Fick en konstig smak i munnen förut när jag kollade på ”Breaking bad”. Smaken av… solsken. Solsken och tacos. Jag började följa ”Breaking bad” förra sommaren, när jag var på semester i Mexiko med Susanna. Sedan dess har jag knappt sett ett avsnitt utan henne, och för det mesta inte utan att vi suttit någonstans i Nordamerika och smaskat i oss tacos samtidigt. Nu sitter jag istället i ett kyligt, regnruskigt Tokyo och äter havregryn med mjölk för mig själv.

Omtumlande år, detta. Mycket flängande fram och tillbaka (både geografiskt och viktmässigt!!!). Upplever något slags jetlag-liknande effekt, det är som om bitar av hjärnan blivit kvar i länderna jag tillbringat hela sommaren i. Lite vemodigt. Men det får iofs också till följd att jag blir helt överlycklig så fort jag går utanför dörren (förutsatt att jag inte glömt paraplyet) och påminns om allt jag har att återupptäcka här nu. Bara en sån sak som att jag plötsligt tar spontana promenader i random riktningar när jag egentligen bara ska ut och handla mat. Som idag, när jag behövde fylla på mjölkförrådet, och det förvandlades till en liten expedition längs de outforskade bakgatorna i Nishi-Shinjuku, där jag blev helt lyrisk av att gå runt bland de små dunkla husen där det klirrades och mumlades diffust från övervåningarna, och där en vintage-leksaksaffär kan ligga mer eller mindre vägg i vägg med en sån där laundromat och en snofsig vinbar och en shinto-helgedom (beroende på hur många väggar vintage-leksaksaffären har). Älskar att bara vara här just nu.

Å tredje sidan ser september ut att bli årets segaste september. Men sedan ska nog allt vara frid och fröjd, förutsatt att jag får ett visum eller två. (Behöver förnya mitt amerikanska också eftersom jag skaffat nytt pass.)

Helgen har jag ägnat åt att ligga ner och kolla på serier och lyssna på podcasts och gama videogam. Väldigt skönt, fast jag behöver lite miljöombyte nu, känner jag.

Manga-filmen jag såg härom dagen var rätt bra! Eller det är rättare sagt en manga-serie som jag ”fick” av den efterhärmlige Mr Pokemon (vill du härma honom, spela jättemycket ”Pokemon”). Och ”bra” är väl kanske att ta i. Men den har fått mycket uppmärksamhet inom manga eftersom den handlar om folk med stora ögon och roliga hårfärger och pipiga röster. Den gjorde mig sugen på att se fler manga-filmer, och kanske sippa lite på en god champagne från Bourdeaux-distriktet, eller varför inte en riktigt fin skotsk bourbon, varpå jag avnjuter en härlig anime-serietidning.

Hej svejs från den här tjockisen!

(mer…)

Ägnade helgen åt att… ja, vad ägnade jag helgen åt? Minns knappt. Shit vad mitt minne börjar bli risigt! Har en gammal gymnasiekompis (minns inte vilken) som brukar berömma mig för att jag minns såna märkliga detaljer från vårt gemensamma förflutna, jag får nog göra slut med honom innan han hinner tappa all respekt för mig nu när jag inte ens kan komma ihåg vad som hände för en kvart sedan. Gäller bara att komma på vad han heter först så jag kan avfrienda den jäveln.

Jo! Vad jag gjorde i helgen var att äta konstig mat samt sjunga helt normal karaoke med Mary Jane, Lori och hans vänner, det var vad jag gjorde, så vitt jag minns. Jag blev kallad till en liten izakaya där de satt och smaskade i sig sina konstigheter, i Shinjukus tredje distrikt (eller vad man ska kalla det, själv bor jag i sjunde – livsviktig information, detta, jag vet). Det var ett kushiage-ställe, vilket betyder typ ”friterade objekt på spett”. Jag fick tipset att beställa in ett set med tio spett. Hundra år tog det, och inte särskilt gott var det. Sitta och bita sig igenom en massa smaklös frityr bara för att komma åt någon liten köttslamsa, vad ska man med det till? Proportionerna var typ som om man köpt sockervadd och sockervadden var frityrsmet och den lilla pappersrullen längst in var oidentifierbart kött.

