När jag fyller 100 vill jag också föräras med en specialupplaga av Suica-kortet (Tokyos motsvarighet till SL-kort), likt Tokyo Station när den firade sitt 100-årsjubileum härom månaden.
Kyodo News rapporterar att kaos utbröt på stationen när 9000 personer köade för att få tag på de eftertraktade korten. Efter att drygt hälften av upplagan på 15 000 sålts (man fick köpa tre var, à standardpriset 2000 yen) stängdes försäljningen eftersom säkerhetsläget inte bedömdes vara helt stabilt. Det här gjorde inte kunderna, varav vissa övernattat på stationen för att försäkra sig om en tidig plats i kön, särskilt glada.
För att blidka vreden har företaget JR East, som driver en stor del av tågtrafiken i Tokyo-regionen, nu tryckt ytterligare 100 000 kort och börjat sälja dem online under en begränsad period. Tur för mig, otur för den som köpte ett av de ursprungliga korten på Yahoo Auction för 200 000 yen (14 000 kr).
I lördags var jag på fest i Shibuya, min gamla klasskamrat Boris hade hyrt en hel bar och bjudit in alla han känner. 3000 yen för obegränsad dryck i tre timmar, bra deal om man vill må extremt dåligt dagen därpå. Herregud vilka minnesluckor. Usch! Sånt här är jag nog för gammal för ändå, på riktigt. Tur att jag inte ska dricka igen förrän… imorgon.
Random grej: fitty rakt upp i city (källhänvisning) vilken pina det är att åka tåg i Tokyo under rusningstid. Något så sällsynt som en myt om Japan som faktiskt stämmer. Helt jävla knökat är det, vilket är segt nog om man har typ 20 min att åka och inser redan vid påstigningen att man kommer få hålla andan hela vägen för att vagnen inte ska explodera som en för hårt packad resväska. Men ännu värre är värmen. I Japan crankar de nämligen densamma to the max så fort temperaturen utomhus går under typ 15 grader (och alla japaner börjar kvida ”SAMUI!” i kör). Skolan jag pluggade på förut var helt otrolig, när höstterminen startade varnade de oss för att folk ibland fick sitta med jacka inomhus för att det var så kallt, men det visade sig vara en psykologisk fint eftersom de sedan bombade oss med såna värmeböljor att man svettats om man suttit i bara skelettet. Tågen är likadana, med skillnaden att det är omöjligt att klä av sig ens jackan när de är tätpackade. Så det enda man kan göra är att stå där i typ 25+ grader i vinterkläder och önska att man inte behövde vänta 40+ år till på döden.
@insmouse åh, vi borde åka till skottland igen, det var konstigt o fint.
Igår påmindes jag och mitt gamla buggiga minne om en resa till Skottland för en massa år sedan, med min ständige kollega Johan Martinsson samt Simon Karlsson, som sedermera gått och blivit hajpad (inte minst i AB – dock ej av mig, eftersom jag är jävig) spelutvecklare. Vi flög till Glasgow eller Edinburgh, sedan hyrde vi en bil och så skjutsade Johan oss ända upp till Skottlands nordligaste lilla by, på den vindpinade atlantkusten, längs små grusvägar där han fick köra slow motion-slalom mellan sovande får i mörkret. Vad som hände där sparar jag till en annan gång.
Och snart blir det åka av igen, fast till något varmare klimat. Tror jag lämnar vinterjackan hemma i förebyggande syfte den här gången.
Tyvärr råkade de skicka min inbjudan till invigningen av Hara-museets nya utställning till Sveriges ambassadör Magnus Robach, så jag fick gå med pöbeln veckan därpå istället. Och pöbel är just vad man känner sig varje gång man kommer dit, från promenaden längs en motorväg kantad av kontorsskrapor som glittrar i vintersolen, till det exklusiva bostadsområdet med fler Jaguarer än Argentinas djungler, ända in i själva museet, ett magnifikt före detta bostadshus som ritats av legendariske arkitekten Jin Watanabe. (Vet att jag nämnt allt det här förut, men eftersom min blogg har 0 läsare så kan man sluta sig till att 0 personer som läser detta inlägg även läst det föregående.)
