”Det är bara 25 grader, vi kommer alla frysa ihjäl” skrev en Tokyo-bekant på FB igår.
Det låter inte så dramatiskt. Om man inte är medveten om att temperaturen var uppe och skvalpade runt 38 grader häromveckan, vill säga.
Vad som med svenska mått mätt ändå kan kallas ”värmen” kommer hålla i sig långt in i oktober. Men den plötsliga dippen är ändå en plågsam påminnelse om att sommaren förr eller senare tar slut till och med i Japan.
Även i lägenhet 1915 i byggnaden med det besynnerliga namnet Prospect Axe the Tower Shinjyuku (stavningen!) börjar saker och ting så sakteliga återgå till det normala, efter vad man med gott samvete kan karaktärisera som en ganska kaotisk månad. I det minimala köket är en hopknycklad futon det enda spåret efter min sista gäst för i sommar. Av Kexchokladen han importerade åt mig återstår bara smulor. Den mördande solbrännan från Mexiko har sedan länge svalnat och flagnat.
Plötsligt är lägenheten tyst igen. Och tom, sånär som på berget av läxor och deadlines jag har att se fram emot de närmaste veckorna.
Så jag sitter i sängen och svettas som ett svin och tröstar mig genom att trycka ner trynet i en påse skräpmat, precis som jag gjort nästan varje dag i nästan ett års tid nu. Och för bara några timmar sedan satt jag i skolbänken igen – precis som vanligt, höll jag på att skriva, men det känns inte alls som vanligt när man varit borta sedan slutet av juli, bara fruktansvärt.
När semestern började kunde jag knappt föreställa mig att den här dagen skulle komma, ville inte låta det hända.
Men sommaren är tydligen, som Ulf Lundell så träffsäkert skaldade, kort.
Jag lämnar er med detta klipp för att illustrera varför jag kommer sakna den.
Jag läser om Cabo San Lucas att det är här folk som Oprah Winfrey, Justin Timberlake och George Clooney firar sina luxöusa semestrar.
Sedan läser jag det igen, bara för att säkerställa att jag inte hallucinerar.
Cabo San Lucas är som ett mindre, varmare och fattigare Los Angeles, vilket inte låter särskilt behagligt i teorin. I praktiken är det ännu värre.
Om man la två fotografier av städerna sida vid sida skulle förmodligen inte ens invånarna själva se någon skillnad. Men på plats är det inte svårt att ta miste på att man är söder om gränsen (dock i vad som brukade vara samma sammanhängande stat – hela Kalifornien tillhörde en gång Mexiko). Hettan är tack och lov inte alls lika kvävande fuktig som i New York, där jag inledde min semester, men i gengäld är solen så stark att det fräser och knastrar i svålen så fort man tar ett steg utanför dörren.
Själva stadskärnan är ett estetiskt mischmasch tonsatt av mariachi-musik: sprucken asfalt, strippklubbar och tacostånd med handtypograferade skyltar i hysteriska färger. Husen går i dammiga nyanser av aprikos och ockra, vore man färgblind skulle man kunna missta dem för ovanligt geometriska sanddyner. Det finns minst ett apotek i varje kvarter som med vulgära anslag proklamerar att här går det minsann att köpa Viagra. I övrigt kantas gatorna av amerikanska kedjor som Blockbuster, Costco, Walmart, Burger King och Domino’s. Alla kan engelska här, vilket de gärna demonstrerar genom att ropa ”generösa” erbjudanden efter en 300 gånger i minuten.
Det är, kort sagt, en plats som enbart tycks existera för att amerikanska snorungar ska kunna fira spring break i en fridlyst USA-enklav där deras föräldrar inte har någon insyn. Människor för vilka det förmodligen är ett större problem om det tar slut på Jack Daniel’s i baren än om någon rullar in ett avhugget huvud på dansgolvet. (Cabo är en så populär destination för just festande ungdomar att vissa hotell inför 21-årsgräns under spring break-veckan.)
