När jag fyller 100 vill jag också föräras med en specialupplaga av Suica-kortet (Tokyos motsvarighet till SL-kort), likt Tokyo Station när den firade sitt 100-årsjubileum härom månaden.

Kyodo News rapporterar att kaos utbröt på stationen när 9000 personer köade för att få tag på de eftertraktade korten. Efter att drygt hälften av upplagan på 15 000 sålts (man fick köpa tre var, à standardpriset 2000 yen) stängdes försäljningen eftersom säkerhetsläget inte bedömdes vara helt stabilt. Det här gjorde inte kunderna, varav vissa övernattat på stationen för att försäkra sig om en tidig plats i kön, särskilt glada.

För att blidka vreden har företaget JR East, som driver en stor del av tågtrafiken i Tokyo-regionen, nu tryckt ytterligare 100 000 kort och börjat sälja dem online under en begränsad period. Tur för mig, otur för den som köpte ett av de ursprungliga korten på Yahoo Auction för 200 000 yen (14 000 kr).

Så här peppade var jag och Mary Jane inför kvällens ”Final fantasy”-konsert. Eftersom det visade sig vara en jubileumsföreställning – den hundrade sedan premiären i Stockholm 2007, informerade Arnie Roth och Nobuo Uematsu oss om – med en massa exklusiva arrangemang så såg vi ungefär lika glada ut efteråt också. Bäst var inramningen (jättekomplexet Tokyo International Forum), allt som hade med ”FFIX” att göra (alltså, helvete vilket soundtrack, så subtilt sofistikerat jämfört med seriens poppigare pekoral), ”Jenova complete” och medleyt med hela seriens stridsteman, från ettan till fjortonan. Sämst var en massa annat. Det har arrangerats så många ”FF”-konserter vid det här laget att de får skrapa botten av tunnan vid det här laget, plus att många fans har en obegriplig förkärlek för allehanda fåniga ballader och stycken som inte ens skrivits av Uematsu själv. Lika obegripligt är det att ”FF tactics”, kanske spelhistoriens finaste soundtrack, aldrig inkluderas i såna här sammanhang. Men kanske borde jag svälja syrligheten och lita på Mary Jane när hon säger att vi kan dö lyckliga efter den här kvällen.

(Bonus: klicka dig vidare för att se ett par riktigt usla vines från kvällens konsert!)

(mer…)

Jag ljög: jag är inte på Arlanda. Längre. Till mitt försvar är även min dator, som synes, sjukt osäker på var jag egentligen befinner mig.

Egentligen hann jag bara inte publicera föregående inlägget innan jag lyfte, och sedan dess har jag varit upptagen med att försöka kurera mig, eftersom jag blev dyngsjuk i samma ögonblick som jag landade. Har legat hemma vid datorn och knaprat importerad Ipren i en vecka nu för att stävja den årliga bronkiten. Har bokstavligt talat inte lämnat lägenheten, knappt ens sängen, sedan jag kom hem förra torsdagen. Levt på hämtmat, eller vad det nu heter när restaurangen hämtar maten åt en, i sig själv. Vidrigt har det iaf varit. Hämtmat är som streaming och feminism i Japan, dvs utrotningshotat om inte icke-existerande. Utöver Pizza Hut, Domino’s och McDonald’s (varav man tröttnar på alla tre VÄLDIGT fort) får man, om man inte orkar ge sig in i Rakuten-djungeln av obegripligheter (Rakuten = något slags inhemskt Yahoo/Ebay/whatever), hålla till godo med den helt bedrövliga tjänsten Maishoku, som är det buggigaste och mest svårnavigerade jag någonsin använt. Bonus: maten smakar nästan undantagslöst SKIT, och det finns typ en handfull alternativ att tillgå oavsett veckodag och tid, trots att jag bor så centralt som det bara är möjligt. Något bättre bonus: all text på hemsidan är på engelska, samt hyfsat hilariös, till och med när den råkar vara grammatiskt korrekt. Typ:

Detta är ett exempel av kanske 300. Ska lägga upp alla någon dag.

Ja, så jag har väl haft det sådär sedan hemkomsten, får man säga. Mår bättre nu, men andas fortfarande som Isaac Clarke i ”Dead space” när han sprungit för långt i sin 2000 ton tunga rymdrustning med tillhörande Darth Vader-mask. Men imorgon får det vara slutsjåpat, för då ska jag på ”Final fantasy”-konsert i Tokyo International Forum med Mary Jane. Det blir nog bra, men dyrt var det. Byggnaden är ASmäktig, så bara att komma dit igen (inte varit där sedan 2006) får nästan vara värt priset. Sedan ska jag dit ännu en gång för att gå på ”Zelda”-konsert i februari, vet inte riktigt hur jag motiverar det, egentligen gick processen till så att Mary Jane misslyckades med att köpa biljetter när de släpptes (de sålde slut direkt), så istället budade hon hem andrahandsbiljetter till oss för 1000 kr styck utan att fråga mig först. Haha, hon är rolig. Bra när folk styr upp sånt här utan att jag behöver lyfta ett finger, även om det ruinerar mig på kuppen.