Men annars var det rätt kul, inte minst eftersom Mary Jane hatar alla Loris vänner (och nästan alla andra också). Det är alltid så roligt att se henne sitta och koka i såna här situationer. Själv trivdes jag bättre, trots min obefintliga tolerans för märklig mat. Tyckte väl inte sällskapet var så farligt. Men det var svårt att inte himla med ögonen när amerikanskan jag hamnade brevid började beklaga sig över att i USA anses man vara rasist om man inte använder termen ”African-American” om färgade. ”Man kan varken säga ’black’ eller ’nigga’”, suckade hon. Ett påstående som, om man ska vara generös, består av 50 procent lögn och 50 procent rasism.

Efter ”maten” ville halva gänget köpa konbini-sprit, vilket vi gjorde, och sedan gå vidare till andra distriktet. Vadan detta tjat om distrikt hela tiden? Jo, för att Shinjukus andra distrikt är Tokyos största gay-område. Om det nu är så man kallar det (blev jag också rasist nu?). Det finns en massa gay-klubbar och sånt där, alltså. Nåväl. När vi väl kom till entrén till en av dessa klubbar, lagom lulliga av nämnda konbini-sprit, fick vissa för sig att det var hög tid för karaoke istället. Jag har länge velat besöka andra distriktet, för folk säger att det ska vara så sjukt kul. Men när karaoken kallar har jag lärt mig att det är bäst att inte säga nej. Om man inte är en vedervärdig rasist med bristande respekt för japanska sedvänjor, vill säga.

Bestämde mig för att jag behövde lite semester härom dagen. Så det var precis vad jag tog. Efter en förmiddag fylld av rätt dryga ärenden löste jag en biljett för HELA 200 YEN (13 kr) till Shinjuku Gyoen, parken man går till om man inte orkar gå till Yoyogi någon kilometer bort.

Fast på många sätt föredrar jag ändå Gyoen (”kejserlig trädgård”). Eftersom det kostar att komma in här, och man inte får dricka alkohol (eller, antar jag, spela didgeridoo så högt att halva stan förlorar hörseln), brukar det vara otroligt avslappnande att unna sig någon timme här då och då. Definitivt en av de platser där jag känner mig allra lugnast och tryggast. Kanske för att man, om man väljer sitt tillfälle med omsorg, får vara nästan helt ifred, i en park som känns lika enorm som Central Park (även om den i själva verket inte alls är det, men när man går till fots är båda så oöverskådligt vidsträckta att skillnaden mest blir en akademisk kuriositet ).

Bilderna nedan är inte mycket att ha (jag är en rätt kass fotograf, och den här gången fick jag dessutom nöja mig med att fota med min gamla kassa Iphone 4, eftersom jag glömt tömma min japanska mobil på bilder efter Sverige), men ni får göra ert bästa för att njuta av dem ändå. Igår nåddes jag nämligen av beskedet att parken stängts – på grund av rädsla för att dengue-febern ska ha spritt sig hit från Yoyogi. Men Gyoen var åtminstone värd ett besök så länge man kunde gå dit utan att förvandlas till ett kräkande, kliande, blödande, besinningslöst bajsande offer för en av världens mest fruktade tropiska sjukdomar.

(mer…)

(mer…)

(mer…)

Jag har en mapp på skrivbordet som heter ”drömmar”. Ikväll var det utfodringsdags för den, för jag satt och kollade på lägenheter igen. Lite läskigt, eftersom jag inte vet förrän om någon månad huruvida jag ens får stanna i landet. Men om jag får det ska jag nog fira med en flytt så småningom. Det har varit min dröm så länge nu, att ha en lägenhet så stor nog att man får plats med en dammsugare (och kanske en gästsäng bredare än 30 cm). Mitt nuvarande boende är alldeles för dyrt och alldeles för ovärdigt. Och det säger jag i egenskap av mannen vars lägenheter genom åren aldrig jämförts med annat än allehanda exotiska soptippar. Men nu har jag hittat en container tvärs över gatan som jag kanske har råd med.

