• Jag hade tänkt komma hem idag. Men tydligen siktade jag lite fel, för nu sitter jag istället och huttrar i Helsingfors.

• Vi som hoppade av språkskolan i Tokyo efter sommarterminen fick gå på ett orienteringsmöte där vi varnades för vad de kallade ”reverse culture shock”: omställningsperioden som följer när man flyttar tillbaka hem efter ett år eller två i Japan. Eftersom jag bara ska vara hemma i en månad – och dessutom flänga runt en himla massa – lär jag inte hinna hämta mig från den där chocken innan det blir dags att åka tillbaka till Tokyo. Det är lite samma pirr som när jag förr i tiden åkte till Japan efter ett långt uppehåll (jag reste dit regelbundet innan flyttlasset till slut gick ifjol). Allt kändes så överväldigande nytt igen, alla intryck plötsligt lika överväldigande som första gången man var där, som julklappar som slagits in på nytt. Och jag har aldrig varit hemifrån så här länge förut, eller ens i närheten av det, så min hjärna har liksom lyckats glömma bort hur trött jag var på mycket av mitt liv i Sverige. Bara att plaska runt i snöslasket och åka tunnelbana låter just nu som ett större äventyr än det mesta jag upplever till vardags i gamla hemtama Tokyo.

• Apropå kulturchocker: bara att sitta på flygplatsen i Finland känns halvt utomjordiskt. Vart jag än vänder mig ser jag för en gångs skull inte japaner. Men jag blir nästan sugen på att vända hem till Asien igen när jag hör flighter till Seoul (+++) och Shanghai (+++++) ropas ut i högtalarna.

• Läste ut ”Hunting Eichmann” härom dagen. Av någon anledning köpte jag den mest för att Fredrik Wikingsson hajpat den så hårt. (Eller det är inte så konstigt att det var den enda anledningen: jag läser bara nonfiction. Och jag är ständigt på jakt efter rafflande sådan. Så när jag får ett frestande tips är jag som en hund efter det.) Kass bok, i vilket fall som helst, ett luftslott byggt på världens mest bördiga grund (storyn i sig är verkligen fantastisk). Chockerande uselt skriven. Platt och utan laddning, med enstaka nästan provocerande lama försök till stilistiska utsvävningar. Men nog om min blogg!!!

• Läser just nu: ”Friday night lights”. (Autocorrect ville ändra till ”Friday night light-Sprite”, vilket: +++++.) Verkligen sjukt bra. Stilistiskt plattare än ”Paper lion” (har iofs bara läst utdraget från den i ”The new journalism”), men färre förekomster av ordet ”protruding”, vilket: +++++. I övrigt en hisnande studie i konsten att välja sitt case. ”Friday night lights” är inte en bok, det är en 371 sidor lång obduktionsrapport över utarmade oljestaden Odessa, där det efter att bubblan sprack inte finns några andra folknöjen kvar än football och förtryck. Det låter som ett hemskt liv att leva, men det är en fröjd att läsa om.

• Läser snart: ”Double down: Game change 2012”. Alltså boken om förra presidentvalet om du bott under en grotta på sistone!!!!!!!! Jag läste första ”Game change” när jag tillbringade jullovet i Costa Rica 2010, och det (både att läsa boken och att åka dit) var typ det roligaste jag gjort. Nåde livet självt om det inte är lika roligt att tillbringa jullovet i Sverige med uppföljaren.

• Varför jag läst så mycket för sistone? För att det är det enda jag har att göra i badet, och att ligga i badet är det enda jag kan göra för att undkomma svinkylan i min – på klassiskt japanskt manér – helt isoleringsfria lägenhet.

• Lärde känna en kanadensare hos en gemensam vän hemma i Shinjuku förra veckan. Det är inte särskilt anmärkningsvärt i sig – jag har ingen aning om varför, men extremt många japaner jag känner har pluggat eller jobbat i Kanada, och har följaktligen kanadensiska kompisar. Det anmärkningsvärda är att just denna kanadensare visade sig vara en astronom som utvecklar något slags rymdkamera i samarbete med Princeton-universitetet – där min flickvän pluggar. Han verkar för övrigt inte ha ett lika flexibelt schema som det min arbetsgivare på grund av tidsskillnaden unnar mig. Efter sukiyaki-festen vi var på skulle han hem och delta i ett Skype-möte – fram till 7.00 japansk tid. ”Det låter jobbigt”, sa jag. ”Det underlättar att dricka”, sa han och svepte ännu ett glas sprit.

• Den där fyllekonversationen jag postade utan förklaring förra veckan: kanske dags att förklara den. Den utspelade sig alltså i takt med att två falanger från min födelsedagsfest delade på sig, och bestod av mina och en kompis patetiska försök att sammanstråla någonstans i fylledimman. Jag måste ha läst igenom hela den där konversationen fem gånger vid det här laget, haha. Jag tycker absolut inte fyllekonversationer är roliga per definition, men den här gången fick jag göra ett undantag. Vissa av felskrivningarna var förresten avsiktliga internskämt, så sorry om det blev för snävt för er andra. Fast jag vet inte vad jag skriver det här för, har jag något att meddela alla den här bloggens läsare behöver jag ju bara ringa mamma och pappa.

