Allt det här kan vara damm imorgon.

Alla skyskrapor, alla lyxhotell, alla kvalmiga källarklubbar, alla modevaruhus, alla spelstudior, alla bordeller, alla karaokebarer, alla arkadhallar, alla uråldriga helgedomar, alla pretentiösa inredningsbutiker, alla shoppingkomplex som tar sats från underjorden och sedan klättrar halvvägs upp till himlen. Varenda glittrande, ångande, dånande kvadratmeter av den metropol som äter sig likt kallbrand längs Japans östkust.

Frågan är bara hur det kommer ske.

Tokyo är en stad som överlevt brandbombning, vulkanutbrott, radioaktiv strålning och minst en av de dödligaste naturkatastroferna i världshistorien. En stad som Nordkorea hotar låta ”slukas av nukleära lågor”. Om den inte slukas av en tsunami först, vill säga. Eller reduceras till futuristisk kaffeved av nästa stora jordbävning. Eller förvandlas till ett modernt Pompeji. Eller bäddas in i radioaktiv dimma om någon råkar nysa i närheten av Fukushima-kraftverket.

Så vad gör man medan man väntar?

Man shoppar sina framtida barn arvlösa i hela stadsdelar tillägnade elektronik, mode, böcker, musikinstrument, köksgeråd och ännu mer mode. Man blir spöad spyfärdig av världens bästa beat ’em up-spelare i världens bästa arkadhallar. Man snärjer in sig i ett transportsystem som skulle kunna ta en nästan hela vägen till Stockholm om man sträckte ut det i en rak linje. Man besöker tempel från 1200-talet och parker som skulle kunna svälja hela svenska städer. Man äter världens bästa sushi och världens näst bästa hamburgare. Man botaniserar i spelbutiker som snarare liknar interaktiva antikvariat. Man går på konstmuseum 52 våningar upp i luften. Man står på balkongen i skymningen och blir knäsvag av att se alla neonljus spraka till liv medan världens största stad knakar och mullrar under ens fötter. Man dricker Suntory-whisky för 700 kronor per centiliter i baren från ”Lost in translation”. Man dansar sig dyngsur på några av Asiens största klubbar. Man sjunger karaoke tills solen går upp.

Och sedan börjar man om igen.

Hur många stridsspetsar Nordkorea än riktar mot Tokyo, hur många gånger jag än ser livet passera revy medan jag väntar ut ännu en jordbävning, hur många vetenskapsmän som än förutspår att vulkanen Fuji kommer utplåna hela Japan senast 2015, så kommer jag aldrig ångra att jag flyttade hit.

Allt det här kan vara damm imorgon.

Men det finns åtminstone tråkigare platser att invänta domedagen på.