Idag firade jag min hemkomst till Japan med att besöka ännu en inspelningsplats från min favoritfilm ”Lost in translation”. Tyvärr var denna plats ett sjukhus, och anledningen till besöket inte mitt brinnande filmintresse, utan den brinnande smärtan i min hals sedan blixtvisiten i Bangkok.

Det var ändå fascinerande att omedelbart känna igen sig från filmen. Entrén såg ut nästan precis som jag minns den, när Bill Murray skjutsar in Scarlett Johansson i rullstol, fram till samma disk som jag registrerade mig vid. Och jag tror jag hittade exakt den plats, på rätt våning och allt, där denna fantastiska scen förevigades.

I övrigt var det väl inte så dunderkul att sitta i väntrummet i två timmar och snegla avundsjukt på japanernas sneakers, medan en lustig robotkamera (???) gled förbi då och då längs en räls uppe i taket. Men det var lite kul att låtsas inte förstå japanska, vilket alltid brukar vara min taktik när jag besöker farbröder doktor, eftersom man inte vill riskera att missförstå information om medikation som avgör huruvida man kommer kunna andas de närmaste dygnen eller ej. Jag förstod ju det mesta av vad sköterskorna sa till mig på japanska ändå, men i konsekvensens namn såg jag istället ut som ett frågetecken. Den wallraffande idioten. Apropå idioter så krävdes det att halva sjukhusets brain trust sammankallades för att de skulle räkna ut vad ”resultat” heter på engelska. Det var nästan lite väl konsekvent av mig att inte göra slut på deras lidande genom att erkänna att jag faktiskt förstod den japanska förklaringen.

Doktorn var dock snäll, och talade fint om hur vackert det var i Stockholm när han var där en gång i tiden. ”En bättre stad att bo i än Tokyo”, konstaterade han.

Det ska bli skönt att bli frisk (testa gärna du med!), och det är ärligt talat även förbannat skönt att bo i västra Shinjuku i såna här lägen, med ett av Tokyos största sjukhus på armslängds avstånd. Ungefär som när jag skulle hälsa på Suda 51 på Grasshopper-kontoret i samma kvarter, med skillnaden att det den här gången förhoppningsvis räddade mitt liv snarare än skänkte min tragiska vardag lite falnad stjärnglans.

Sjukhusbesöket kostade förresten skjortan, över 10 000 yen (ca 700 kr) inkl medicin för de närmaste dagarna – och då täckte ändå min (svindyra) försäkring större delen av kostnaden, så den där summan var bara toppen av ett pengaberg. Men det var kul att betala ändå, för man gjorde det i automater med pekskärmar istället för att behöva interagera med något så vidrigt som människor.

Och som tack för de där 700 kronorna fick jag åtminstone ett patientkort (alla sjukhus och mottagningar i Japan har specifika patientkort, så man behöver kånka runt på 68 stycken istället för ett enda – höjden av smidighet!), vilket kan komma väl till pass nästa gång jag springer på Sofia Coppola i New York och vill visa hur mycket vi har gemensamt.

Tillbaka i Tokyo efter en odryg vecka i NY.

Känns segt.

Tur att jag ska ut och resa imorgon igen.

Jing vill flytta till München med mig. München! Vi har pratat om NY, LA och SF, ingen himla regnig europeisk byhåla där folk tror att färgade människor är demoner och alla tv-serier är dubbade till bavariska.

Men oroa er inte, jag jobbar på saken.

Utsatte Nakano Broadway för min närvaro igår, samt min själ för en lisa.

Helt sjukt trevligt var det, jag borde verkligen åka dit oftare. Eftersom det var mitt på dagen mitt i veckan var det nästan bara jag där, utöver en massa porrgubbar som var där för att köpa porrgubbar. (Bilden ovan är tagen i den inglasade, och mycket mer välbefolkade, gränd som leder fram till själva Nakano Broadway-byggnaden.)

Jag fick till och med dricka lite sprit!

Det enda jag ångrar är att jag inte drack mer sprit.

PS. Är så jävla trött just nu att jag inte orkar skriva bildtexter. Återkom typ imorgon om du vill få förklarat för dig vad i hela friden alla dessa bilder föreställer.

(mer…)

Åkte till en snäll doktor med min ondskefulla fot idag. Ja, jag fattar att ett läkarbesök är overkill för en vanlig stukning, men jag ska dra åt helvete resten av månaden så jag ville ta det säkra före det osäkra, eftersom jag inte har någon sjukförsäkring i helvete.

Doktorn håller hus i Yotsuya, en vidrig plats full av mördare, banditer och kristna studenter. Det är lustigt att gå till doktorn i Japan, för man blir både botad (förhoppningsvis) och väldigt medveten om vad man heter. Fem–sex gånger blev jag kallad till olika rum och kassor idag, av sjuksköterskor som bräkte ”Horumuguren-sama!!!” En gång kallade två sköterskor på mig samtidigt från olika håll, vilket är Japans svar på en double rainbow. (Dessutom kunde en av dem inte räkna ut vilket som är mitt efternamn, så hon kallade mig ”Arufurredo-sama”, ”ärade herr Alfred”.)

Jag fick några kompresser att tapetsera vaden med och ett ankelstöd med mig i en påse respektive på en fot. Trodde det skulle kosta några tior, som de flesta läkarbesök i Japan. Istället grävde kalaset ett 350 kr djupt hål i min reskassa (efter försäkringsavdrag)! Plötsligt kände jag för att tacka den där snälla doktorn genom att introducera honom för några lokala mördare.

Ja goddag i dubbel bemärkelse, ännu en gång.