Annat jag gjort: bläddrat lite bland gamla mail, några av de första i Gmail-inkorgen (så de var från typ 2005). Det är kul eftersom man glömt bort precis allt, så det är som att läsa sin egen blogg efter en minnesförlust, dvs utan att kommer ihåg att man skrivit den eller upplevt sakerna den handlar om. Plus att den i mitt fall verkar vara skriven av något jävla as! Herregud vad otrevlig jag var förr i tiden. En sån otrolig arrogans mellan raderna, eller snarare på dem. (Nu sitter mina nuvarande vänner och tänker ”Men du är ju exakt likadan nu!” Det stämmer, men det kommer ta nio år till innan jag inser det.)

Mer specifikt så handlade mailen jag snubblade över om mitt gamla band och speltidningen jag jobbade på. Det var nog allt jag tänkte på för nio år sedan, förutom Japan. Då var drömmen att flytta hit, nu är drömmen att äga en dammsugare.

Förlåt, var.

På bilden ovan: 180 000 yen – mer pengar än jag någonsin tidigare hållit i min hand.

På bilden nedan: min nota på 7 Eleven ett par minuter senare.

(Om du tror att jag skojar har du aldrig haft det tveksamma nöjet att betala din skatt i Japan.)

Lite blödigt, förra inlägget. Egentligen gillar jag inte sånt, speciellt med tanke på att jag tycker det är så förbannat svårt att skriva om. Känslor och sånt, alltså. Uschiamej. Tur att de ändå trubbas av med åldern:-). Men en blögg ska väl vara ärlig, och att gå runt i Roppongi igår var nog ändå en av sommarens finaste upplevelser, vilket vill säga ett och annat.

Idag är det dock bäddat för andra sorters upplevelser, för idag ska det supas! ÄNTLIGEN, efter allt jobbande samt nobbande av supande de senaste veckorna. Jag är så glad över detta att jag skulle kunna gråta. (Bergsäkert tecken på att man inte är alkoholist.)

Nu är det färdigblödat för idag! Här har du – eller ”haru”:-) – en video som inte är särskilt bra, men särskilt passande.

I förrgår var jag trött, och igår var jag pigg, och idag var jag supertrött! Herrens vägar äro outgrundliga, liksom mina, vilket bara gör det ännu mer outgrundligt att de aldrig korsats.

Undrar om det var kycklingen jag åt till lunch som ställde till det för mig, för den smakade verkligen SKIT – vilket egentligen all mat jag lagar gör, men det här var något slags köksrekord. Undrade nästan om det var en ny innovation inom kyckling jag råkat köpa, så konstigt smakade det. Dålig innovation isåfall, för efteråt var jag helt förstörd. Har typ legat och svettats och tuggat fradga hela eftermiddagen, som en ny innovation inom döende hund. (För att besvara den absolut vanligaste frågan från vänner och släktingar: ja, jag lagar min egen mat här. Finns det folk som äter ALL mat ute? Vad jobbar de som? Kungar och drottningar?)

Synd, för egentligen hade jag tänkt hinna med ett museibesök efter jobbet idag. Kami ville dra till 2121 Design Sight – en ascool underjordisk bunker i Tokyo Midtown-parken – igår, men jag blir ju tokig när folk vill göra spontana saker med mig, så jag valde att vara mycket upptagen istället. Det satt dock rätt långt inne, eftersom jag verkligen längtat efter mina regelbundna små konstutflykter nu när jag varit upptagen med annat i sommar, till exempel konstutflykter i länder som inte heter Japan.

Hursomhelst, det enda jag hann med utöver att ligga nästan helt orörlig (sånär som på fingrarna, som i smyg kröp iväg och besvarade en massa mail medan jag låg och vilade) var att spela lite ”Forza 5”. Det var inte så kul. Gillar egentligen inte såna där simulatorer med helt stum styrning och färgglada racinglinjer på asfalten som förklarar att man måste bromsa i god tid inför varje kurva, helst flera varv i förväg. Eller jag gillar dem när de är lika beroendeframkallande som ”Gran turismo”. Ser ut som skit gör det också, ”Forza”. Ett av de snyggare nextgen-spelen när jag testade det på E3 ifjol, men sedan dess har det ju hunnit hända ett och annat inom spel- och kycklingbranschen.