• Vad jag ägnar mig åt nuförtiden: kaloriknarkar (det är slang för att knarka kalorier).

• Var alltså på 30-årsfezzzt i helgen och knarkade spanska kalorier, för omväxlings skull. Nej, det var inte jag som lyckats tämja den ädla tidskristallens magiska krafter för att spola tillbaka tiden med ett halvår och fylla 30 igen. Utan Chiaki som utnyttjade den för att fira sin födelsedag två dagar innan hennes födelsedag. Det var kul! Vi var alltså på någon spansk restaurang ute i snofsiga Ebisu. Typ 10 min tog det för mig att åka dit. Två timmar tog det för en av mina bordsdamer. Allt sjukt du hört om japanska pendlingstider: lika sant som allt sjukt du hört om japansk snabbmat.

• I en annan del av helgen, och Tokyo, var jag på en fest med något slags franskt tema. 2000 yen för obegränsad dryck, då gör det inte så mycket att man varken kan franska eller japanska. Den obegränsade drycken serverades dessutom av okultiverade amatörer som trodde att det alltid behövde vara lika mycket ren sprit som juice/tonic i varje drink. Gud, jag har aldrig sett så många simmiga blickar i samma lokal, eller ens i olika lokaler.

• Rolig franskman, efter de obligatoriska kindpussarna: ”Du är svensk? Det är ni som bränner kyrkor, va?”

• Träffade en väldigt rolig japan på en av de där festerna också, hon designar bilar – eller rättare sagt bilarnas lyktor. Detta jobbar hon med, på heltid, hukad över en enorm pekskärm. Det roliga är att hon övervägar att hoppa av detta enormt kvalificerade arbete – för att hon så gärna vill jobba med spel istället. Hon har tydligen en kompis som designar handkontroller på Nintendo (!!!). Fast själv föredrar hon ”King of fighters 94”, ”Capcom vs SNK 2” och ”Guilty gear”. Och jag henne.

• Påminn mig om att jag ska påminna mig själv om att jag inte ska äta bläckfisk någonsin igen. Men uni, japansk sjöborre, har jag nu insett är rätt gott. Godaste upptäckten, dock: Darjeeling-umeshu (bilden ovan).

• Jonas har åkt hem. Men lika glatt för det är hans hem. Sista dagen tillsammanzzz tillbringade vi i Shinjuku, Nakano och Roppongi. Tre väldigt bra platser, inte minst när jag besöker dem. Åt hamburgare, shoppade nördleksaker och åt glass (på makalösa Gelateria Marghera) gjorde vi, i dem.

• Game jag gamade med Jonas på Hey (Akibas bästa arkadhall): ”Ultra SFIV” (tyvärr inga parkopplade kabinett, så vi fick möta random japaner – jag lyckades iaf vinna en match, sjukt tungt viktad till min fördel på förhand: Rolento mot Hakan!), ”Melty blood” (som fick 10 av 10 i SP en gång i tiden – minns det eftersom det var mig Johan Henriksson, som skrev recensionen, spelade mot hemma i sin källare – och satan vad kul det fortfarande är), samt något slags spel med bara en massa tjejer som hette… något. Fattade inget, som det brukar vara när man kör en fighter för första gången. Eller jo, en sak fattade jag: att det är sexistiskt.

• Apropå game så gick jag och ett par japaner hem till mig för att gama sådana med simmiga blickar i söndags. Det blev en kulturkrock för alla sinnen! Medan jag stekte köttbullar åt dem satt de och kliade sig i huvudet över ”GTA V”: ”Vad ÄR detta?! Finns det inget mål?!??!?!”

• Apropå söndagar så åker jag till USA på en sådan. Litet omg ändå. Jag är sjukt taggad. Och sjuk. Men mest taggad.

Med Tasuku och Kami, samt dubbla hattar, i söndags.

Vad Jonas Högberg inte har: några 100-yenmynt kvar.

Eller trumhinnor.

Lite dåligt med uppdateringar på sistone.

Därför har jag låtit bli att posta några. Försöker invänta ett tillfälle då uppdateringar istället är en bra sak.

Gör dock ett litet undantag idag. Annars blir det alldeles för mycket att sammanfatta alldeles för långt i efterhand nästa gång.

I själva irl:et har det nämligen varit ett himla hålligång på samma sistone.

I lördags gick jag alltså och såg japanska bandet Jesse Ruins med han svensken som jag träffade när jag gick och såg han NIN i fredags.

Så här såg Jesse Ruins ut:

Och så här lät de: väldigt, väldigt bra. (Det gjorde för övrigt även Cold Name, som spelade på samma event.)

Bonus: själva klubben var också väldigt, väldigt mysig. En liten källarlokal ute i… ja, någonstans. Ikejiri-Ōhashi hette stationen. Det betyder ”Dammrumpa-Storbro”. Så eventuellt var hela natten bara en hallucination. Men isåfall var det en riktig toppenhallis.

