Utsikt från ett av New Museums små studierum nere på södra Manhattan. De hade för övrigt en rätt fin utsikt även från högsta våningen, som helt utgjordes av något slags ”sky view room” med tillhörande terrass. Grejen med New Museum är annars samtida konst, samt att byggnaden i sig är sjukt cool (och designad av japanska arkitekter).
”Det är bara 25 grader, vi kommer alla frysa ihjäl” skrev en Tokyo-bekant på FB igår.
Det låter inte så dramatiskt. Om man inte är medveten om att temperaturen var uppe och skvalpade runt 38 grader häromveckan, vill säga.
Vad som med svenska mått mätt ändå kan kallas ”värmen” kommer hålla i sig långt in i oktober. Men den plötsliga dippen är ändå en plågsam påminnelse om att sommaren förr eller senare tar slut till och med i Japan.
Även i lägenhet 1915 i byggnaden med det besynnerliga namnet Prospect Axe the Tower Shinjyuku (stavningen!) börjar saker och ting så sakteliga återgå till det normala, efter vad man med gott samvete kan karaktärisera som en ganska kaotisk månad. I det minimala köket är en hopknycklad futon det enda spåret efter min sista gäst för i sommar. Av Kexchokladen han importerade åt mig återstår bara smulor. Den mördande solbrännan från Mexiko har sedan länge svalnat och flagnat.
Plötsligt är lägenheten tyst igen. Och tom, sånär som på berget av läxor och deadlines jag har att se fram emot de närmaste veckorna.
Så jag sitter i sängen och svettas som ett svin och tröstar mig genom att trycka ner trynet i en påse skräpmat, precis som jag gjort nästan varje dag i nästan ett års tid nu. Och för bara några timmar sedan satt jag i skolbänken igen – precis som vanligt, höll jag på att skriva, men det känns inte alls som vanligt när man varit borta sedan slutet av juli, bara fruktansvärt.
När semestern började kunde jag knappt föreställa mig att den här dagen skulle komma, ville inte låta det hända.
Men sommaren är tydligen, som Ulf Lundell så träffsäkert skaldade, kort.
Jag lämnar er med detta klipp för att illustrera varför jag kommer sakna den.
Sista morgonen i USA för den här gången, och hur tillbringar jag den?
Med att trycka trynet fullt av rökt lax och chokladglass framför en dassig skräckfilm på Netflix.
Tack och lov tillbringade jag näst sista dagen på ett lite mer värdigt sätt. Jag ljög nämligen när jag sa att jag skulle ta det lugnt den sista tiden här. Igår åkte jag istället in till stan och unlockade det där jävla achievementet till slut: nu har jag besökt alla större konstmuseer på Manhattan. Eller det var åtminstone vad jag trodde tills för några minuter sedan, då Google upplyste mig om att jag begått ett så kallat FAIL och missat några ställen som jag inte visste existerade. Vi säger att jag får ett achievement vardera för dem istället.
Det var hursomhelst behagligt att ta en sista ångande tugga av ”det nya äpplet”, som en kollega råkade döpa om New York till. Tror jag hittat min rutin nu: hamburgare, Central Park och konstmuseum. Igår blev det Five Guys (som sägs vara Barack Obamas favoritburgare – men, visade det sig, definitivt inte min) respektive Whitney Museum of American Art. Tror Whitney får tre plus, eller kanske 2,8. Coolast var Robert Irwins ”Scrim veil – black rectangle – natural light” (bilden ovan).
Apropå ångande städer så läser jag på FB att Tokyo varit ”boiling hot” de senaste dagarna. 38 grader, skriver någon. Längtar hem av många olika anledningar, men vädret är inte en av dem.
I Mexiko, där vi ska tillbringa de närmaste dagarna, är det tydligen molnigt och runt 30 grader. Det låter skönt. Mindre skönt låter det att bli mördad och halshuggen och styckad till döds, men i västra Mexiko ska drogkartellerna vad jag förstått vara lite mer ”CHILL”, så har jag tur blir jag inte flådd levande förrän andra eller tredje dagen.
Vi ses på andra sidan gränsen.
Eller, kort och gott, på andra sidan.
Åkte in till NY igen igår. Genialiskt initiativ av mig! Tyvärr drabbades jag sedan av en mild släng av extrem efterblivenhet när jag skulle hitta min destination, så jag råkade gå 190 adresser åt fel håll, rakt in i rikemansland. Men lika glada för det var rikemännen, till skillnad från mig.
