Vaknade bakis och utblottad.

Det behövs med andra ord ingen Palme-utredning för att fastställa huruvida jag hade roligt igår.

Idag var det istället bäddat för en massa tråkigheter. Grått och regnigt och jävligt, iskallt i lägenheten. Först låg jag kvar i sängen och jøbbe ett tag, sedan stjälpte jag ner mig själv i ett fruktansvärt varmt bad där jag låg och läste tills jag blev skrynklig. Sedan gick jag till farbror doktorn. Som visade sig vara unga fröken doktor, samt prata helt perfekt amerikansk engelska. Som vanligt resulterade detta i att jag låste mig helt, jag hatar att prata engelska med folk som är native level, trots att det varit en halvstor del av mitt jobb sedan, tja, mitt första jobb (2005). Jag får sån sjuk prestationsångest, sitter mest och stammar, typ. Ha i åtanke att engelska är mitt adopterade modersmål sedan jag flyttade hit (paradoxalt nog, jag vet), så jag får ju tillfälle att smörja maskineriet i stort sett dagligen. Den enda infödingen jag är helt bekväm med att prata med är Leilani, som jag pluggade med förut. Hon kommer från Hawaii/LA och är en av mina favvomänniskor. Man känner sig alltid så lugn och trygg med henne. Måste handla om det, väl? För Dean, som också gick i vår klass, har rakt motsatt effekt på min engelska. Får såna mindervärdeskomplex av att träffa honom än idag, trots att vi satt brevid varandra i skolan dagligen i ett års tid, så han borde ju vara lika hotfull som en möbel vid det här laget. Förbanne livet!

Hursomhelst, inte nog med att hon doktorinnan var ung och kvinna och hade ett enormt verbalt övertag, eftersom det regnade ute (dvs skyhög luftfuktighet) satt jag dessutom och svettade som en GRIS under hela samtalet! Varje gång hon vände bort blicken smög jag upp en handduk ur ryggsäcken och baddade pannan. Det gick så långt att hon undrade om jag har problem med svettningar. ”Nej, det är bara att jag stressade hit och att det är så hög luftfuktighet idag”, stammade jag på min usla engelska. ”Hög luftfuktighet? Vaddå, här inne?” svarade hon blixtsnabbt och tittade på mig som om jag var en idiot. Det var inte direkt så att jag fick hennes nummer när jag gick därifrån om man säger så!!!!!!!

Förjämrade skitväder också. Det regnar och är 9 grader varmt. Förstår att ni hemma i Sverige tycker synd om mig nu. Jag var sjukt sugen på en liten skitlång promenix efter läkarbesöket, för jag gillar ju verkligen att promenixa, och när dagens jobbigaste hållpunkt väl var avklarad hade det varit nice att ta en tur genom jätteparken Shinjuku Gyoen, eller gå ner till Harajuku och spendera pengarna jag skulle haft om jag inte bränt dem igår. Jaha, istället fick jag alltså skynda hem genom regnrusket, i trängsel med vad som kändes som tusentals andra sorgliga små paraplyer, som någon himla metafor för #frilanslivet. När jag kom hem insåg jag dessutom att jag glömt programmera min risrobot att vara klar med maten lagom till nämnda hemkomst, så nu ligger jag här under täcket igen och huttrar i väntan på att den ska sjunga sin lilla melodi som signalerar att nu är det mat.

Imorgon ska jag fylla 36. Trots att min födelsedagsfest ifjol nog var det roligaste jag gjort sedan jag flyttade hit så har jag inte orkat ställa till med något liknande i år. Funderade på det, men jag gillar verkligen inte att arrangera fester (för mycket ångest, det är väl det klassiska: man oroar sig för att alla ska ha jättetråkigt och tycka att man är en usel värd, i en usel värld), och det har varit rätt skönt att inte ha ännu ett projekt indelat i 48 olika objectives att hetsa upp sig över inför hemfärden nu snart.

Så nej, imorgon ska jag och Kami till 2121 Design Sight samt dricka en dryck.

Det enda jag önskar mig är att få vakna bakis dagen därpå.

Bra dag. Men nu är den slut för evigt.

