Min utsikt den senaste tiden.

06.03.

Trött.

Och det måste ju vara något slags personligt rekord, för så här tidigt brukar jag inte vara i närheten av att kunna somna. Åtminstone inte som mitt liv sett ut de senaste veckorna.

Rätt lugn dag, höll jag på att skriva, men sanningen är ju att jag vaknade på kvällen och sedan suttit och jobbat större delen av natten. Det betyder väl iofs att själva dagen var så lugn som den kan bli, eftersom jag sov bort merparten av den. Det här låter väl helt sinnessjukt, men jag klagar inte. Så länge jag inte tränar har jag ändå ingen särskild anledning att vakna någon särskild tid.

Eftersom jag inte tränar unnar jag mig för övrigt även att äta precis vad jag vill. Sunt resonemang, jag vet. Men när jag tränar är jag helt galet petig med maten, så jag måste verkligen utnyttja den här glitchen i min logik för att kunna äta gott åtminstone då och då. Fast problemet med DEN logiken är att jag bor i Japan, och här har man inte uppfunnit god mat än – förutom på LOKAL, och vid det här laget har det kanske framgått ett par–tre miljorder gånger att jag hellre svälter än lämnar lägenheten.

Fast jag bröt även mot den logiken igår genom att gå till Donki (mitt andra hem, tydligen) för att köpa grädde (det enda som kan göra min äckliga mat lite godare, och mycket dödligare, för det finns liksom ingen lättgrädde att få tag på här, så istället får man dränka sin måltid i lika många kalorier som det finns i en Big Mac med pommes frites). Det var trevligt att se stan, eller åtminstone en deprimerande skärva av den, i dagsljus igen. Det måste ha gått minst en vecka sedan sist. Och vilket dagsljus! Vackert as ass var det, och varmt och skönt och vårigt. Nästan så man blev sugen på att grilla igen.

Annars har det väl inte hänt så mycket. Såg den där David Blaine-specialen som Fredrik Wikingsson utnämnt till den bästa tv-timmen någonsin (samt höll inte med). Spelade ”Far cry 3” (samt suckade över dess existens). Beställde en äcklig Pizza Hut-pizza (samt gladdes åt alla år den lär ha förkortat mitt ovärdiga liv med).

Ja. Det var allt från Tokyo för den här gången.

Hoppas ni inte dog av avundsjuka.

Eller somnade.

Så här såg det ut när jag var på grillfest hos min vän Chiaki igår. Kul var det, och otroligt gott var köttet som grillades ute på hennes altan, trots att jag egentligen brukar hata japanskt kött. (Det här kan för övrigt vara första gången jag använder någons riktiga namn på bloggen, om man bortser från Mr Pokemon.)

Du kanske tycker bilden är lite suddig, men av någon anledning minns jag inte alls kvällen som så här skarp.

Vilket omöjligen kan ha att göra med den dryga liter jordgubbs-chūhai jag sköljde ner nämnda kött med.

För ett par år sedan gav jag hd-utgåvan av ”Resident evil 4” ++++. Nu när jag haft lite mer betänketid skulle jag vilja revidera betyget till +++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++.

Om du tror att jag skämtar kan det bero på en av en anledningar: du har inte haft chansen att uppleva världens bästa actionspel än. Men nu har du slut på undanflykter: 28 februari släpps nämligen ÄNNU en återutgåva, om jag räknat rätt den 134:e i ordningen – denna gång till pc (igen!), med grafikmotorn trimmad så den spottar ur sig 60 bildrutor per sekund.

Ungefär lika många plus som jag kommer spotta ur mig per sekund när jag spelar det, alltså.

(Jag skojar. Jag har ingen pc.)

Lite för lite, eller kanske t o m mycket för lite, lokalpatriotism på den här bloggen. Tur att Time Out Tokyo kan ta hand om den biten när jag valt att isolera mig i lägenheten, så att även jag får chansen att drömma om världen utanför mina väggar.

Det är, inte helt otippat, många punkter på deras lista med 50 saker som gör Tokyo till världens bästa stad som jag själv tackar gudarna för varje dag.