I morse var jag tvungen att begå lite ärenden, sedan begick jag min hemliga favoritväg ner till Yoyogi-parken. Den är så hemlig att jag publicerar den här ovan, samt tar med mig hemligheten i graven.

Igår jammade jag med Sanna, som utlovat. Vi drack Varm & Kall (som jag kånkat med mig från Sverige) och plagierade Gwen Stefani-texter. Väldigt kul. Också kul var att hon helt spontant brast ut i en lång monolog om vilken absurd bild av Tokyo folk har i väst, alltså ”Du bor i Tokyo? Det måste vara helt SJUUUUUKT!!!!”-människor. Jobbar man på ett japanskt företag (ej att rekommendera) är det nog INTE så kul att hela tiden få höra vilket himla drömliv man måste leva. Hoppas hon startar den där podcasten hon pratat om, världen behöver höra detta.

När jag och Sanna är klara med vårt projekt ska vi fira med Kobe-biff. När vi blivit rika på det (projektet, inte köttet – fast det vore ju också en tanke…) ska vi fira med en lägenhet vid Central Park. Hon har en kompis som bor där, så jag är väldigt sugen på att bräcka honom, speciellt med tanke på hur mycket han skröt om att han bor i NY enda gången jag träffade honom. Jag bor i Shinjuku! TIG!!!

Planerar en resa med min älskade Marijuana. Inte drogen, utan min kompis som kallas så. Även känd som Mary Jane och Haschis. Vi har pratat om den här resan i EVIGHETER, men eftersom vi nästan aldrig är i Japan samtidigt har det varit svårt att synka ihop det hela. Men nu ser det äntligen ut att bli av, till råga på allt när jag fyller år nästa månad. Eftersom jag har kontrollvansinne bokar jag allt, så jag frågade Marijuana vad hennes hotellbudget är för tre nätter. 300 000 yen, svarade hon. Det är 21 000 spänn enligt dagens kurs. ”Eller så köper jag tre klänningar istället”, varnade hon. Hon är så rolig. Inte avsiktligt, alltså – hon kommer från en absurt rik familj och har ett lustigt förhållande till pengar. Eftersom det är jag som bokar, och aldrig behöver visa kvitton eftersom hon är lika godtrogen som välbärgad, gäller det nu alltså att hitta ett hotell som alltså kostar exakt 7000 kr per natt men ser ut som att det kostade 14 000. Det blir bra. Jag lever så fruktansvärt snålt här i Japan att jag ser fram emot att åka bort en sväng och spenda money som en rich white girl för en gångs skull.

På torsdag ska jag också ut och resa, hurra hurra. Nu gäller det bara att den här stukningen inte hinner förlama mig helt innan dess, för annars begår jag livet av mig.

Fantastiskt seg dag. Trött som ett halvt as, samt en smula bakis. Fast inte så mycket. Peter (Ottsjö) säger att det förmodligen är för att jag promenerar hem efter varje utekväll istället för att ta taxi (det går alltså inga tåg nattetid i Japan). Att jag går av mig ruset, som om det vore en sträckt sena. Olustigt nog drabbades jag faktiskt av en sån också, eller rättare sagt en stukning, på fullen igår. Den lyckades jag INTE gå av mig. Undrar om det är bra att promenera från Shibuya till Shinjuku – vad kan det vara, en halvmil? – på nystukad fot.

Ottsjö, ja. Skypade med honom i två och en halv timme för några dagar sedan. Stämde av, liksom. Det var kul. Fick in många sköna zingers mot den jäveln. Man borde ha spelat in det.

Och imorgon ska jag och Sanna fortsätta med vårt lilla projekt. Jag har två kreativa projekt utanför jobbet nu! Samt ett som går på sparlåga och ytterligare ett som inte lämnat ritbordet riktigt än. Det där är sjukt viktigt för mig, för det ger mig en känsla av att, du vet, jag styr över mitt eget öde och allt det. Samt att jag ser så satans mycket fram emot resultaten av alla dessa projekt. ”Om ett halvår, då kommer det och det vara klart!” Sedan kan man sjösätta nästa projekt.

Jag ska inte klaga annars heller, seg dag eller ej. Har varit väldigt glad på sistone, samt försökt komma på varför. Kan inte säga att jag lyckats riktigt än. Men en nyckel är nog känslan jag bar med mig hem från Sverige alldeles i slutet av augusti, när alla gick runt och suckade över att sommaren var slut och att det var dags att börja jobba igen, medan jag visslade inombords över att jag skulle tillbaka till världens bästa stad och ytterligare ett par månader av sommar. Den känslan slog rot i mig.

Kanonkväll. Izakayade med Keivan och Jonas i Shibban. Blev full som en kanyl på highballs och åt en himla massa sushi. Gott med makrill-sushi, det äter jag aldrig annars. Vi var dock på Kin no Kura, den billigaste och sunkigaste izakaya-kedjan av dem alla, så man blir typ lyrisk av allt som smakar ens 0,25-okej.

Sedan gick vi till Beat Café (populäraste baren bland orika, orakade västerlänningar i Shibuya) och babblade en massa. Sedan promenixade jag hem.

När jag kom hem passade jag på att boka en resa på fyllan. Precis som varje kanonkväll borde avslutas. Och varje kanonhöst inledas.

Jag vet inte vad min läsare tycker om ”Weird Twitter”, men om min läsare är som jag så älskar hen det, och jag också, och kanske mig också.

I vilket fall som helst: lycka till med att tycka något annat än om klippet ovan, där Weird Twitter-galjonsfiguren Jon Hendren uttalar sig på CNN:s systerkanal Headline News om Edward Snowden-affären… med en twist.