Ännu en dimmig, grådaskig novembermorgon i Shinjuku. Klockan är närmare bestämt 8.58 och jag har precis stjälpt i mig en stor skål gröt #frilanslivet. Funderar på om jag ska stälpa upp ett skålhett bad också. Av någon anledning känns det som såna tider nu, trots att vädret är så milt att jag skriver det här med balkongdörren på vid gavel. Jag tar långa bad och dricker varm choklad. Rätt bra liv ändå! Haft det rätt skönt på sistone, förutom att jag behövde jobba så satans mycket förra veckan. Det føgede upp min dygnsrytm också, vilket är anledningen till att jag för en gångs skull sitter här och bjäfsar tidigare än typ 40.58.

Försökt promenera mycket. Det är skönt. Det ska jag göra idag också. Behöver lite frisk luft.

På torsdag är det dags för #veckansmuseum. Förra veckan blev det tre stycken!!! Ska blogga om dem snart.

Den här veckan blir fan rolig, tror jag! Inte alls så mycket jobb jämfört med förra, och så ska jag passa på att träffa lite folk nu när det nästan är sista chansen innan jag julsemestrar i Sverige. Har ett litet projekt jag håller på med också som jag är så sinnessjukt peppad på. Fast mest känns allt som en enda kort väntan på den där Sverige-resan.

Typ ALLA mina vänner har varit ute och rest med sina partners på sistone. Till Kyoto, Hakone/Nikko, Nara och Paris. Blir så himla avis. Alla lever såna spännande liv! Själv lever jag bara #frilanslivet.

Enligt mitt dokument med bloggutkast skulle jag även skriva något om ”äI den dr lill”, men vi tar det när jag räknat ut vad det betyder.

Drämde till kylskåpet och blev nostalgisk.

På det har jag nämligen hängt upp ett tjockt lager av kvitton, biljetter, klistermärken och broschyrer, som spreds i ett litet färgglatt konfettimoln över köksgolvet när jag råkade armbåga skiten ur kylskåpsdörren.

En av biljetterna var från Penn Station i NY till Princeton, 21 december 2012. Första gången jag hälsade på Susanna där, minns att jag klafsade runt på mitt favoritmuseum Metropolitan Museum of Art i snöblöta sneakers för att fördriva tiden medan hon jobbade innan jag tog tåget ut till henne. När jag kom fram blev jag stående och huttrade mitt i mörkret mitt i ingenstans eftersom varken jag eller taxin förstod hur de märkliga baracker som utgjorde hennes del av campus var numrerade. Susanna fick springa hem från jobbet för att vägleda mig (hon hade en till kompis från Sverige på besök som skulle släppa in mig, har jag för mig). Knappt att jag fick tag på henne eftersom sms från min svenska mobil inte kom fram, så jag fick ringa henne från min japanska istället. Stående på trottoaren i mörkret och kylan med all min dyrbara packning samt panik. Sedan ägnade jag de följande tre veckorna åt att fortsätta huttra eftersom de där barackerna knappt gick att värma upp alls. Jag sov brevid en cykel.

Tre veckor, det är något magiskt med tre veckor långa jullov. Anledningen till att jag var så länge i USA härom året är att det var så länge jag var ledig från Kai över jul. Precis som när Susanna pluggade där vintern 2006/2007 och jag hälsade på henne på lovet (samt en massa andra gånger då egentligen varken hon eller jag var ledig). Jag har säkert bloggat om det 18 gånger förut, för det – första chansen för mig att leva något slags vardagsliv i Tokyo, innan bubblan sprack och jag plötsligt var hemma i Sverige igen – har satt avgrundsdjupa spår i mig.

Har känt mig väldigt nostalgisk överlag på sistone. Lyssnat på mycket musik från mitt förflutna. Från mellanstadiet, då jag låg och huttrade vid bandspelaren innan jag gick ner i mörkret och drack micrad O’boy ur min Felix the cat-mugg på morgnarna. Från vintern 2006, då jag var ensammast i hela världen efter att jag flyttat till Fridhemsgatan och Susanna till Roppongi, mitt vardagsrum bestod av en tv, föräldrarnas avlagda loppis-soffa samt surround-högtalarna som bildade ett litet sorgligt Stonehenge runt madrassen mitt i allt. Från sommaren 2009, då jag hyrde en lägenhet i Shibuya, spelade arkadspel med Peter Forsman och svettades igenom en sommarkurs på Kai, olyckligt omedveten om att samma skola skulle bli min biljett till ett något mer permanent liv i Tokyo tre år senare (samt olycklig i allmänhet, Susanna pluggade i Shanghai den sommaren och det var allmänt jobbigt).

