Äntligen en pigg dag! Och äntligen några trötta gamla spel att roa mig med. Medan jag skriver det här tankar min Xbox One ”Ryse” och ”Forza 5” för fulla muggar. Det är som att vänta på att ett bad ska tappas upp, ett bad som tar ett dygn på sig att bli färdigt och som man sedan bara blir svettig och äcklig av, och det flyter runt massa snusk i vattnet eftersom man glömde skölja rent badkaret i förväg, men man sitter kvar ändå och letar efter achievements bland alla dammtussar och hårstrån, och sedan skickar man varmvattenräkningen till Aftonbladet Hierta AB. Om jag förstått saken rätt så är det här den exakta definitionen av drömlivet för många som inte heter Alfred Holmgren, och säkert några som gör det också.

Gick till Donki tidigare idag, min lokala matvarubutik/Rolex-återförsäljare. Fantastiskt att jag lyckats skjuta upp det så här länge. ”Fantastiskt” i bemärkelsen att jag verkligen inte gillar att gå dit. Typiskt sånt ställe som man älskar och romantiserar så länge man inte bor i Japan, och sedan omedelbart börjar hata när man flyttar hit. Jag kan fortfarande tycka att det är charmigt med färgkaoset och all Engrish och de lågupplösta laminerade skyltarna med helt sinnessjuk typografi, samt det faktum att de på riktigt säljer allt från mjölk och kex och godis och köttfärs och sprit till Louis Vuitton-väskor och tv-apparater. Men jag tycker inte att det är charmigt att behöva gå dit flera gånger i veckan och trängas med trötta koreaner (min Donki ligger nära Shin-Okubo, Tokyos lilla Koreatown, där jag för övrigt pluggade förut) i de små gångarna mellan hyllorna med Kit Kat och schampo och sexleksaker. (En gång kom en liten japansk tant fram och ville prata med mig när jag var trött och letade efter hårvax. Grejen var dock att jag i just det ögonblicket var sjukt nervös för att folk skulle tro att jag stod och kollade på sexleksaker istället, eftersom allt är så huller om buller på Donki, och precis då förkroppsligade hon sig själv alldeles intill mig och väste ”sumimasen”. Jag höll på att skita på mig, samt henne.)

Hursomhelst! Det var trevligt att vara ute och spankulera lite. Trots att jag egentligen hatar själva promenaden till Donki OCKSÅ i vanliga fall, den känns alltid som en golgata-vandring eftersom jag brukade gå samma väg till skolan varje morgon, sömndrucken och nervig, igenom några av Tokyos sunkigaste kvarter. Men nu när jag varit hemma så mycket, ytterst motvilligt, var det bara skönt att få sträcka på benen ute i friska luften, som för en gångs skull faktiskt var frisk på alldeles riktigt, trots högsommar. Så jag passade på att ta en omväg genom några av de där små halvkoreanska kvarteren och kände bara att ÅH vad skönt att vara tillbaka ändå. Alla små tecken på att man är i Tokyo. Hur husen ser ut, hur husens grindar ser ut (viktigt!), hur ytterdörrarna ser ut, hur bilarna ser ut, hur trädgårdarna ser ut, hur gatorna ser ut. Sånt man förstås inte tänker superintensivt på till vardags. Men när jag väl tar mig tid att tänka på det alls så är det så jävla rogivande, för det var ju det här jag drömde om när jag var liten(are), efter mina första resor till Japan, när allt jag ville var att komma tillbaka till den här skiten. Och nu badar jag i den dygnet runt.

Utöver sprille har det blivit mycket klirre på sistone. Brukar snöa in på enstaka lustigkurrar åt gången och glo igenom typ allt som har med dem att göra på Youtube. Här är några av mina senaste favvosar:

Dammade av en gammal klassiker idag (mitt balkongräcke).

Annars har det inte varit så mycket dramatik sedan jag kom hem förra helgen. Förutom att jag nog varit närmare att jobba ihjäl mig än någonsin tidigare, eller åtminstone sedan 2011. I slutändan känns det ändå värt det, jag har nämligen en klausul i mitt kontrakt som innebär att jag får betalt.

Men det har varit frustrerande att komma hem från min +++++-resa genom Sverige, med rätt svårartad Tokyo-törst, och sedan bara stänga in sig i strimlan i en vecka. Tokyo är bara några skyskrapor vid horisonten och en massa oljud härifrån. Ibland har jag gått ut på balkongen och blivit alldeles lyrisk av den varma, blöta luften och alla minnen den för med sig. Sedan har jag lommat tillbaka in i min lilla luftkonditionerade sensory deprivation chamber igen, oförmögen att njuta av att jag har världens i särklass näst bästa stad på armslängds avstånd.

