Hemma i Tokyo, men minnet av Mexiko bränner fortfarande i mig.

Närmare bestämt i nacken, ryggen och axlarna.

Landade sent på kvällen i förrgår, insmord i svett och kylbalsam, efter en fasansfull mängd timmar på flygande fot. Tog bussen hem till Shinjuku från Haneda-flygplatsen, det var en nästan kuslig kontrast till de senaste dagarnas solstänkta Cabo-tillvaro: ett bedövande mörker kantat av skyskrapor som liksom tycktes ha vänt motorvägen ryggen – allt man såg var ett taggigt staket av diffust gråa silhuetter.

Igår fick min ex-kollega/ex-bandkamrat/nuvarande kamrat Tommy göra samma resa. Med skillnaden att han utöver de sedvanliga krämporna efter en långflygning dessutom förlorat sitt bagage, samt all sömn han hoppats hinna med på planet. När han kom fram hade han varit vaken ett drygt – i dubbel bemärkelse – dygn i sträck.

Och mer skulle det bli.

Egentligen var vår plan att äta lunch på en lokal izakaya (en sorts restaurang där man beställer in smårätter och sprit i det tempo man behagar) för att sedan, om vi verkligen kände oss sturska, kanske våga oss på en liten promenad i Shinjuku.

Det slutade med att vi släntrade hem två på natten, tre barer och ett okänt antal liter blaskiga drinkar senare.

Det blev en riktigt klassisk Tokyo-helkväll: billiga jumbodrinkar på Hub (en kedja av extremt plastiga ”brittiska” ”pubar” med oklädsamt formell personal och en dj som borde arkebuseras – å andra sidan får man en liter Long Island iced tea för några tior), mellanlandning i Golden Gai-grändernas myller, samt till slut några timmars överförfriskat mingel på tv-spelsbaren Muteki Mario. Den sistnämnda är väl egentligen min favoritbar i hela världen, möjligen förutom Park Hyatts New York Bar (även den belägen i Shinjuku, om någon undrar varför jag älskar att bo här), men kvällens höjdpunkt var nästan Golden Gai – samlingsnamnet för en serie små gränder i Shinjuku som genom att bända tidsrymden lyckats svälja drygt 200 barer. Rena lotteriet är det, att vi valde den vi gjorde berodde egentligen bara på att dörren såg ut så här:

Efter några drinkar i den minimala lokalen bakom dörren ovan satte sig en medelålders kvinna i kimono och rökte brevid oss. Det visade sig att hon var barens ägarinna, och att hennes pojkvän är svensk – vilket förklarar klistermärkena ovan, samt att det stod dalahästar på bardisken (och ”TOA” på toadörren). Ännu freakigare var dock att nämnda pojkvän tydligen jobbade på tidningen King innan han flyttade till Tokyo – det vill säga på min egen gamla arbetsplats (Egmont).

Sedan gav Muteki Mario kvällen en ganska mjuk landning, vilket åtminstone en av oss kunde behöva efter att ha varit vaken i närmare 40 timmar. Jag har nämnt Muteki Mario här på bloggen förut, men det är egentligen ett ställe som förtjänar ett eget inlägg – en bar dekorerad helt och hållet med actionfigurer, Nintendo-memorabilia och detaljer från olika tv-spel. Så här kan det se ut när man är där, vilket man av uppenbara skäl vill vara så mycket som möjligt.

Igår var det ovanligt stimmigt, med Muteki Mario-mått mätt. Medan de andra besökarna spelade ”Mario kart 64” och ”Double dash” bondade jag och Tommy med bartendrarna över Die Antwoord, sedan tipsade vi dem om The Knife och Icona Pop (den bra låten, inte den dåliga) och hängde på balkongen och babblade om det svenska utbildningssystemet (”pretty fucked up”, enligt en av besökarna). För övrigt samma balkong som en kille höll på att trilla ner från med nacken före när jag var på Muteki Mario med min förra gäst. Och till och med det känns så himla typiskt Tokyo, på något sätt. Utelivet här är så oskitnödigt och ouppstyrt, fjärran utskänkningstillstånd och säkerhetsföreskrifter – på gott och ont (och ibland liv och död). Barerna stänger lite när de känner för det, höftar ihop cocktails på måfå och känns om inte som rena vardagsrum så åtminstone som rätt löst hållna hobbyverksamheter. Om jag får vara lite naiv så får man ofta intrycket att personalen också är där för att slöa och slänga käft snarare än att veta vad som ingår i en mojito. Eller hålla sina gäster vid liv, för den delen.