I söndags styrde jag alla tillgängliga kosor mot Takadanobaba (”Takadas hästplats”), där Johan visade mig ett par arkadhallar jag inte besökt förut, varpå han dunkade mig gul och blå i ”Super street fighter II turbo”. (Om ni inte känner igen mig till höger på bilden högst upp så är det för att jag fått så mycket däng.) Det första stället var en ovanligt flashig Taito Station i varuhuset Big Box. Eftersom de saknade parkopplade ”SFIV”-kabinett gick vi dock snabbt vidare till Mikado, ett mindre ”game center” i två våningar som hyfsat uppenbart var en hårsmån mer hardcore. Nedervåningen var som ett museum fyllt av en massa märkliga spel och kabinett man aldrig sett förr. På övervåningen pågick en turnering i ”Street fighter III: 3rd strike” när vi anlände. (Johan berättade att man på onsdagar brukar kunna betala 500 yen för att spela hur mycket ”Super turbo” man vill, samt delta i något slags turnering. Riktigt SÅ hardcore känner jag mig inte riktigt än.) Resten av ytan upptogs av ett imponerande beat ’em up-utbud och lite shooters. Utöver ”SSFIIT” hann vi bocka av ”King of fighters XIII”, det otroligt märkliga ”Akatsuki blitzkampf”:

, samt förstås ”Super SFIV AE”. En jädra mersmak gav det hela. Haft jobbig abstinens ända sedan i söndags. Men också känt mig väldigt nöjd med att även denna pusselbit fallit på plats nu. Otroligt att jag inte tagit tag i arkadspelandet tidigare, åtminstone sedan skolan slutade i oktober. Men bättre sent än aldrig, men sämre än alltid (vilket är nästa mål).

I gårdags åkte jag ut till Roppongi för att betala min skatt. Konstig känsla att promenera in på ett postkontor med ett kuvert så tjockt av sedlar att det knappt går att stänga. (Ja. Japan älskar kontanter. Och nej. Ibland älskar jag inte Japan.)

Efter skattetjafset tog jag hissen upp till våning 52 (för postkontoret låg i Mori Tower, en av Tokyos högsta byggnader) och glodde på konst i några timmar. Det kommer ett separat inlägg om det, med bilder (på annat än konst – för NÅDE den som fotar inne på Mori-museerna, med annat än mobilkameran och i smyg, och NÅDE den som gör det också, för den delen). Innan jag fått lite distans till det hela låter sig inte mina intryck sammanfattas med andra tangenter än O, M och G.

I skrivande dags är jag trött på att göra annat än sova. Så jag tror jag testar något annat istället. Sova, exempelvis.

Gick till den lokala arkaderian idag.

Sköja! Det finns inte en lokal arkaderia, det finns MASSOR.

Men jag gick iaf till en av dem. Om inte annat så för att den har en rätt bra mataffär i källaren (!). Och när jag handlat färdigt och var på väg att styra en kosa eller två hemåt, med mina currysåser och min inplastade sashimi, tänkte jag plötsligt: fan. Det vore gött att GAMA lite.

Så då gjorde jag det. Först blev jag dängd av en japan i nya ”Guilty gear Xrd: Sign” (lycka till med att uttala den titeln!), som släpptes så sent som i torsdags, sedan dängde jag en redigt dum japansk dator i ”Super street fighter IV: Arcade edition”. (De hade tyvärr ingen ”Ultra”-beta.)

Jädrar vad kul det var ändå. Har gamat rätt flitigt på sistone (senast ”Spec ops” och ”Strider”), men eftersom jag inte har någon sticka här så har jag inte rört ett fightingspel sedan jag var i Sverige. Nu inser jag dock att jag måste ta tag i det där, inte minst eftersom jag har minst två vänner här som är nästan lika förtjusta i ”SF” som jag, så det gäller att utnyttja det till max innan minst en av oss blir deporterad.

Återkommer med rapporter om detta projekt.

Medan ni väntar kan ni glo in denna lilla teaser för ”Xrd: Sign”, som visar hur det ser ut när inte jag spelar det (spoiler: mycket bättre).

Förmodligen är det här bara en dröm, men jag testar att skriva ändå:

Ser du mästerverket ovan? Det hade du inte gjort om inte en anonym hjälte genomfört jätteprojektet att bevara bakgrundsanimationerna från ett gäng 2d-fighters i gif-format. Kanske är ”gäng” inte rätt ord – det är snarare en hel armé av handpixlade beat ’em ups som spänner upp sina vackraste pannåer. Jag lyckas urskilja ”Street fighter II”, ”3rd strike”, ”Alpha 3”, ”Garou” och ett helt gäng årgångar av ”King of fighters”.

Påfallande få bakgrunder är från Capcom-spel. Men när man ser vad de har att konkurrera med är det inte svårt att förstå varför. Man slås återigen av vilken lyx det måste ha varit att äga en Neo Geo på 90-talet, när vi andra – vi som inte hade råd att betala mer för varje spelkassett än de flesta konsoler kostade – fick nöja oss med att försöka dregla över det här.

Jag klistrar in några av mina favoriter här nedan. Resten – alla 125 stycken – ser du här. Det går till och med att ladda ner allihopa i en fläskig zip-fil.

Kom nu aldrig mer och säg att Gud inte älskar dig.

För ett tag sedan gick Capcom ut med budskapet att marknaden för beat ’em up-spel börjar bli mättad. Om den analysen stämmer är det inte roliga nyheter för SNK och Arc System Works.

SNK för att de ryktas ha nya 3d-versioner av ”King of fighters” och ”Samurai shodown” på gång – vilket lär bli ännu en kostsam satsning efter den sjukt ambitiösa hd-rebooten ”King of fighters XII”.

Arc System Works för att de, tätt inpå Europa-releasen av ”Persona 4: Arena”, just utannonserat ”Guilty gear Xrd: Sign” – en Unreal Engine-driven 3d-satsning lika otippad som namnet är omöjligt att uttala.

Jag har spolat förbi allt onödigt tjafs åt dig i trailern nedan. Stänga av ljudet får du dock komma ihåg att göra själv.

BONUS: så här såg det första försöket att tolka om ”Samurai shodown” i 3d ut. Och den här gången ska du höja volymen istället, för SNK har bättre musiksmak än Arc System Works.