Ikväll ska jag dock få lämna lägenheten till slut. Ska träffa Kami vid Tokyo Midtown i Roppongi, där hon jobbar. Hon slutar jobba 21.15! BRA. Värsta jag vet är när folk vill bemöta mig 16.30. Vi ska till en bar/restaurang där i närheten som är hennes nya favvo. Också bra, jag gillar när lokalbefolkningen visar mig till sina smultronställen nästan lika mycket som jag gillar att visa gäster från Sverige till mina. Det här betyder även att jag kan ägna kvällen åt att dricka skräckgift på egen hand tills jag åker till Roppongi. Tyvärr är jag även helt sjukt trött efter min nära döden-arbetsvecka, så det här med sprille kan mycket väl bli det som knuffar mig över kanten (och ner i graven).

Nu ska jag dricka konjak med Darth Vader-formade isbitar och kolla på ”Game of thrones” (+++), precis som man gjorde på medeltiden. Hej för evigt och/eller på en stund.

Den värsta natten jag tillbringat i Japan, av vad som snart uppgår till tusentals, inföll för nästan exakt fem år sedan, i mitten av juli 2009.

Jag hade hyrt en lägenhet i Shibuya, och vädret var lika göttigt kladdigt som det alltid är så här års, dvs att det kändes som att man svettades smält glass så fort man ens övervägde att gå utanför dörren. Och det hade varit helt okej, eller åtminstone mycket mindre icke-okej, om inte ac:n i min lilla lägenhet plötsligt gett upp.

”Det är nog bara batterierna”, tipsade förmedlingen jag hyrde av. Så jag pustade och stånkade och stönade mig ner genom täcket av värme till ett av Shibuyas elektronikvaruhus och köpte nya. När jag kom tillbaka till lägenheten, och det visade sig att de inte gjorde någon skillnad, hade förmedlingen stängt för dagen.

Så jag bet ihop. Och låg i mörkret på min lilla fuktiga futon och stirrade upp i den ynkliga fläkt jag installerat tills jag inte längre var säker på om jag hade börjat gråta av prövningen eller om det bara var mina ögonglober som passade på att svettas lite, de med. Det är otroligt att jag inte har några ärr kvar av brännskadorna idag, mer än mentala sådana, och tro mig, dem har jag gott om.

En sak måste man ge den japanska sommaren.

Den har lärt folk – och företag, och offentliga miljöer, och förmodligen husdjur också – värdet av ac. Inte någon liten skitfläkt som på sin höjd harklar ur sig lite rumstempererad luft, utan ac-enheter som kan blåsa omkull arméer, som pumpar ut såna kallfronter att man får frostskador på ryggmärgen. Går man in i en butik på sommaren i Japan är risken stor att man lämnar den med minst en lem förfrusen och amputerad. Anledningen till att kamikaze – ”gudavind” – förknippas med självmordspiloter är att luftkonditioneringen inte var utbredd i Japan när begreppet myntades. Men det är den idag, och det är tur, för annars hade sommaren kommit att förknippas med helt andra sorters självmord.

I Sverige – ett land där man aldrig kan veta helt säkert om det ska regna eller snöa på midsommarafton – har vi inte kommit riktigt lika långt i utvecklingen.

I bitchande stund sitter jag på ett tåg upp mot Norrland, badande i solljus, luften kvav och klibbig, inte ett fönster öppet. Och folk ser ut att NJUTA av det. På andra sidan gången, på solsidan, sitter en kille i skjorta och långbyxor och läderskor och sover med ansiktet riktat rakt in i det blästrande solskenet. Jag antar att han fått ett presentkort på den lokala hudcancerkliniken i julklapp. Eller så råkar han bara vara svensk, och därmed tvångsmässigt besatt av att likt en riktig osund svamp suga i sig allt solljus som råkar falla över detta rike på jordens permanenta skuggsida.

Tyvärr råkar jag vara av samma nationalitet (vad är oddsen?!), vilket inte direkt bådar gott för min hälsa när jag nu ska tillbringa en vecka ute på släktens sommarställe, med inga spel och inga dvd-boxar och ingen uppkoppling, och därmed inget bättre att göra än att vistas ute i det där solskenet jag flydde till andra sidan jordklotet för att komma undan.

Å andra sidan: känner jag det här landet rätt lär det inte dröja många minuter innan gudarna välsignar oss med en snöstorm istället.

Luften var varm och mjuk som sockervadd när jag kom ut på gatan.

Det var dagen efter Jonas hemfärd, och sommaren hade precis hunnit linda in Tokyo i sitt svettiga grepp. Om än ett ovanligt svalt och ömt sådant, jämfört med vad som väntar i juli och augusti. Inte en enda svettdroppe hann rinna ner i ögonen innan en len bris kom och smekte bort den.

På bakgatorna, dit den låga eftermiddagssolen fortfarande nådde, gnistrade de slitna fasaderna som av guld och brons.