Och näst efter en plötslig död var nog den här kvällen det effektivaste botemedlet mot min semesterbaksmälla. Jag antar att det var precis det här jag behövde för att landa mentalt efter de senaste dagarnas stök. Och, inte minst, för att påminna mig själv om att hur mycket jag än önskar mig några veckor till i Cabo så kunde det ha varit värre.

Jag kunde ju ha suttit på Egmont i Solna istället för i en bar inredd som Shigeru Miyamotos hjärna.

Det var inte förrän vi var tillbaka i bilen som jag nämnde att jag hade ont i armen.

”Oroa dig inte”, svarade vår guide. ”Det är bara giftet från den där maneten som brände dig. Det går över efter 20 minuter. Ta en varm dusch och ett par öl så känns det bättre.”

Sedan la han till:

”Men om du är allergisk så sväller din hals upp så du inte kan andas.”

Mexiko, alltså. Om det inte är drogkartellerna som bestämmer sig för att bowla med ens avhuggna huvud så är det maneterna som täpper igen luftvägarna så man sväller upp som en säckpipa. Om man inte bara råkar ta en simtur längs en av de omärkta förbjudna stränderna, vilket är något man tydligen inte kommer tillbaka levande från.

Men det här inlägget ska inte handla om våldet som hotar att slita Mexiko, eller åtminstone mig, i stycken. Det här inlägget ska handla om snorkling!!!

Eller, som de säger här, ”esnorkeling”.

När man är på såna här turistorter brukar man erbjudas en spektakulär buffé av väldigt dyra aktiviteter: kryssningar och fisketurer och surfinglektioner och delfinsafarin. Men det finns bara två saker jag är intresserad av: atv-expeditioner och snorkling. Jag gillar att köra atv, buggies och andra clownfordon eftersom jag aldrig skaffat körkort, eller ens övningskört en riktig bil. Och jag gillar att snorkla eftersom jag aldrig skaffat dykcertifikat.

Kanske är det en form av masochism, ett sätt att påminna mig om mina egna tillkortakommanden och allt det jag går miste om i livet. Men alla såna tankar dunstar snabbt när man ligger och liksom bara svävar i turkost kroppstempererat saltvatten medan man blickar ner över en hel värld av små berg och dalar, korallrev och sanddyner. Det är något otroligt med att glida fram på ett separat plan flera meter ovanför allt det där, helt frikopplad från allt som sker nere på botten, lika obehindrad och allsmäktig som kameran i ett rts-spel. Då och då plöjer man rakt igenom ett stim av kulörta fiskar, de skingras i ett moln av färg medan man orubbligt driver fram som en atlantångare längs vattenytan.

Då kan man leva med att bränna sig på en och annan manet, i synnerhet om den potentiellt dödliga smärtan ändå är borta i samma stund som man kliver ur bilen vid hotellet.

Om allt går som det ska är jag därmed tillbaka i Tokyo om lite mer än ett dygn, istället för sex fot under jorden.

Förutsatt att drogkartellerna tröttnat på att bowla.

Jag blev inte fotad den här gången, så ni får nöja er med en bild från Bali 2011 istället.

Jag läser om Cabo San Lucas att det är här folk som Oprah Winfrey, Justin Timberlake och George Clooney firar sina luxöusa semestrar.

Sedan läser jag det igen, bara för att säkerställa att jag inte hallucinerar.

Cabo San Lucas är som ett mindre, varmare och fattigare Los Angeles, vilket inte låter särskilt behagligt i teorin. I praktiken är det ännu värre.

Om man la två fotografier av städerna sida vid sida skulle förmodligen inte ens invånarna själva se någon skillnad. Men på plats är det inte svårt att ta miste på att man är söder om gränsen (dock i vad som brukade vara samma sammanhängande stat – hela Kalifornien tillhörde en gång Mexiko). Hettan är tack och lov inte alls lika kvävande fuktig som i New York, där jag inledde min semester, men i gengäld är solen så stark att det fräser och knastrar i svålen så fort man tar ett steg utanför dörren.

Själva stadskärnan är ett estetiskt mischmasch tonsatt av mariachi-musik: sprucken asfalt, strippklubbar och tacostånd med handtypograferade skyltar i hysteriska färger. Husen går i dammiga nyanser av aprikos och ockra, vore man färgblind skulle man kunna missta dem för ovanligt geometriska sanddyner. Det finns minst ett apotek i varje kvarter som med vulgära anslag proklamerar att här går det minsann att köpa Viagra. I övrigt kantas gatorna av amerikanska kedjor som Blockbuster, Costco, Walmart, Burger King och Domino’s. Alla kan engelska här, vilket de gärna demonstrerar genom att ropa ”generösa” erbjudanden efter en 300 gånger i minuten.

