Jag överlevde tydligen den här jäveln också. Inte för att det var mycket till bragd. Herr Man-Yi hade tack och lov den goda smaken att bara spy ut sin vrede över Tokyo när jag låg och sov. Jag drabbades inte av några allvarligare men än att jag vaknade en snabbis av att det regnade och blåste ovanligt hårt i förmiddags.
Sedan tackade moder natur för vårt tålamod genom att måla himlen i årets Instagram-vänligaste färger.
Å andra sidan är det svårt att känna någon större lättnad.
När man bor i Japan vet man nämligen alltid att man har det värsta framför sig.
Det var under dagens andra lektion som min telefon började tjuta och surra, trots att jag stängt av alla ljud och vibrationer. Jag höll på att skita på mig när den höga, skärande jingeln plötsligt fick hela mitt lilla skrivbord att skallra. När jag tittade på hemskärmen visade den meddelandet ovan (skrivet på rätt jobbig japanska, så jag förstod ungefär lika mycket som du – dvs orden ”DRILL” och ”DISASTERDRILL”).
Det som gör hela händelsen ännu märkligare är att jag är den enda i klassen som fick det här. Hörde dock senare från en annan svensk i min skola att tre personer i hennes klass också bedömdes vara viktiga nog att ta emot denna officiella information om vad man ska göra i händelse av en katastrof. Tolkar detta som att regeringen vet vad den gör och att jag inte ska dela med mig i onödan. Pöbeln får säkert separata utskick med hänvisningar till egna, mycket sämre skyddsrum så småningom. Du kan alltså skatta dig lycklig som läser den här bloggen och därmed får veta vilka VIP-skyddsrym i Shibuya du ska bege dig när en jordbävning sätter alla transporter ur spel.
Uppenbarligen stod inte vår lärare heller på VIP-listan: när jag visade henne meddelandet blev hon halvt ställd, och trodde först att den stora jordbävning som omnämns hade inträffat på riktigt. Trots att jag bett henne tolka innehållet åt mig blev det jag som fick förklara för henne att det bara verkade vara en övning.
Nästa gång får de gärna säga till i förväg så jag kan köpa en blöja.