Mer specifikt:

BECAUSE YOU CAN GO HIKING WITHOUT LEAVING THE CITY LIMITS
Kamakura, det intensivt natursköna gamla shōgun-sätet (och före detta huvudstaden) en dryg timme utanför Tokyo, håller jag som ett lika givet resmål som Shibuya eller Harajuku.

BECAUSE FASHION IS A WAY OF LIFE
Inte för att det syns på mig. Och inte för att det kanske är så överväldigande om man kommer hit som svensk, eller åtminstone stockholmare. Men shoppingen! Guuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu.

BECAUSE WE HAVE GOLDEN-GAI
Det kan du ge dig fan på att vi har! Bara några minuter ifrån mitt lilla kyffe ligger denna serie gränder där 200–300 barer trängts ihop huller om buller och över och under varandra. Och tröttnar man på dem kan man alltid rumla och/eller ramla vidare till Nintendo-baren Muteki Mario istället.

BECAUSE WE HAVE THE WORLD’S BEST DOMESTIC AIRPORT – AND THAT’S OFFICIAL
Det hade varit sant även om det var inofficiellt. Haneda och Narita är extremt cleana och trivsamma flygplatser som verkligen förhöjer fröjden av att återvända hit.

BECAUSE OUR CONVENIENCE STORES ARE ACTUALLY CONVENIENT
Öppna dygnet runt, fullpackade med billig sprit, och de finns precis ÖVERALLT (säkert ett dussin bara på min gata). Det kan man inte säga om Pressbyrån, åtminstone inte senaste gången jag försökte.

BECAUSE WE HAVE THE MECCA OF OTAKU: AKIHABARA
Ja, skojaru. Nej, det gör du inte, för Akiba (som det heter i nördmun) lever verkligen upp till all hajp. Och duger inte det så kan man dra till tämligen sinnessjuka otaku-varuhuset Nakano Broadway i andra änden av stan istället.

BECAUSE YOU CAN SING KARAOKE IN A HOT TUB
Otroligt pinsamt att jag inte testat det här. Men ytterligare en sak som gör Tokyo till världens bästa stad är ju att om man gjort bort sig lite så är det bara att begå harakiri, så är allt frid och fröjd sedan.

BECAUSE LOST PROPERTY ACTUALLY GETS RETURNED – INTACT
Om du inte råkar tappa dina Bape x Adidas-sneakers i närheten av mig, vill säga.

BECAUSE WE HAVE VIBRANT STREET FESTIVALS YEAR-ROUND
Man promenerar längs kroniskt övercrowdade Takeshita Street i Harajuku, och så stormar plötsligt ett gäng munkar förbi med en portabel helgedom på sina axlar. Naisu.

BECAUSE IT’S AFFORDABLE
Jag får skavsår i själen av att upprepa det här ÄNNU en gång, MEN: i Tokyo kan man, precis som ryktet gör gällande, leva extremt dyrt om man vill. Vad många inte vet är dock att det lika gärna kan vara lika extremt billigt istället. Utbudet av det mesta är ganska astronomiskt. Vilket i sin tur leder till att priserna inte alls behöver vara det.

BECAUSE WE HAVE DON QUIJOTE
Sjupp.

BECAUSE WE HAVE THE MOST EFFICIENT TRANSPORT SYSTEM ON THE PLANET
Jag har inte ens åkt Shinkansen, men det är ju svårt att inte vara imponerad av en stad som har drygt 1000 tågstationer och drygt 0 förseningar.

BECAUSE IT’S ONE OF THE SAFEST METROPOLISES ON THE PLANET
Sjupp.

BECAUSE IT ISN’T THE END OF THE WORLD IF YOU MISS THE LAST TRAIN HOME
Att det finns ett ”last train home” är ju rent ut sagt för bannat, men missar man det riskerar man inte direkt att ha tråkigt.

BECAUSE THE FAST FOOD IS HILARIOUSLY OTT
I Tokyo tas snabbmat på lika stort allvar som streetwear. Det är ingen slump att båda fenomen har sitt mecka i Harajuku.

BECAUSE WE’VE GOT THE COSIEST BARS AND RESTAURANTS
Sjupp.