Västra Shinjuku doftade av mat, sommar och asfalt.

Nere i tunnelbanan – på min favoritstation, den rena, lugna, moderna Shinjuku-Nishiguchi (som ligger i mitt kvarter, till skillnad från det enorma, konstant kokande underjordiska grottsystem som är Shinjuku Station, tio minuter bort) – köpte jag en liten flaska vatten i en automat med mitt Suica-kort (framtiden!), så brännande kallt att det var som att halsa kolsyreis medan luften omkring mig vibrerade av värme.

En kvart senare klev jag av rakt in i ett annat underjordiskt grottsystem: Roppongi-stationen, och dess tentakler som sträcker hela vägen in i Tokyo Midtown-komplexets mage, denna kommersens katedral där dånande tåg och doften av sot byts ut mot gnistrande välvda glastak och hypermoderna artificiella vattenfall: biljettspärrarna en kirurgisk skarv mellan 1990- och 2010-tal. På källarvåningen, den vars vidsträckta galleria är direkt kopplad till tunnelbanan, passerade jag ingången till de där lägenheterna vars golv jag lackerade med saliv härom veckan.

Till slut gick jag ut i skymningen, så tung och drastisk att det kändes som om Tokyo hade någonting att dölja för mig. Stod ett tag och väntade på mitt sällskap intill det lilla torget vid Midtown Towers fot, med dess upplysta trädgård och porlande vatten och harporna som ekade från lyxbutikerna, och såg på medan Tokyos högsta skyskrapa svaldes av mörkret.

Sedan gick jag och blev full.

”Tack för att du kom hit i regnet idag”, kvittrar en robotröst i rulltrappan.

Jag antar att den syftar på mig, för jag ser ingen annan i närheten.

Keio-varuhuset är ett spökslott idag, denna eleganta niovåningstårta som draperats ovanpå Shinjuku-stationens nätverk av tunnlar (vilka i sin tur kantas av ÄNNU fler varuhus, inklusive det minst lika stora Odakyu-komplexet).

Förutom expediterna, som lika robotiskt bugar och kvittrar ”Tack för att du kom!” när jag går förbi deras butiker, verkar det knappt finnas en till själ i hela varuhuset.

Tack och lov, borde jag tillägga. Den enda anledningen till att jag för första gången sökt mig upp i detta myller av lyxbutiker med uniformerad personal är att en kortslutning i planeringen plötsligt frigjort en timme som jag behöver fördriva på Shinjuku-stationen. Så medan regnet vräker ner i det varma mörkret utanför går jag runt och utforskar nästan varenda butik i Keio-varuhusets döda korridorer, ända upp till den mäktiga utsikten på taket.

Eftersom det nästan är fysiskt omöjligt att vistas på bottenvåningen – tunnelbaneplanet, där tre stora transportföretags alla tåglinjer strålar samman – känns det som en välsignelse att ta rulltrappan upp till dessa luftkonditionerade, knäpptysta katakomber.

Men det är också något melankoliskt med att det är första gången jag är här, att det ligger ett enormt varuhus här som med Tokyo-mått mätt är så marginellt att man knappt tänker på att man passerar det nästan dagligen. Vilket, om man extrapolerar det, också påminner om hur liten man själv är. Om hur få som ens kommer märka att man så småningom försvinner.

I Tokyo känns det inte som att man är en i mängden – utan som att man inte är någon alls.

Vad robotarna än säger.

Vaknade.

Jobbade.

Flyttade till Sovjet.

Åtminstone kändes det så när jag kom till Lawson-butiken tvärs över gatan. Den som ända sedan jag flyttade hit (hösten 2012 – tiden kanske inte riktigt flyger, men den flaxar åtminstone så gott den kan) varit mitt eget lilla lågbudgetparadis. Hylla efter hylla med godis, ramen, mejeriprodukter, strumpor, tvättmedel, glas, porslin, handdukar, hygienartiklar, sprille – i stort sett allt för 100 yen. Men idag var typ hälften av det borta, de där hyllorna gapade plötsligt illavarslande tomma, medan vissa delar av butiken var helt avspärrade.

Detsamma kan man säga om mitt känsloliv.

Haha, närå.

Men det blev en rätt seg dag av detta.

Sov stört dåligt, vilket verkligen är mitt livs så kallade story of sig självt. Så redan där var det ju bäddat för en riktigt dålig ordvits, samt dag.

Det bästa som hände var att jag bokade nästa resa till Sverige. Över en månad blir jag där i sommar, nästan direkt efter USA (hinner bara mellanlanda här hemma i typ fyra dagar). Underbart att slippa vara här. Och det säger jag enbart på grund av vädret. Uppemot 38 grader och en tsunami av luftfuktighet, det är såna saker som kan få en att längta efter en riktigt risig svensk sommar istället.