Annars: inte mycket. Spelat lite. Kollat på ”Homeland”. Ätit mängder av svenskt godis. Det låter kanske som ett drömliv, men det är så här jag har det året runt (minus sjukan, samt förutom när jag reser), och tro mig: man vänjer sig på ett par dagar, sedan slutar det kännas som en lyx. Som med det mesta annat i livet. Alltid ska man behöva jaga nya kickar för att känna sig tillfreds i några sekunder innan man måste jaga vidare. Inom några dagar har jag förhoppningsvis bokat nästa jaktexpedition, även den verkar gå västerut. Det blir bra, ni hör ju att jag förtjänar lite semester efter den senaste veckans makalösa ansträngningar.

Mobiloperatörsreklam i Sverige:

Mobiloperatörsreklam i Japan:

Slutsats: bomba Sverige.

Min prognos stämde: det blev en rätt bra vecka till slut, när regnet väl slutat regna och rusket slutat ruska. Redan i torsdags ville vädergudarna be om ursäkt för alla sina busiga upptåg genom att rikta en brännande spotlight mot min balkongdörr. Tokyo måste vara en av få platser på jorden där man under en och samma dag måste ställa om ac:n fram och tillbaka mellan värme och kyla för att inte förfrysa och kremeras samtidigt.

När jag huttrat och svettats färdigt åkte jag ut till Roppongi för att kolla designutställning på 2121 Design Sight med Kami. Vi kom in gratis eftersom hon jobbar på Issey Miyake, vilket även råkar vara vad en av museets grundare och chefer heter. Utställningen var lite random (blir aldrig klok på deras teman) men som vanligt väldigt snygg. Minst tre verk var svenska! Fast ett av dem handlade om surdeg, så när jag fick syn på det slutade paradoxalt nog patriotismen jäsa inom mig.

Efter att vi prettat runt i underjorden ett tag gick vi och åt tacos (extremt sällsynt i Tokyo) på en mexikansk restaurang jag gått förbi 1000 gånger och alltid varit sugen på att prova. Den var som väntat sådär, men efter en halv livstid utan vettig mexikansk mat slank tacos + churros + sangria ner utan problem ändå. Blev sugen på att åka till Mexiko igen. Lätt en av mina bästa resor. Jag lärde Kami lite ny svenska också, vilket alltid är skoj. Hon hade ett block med en massa fraser med sig som hon noggrant antecknade alla nya ord i. Hon e kul. Det är som att ha ett litet barn som man kan lura i helt knäppa saker.

Märkligt ställe, Roppongi. Trots att vi befann oss mitt i centrum (vid korsningen) kändes det som att vara i en av Shinjukus skabbigare delar, med ett undantag: utanför fönstret stod en nyvaxad Rolls-Royce Phantom, som då och då passerades av lika glänsande Porschar och Maseratis.

Ikväll åt jag årets/livets godaste indiska middag med mina före detta klasskamrater Leilani och Jing i Aoyama, där Leilani numera jobbar. Inte nog med att det är ett av Tokyos mysigaste, lugnaste, coolaste och mest exklusiva områden, hon jobbar dessutom på Yōji Yamamoto!!! Sjukt coolt med tanke på att hon för bara några år sedan livnärde sig genom att designa dräkter till den sjukt sunkiga ”Waterworld”-showen på Universal Studios Hollywood. Jag blev ännu mer imponerad än alla gånger när mina vänner modellat för märken som Neighborhood. (Rolig läsning för folk som är helt ointresserade av japanskt mode, detta inlägg.) Maten var som sagt helt mindblowing (då är jag ändå rätt kräsen när det gäller indiskt, trots att jag har en handfull restauranger inom gångavstånd från lägenheten äter jag där max en gång per månad eftersom det helt enkelt inte är lika gott som på Stockholms bästa indier), och sällskapet ännu bättre. Jag hade haft en riktigt seg och tröttsam dag, inklusive en potentiell jobbrelaterad konflikt som hängde i luften när jag gick hemifrån, men Leilani och Jing får mig alltid att glömma allt sånt direkt. Jing är så jävla rolig. Hon bläddrade fram Instagram-bilden ovan på mig när jag kör båt ute vid släktens sommarställe och undrade på riktigt när jag blivit så rik! Jag försökte förklara för henne att båten ifråga är stor som en fingerborg (och förmodligen kostade mindre än hennes handväska), men hon vägrar lyssna på sånt när hon väl bestämt sig. Jag fick en födelsedagsefterrätt också, och när jag informerade Jing (som arrangerat det hela) om att det inte alls var min födelsedag trodde hon att hon kunde vinna debatten genom att säga att det visst var det. Haha! Jag måste träffa henne oftare. Vår nästa plan är att åka till Thailand och sedan flytta till New York och/eller Europa tillsammans. Förhoppningsvis kan jag få henne att betala genom att lura henne att det är min födelsedag igen.

Eller om det är till Aoyama jag borde flytta. Jag har inte varit där sedan Y3 (just Yōji Yamamotos Adidas-crossover, apropå honom) stängde sin butik där, till min fasa, därtill kort efter att Kaws stängt Original Fake. Men Aoyama brukade vara typ min första hållplats när jag semestrade i Tokyo förr i tiden. Bästa butikerna, inte alls lika smutsigt och kaotiskt som Harajuku, man befinner sig liksom i en ljudisolerad bubbla av superdesignat glas och stål, ja d e paradiset helt enkelt.

Imorgon skall jag skabba ner mig igen genom att dricka billig izakaya-sprille och sjunga karaoke, i precis den ordningen. Sedan får vi väl se om det finns något liv kvar i den här gamla surdegen, nu när den enligt Jings beräkningar blivit två år äldre på två dagar.