Jag vill skaffa mig fler såna där minnen. Jag är fortfarande så sugen på att resa att jag fan håller på att explodera. Och egentligen inte till Sverige, trots (eller kanske på grund av) att det är dit jag ska om bara ett par veckor. Kanske beror abstinensen på att jag aldrig åkte till Hongkong med Haschis i höstas. (Först behövde jag vänta på att få tillbaka passet från immigrationskontoret, sedan var det för mycket jobb i någon månad, sedan hade jag inte råd, blablabla.)

Det känns helt sjukt att jag ju faktiskt var där i början av 2007, då när Susanna bodde i Tokyo. Snart åtta år sedan. Jag minns att Hongkong var höljt i dimma. Eller om det är mina minnen som börjar bli det.

Ja nu ska vi se.

Inte jättemycket har hänt sedan förra inläggen, men jag har en stund över nu (eller behöver snarare pusta ut efter en utmattande session med ”Master Chief collection” – helvete vad långa banor, och helvete vad många achievements att samla), så här kommer något slags rapport ändå.

Shit vad jag sovit mycket på sistone. Alltså, jag sover minst tio timmar per natt. Men det är väl lugnt så länge man har tid med det (vilket jag oftast har pga extremt flexibelt arbete), samt inget bättre för sig. Skönt att vakna utvilad varje dag också. Det är jag inte van vid, sömnproblem är ju en av mina sju förbannelser.

Snart är det helg, det ska bli roligt, eller roligare än vanligt, faktiskt. För på lördag kommer Jenny, en gammal gymnasiekamrat, och hennes kille hit. Första besöket, de ska bo här i Shinjuku, som alla coolingar. Jag är som vanligt orolig för att de ska hata Tokyo. Men i övrigt ska det bli skitkul. Vi ska inmundiga allehanda hemskheter på izakaya och sjunga karaoke. (Jag frågade Mary Jane om hon skulle hänga på. Hon svarade ”Nej, för jag ska på Kyary Peanut Panty-konsert.” Årets bästa autocorrect, tror jag.)

Vi slänger in lite info om tingens tillstånd på det också!!!

• Japaner är bra på smileys, eller rättare sagt emojis (japanska IOS hade emoji-stöd långt innan vi fick det i väst, vilket är logiskt eftersom det till att börja med är ett japanskt påfund samt ord). Västerländska smileys är de sämre på. Jag har vänner som konsekvent använder ”;)” på helt fel sätt, och det är fan det förvirraste, för allt framstår ju som ironi! Bah ”Hej, hur är läget? 😉 Läs min blogg 😉 Jag älskar dig du är så underbar Alfred gift dig med mig 😉 😉 ;)” (EDIT::: underbart att Wordpress automatiskt konverterar smileys till emojis utan att fråga. Fan vad jag hatar sånt, när program/sajter försöker läsa ens tankar och gissar fel. Och ska jag räkna ut hur man ändrar detta så får jag väl googla i timmar för att hitta en plugin som sedan inte är kompatibel med Aftonbladets version av Wordpress.) (EDIT 2::::::: omgggggg, Wordpress autocorrectar även W-o-r-d-p-r-e-s-s till W-o-r-d-P-r-e-s-s utan att det går att ändra tillbaka!!!! Fy helvete vad sinnessjukt.)

• Börjat kolla på ”Downton abbey” nyligen. Vilket tv-program!!! Vem hade kunnat tro att det skulle vara så njutbart att se rika människor vara trevliga mot fattiga? Synd bara att det inte finns något mer att hämta när man väl njutit färdigt av detta. Lite som skitserien ”Luther”: det ser ju väldigt påkostat och bra ut, men under den eleganta ytan döljer sig karaktärer med samma djup som Crash Bandicoot.

• Såg ”Fargo” också, en serie om en hob som begår ett fruktansvärt mord och sedan blir jagad av prästen från ”Mad men”. Den var bra! Något av ett mästerverk inom hobgenren, klart bättre än ”The hobbit”. Och han är ju snygg som en så kallad motherfucker, hen där Billy Bob.

• Kompis som letar lägenhet fick avslag för ett tag sedan – men inte av mäklaren eller hyresvärden, utan av ”guarantor”-firman (som alltså måste gå i god för att de kan betala hyran – standardförfarande i Japan, åtminstone för utlänningar). Anledningen? Hon är inte gift med sin sambo, så deras sammanlagda inkomst kan inte räknas som garanti. Japan måste fan vara skenäktenskapens paradis, alltså, med detta och ”spouse visa”-systemet i åtanke. (Gifter man sig med en japan får man stanna hur länge man vill, typ, gör man inte det är det slumpen som styr.)