Det är egentligen mycket mer idylliskt att besöka Hara-museet på sommaren, när palmerna vid entrén inte känns fullt så malplacerade och cikadornas sång överröstar trafikbruset ute i skulpturträdgården. Jag är frestad att skriva att just den här utställningen gjorde den lite krångliga utflykten värd besväret även vintertid, men om det är något jag inte ska försöka recensera så är det konst (fina färger = +++++!), och är det något jag ABSOLUT inte ska försöka recensera så är det fotokonst, har jag insett efter en rad trevande försök att imponera på min fotograf-syrra med mina dagiskunskaper i ämnet.
I vilket fall som helst tyckte jag att hon Mika Ninagawas bilder var nästan lika coola som hennes efternamn. I synnerhet en bildserie som visade olika akvariefiskar i sina genomskinliga påsar (såna som de fraktas i av oss människor, jag menar inte att de bor i såna i naturen), extremt inzoomade. Dels fantastiskt fina tropiskt glödande färger (+++++!), dels så häftigt med den där visuellt knivskarpa, millimetertunna gränsen mellan två olika verkligheter som aldrig kan mötas. Ja, den känslan är en av de bästa konstkänslorna! På ena sidan: den helt vanliga tråkverkligheten, på andra: proportionerna bubblande och skimrande, förvridna som i en skrattspegel.
Jag lyckades bli hyfsat hänförd av Ninagawas bilder från Meguros körsbärsblomning också. Att gå längs Meguro-floden och fota körsbärsträden är det klyschigaste man kan göra i Tokyo, men det var naturligtvis inga vanliga turistbilder hon tagit, utan kusligt färgsatta, avsiktligt oskarpa och extremt abstrakta explosioner av vita blomblad, som likt små suddiga pixlar spridits för vinden över bakgrunder som man inte riktigt kunde avgöra om de föreställde flodbanker eller räcken eller skyskrapor. Fantastiskt suggestivt. (Pluspoäng för fina färger.)
Firade mitt lyckade besök genom att köpa med mig en snygg affisch för utställningen, fullklottrad med kanjitecken över ett monokromt Ninagawa-självporträtt. Den kan komma väl till pass den dag jag har ett eget magnifikt bostadshus ritat av Jin Watanabe att dekorera.
”Best flavors” står det på etiketten, men framförallt har denna nya Fanta-variant något som är minst lika viktigt, samt inte minst i Japan: de bästa dofterna. När man skruvar av korken luktar den sommar, bär och socker. När man tar den första klunken smakar den… hårdsockrad artificiell sommar. Med en lite nötigt gräddig eftersmak.
Så här peppade var jag och Mary Jane inför kvällens ”Final fantasy”-konsert. Eftersom det visade sig vara en jubileumsföreställning – den hundrade sedan premiären i Stockholm 2007, informerade Arnie Roth och Nobuo Uematsu oss om – med en massa exklusiva arrangemang så såg vi ungefär lika glada ut efteråt också. Bäst var inramningen (jättekomplexet Tokyo International Forum), allt som hade med ”FFIX” att göra (alltså, helvete vilket soundtrack, så subtilt sofistikerat jämfört med seriens poppigare pekoral), ”Jenova complete” och medleyt med hela seriens stridsteman, från ettan till fjortonan. Sämst var en massa annat. Det har arrangerats så många ”FF”-konserter vid det här laget att de får skrapa botten av tunnan vid det här laget, plus att många fans har en obegriplig förkärlek för allehanda fåniga ballader och stycken som inte ens skrivits av Uematsu själv. Lika obegripligt är det att ”FF tactics”, kanske spelhistoriens finaste soundtrack, aldrig inkluderas i såna här sammanhang. Men kanske borde jag svälja syrligheten och lita på Mary Jane när hon säger att vi kan dö lyckliga efter den här kvällen.
