Vaknade med byxorna på.

Det var en sån natt.

En sån natt då världens farligaste stad kom ganska nära att leva upp till sitt rykte.

En sån natt då jag gång på gång flög upp, halvsovande, och drog på mig byxorna, redo att ränna ner för nödtrapporna om skakningarna skulle gå bortom den där magiska gränsen man hoppas att man kommer kunna identifiera innan man sedan länge passerat den, innan man befinner sig mitt i en repris av 1923 års ”Great Kantō earthquake”.

Det blev tack och lov aldrig värre än igår morse, då den näst största jordbävningen sedan jag flyttade hit fick mitt lilla torn att svaja och knarra som det inte gjort sedan december 2012. Jag kände igen varningsklockan direkt: den där känslan av att någon ligger under sängen och boxar mig i ryggen. Det betyder att det skakar i HÖJDLED, och jag har fått lära mig att det är först då man ska bli orolig.

Den där oron satt i hela dygnet sedan, och speciellt när efterskalven tycktes komma en gång i kvarten när jag låg och sov. Lagom surrealistiskt att vakna i mörkret, knappt medveten om var eller när man är, av att hela världen tycks vara på väg att implodera omkring en.

Nu gjorde den aldrig det, men varje gång det här händer – igår mer specifikt en jordbävning med magnitud 6,2 (”Kan vara förödande i befolkade områden med upp till ungefär 1,6 mils utsträckning”, enligt Wikipedia) och epicentrum precis utanför Tokyo-bukten – påminns man om att man lever här på lånad tid. Om att den STORA jäveln, den som spås sluka tiotusentals liv någon gång de närmaste tio åren eller så, fortfarande ligger och ruvar nere under lapptäcket av tektoniska plattor som Tokyo i ett förvirrat ögonblick bestämde sig för att byggas på.

Om att man förr eller senare måste bestämma sig för huruvida det bara är en lustig formulering man slänger sig med på sin blogg, eller om Tokyo på riktigt är en stad att dö för.

För någon minut sedan satte det igång igen: det dova knakandet i väggarna, vibrationerna som för några sekunder får golvet att kännas som gelé. ”Sliding doors”-känslan av att man om 30 sekunder antingen kommer befinna sig mitt i en riktigt oskön katastroffilm eller sitta och sörpla ramen framför ett avsnitt av ”Futurama”.

Det kändes som den mest intensiva jordbävningen på ett tag, fast det var knappt den insikten hann slå mig innan allt var som vanligt igen.

För övrigt så säger det en del om hur länge jag bott här att min första instinkt, snarare än att lägga ett ben eller två ovanpå ryggen, var att stänga av Xboxen så att inte spelskivan skulle skadas. (Det var iofs bara ”Spec ops”, så det hade inte gjort så mycket.)

Jag har kommit en bit sedan det här, kan man säga.

✓ ÅRETS JÄVLIGASTE JORDBÄVNING Beskrev min reaktion här. Det skakade rätt rejält, om det inte framgick. Kändes ännu mer dramatiskt än jordbävningen i december, som ni kan höra en pipig nörd grina om här.

✓ ”FREAK TORNADO” Gud brukar glömma att kryssa i just ”tornado”-rutan när han skickar en ny omgång naturkatastrofer till vårt hunsade lilla örike. Den här gången gjorde han inte om misstaget.

✓ REGNSÄSONGSREVIVAL Tropiska skyfall och åska och skit. Det mullrade som om någon placerat en subwoofer under asfalten.

✓ FUKUSHIMA Nya läckor, nya strålningsrekord, nya rykten, ny oro. Snart kommer alla invånare i norra Japan se ut så här.

✓ NORDKOREA PÅ KRIGSSTIGEN Åtminstone om man får tro rapporterna om att de gör sig redo att provskjuta ännu en missil denna vecka.

✓ VÄRLDENS STÖRSTA VULKAN UPPTÄCKT UTANFÖR JAPANS KUST Kan till och med vara solsystemets största. Som om det inte räckte med att Mount Fuji närsomhelst kan nysa lava över halva landet.

✓ INGEN MER QUARTER POUNDER BLT PÅ McDONALD’S

Det var när vi började söka varandras blickar i klassrummet som det gick upp för mig: det karaktäristiska pulserandet i golvet, knyckningarna i väggarna, de där första sekunderna av osäkerhet då man instinktivt ser sig omkring utan att veta vad man letar efter.

Det var när till och med läraren ställde sig upp, redo att trigga det mentalt hårdkodade evakueringsprotokollet, som det gick upp för mig att det här inte var en vanlig jordbävning, en sån som på sin höjd får det att surra lite försiktigt under fötterna.

Världen rämnade aldrig omkring oss den här gången. Jordskorpan öppnade sig aldrig på vid gavel för att svälja skolan hel. Det kom aldrig någon tsunami.

Det blev inte ens strömavbrott.

När skakningarna börjat avta var vår lärare milt road snarare än förskräckt:

– Det var länge sedan det kom en så stor jordbävning. Men när det bara skakar i sidled är det ingen fara. I höjdled är det farliga. När en stor jordbävning kommer förstår man det först inte: ”Vad var det där?” Förstår man att det är en jordbävning behöver man inte oroa sig.

Vilket kanske inte var den tröst man behövde när väggarna fortfarande tycktes wobbla som högtalarna på en Skrillex-konsert: att när en riktigt farlig jordbävning slår till, då kommer hela huset studsa också.

Tur att man åtminstone kommer vara död innan man inser det.

Bor du i Japan?

Isåfall kan jag just ha räddat ditt liv.

Det var under dagens andra lektion som min telefon började tjuta och surra, trots att jag stängt av alla ljud och vibrationer. Jag höll på att skita på mig när den höga, skärande jingeln plötsligt fick hela mitt lilla skrivbord att skallra. När jag tittade på hemskärmen visade den meddelandet ovan (skrivet på rätt jobbig japanska, så jag förstod ungefär lika mycket som du – dvs orden ”DRILL” och ”DISASTERDRILL”).

Det som gör hela händelsen ännu märkligare är att jag är den enda i klassen som fick det här. Hörde dock senare från en annan svensk i min skola att tre personer i hennes klass också bedömdes vara viktiga nog att ta emot denna officiella information om vad man ska göra i händelse av en katastrof. Tolkar detta som att regeringen vet vad den gör och att jag inte ska dela med mig i onödan. Pöbeln får säkert separata utskick med hänvisningar till egna, mycket sämre skyddsrum så småningom. Du kan alltså skatta dig lycklig som läser den här bloggen och därmed får veta vilka VIP-skyddsrym i Shibuya du ska bege dig när en jordbävning sätter alla transporter ur spel.

Uppenbarligen stod inte vår lärare heller på VIP-listan: när jag visade henne meddelandet blev hon halvt ställd, och trodde först att den stora jordbävning som omnämns hade inträffat på riktigt. Trots att jag bett henne tolka innehållet åt mig blev det jag som fick förklara för henne att det bara verkade vara en övning.

Nästa gång får de gärna säga till i förväg så jag kan köpa en blöja.