Det är, kort sagt, en plats som enbart tycks existera för att amerikanska snorungar ska kunna fira spring break i en fridlyst USA-enklav där deras föräldrar inte har någon insyn. Människor för vilka det förmodligen är ett större problem om det tar slut på Jack Daniel’s i baren än om någon rullar in ett avhugget huvud på dansgolvet. (Cabo är en så populär destination för just festande ungdomar att vissa hotell inför 21-årsgräns under spring break-veckan.)

Det här hade kunnat bli det bittraste – och mest bortskämda – inlägget på den här bloggen hittills, om det inte vore för en detalj: jag älskar Cabo San Lucas. Så länge jag slipper vara i Cabo San Lucas.

Cabo ligger allra längst ut på Baja California-halvöns sydspets, som juvelen i en spira. Det betyder att så fort man ger sig ut utanför stan så är det öken, öken, öken – och sedan mil efter mil av gyllenrostade stränder som piskas av turkosa vågor. Kombinera detta med den mexikanska mat- och dryckeskulturen, samt det faktum att den lika mexikanska massmördarkulturen inte nått hit riktigt än, så blir det plötsligt lite lättare att förstå varför folk som har råd att åka vartsomhelst i världen flockas just hit.

Och hotellen, sedan. Den brokiga serie solbrända byggnader som utgör vår resort omfamnas av en till synes urgröpt bergvägg på ena sidan, Stilla havet på andra. Här ligger vi hela dagarna och dricker margaritas och Coronitas och trycker i oss tacos och chokladdoppade churros, svalkade av en ac så stark att man är rädd att man ska sugas in i den och reduceras till en blodig saft om man råkar trycka på fel knapp.

På kvällarna letar vi oss likt törstiga reptiler ner till evighetspoolen vid den lika evighetslånga stranden (vars vågor är så brutala att det är strängt förbjudet att bada), där vi ligger och guppar medan vi ser den sjunkande solen sätta fyr på hela färgskalan i vår lilla dal: de ockraskimrande villorna, de kalkvita gångvägarna, de gröna explosionerna av palmblad. Till slut försänks allt i ett tungt lila mörker, med månen gnistrande över bergskammarna omkring oss och Stilla havet mullrande som en konstant kanonad några meter från våra öron.

Det är ett ofattbart vackert skådespel, ett jag redan lovat mig själv att återvända och uppleva åtminstone en gång till i livet.

Om så bara för att säkerställa att jag inte hallucinerar.

Här tillbringar jag mina kvällar.

Utsikten från vår balkong (som också syns på den översta bilden i det här inlägget).

Välkomstdrinken i söndags, när vi fortfarande hade hela semestern framför oss. Those were simpler times…

Sista morgonen i USA för den här gången, och hur tillbringar jag den?

Med att trycka trynet fullt av rökt lax och chokladglass framför en dassig skräckfilm på Netflix.

Tack och lov tillbringade jag näst sista dagen på ett lite mer värdigt sätt. Jag ljög nämligen när jag sa att jag skulle ta det lugnt den sista tiden här. Igår åkte jag istället in till stan och unlockade det där jävla achievementet till slut: nu har jag besökt alla större konstmuseer på Manhattan. Eller det var åtminstone vad jag trodde tills för några minuter sedan, då Google upplyste mig om att jag begått ett så kallat FAIL och missat några ställen som jag inte visste existerade. Vi säger att jag får ett achievement vardera för dem istället.

Det var hursomhelst behagligt att ta en sista ångande tugga av ”det nya äpplet”, som en kollega råkade döpa om New York till. Tror jag hittat min rutin nu: hamburgare, Central Park och konstmuseum. Igår blev det Five Guys (som sägs vara Barack Obamas favoritburgare – men, visade det sig, definitivt inte min) respektive Whitney Museum of American Art. Tror Whitney får tre plus, eller kanske 2,8. Coolast var Robert Irwins ”Scrim veil – black rectangle – natural light” (bilden ovan).

Apropå ångande städer så läser jag på FB att Tokyo varit ”boiling hot” de senaste dagarna. 38 grader, skriver någon. Längtar hem av många olika anledningar, men vädret är inte en av dem.

I Mexiko, där vi ska tillbringa de närmaste dagarna, är det tydligen molnigt och runt 30 grader. Det låter skönt. Mindre skönt låter det att bli mördad och halshuggen och styckad till döds, men i västra Mexiko ska drogkartellerna vad jag förstått vara lite mer ”CHILL”, så har jag tur blir jag inte flådd levande förrän andra eller tredje dagen.