• Försökt plåga mig igenom ”Console wars”, en löst faktabaserad men kraftigt dramatiserad redogörelse för kriget mellan Nintendo och Sega (för övrigt ett av mina 18 favoritkrig), på sistone. Kan vara en av de 1,5–2 sämsta böcker jag läst. Jag skrev mer fängslande uppsatser på mellanstadiet, och det gjorde du också. Inte för att jag är överraskad, kanske. Vilka böcker om spelvärlden finns det liksom som inte får ögonen att skämmas sig själva ur en?

• Fick ett röstmeddelande härom dagen. Röstmeddelande! Det är som att säga att man fått ett fax, fast faxen läste upp faxet för en och eldade sedan upp det. Otroligt att vissa länder (USA, Japan, mer?) fortfarande gör en stor grej av denna Fred Flinta-futurism. Verkligen supersmidigt att behöva ringa upp något slags automatsvar och sitta och knappra in olika siffror för att lyssna på och spara sina meddelanden. Ännu bättre: det jag fick sa bara ”Hey Alfred, call me, bye!” Ingen info om vem det var eller någonting, hade inga missade samtal eller så. Så nu tror jag förstås, nervöst lagd som jag är, att det var kejsaren som ringde för att säga att jag skall avrättas pga brist på blinkande smileys i mina sms.

Vaknade med ett halvt kilo krossat glas i halsen.

Priset man får betala när man trots bronkitkänningar är så bekväm av sig att man väljer att ligga och blästras med snustorr ac-luft hela natten. Tyvärr är det omöjligt att göra annat nu när det japanska klimatet, utöver enstaka askregn, plötsligt präglas av en ångande svettig högsommar-revival.

Själv har jag dock varit relativt förskonad från dessa otyg eftersom suttit inlåst i min lilla skokartong i stort sett konstant sedan början av förra veckan. Först för att jag behövde jobba så satans mycket, vilket nådde något slags kulmen när jag tvingades tillbringade 26 timmar i sträck framför datorn i torsdags–fredags. Vid det laget hade jag redan hunnit bli rätt dålig i halsen, så resten av helgen ägnades inte åt några romerska orgier för att fira att arbetsveckan var slut, utan åt att ligga och snörvla och hosta febrigt mitt under ac-utblåset (för jag dör ärligt talat hellre av luftrörsinflammation än värmeslag). Fast det blev aldrig värre än att jag behövde ligga still en hel del och hade rätt ont i halsen. Förrän imorse, vill säga. Men till och med då gick det över rätt snabbt. Det låter kanske inte som världens mest rafflande anekdot, detta, men jag brukar drabbas av väldigt plågsam bronkit minst en gång per år, inte sällan precis inför en riktigt jävla lång flight (apropå torr luft), varpå flera veckor av konstant kruppande brukar följa. Så det är en fantastisk lättnad att slippa hela den där ritualen nu. Inte för att jag har några resor att se fram emot, så hellre nu än typ i jul.

Annars har det nog inte hänt så mycket bloggvärdigt sedan sist, eller det avhandlar jag isåfall i separata inlägg sedan. Har inte träffat en levande själ sedan förra helgen. Rätt skönt, men önskar att anledningen hade varit något roligare än konstant jobb och sedan halvkonstant krupp. Inga museer eller shoppingrundor eller promenader har jag hunnit med. Men det ska det bli ändring på den här veckan! Och så ska jag få lite sällskap också, för idag kommer det hit en herre som ska kolla att min sprinkler och nödstegen ute på balkongen fortfarande funkar. Hoppas bara jag inte råkar hosta en massa glas i ansiktet på honom.

UPPDATERING::: Nu har sprinkler-mannen (världens sämsta superhjälte) varit här. Kul med sällskap, men jag blev lite sugen på att skita på mig när min intercom mitt i allt började tjuta ”Det brinner!!! Det brinner!!!” Tydligen en ny del av testproceduren, för det har aldrig hänt när de varit här förut. Jag ska ta reda på hur de triggade den där signalen och sedan gå runt och utsätta mina grannar för samma bus tills de betalar mig fem miljoner kronor.

En mörk skepnad flög förbi utanför fönstret förut. ”En invandrare!” tänker Jimmie Åkesson om han läser det här. Tror dock chansen är större att det var en sån där satans monstergeting som jag hade besök av härom året. Herregud vad glad jag är att jag upptäckt min myggnätsdörr sedan dess.