*avbokar hemresan*

Utan att gå in på detaljer så är jag väldigt glad att jag ätit fiberfattigt på sistone.

För fem minuter sedan: kom hem från skolan, ställde ner matkassarna, satte på ac:n, stängde balkongdörren… sekunden innan jag insåg att VÄRLDENS STÖRSTA GETING satt på insidan av den.

Jag är inte överdrivet rädd för insekter, men när ett exemplar som ser ut att kunna sticka ut ögonen på mig slår sig till ro i min lilla cell till sovrum behöver jag inte direkt konsultera ”The art of war” för att inse att det är bättre att fly än fäkta skitilla (eller åtminstone skita på sig av skräck).

Jag skojar inte när jag säger VÄRLDENS STÖRSTA heller. Enligt Wikipedia är ”Japanese giant hornet” en undergrupp av ”Asian giant hornet” – ”colloquially known as the yak-killer hornet, the world’s largest hornet”, som är kapabel att injicera ”a large amount of potent venom”.

Den japanska varianten har för övrigt smeknamnet ”giant sparrow bee”. Man vet att en insekt är dåliga nyheter när den är så stor att den mer eller mindre klassas som en fågel istället.

Tack och lov var det enda som var större än getingen mitt mod, för jag såg till att öppna balkongdörren på glänt innan jag flydde hals över huvud. Några jävligt nerviga sekunder senare insåg VÄRLDENS STÖRSTA GETING att det inte var världens bästa idé att sitta på en glasruta och stekas ihjäl i eftermiddagssolen, så den gav sig av i jakt på nya offer.

Nu ska jag belöna mig själv med två kassar skräpmat medan ni reser en staty till min ära.

Glöm inte blöjan.

(Bildkälla: Kenpei, Wikipedia)

Förmodligen är det här bara en dröm, men jag testar att skriva ändå:

Ser du mästerverket ovan? Det hade du inte gjort om inte en anonym hjälte genomfört jätteprojektet att bevara bakgrundsanimationerna från ett gäng 2d-fighters i gif-format. Kanske är ”gäng” inte rätt ord – det är snarare en hel armé av handpixlade beat ’em ups som spänner upp sina vackraste pannåer. Jag lyckas urskilja ”Street fighter II”, ”3rd strike”, ”Alpha 3”, ”Garou” och ett helt gäng årgångar av ”King of fighters”.

Påfallande få bakgrunder är från Capcom-spel. Men när man ser vad de har att konkurrera med är det inte svårt att förstå varför. Man slås återigen av vilken lyx det måste ha varit att äga en Neo Geo på 90-talet, när vi andra – vi som inte hade råd att betala mer för varje spelkassett än de flesta konsoler kostade – fick nöja oss med att försöka dregla över det här.

Jag klistrar in några av mina favoriter här nedan. Resten – alla 125 stycken – ser du här. Det går till och med att ladda ner allihopa i en fläskig zip-fil.

Kom nu aldrig mer och säg att Gud inte älskar dig.

Bor du i Japan?

Isåfall kan jag just ha räddat ditt liv.

Det var under dagens andra lektion som min telefon började tjuta och surra, trots att jag stängt av alla ljud och vibrationer. Jag höll på att skita på mig när den höga, skärande jingeln plötsligt fick hela mitt lilla skrivbord att skallra. När jag tittade på hemskärmen visade den meddelandet ovan (skrivet på rätt jobbig japanska, så jag förstod ungefär lika mycket som du – dvs orden ”DRILL” och ”DISASTERDRILL”).

Det som gör hela händelsen ännu märkligare är att jag är den enda i klassen som fick det här. Hörde dock senare från en annan svensk i min skola att tre personer i hennes klass också bedömdes vara viktiga nog att ta emot denna officiella information om vad man ska göra i händelse av en katastrof. Tolkar detta som att regeringen vet vad den gör och att jag inte ska dela med mig i onödan. Pöbeln får säkert separata utskick med hänvisningar till egna, mycket sämre skyddsrum så småningom. Du kan alltså skatta dig lycklig som läser den här bloggen och därmed får veta vilka VIP-skyddsrym i Shibuya du ska bege dig när en jordbävning sätter alla transporter ur spel.

Uppenbarligen stod inte vår lärare heller på VIP-listan: när jag visade henne meddelandet blev hon halvt ställd, och trodde först att den stora jordbävning som omnämns hade inträffat på riktigt. Trots att jag bett henne tolka innehållet åt mig blev det jag som fick förklara för henne att det bara verkade vara en övning.

Nästa gång får de gärna säga till i förväg så jag kan köpa en blöja.