. Vänligen känn peppen.)
Middag igår: ett paket snabbnudlar (10 procent av dagsbudgeten), tre paket glass (90 procent av dagsbudgeten). Sedan låg jag i sängen och glodde på dokusåpor tills jag somnade.
Men även om den här veckan varit ganska ospektakulär så är det skönt att börja komma in i rytmen igen. För varje dag som gått sedan semestern har det känts som att mitt hjärta slagit lite mer i takt med Tokyos.
(Dygnsrytmen är det sämre ställt med: fyra–fem utenätter på en vecka direkt efter att jag kommit hem från andra sidan jorden, följt av en vanlig skolvecka med uppgång 8.10 varje morgon, gjorde inte underverk på den fronten.)
Det är väl ungefär samma startsträcka efter varje semester, antar jag, och nu har jag äntligen börjat vänja mig igen vid det här med att jag måste göra massa tråkiga saker varje dag, och att om jag biter ihop så finns det få städer där man kan belöna sig själv så frikostigt efteråt som här.
Idag bestod tråket av en ganska ordinär skoldag. Vi ägnade oss mest åt sånt som hör en sund skolgång till: debatterade marijuana-lagar och kollade på dråpliga Youtube-klipp. (Faktiskt inte ett enda skämt om att en av mina klasskamrater heter Mariana, slog det mig i efterhand. Annat var det på högstadiet, då jag senast hade en klasskamrat med det namnet, något det ylades ihärdigt om så fort droger kom på tal.)
Efter skolan blev det jobb, jobb, jobb, dokusåpa, nudlar, glass, jobb, jobb… och sedan kom jag fram till att det nog hade blivit dags för den där belöningen till slut.
Välkommen till Silent Hill. Förlåt, Golden Gai. Rutorna på kartan är pyttesmå barer.
Vid elva på kvällen släntrade jag och två klasskamrater bort till barspäckade Golden Gai för att, inte vet jag, fira att klockan blivit elva eller något. Eftersom vi köpte dryck på vägen dit slutade det med att vi satt på en stentrappa vid ett tempel och sluddrade bort halva natten istället för att kolla in Bar Plastic Model, som var den ursprungliga planen (det ska tydligen vara Suda 51:s favoritbar – avbildad i ”No more heroes”, enligt uppgift, men det är inget jag själv minns). Det var väldigt trevligt, för medan vi skålade och skrålade smög folk omkring och utförde sina religiösa ritualer i nattmörkret omkring oss. Det klirrades och viskades och klappades händer med jämna intervaller, en milt surrealistisk inramning till vårt sorglösa supande. Till slut fick vi dock nog av att sitta där och svettas (jag nämnde en ”köldknäpp” för några inlägg sedan, men idag var det 35 grader!), så vid tre gick vi och karaokade istället, och det var förstås en liten fröjd, det med.
Avslutar detta veckobrev med veckans roligaste klipp, som en klasskamrat tipsade om idag. Jag vet inte hur en mma-kille från Los Angeles lyckats snöa in på tokroliga black metal-mashups med 32 Youtube-visningar, men jag är glad att han gjorde det. Det kommer du också bli:
Helt knöpsad efter skolan idag, så innan jag kunde börja jobba var jag tvungen att ligga i sängen och glo på ”Million dollar listing NY” i 300 timmar.
Kom på mig själv med att bli svårt avundsjuk på alla svinrika svin som köper vindsvåningar stora nog att svälja halva Central Park – och, framförallt, alla makalösa vyer över Manhattan.
Sedan drog jag upp rullgardinen och möttes av det här:
”Det är bara 25 grader, vi kommer alla frysa ihjäl” skrev en Tokyo-bekant på FB igår.
Det låter inte så dramatiskt. Om man inte är medveten om att temperaturen var uppe och skvalpade runt 38 grader häromveckan, vill säga.
Vad som med svenska mått mätt ändå kan kallas ”värmen” kommer hålla i sig långt in i oktober. Men den plötsliga dippen är ändå en plågsam påminnelse om att sommaren förr eller senare tar slut till och med i Japan.
Även i lägenhet 1915 i byggnaden med det besynnerliga namnet Prospect Axe the Tower Shinjyuku (stavningen!) börjar saker och ting så sakteliga återgå till det normala, efter vad man med gott samvete kan karaktärisera som en ganska kaotisk månad. I det minimala köket är en hopknycklad futon det enda spåret efter min sista gäst för i sommar. Av Kexchokladen han importerade åt mig återstår bara smulor. Den mördande solbrännan från Mexiko har sedan länge svalnat och flagnat.
Plötsligt är lägenheten tyst igen. Och tom, sånär som på berget av läxor och deadlines jag har att se fram emot de närmaste veckorna.
Så jag sitter i sängen och svettas som ett svin och tröstar mig genom att trycka ner trynet i en påse skräpmat, precis som jag gjort nästan varje dag i nästan ett års tid nu. Och för bara några timmar sedan satt jag i skolbänken igen – precis som vanligt, höll jag på att skriva, men det känns inte alls som vanligt när man varit borta sedan slutet av juli, bara fruktansvärt.
När semestern började kunde jag knappt föreställa mig att den här dagen skulle komma, ville inte låta det hända.
Men sommaren är tydligen, som Ulf Lundell så träffsäkert skaldade, kort.
Jag lämnar er med detta klipp för att illustrera varför jag kommer sakna den.