Biljett + inbundet programblad: 768 spänn. (Nej, jag sa inte ”yen”.)
(Bonus: klicka dig vidare för att se ett par riktigt usla vines från kvällens konsert!)
Jag ljög: jag är inte på Arlanda. Längre. Till mitt försvar är även min dator, som synes, sjukt osäker på var jag egentligen befinner mig.
Egentligen hann jag bara inte publicera föregående inlägget innan jag lyfte, och sedan dess har jag varit upptagen med att försöka kurera mig, eftersom jag blev dyngsjuk i samma ögonblick som jag landade. Har legat hemma vid datorn och knaprat importerad Ipren i en vecka nu för att stävja den årliga bronkiten. Har bokstavligt talat inte lämnat lägenheten, knappt ens sängen, sedan jag kom hem förra torsdagen. Levt på hämtmat, eller vad det nu heter när restaurangen hämtar maten åt en, i sig själv. Vidrigt har det iaf varit. Hämtmat är som streaming och feminism i Japan, dvs utrotningshotat om inte icke-existerande. Utöver Pizza Hut, Domino’s och McDonald’s (varav man tröttnar på alla tre VÄLDIGT fort) får man, om man inte orkar ge sig in i Rakuten-djungeln av obegripligheter (Rakuten = något slags inhemskt Yahoo/Ebay/whatever), hålla till godo med den helt bedrövliga tjänsten Maishoku, som är det buggigaste och mest svårnavigerade jag någonsin använt. Bonus: maten smakar nästan undantagslöst SKIT, och det finns typ en handfull alternativ att tillgå oavsett veckodag och tid, trots att jag bor så centralt som det bara är möjligt. Något bättre bonus: all text på hemsidan är på engelska, samt hyfsat hilariös, till och med när den råkar vara grammatiskt korrekt. Typ:
Detta är ett exempel av kanske 300. Ska lägga upp alla någon dag.
Ja, så jag har väl haft det sådär sedan hemkomsten, får man säga. Mår bättre nu, men andas fortfarande som Isaac Clarke i ”Dead space” när han sprungit för långt i sin 2000 ton tunga rymdrustning med tillhörande Darth Vader-mask. Men imorgon får det vara slutsjåpat, för då ska jag på ”Final fantasy”-konsert i Tokyo International Forum med Mary Jane. Det blir nog bra, men dyrt var det. Byggnaden är ASmäktig, så bara att komma dit igen (inte varit där sedan 2006) får nästan vara värt priset. Sedan ska jag dit ännu en gång för att gå på ”Zelda”-konsert i februari, vet inte riktigt hur jag motiverar det, egentligen gick processen till så att Mary Jane misslyckades med att köpa biljetter när de släpptes (de sålde slut direkt), så istället budade hon hem andrahandsbiljetter till oss för 1000 kr styck utan att fråga mig först. Haha, hon är rolig. Bra när folk styr upp sånt här utan att jag behöver lyfta ett finger, även om det ruinerar mig på kuppen.
Annars: inte mycket. Spelat lite. Kollat på ”Homeland”. Ätit mängder av svenskt godis. Det låter kanske som ett drömliv, men det är så här jag har det året runt (minus sjukan, samt förutom när jag reser), och tro mig: man vänjer sig på ett par dagar, sedan slutar det kännas som en lyx. Som med det mesta annat i livet. Alltid ska man behöva jaga nya kickar för att känna sig tillfreds i några sekunder innan man måste jaga vidare. Inom några dagar har jag förhoppningsvis bokat nästa jaktexpedition, även den verkar gå västerut. Det blir bra, ni hör ju att jag förtjänar lite semester efter den senaste veckans makalösa ansträngningar.