BECAUSE WE’VE GOT THE BEST SUSHI
Om du vill ha färsk sushi: åk ut till Tsukiji i gryningen och ät dagens fångst till frukost på någon av restaurangerna som kantar världens största fiskmarknad (med nästan 20 000 anställda).

Middag på Yayoiken, 01.30 igår. Tyvärr stänger de 02.00, annars hade jag nog väntat några timmar till.

”Nu börjar det väl bli dags för dig att lägga dig?” sa vår podcast-redaktör efter att vi avslutat inspelningen vid 21-tiden igår.

”:-)” sa jag, och var vaken i nästan 12 timmar till.

Långsinta (och existerande, en eventuellt omöjlig kombination) läsare minns hur jag malde på om min älskade japanska dagsrutin när jag var hemma i Sverige. Jag borde nog ha kallat den ”nattrutin” istället. Jag har verkligen alltid varit en nattmänniska, och ibland har jag verkligen trivts med det (som på gymnasiet, när jag tillbringade mina nätter framför ICQ och sov bort skoldag efter skoldag, eller när vi nattmanglade inför lämning varje månad på Super PLAY-redaktionen).

Men just nu känner jag liksom bara att jag är på drift: dygnet förskjuts allt mer, jag glömmer bort vilken dag det är, rullgardinen är nerdragen, jag lämnar inte lägenheten förutom den halvtimme eller så det tar att var tredje dag gå och köpa förnödenheter (mest sprit) på Donki. (Men oroa er inte: förutom att min mamma tror att jag är alkoholist, och att min doktor sagt mer eller mindre rakt ut att jag är det, så finns det inga som helst tecken på att jag är alkoholist.)

Det var ju inte så här det skulle bli.

När jag flyttade till Tokyo såg jag naivt nog framför mig ett enda långt, neonglittrande ”Lost in translation”-äventyr. Det som istället följde var det näst stressigaste året i mitt liv, med extremt kompakta små fickor av fritid någon gång i månaden. (Stressigaste året i mitt liv: när jag pluggade heltid på SU, arbetade heltid för AB, var i full färd med att lansera – och layouta – Fienden, och samtidigt tränade fem dagar i veckan.) När skolåret närmade sig sitt slut och jag fick mitt journalistvisum började jag återigen lista alla makalösa upplevelser jag plötsligt skulle ha tid att unna mig.

Men fan, när jag har tid och hälsa och råd slutar det ändå alltid med att jag sitter som fastfrusen hemma i lägenheten, varenda sekund ett styng av dåligt samvete över att jag inte är mer social, att jag inte tar vara på min begränsade tid i Tokyo, eller att jag åtminstone inte är mer produktiv när jag bara sitter hemma utan något särskilt på schemat.

Jag jobbar, förstås. Gamar lite. Plågar mig igenom en och annan film. (När jag bodde i Sverige, och ibland hade vägarna förbi Nöjesbladet-redaktionen, brukade jag bli pikad av Markus Larsson för att vi delar ut så många femmor på speluppslaget. Tydligen har det inte gått upp för vissa att spel helt enkelt är bättre än film och musik.)

Och apropå podcasts: jag antar att det inte längre är hemligt att vi spelat in en sån, bland annat eftersom jag nämnde det i början av det här inlägget. Det var svårt! Inte att nämna det, men att göra den. Trodde det skulle vara ganska lätt eftersom vi gjorde webb-tv för en massa år sedan, och då hann jag vänja mig lite vid det här med att vara stel och officiell, som man (Aftonbladet Hierta AB) ju vill att även en podcast ska kännas. Men ja, ni får väl höra resultatet någon gång, om ni vill, och finns.

Kanske lyckas jag även släpa ut min uppblåsta kropp ur lägenheten imorgon – inte för att köpa sprit, utan för att konsumera den (enda andra anledningen jag godtar). En vän till mig som är kock ska nämligen ställa till med något slags grillfest. I januari! Jag trodde hen halvskämtade, men tydligen ska hen ställa sig och grilla kött efter jobbet imorgon.

Men tills dess fortsätter jag ligga här med nerdragen rullgardin och känna mig som de där studenterna som spändes fast i ”sensory deprivation chambers” av CIA på 50-talet.