Frick Collection, som museet jag skulle till heter, visade sig hursomhelst vara värt allt velande hit och dit på Upper East Side. En med Manhattan-mått mätt enorm gammal herrgård fylld av tavlor, skulpturer, porslin, antika möbler och annan bråte. Tunga old money-vibbar: spegelblanka ekpaneler, bokhyllor dignande av volymer som måste ha fraktats dit med skottkärra, guldinfattade oljemålningar från vilka sedan länge döda dignitärer barskt stirrar ner på besökarna. Plötsligt gör det inte så mycket att jag missade ”Resident evil”-simulatorn på Universal Studios i Osaka.
Han var en rätt hyfsad samlare, den där Frick, och tydligen en rätt hyfsad rikeman också – annars hade han nog inte haft råd med sina Rembrandt-original och JMW Turner-dukar stora som ladugårdsdörrar.
Efter Frick gick jag till Shake Shack och köade för hajpade hamburgare, som jag sedan införsmaskade i Central Park. Bara halvgott, för mycket sås och bjäfs, plus att colan smakade light??? Väldigt god chokladshake, dock. (Jag är verkligen alldeles för bortskämd med fantastiska hamburgare – och konstmuseer, för den delen – i Tokyo.)
Achievement nästan unlocked: snart har jag avverkat alla konstmuseer på Manhattan, tror jag! Tänkte börja beta av gallerier härnäst. Men det får bli nästa gång jag är här, de närmaste dagarna ska jag bara slöa och äta glass så jag har laddat batterierna inför semestern sedan.
(Apropå achievements så klarade vi förresten ”Bioshock infinite” igår. Snurrigt!)
Nu blir det bilder!!!
Igår åkte vi in till NY. Såg filmen ”Pacific rim: AN IMAX 3D EXPERIENCE!!!!!!!!!!!!!!!!”, och en upplevelse var precis vad det var. Helt otrolig var den, kanske bästa filmen hittills. Iallafall definitivt den snyggaste. Även bästa 3d:n sedan Gud uppfann den tredje dimensionen. Väldigt bra temalåt också, vilket man inte kan säga om många actionfilmer. (Folk som gillar filmmusik måste ju överlag vara ett av de allra sämsta folkslagen. ”Hans Zimmer är vår tids Mozart!!!” Okej, och Happy Meal-leksaker är vår tids Fabergé-ägg.)
Även nöjd med introsekvensen som spelas upp inför Imax-filmer, där en röst säger ”enhance crystal clear images”. Betalar man 20 dollar för en biobiljett nöjer man sig för fan inte med helt vanliga kristallklara bilder. ENHANCE!!!
Efter alla dessa upplevelser gick vi till Central Park, där vi låg och upplevde nya Filip & Fredrik-avsnittet samt skrattade oss halvt fördärvade åt det festliga pratet om bajs.
Allt som allt en bra dag för mänskligheten.
Det här med gratis spritprovning på flygplatser, är det en utbredd grej? Eller är det bara Japan som revolutionerat jordelivet ännu en gång?
+++++ i vilket fall som helst. Jag driver runt på Narita och det känns som om kroppen håller på att frätas sönder inifrån, vilket är precis den känsla man är ute efter en dag som denna.
Eller jag slutade egentligen driva runt för några minuter sedan, just nu sitter jag på någon himla dyna (bilden ovan) i ett rum där det beslutats att det är dags att ta livet av mig genom att bibehålla den behagliga temperaturen 30 000 grader. Medan jag genomlider alla dessa kval lyssnar jag på min nya reseplaylist (köper bara musik när jag ska resa, i övrigt klarar jag mig utan) och svär för mig själv över Naritas sjukt sporadiska wifi (som man dessutom bara får använda en gång PER ÅR!). Samt skriver till en likaledes sporadisk japansk bekant som enligt FB också är på Narita och kanske behöver någon att svära tillsammans med.
Och just det, det är till USA jag ska. Hälsa på flickvännen, spela tv-spelet, äta hamburgaren, semestra semestern i semesterparadiset söder om gränsen.
Med dessa ord lämnar jag jordelivet för att istället ägna mig åt luftelivet några timmar.