Vi ses på andra sidan gränsen.

Eller, kort och gott, på andra sidan.

Åkte in till NY igen igår. Genialiskt initiativ av mig! Tyvärr drabbades jag sedan av en mild släng av extrem efterblivenhet när jag skulle hitta min destination, så jag råkade gå 190 adresser åt fel håll, rakt in i rikemansland. Men lika glada för det var rikemännen, till skillnad från mig.

Frick Collection, som museet jag skulle till heter, visade sig hursomhelst vara värt allt velande hit och dit på Upper East Side. En med Manhattan-mått mätt enorm gammal herrgård fylld av tavlor, skulpturer, porslin, antika möbler och annan bråte. Tunga old money-vibbar: spegelblanka ekpaneler, bokhyllor dignande av volymer som måste ha fraktats dit med skottkärra, guldinfattade oljemålningar från vilka sedan länge döda dignitärer barskt stirrar ner på besökarna. Plötsligt gör det inte så mycket att jag missade ”Resident evil”-simulatorn på Universal Studios i Osaka.

Han var en rätt hyfsad samlare, den där Frick, och tydligen en rätt hyfsad rikeman också – annars hade han nog inte haft råd med sina Rembrandt-original och JMW Turner-dukar stora som ladugårdsdörrar.

Efter Frick gick jag till Shake Shack och köade för hajpade hamburgare, som jag sedan införsmaskade i Central Park. Bara halvgott, för mycket sås och bjäfs, plus att colan smakade light??? Väldigt god chokladshake, dock. (Jag är verkligen alldeles för bortskämd med fantastiska hamburgare – och konstmuseer, för den delen – i Tokyo.)

Achievement nästan unlocked: snart har jag avverkat alla konstmuseer på Manhattan, tror jag! Tänkte börja beta av gallerier härnäst. Men det får bli nästa gång jag är här, de närmaste dagarna ska jag bara slöa och äta glass så jag har laddat batterierna inför semestern sedan.

(Apropå achievements så klarade vi förresten ”Bioshock infinite” igår. Snurrigt!)

Nu blir det bilder!!!

Igår åkte vi in till NY. Såg filmen ”Pacific rim: AN IMAX 3D EXPERIENCE!!!!!!!!!!!!!!!!”, och en upplevelse var precis vad det var. Helt otrolig var den, kanske bästa filmen hittills. Iallafall definitivt den snyggaste. Även bästa 3d:n sedan Gud uppfann den tredje dimensionen. Väldigt bra temalåt också, vilket man inte kan säga om många actionfilmer. (Folk som gillar filmmusik måste ju överlag vara ett av de allra sämsta folkslagen. ”Hans Zimmer är vår tids Mozart!!!” Okej, och Happy Meal-leksaker är vår tids Fabergé-ägg.)

Även nöjd med introsekvensen som spelas upp inför Imax-filmer, där en röst säger ”enhance crystal clear images”. Betalar man 20 dollar för en biobiljett nöjer man sig för fan inte med helt vanliga kristallklara bilder. ENHANCE!!!

Efter alla dessa upplevelser gick vi till Central Park, där vi låg och upplevde nya Filip & Fredrik-avsnittet samt skrattade oss halvt fördärvade åt det festliga pratet om bajs.

Allt som allt en bra dag för mänskligheten.

Försöker smaska mig igenom alla glassmaker jag får tag på medan jag är i USA. (Sedan åker jag hem till Japan igen, och där är Ben & Jerry’s en lyxprodukt man köper handpackad för 1000 yen i rikemansområdet Omotesandō. Fy fan.)

Idag blev det denna. Rätt god, åtminstone tillräckligt för att jag skulle trycka i mig hela paketet på 0,3 sekunder. (För att jag ska göra det krävs det att glassen är åtminstone ett plus.) Fast jag önskar att det hade varit en enda stor marshmallow med enstaka inslag av glass istället för tvärtom.

Bonuspoäng för att rocky road-glass oavsett märke får mig att minnas när jag och Peter Ottsjö kattvaktade hans vän Ronnies hus mitt i sommaren för ett par år sedan. Det visade sig visserligen att det inte fanns några katter att vakta, men vi klampade in ändå och vaktade hans filmsamling istället medan minst en av oss smaskade i sig kopiösa mängder rocky road. Sedan badade vi i sjön och åt maten och knapprade ikapp på våra datamaskiner och levde livet.