Tro dock inte för en sekund att jag menar att vårt lidande på något sätt går att jämföra.

De slapp ju spela ”Far cry 3”.

Japanska Huffington Post tipsar om den här vimeon, filmad på Shinjuku-stationen (tio minuter från min lägenhet):

Takku sou mikke, Hafinton Posuto.

Vanligtvis har jag nästan aldrig tid eller ork att se på film, men eftersom jag varit sjuk har jag hostat mig igenom ett helt gäng den senaste veckan. Nu ska jag berätta för er hur bra de är, så ni slipper ta reda på det själva. (Tro mig: ni kommer ha flera anledningar att tacka mig.)

”Room 237”: bästa premissen i filmhistorien – ett gäng galenpannor som får lägga ut sina extremt detaljerade teorier om påstådd symbolik i ”The shining” – men, till skillnad från ”The shining”, tyvärr inte den bästa filmen. Kubrick är väl min favvo, antar jag (eller jag gillar iofs hon Coppola också), och ”The shining” är jag ju lite knäpp i. Till den grad att jag genom åren faktiskt läst en del av utläggningarna som presenteras i ”Room 237”. Jag är extremt fascinerad av vissa teorier, typ genomgångarna av alla hotellets rumsliga (ha!) anomalier – att vissa utrymmen överlappar varandra på helt omöjliga sätt och så. Men ”Room 237” fokuserar mer på riktiga långskott, typ att just rum 237 symboliserar månlandningen (!) eller mönstret på en matta representerar samlag (?!). Folk som alla grävt ner sig lika djupt – inte i ”The shining” lika mycket som sina egna dunkla psyken – men nått fram till helt olika ändhållplatser. Sjukt fascinerande! Dock lite störigt tempo i filmen, bitvis katastrofal ljudmix (eftersom i stort sett alla förmedlas av berättarröster över montage från filmen blir det smått problematiskt när man inte hör vad som sägs), och hela strukturen är ungefär lika oöverskådligt förvirrande som hotellet självt.

”1408”: sett förut, tyckte den var bättre då. Jag är verkligen världens mest lättskrämda, men den här var ungefär lika mentalt utmattande som ett myggbett.

”Enough said”: väldigt, väldigt bra. Så fin och fängslande att jag efter typ tre fjärdedelar insåg att jag inte tänkt på Tony Soprano en enda gång. (Detta är alltså inte en kvalitetsstämpel jag använder mig av i alla möjliga sammanhang, bara i filmer där James Gandolfini är med. Men det verkar ju bli rätt få såna framöver, så ni slipper bli förvirrade mer.)

”Gravity”: bra, snygg och så. Men hade sett fram emot den så fruktansvärt länge (japanska premiären: 468 månader efter resten av världen – i gengäld har vi dock riktiga Imax-biografer här) att jag blev lite ledsen när jag började zona ut efter typ halva. Skulle dock gärna vilja veta vad allt betydde, med fostren och amfibierna och allt vad det var i symbolikväg. Jag förstår mig aldrig på sånt, ens när det trycks upp i intellektet på mig (som fosterscenen, HERREGUD vad övertydligt planterad). Så jag lägger undan fem plus till den som gör en ”Room 237” om ”Gravity”.

”Robocop” (originalet): usel. Om du, som jag, lyckats undvika den i alla dessa decennier: fortsätt med det. (När jag var och såg ”Gravity” var förresten biografen tapetserad med reklam för ”Robocop”-remaken, med han ”Joeru Kinaman”. LOL.)

”Friday night lights”: sämsta jag sett i år. Och med tanke på att jag sett ”Robocop” i år så säger det ganska mycket. Tro nu inte att denna sågning beror på att jag nyligen läst boken och därmed är för fin för att acceptera filmens ganska brutala hantering av källmaterialet. Problemet är snarare att varenda jävla scen är så hårt marinerad i smetiga gitarrmelodier, det är som att någon lämnat en tv med ett ”The OC”-maraton på i bakgrunden under hela filmen. Det är dessutom en film som ser billig ut, men som tror att en massa häftiga montage och snabba klipp ska få den att kännas mäktigt poetisk och melankolisk. Det kanske den har rätt i, men eftersom montagen som faktiskt används i filmen är väldigt töntiga och slarvigt klippta så kommer vi aldrig kunna testa den tesen.