Det här hade kunnat bli det bittraste – och mest bortskämda – inlägget på den här bloggen hittills, om det inte vore för en detalj: jag älskar Cabo San Lucas. Så länge jag slipper vara i Cabo San Lucas.
Cabo ligger allra längst ut på Baja California-halvöns sydspets, som juvelen i en spira. Det betyder att så fort man ger sig ut utanför stan så är det öken, öken, öken – och sedan mil efter mil av gyllenrostade stränder som piskas av turkosa vågor. Kombinera detta med den mexikanska mat- och dryckeskulturen, samt det faktum att den lika mexikanska massmördarkulturen inte nått hit riktigt än, så blir det plötsligt lite lättare att förstå varför folk som har råd att åka vartsomhelst i världen flockas just hit.
Och hotellen, sedan. Den brokiga serie solbrända byggnader som utgör vår resort omfamnas av en till synes urgröpt bergvägg på ena sidan, Stilla havet på andra. Här ligger vi hela dagarna och dricker margaritas och Coronitas och trycker i oss tacos och chokladdoppade churros, svalkade av en ac så stark att man är rädd att man ska sugas in i den och reduceras till en blodig saft om man råkar trycka på fel knapp.
På kvällarna letar vi oss likt törstiga reptiler ner till evighetspoolen vid den lika evighetslånga stranden (vars vågor är så brutala att det är strängt förbjudet att bada), där vi ligger och guppar medan vi ser den sjunkande solen sätta fyr på hela färgskalan i vår lilla dal: de ockraskimrande villorna, de kalkvita gångvägarna, de gröna explosionerna av palmblad. Till slut försänks allt i ett tungt lila mörker, med månen gnistrande över bergskammarna omkring oss och Stilla havet mullrande som en konstant kanonad några meter från våra öron.
Det är ett ofattbart vackert skådespel, ett jag redan lovat mig själv att återvända och uppleva åtminstone en gång till i livet.
Om så bara för att säkerställa att jag inte hallucinerar.
Här tillbringar jag mina kvällar.
Utsikten från vår balkong (som också syns på den översta bilden i det här inlägget).
Välkomstdrinken i söndags, när vi fortfarande hade hela semestern framför oss. Those were simpler times…
Sista morgonen i USA för den här gången, och hur tillbringar jag den?
Med att trycka trynet fullt av rökt lax och chokladglass framför en dassig skräckfilm på Netflix.
Tack och lov tillbringade jag näst sista dagen på ett lite mer värdigt sätt. Jag ljög nämligen när jag sa att jag skulle ta det lugnt den sista tiden här. Igår åkte jag istället in till stan och unlockade det där jävla achievementet till slut: nu har jag besökt alla större konstmuseer på Manhattan. Eller det var åtminstone vad jag trodde tills för några minuter sedan, då Google upplyste mig om att jag begått ett så kallat FAIL och missat några ställen som jag inte visste existerade. Vi säger att jag får ett achievement vardera för dem istället.
Det var hursomhelst behagligt att ta en sista ångande tugga av ”det nya äpplet”, som en kollega råkade döpa om New York till. Tror jag hittat min rutin nu: hamburgare, Central Park och konstmuseum. Igår blev det Five Guys (som sägs vara Barack Obamas favoritburgare – men, visade det sig, definitivt inte min) respektive Whitney Museum of American Art. Tror Whitney får tre plus, eller kanske 2,8. Coolast var Robert Irwins ”Scrim veil – black rectangle – natural light” (bilden ovan).
Apropå ångande städer så läser jag på FB att Tokyo varit ”boiling hot” de senaste dagarna. 38 grader, skriver någon. Längtar hem av många olika anledningar, men vädret är inte en av dem.
I Mexiko, där vi ska tillbringa de närmaste dagarna, är det tydligen molnigt och runt 30 grader. Det låter skönt. Mindre skönt låter det att bli mördad och halshuggen och styckad till döds, men i västra Mexiko ska drogkartellerna vad jag förstått vara lite mer ”CHILL”, så har jag tur blir jag inte flådd levande förrän andra eller tredje dagen.