Betyg: 38 plus.

Vet inte hur många gånger jag sett det här klippet sedan jag hittade det för någon dag sedan. Vill ha det som ringsignal. Får inte nog av de parodiska dödsvrålen, eller av hur ”Patrick!!!!” ändras till ”PATRIQUE!!!!!!!!!” i takt med att paniken peakar.

Fantastiskt. 800 plus.

(Till mig, som hittade klippet.)

Framme i Princeton. Vädret är underbart. Allt annat är det också.

Det är precis så här en semester ska vara: fylld av skräpmat, tv-spel och jobb.

Bor hos min flickvän, som också är anledningen till att jag nu befinner mig i denna märkliga lilla stad för tredje gången på sju månader. Eller stad och stad, själva stadskärnan känns som en liten pittoresk by jämfört med Princeton-universitetets campus – ett oöverskådligt virrvarr av gotiska stenbyggnader och inglasade laboratorier, så vidsträckt att det har en egen polisstyrka.

Det skulle kanske nämnda flickväns nya lägenhet också behöva, för jämfört med min lilla cell hemma i Tokyo får jag nästan torgskräck av alla dessa TIOTALS (!) kvadratmeter jag nu har att röra mig på. Temperaturmässigt är det också något av en chock att inte längre bo i en frysbox omsluten av en ångbastu. När man bor i ett vidrigt varmt land så känns det tydligen som semester att komma till ett kallare land. Vilket kanske beror på att min definition av ”semester” för närvarande är att kunna andas utan att få brännskador i svalg och munhåla.

Annars är det bästa med att resa att allt vardagströk plötsligt får en air av mystik och exotism. Gick till exempel och handlade häromdagen, helt otroligt var det. Promenerade bort från glassbarerna, chokladbutikerna och gallerierna här i centrum, restaurangerna som synts i ”Sopranos”, och ut mot shoppingkomplexet utanför stan som det nog egentligen är tänkt att man ska åka bil till, som precis allt annat i det här landet. Men lika glad för det var jag, för vart jag än vände mig var det vita villor med amerikanska flaggor som vajade lojt i sommarbrisen, lekparker skuggade av rödsprängda lövverk, doften av nyklippt gräs, avgaser och nygrillad fisk. Men kanske framförallt av pengar. Jag har inte sett Paul Krugman än, men han kanske bara gentrifierats ut ur stan av de riktiga rikingarna.

Efter att ha promenerat en stund kom jag fram till McCaffrey’s, som matbutiken i det där shoppingkomplexet heter, och det var som vanligt som att komma till Disneyland. Den enda anledningen till att jag kan tänka mig att någonsin bosätta mig i USA är att det är ett sånt äventyr att gå och handla här. Amerikanska gallerior kallas ofta tempel till kapitalismens ära, men är man intresserad av att inte komma hem från semestern med en släng av diabetes är de snarare mentala tortyrkammare, omsorgsfullt designade för att montera ner allt man lärt sig om skräpmat och sötsaker – som en bana i ”Lemmings” fast fylld av kalorispäckad godisglass och hårdprocessat kött istället för spikfällor och eldsprutande djävulsstatyer. Det är ändlösa avenyer av stekar, pizza, våfflor, glass, pasta, korv, ost, godis, läsk, såser och kombinationer av allt jag just nämnde, med namn som ”Steakhouse Elite Kobe Style Burgers” och ”Premium C-sharp New York State Creamy Cheddar Cheese”. Lämna det till amerikanerna att få texten på en ostförpackning att låta som dödsorsaken i en obduktionsrapport. (Vilket förmodligen är precis vad det kommer bli i mitt fall.)

Dessutom det direkt dödliga i att kedjor som Friday’s och California Pizza Kitchen har sina egna produktlinjer med färdigmat i frysdiskarna. Jag måste ha fördubblat min halt av kroppsfett sedan jag kom hit. (Kul trivia: i Japan anses det oartigt att fråga om någons halt av kroppsfett första gången man träffas. Där rök min isbrytare!) Lyckas jag handla för under 100 dollar ser jag det som ett ekonomiskt mirakel. Vilket inte är så orimligt med tanke på att jag tar med mig resväskan till affären för att kunna frakta hem alla kilon av stekar, pizza, våfflor, glass, pasta, korv, ost, godis, läsk och såser. (Så här ser det ut när vi handlat. Obs: bilden är beskuren.)

Tur att jag inte stannar längre än till på lördag, annars hade de fått skicka hem mig i en (otroligt stor) kista.

Otur att det är Mexiko jag ska till härnäst.