Det är alltså det sistnämnda jag är. Och ändå kan jag bara tänka på det förstnämnda.

Jag landade på Narita i tisdags, vid 10-tiden. Sedan dess har det förmodligen inte gått en minut utan att jag drömt – i valfri bemärkelse – om nästa Sverige-resa.

Eller att jag hostat lungorna ur led.

Egentligen är det rätt skönt att vara tillbaka i Tokyo – jag passade ju på att längta som en tok sista dagarna i Sverige – men omställningen från julmat och Max till instant-ramen, och från att njuta av livet omgiven av familj och katter och vänner till att ligga och huttra på andra sidan jorden i min svävande skokartong, det var kanske inte den grejen jag såg fram emot allra mest. (Hoppas alla vänner jag träffade – och kramade – i söndags, när jag trodde att jag var så gott som frisk, inte misstycker. Om de nu överlevde mitt livsfarliga långtidsvirus, annars lär de ju varken tycka från eller till.)

Jag har varit förskonad från jetlag förutom första dagen, så den där surrealistiska kulturkrockskänslan (”Alla skyltar är typ på kinesiska!!!!!!”) släppte ganska snabbt. Men jävlar, de gånger då jag orkat släpa mig ut i kylan har det varit rätt underbart ändå. Bland annat för att det egentligen inte finns någon kyla (mer än inomhus). Det är nämligen typ vår här – gassande sol och salarymen som strosar runt utan ytterkläder. Det var minus en miljard när jag lämnade Sundsvall, så även den grejen får betyget godkänt av mig. (En grej som snarare får mvg: typ det första som hände när jag återfått medvetandet tidigare i veckan var att Cardoso fick sitt visum. Hyfsat smakrik start på nya året ändå. Det hade varit så himla deppigt att vara kvar utan henne.)

Så ja: fan vad jag älskar att bo här. Men fan vad jag saknar Sverige också. Det känns fortfarande som VERKLIGHETEN; Japan som en glättig, sakuradoftande dagdröm. Det är egentligen 0,0 konstigheter: jag visste ju att jag skulle längta larvigt mycket efter svensk mat och enstaka svenska människor de första dagarna i Japan. Saknar i synnerhet att ha folk nära mig som verkligen känner mig på djupet, för såna har de inte riktigt uppfunnit här än. Den kontrasten blev verkligen glasklar inte minst sista dagarna i Sverige – olägligt nog. Å andra sidan är det ganska lätt att konvertera all denna längtan till POSITIV ENERGI eftersom jag ju hoppas återvända om ett halvår eller så.

Annars har jag väl trots allt börjat komma in i lunken här igen, även om den mest gått ut på att jag lunkat fram och tillbaka mellan datorn och köket. Har jobbat, lekt med Logic, kollat på tv-serier, ätit skräpmat och gapskrattat stup i kvarten åt Cardosos kavalkad av autocorrect-fails i vår ständigt pågående FB-konversation. Dvs egentligen allt det mitt liv brukar bestå av här. Och imorgon ska jag träffa Tukis igen – alltjämt en av de bästa människorna på jord, även om man jämför med mina bäztizar i Sverige. Dessutom ska vi se den förhoppningsvis bästa rymdfilmen på jord, samt äta varsitt exemplar av en av de bästa hamburgarna på japansk jord. (Det är alltså ”Gravity” vi ska se – Imax-versionen, hurra! Sist i världsrymden, jag vet – men den hade premiär 13 december i Japan, eftersom Japan är Japan).

Chansen att återse Tukis är väl också precis vad som behövs för att lirka ut mig ur lägenheten en gång för alla.

Att det kommer kosta henne liv och lem, det får man bara bita ihop och acceptera.

Har fortsatt vara sjuk den här veckan, så det har varit svårt att palla skriva något. Som tillfällig lösning har jag spelat in en liten videoblogg istället. (Och ja: mina vänner kallar mig ”Samurai”.)