Annan dramatisk grej inträffade igår, nämligen en ovanligt stor jordbävning. Det gungade tydligen t o m nere på marknivå (de flesta jordbävningar som känns uppe hos mig gör inte det nere på gatan). Rätt lång och ihållande. Årets största, tror jag. Men jag har slutat oroa mig så länge det inte skakar i höjdled. Och egentligen lär jag väl inte oroa mig så fruktansvärt mycket när det händer heller. Berömda sista ord, jag vet.

Annan glädjande grej är att jag passade på att lämna huset idag, trots att jag egentligen borde ha suttit hemma och jobbat. Åkte närmare bestämt ut till Harajuku för att middaga med en svensk kollega, Levels redaktionschef Pär Villner, som är här för att gå på TGS. Han hade passat på att besöka bland annat Kyoto, Nara och Osaka också. Lät mysigt. Kul att träffa honom igen, vi har jobbat på samma tidning en gång i tiden (dock inte samtidigt, eftersom vi var DÖDSRIVALER), så vi satt i minuterna många och pratade gamla minnen samt åt goda burgare på Great Burger. (Jag begick dock misstaget att beställa in deras mint-shake. Gott i teorin, men tyvärr använder de vanlig mynta istället för äkta husmanskemikalier.)

Sedan promenixade jag hem genom det kallsvettiga mörkret och svaldes av min lilla kokong igen.

Svarta hamburgare är det minsta av våra problem.

Men nu tycker jag vi vänder blad, ungefär som ni gör på era bloggar.

Vi kan ju börja med att bläddra bakåt.

Jag vaknade rätt sent igår, vilket var lägligt eftersom valbevakningen pågått hela natten japansk tid. Så jag har legat här i sängen och gamat Xbox One (bra konsol, katastrofalt gränssnitt) medan jag lyssnat på diverse valvakor. Lika delar mys och depp, honung och arsenik. Och den sistnämnda smaken blir nog den som sitter kvar, eftersom jag egentligen borde ägnat natten åt att jobba. Men jag gav mig själv dispens pga tingens tillstånd. Vilket jag nu får äta upp resten av dagen, medan ni andra roar er med att drömma oroliga drömmar om Hitler.

Vet inte om jag ska säga så mycket om valet, egentligen. Även om det tydligen blivit det här inläggets nyckelord. Spännande var det, och sorgligt blev resultatet. Jo, en grej: vilket stelt och uselt segertal han höll, vinnarn. Jag har knappt följt kampanjerna alls, så visste inte att han var en så himla kass retoriker. Inte för att det borde spela någon roll! Ändå besviken på att jag inte fick bättre underhållning när jag verkligen behövde någonting att trösta mig med.

Aja. Tur att man bor på andra sidan jorden så man kan glömma att allt det här någonsin hänt, förutsatt att man slutar följa/jobba för svenska medier, samt klipper kontakten med samtliga vänner och familjemedlemmar hemma i Sverige, samt sticker ut ögonen.

Om vi bläddrar framåt så har jag först en helt bedrövlig vecka att se fram emot, och sedan kan jag trösta mig med en till. Men det blir säkert bra, jag gillar på något sätt när man vet att man har en viss mängd stress och allmänt lidande framför sig, och exakt när eländet kommer ta slut (samt hur: med en hjärtattack he, he, he). Jag kommer vara så sjukt lättad om ett par veckor, alltså. Och några ljuspunkter mitt i allt detta: idag kommer en av mina gamla klasskamrater tillbaka till Tokyo efter ett drygt år hemma i Sverige. Han ska vara här i minst ett halvår, försöka komma in på något slags universitet. Alltid kul när den här himla visumkarusellen resulterar i att någon faktiskt kommer tillbaka snarare än spottas ut. Och han är inte ensam, för en annan av våra gamla klassisar har också just återvänt! Sällsynt jackpot, alltså. Men som vanligt kan inte Japan ge något utan att samtidigt ta tillbaka något annat. Samma kväll som den sistnämnde firar sin återkomst från Frankrike arrangerar en annan fransk bekant sin avskedsfest eftersom han nu varit här i ett år och därmed kan dra åt helvete vad kejsaren anbelangar. Nåväl. Kanske kan han finna tröst i att han bara behöver gräma sig över detta resten av livet, sedan kan han pusta ut.