Vaknade med dåligt samvete.

Som alltid när jag somnat mitt på dagen.

Kanske förtjänar jag det: man kan tycka att man efter 29 år på denna jord borde veta bättre än att ägna helgerna åt att vända ut och in på dygnsrytmen, och gliporna mellan dem åt vända ut och in på alla koffeinreserver.

Den här gången räckte inte det för att hålla mig vaken en hel dag. Men redan på tåget till Shinagawa, dit jag behövde bege mig för att uträtta ett ärende på kvällen, kände jag hur trycket över bröstet började lättna. De flesta jag känner säger att de blir stressade av att åka tåg i Tokyo. Själv är jag sällan så harmonisk som när får sitta under en roterande ac-kanon och beundra landskapet som forsar förbi utanför fönstren. (På tågen i Tokyo sitter man längs långsidorna, vänd mot mittgången, vilket gör det lättare att njuta av utsikten.) Jag älskar att från första parkett se Tokyo morfa fram och tillbaka mellan alla sina ytterligheter: neonmosaiken, naturen, de nedsläckta skyskraporna.

Shinagawa, min destination, är ännu en skitstor station i ännu en skitstor stadsdel. Själva stationsbyggnaden – som förmodligen kunnat svälja hela t-centralen och ha plats kvar för efterrätt – buktar upp sig mitt en liten krans av skyskrapor och höghus. Jag tror bara jag varit här tre gånger förut – två gånger för att besöka immigrationsverket när jag funderade på att flytta till Japan 2007, en gång för att hälsa på i Namco Bandais kolossala kontorskomplex samma år. Sedan dess har Shinagawa aldrig varit mer än ett namn som ropas ut i högtalarna varje gång jag tar Yamanote-linjen mot Shibuya eller Harajuku.

Och egentligen är det väl inte den mest minnesvärda av stadsdelar. Men samtidigt är det väldigt rogivande att bara trava runt i främmande områden och nyfiket nosa på den lokala floran av barer, yakitori-restauranger och arkadhallar.

Men allra mest gillar jag nästan ingenmanslandet mellan de större stationerna – en stillsam futuristisk prärie tonsatt av cicada-sång och enstaka skrål från pubarna man passerar med jämna mellanrum.

När jag kom hem till Shinjuku igen, nattluften så len och sval att man skulle vilja tappa den på flaska, gjorde jag mig några ärenden bland varuhusen med teknik, vitvaror och tv-spel precis intill stationen.

Men hur mycket jag än blängde på 4K-skärmarnas detaljstudier av exotiska växter och grekiska fiskeläger så kunde jag inte låta bli att önska att jag satt kvar på tåget och blickade ut över neonet, naturen och de nedsläckta skyskraporna istället.

”Det är bara 25 grader, vi kommer alla frysa ihjäl” skrev en Tokyo-bekant på FB igår.

Det låter inte så dramatiskt. Om man inte är medveten om att temperaturen var uppe och skvalpade runt 38 grader häromveckan, vill säga.

Vad som med svenska mått mätt ändå kan kallas ”värmen” kommer hålla i sig långt in i oktober. Men den plötsliga dippen är ändå en plågsam påminnelse om att sommaren förr eller senare tar slut till och med i Japan.

Även i lägenhet 1915 i byggnaden med det besynnerliga namnet Prospect Axe the Tower Shinjyuku (stavningen!) börjar saker och ting så sakteliga återgå till det normala, efter vad man med gott samvete kan karaktärisera som en ganska kaotisk månad. I det minimala köket är en hopknycklad futon det enda spåret efter min sista gäst för i sommar. Av Kexchokladen han importerade åt mig återstår bara smulor. Den mördande solbrännan från Mexiko har sedan länge svalnat och flagnat.

Plötsligt är lägenheten tyst igen. Och tom, sånär som på berget av läxor och deadlines jag har att se fram emot de närmaste veckorna.

Så jag sitter i sängen och svettas som ett svin och tröstar mig genom att trycka ner trynet i en påse skräpmat, precis som jag gjort nästan varje dag i nästan ett års tid nu. Och för bara några timmar sedan satt jag i skolbänken igen – precis som vanligt, höll jag på att skriva, men det känns inte alls som vanligt när man varit borta sedan slutet av juli, bara fruktansvärt.

När semestern började kunde jag knappt föreställa mig att den här dagen skulle komma, ville inte låta det hända.

Men sommaren är tydligen, som Ulf Lundell så träffsäkert skaldade, kort.

Jag lämnar er med detta klipp för att illustrera varför jag kommer sakna den.

Inte ens Google Translate kan avkoda detta fantastiska enkla meddelande.

Hittade den här gamla guldklimpen på datorn häromveckan. Den är från en bussresa mellan Singapore och Kuala Lumpur för ett par år sedan. Tyvärr är bilden tagen med en Iphone 4 samt obefintlig kompetens, varför dess kvalitet snarast påminner om avföring.