En till ljusglimt idag: att gå ut på gatan och få lite frisk luft i uppemot 45 sekunder var, trots avsaknad av ljusglimtar (ett kompakt stålgrått molntäcke låg som ett lock över Tokyo, med enstaka rosaskimrande revor i horisonten, där de rika människorna bor), rätt underbart. Behövde gå hem och fortsätta jobba ganska direkt när jag handlat, men kände väldigt starkt att jag saknat det här med att… ge mig ut. Va. Se stan, göra saker. Mina små rutiner har jag inte haft tid med på flera veckor, bland annat eftersom jag ju semestrat med Susanna istället (rätt okej byte, iofs).

Men i bloggande stund är Jonas Högberg på väg hit i en vedervärdig hastighet, för första gången, så det ska bli kul att visa stan för ännu en nykomling (få är väl dessutom så mottagliga som Jonas, eftersom han är något av en spelnörd, fniss). Ska pilla med lite annat sköj innan veckan tar slut också.

Förutsatt att mina sömnproblem hinner göra det först.

Vi röstade inte på moderaterna, men vi klädde oss som om vi hade gjort det.

Det var en fantastiskt varm och frisk vårdag, en sån då man alltid tänker ”Idag hade det varit nice att åka till Roppongi och förtidsrösta samt cosplaya som rikingar!”

Så det var precis vad vi gjorde.

Det var mitt första besök på svenska ambassaden, men förhoppningsvis långtifrån sista, för det kändes som väntat ganska betryggande att beskåda lite svensk text, svenska tidningar, svenska flaggor – till och med en dalahäst i onaturlig storlek – i detta osvenska åbäke till stad.

Ambassaden är dessutom förlagd till ett otroligt mysigt litet område bland Roppongis knäpptysta, så gott som folktomma bakgator, där grönskan trängs med pampiga kontorsskrapor och futuristiska tunnelbanestationer. Jag har varit i Roppongi hundratals gånger, och nästan alltid tyckt om det. Efter att ha sett den här sidan av stadsdelen gör jag det bara ännu mer.

En av anledningarna till att jag varit i Roppongi så mycket genom åren är att Susanna brukade bo här, 2006–2007. Gångerna jag hälsade på henne då – tror det blev fyra vändor på ett år, mirakulöst nog – var nog det som verkligen grundmurade min kärlek till den här staden. De var mina första resor till Japan utanför tjänsten (hade varit på TGS två gånger innan dess), och därmed mitt första möte med livet bortom spelmässor ute i Makuhari, fyllekvällar i Shibuya och svettiga shoppingrundor i Harajuku. Insikten att det faktiskt finns delar av Tokyo där det är just helt knäpptyst och folktomt, och där alla hus inte ser ut att vara flera kilometer höga och tapetserade med tv-skärmar stora som tennisplaner (för att låna en formulering av Tomas, som gjorde mig sällskap andra gången jag var här, på TGS 2006, då vi båda jobbade på speltidningen Super PLAY, och ni hör ju själva hur länge sedan det låter).

Jag har skrivit om Roppongis ruttna rykte förut, och jag känner att jag måste göra det igen nu för att folk som faktiskt varit i Tokyo inte ska tro att jag blivit tokig. Ja, Roppongi är en magnet för halvvidriga rika, och helvidriga halvrika, västerlänningar (och de japaner som mer eller mindre frivilligt umgås med dem). Ja, här finns strippklubbar och säkert långt värre etablissemang, och ja, man kan nästan se yakuzans blodiga fingeravtryck på de spegelblanka fasaderna.

Men det är ju inte DET Roppongi man lär känna om man bor här. Jag tror inte jag gått ut här en enda gång, och förhoppningsvis slipper jag spräcka den nollan framöver. Det är det lugna, tysta, gröna, futuristiska, kultiverade Roppongi jag älskar. Folk som bara varit på klubbarna här och principhatar Roppongi på grund av det: okej.

Så.

Jag tycker att Roppongi sammanfattar det bästa med Tokyo.

Vilket förklarar varför vi klätt upp oss.

Efter ambassaden, och en klassisk fattigmannamåltid på Friday’s (där vi möttes för lunch nästan varje dag när jag hälsade på Susanna 2006–2007), gick vi nämligen vidare till dagens huvudnummer: lägenhetsvisningarna.

Som jag nämnde i förra inlägget så är min egen lilla skokartong i Shinjuku så trång att Susanna döpte om den till ”strimlan”. Jag vet inte vad jag och min med Tokyos bostadsmarknads mått mätt skrala ekonomi (#frilanslivet) kan göra åt den saken, men jag vet vad jag kan låtsas göra: ha råd med en större lägenhet, i Roppongi. En lägenhet i ett hus där lobbyn ser ut så här:

Sagt och gjort. Några dagar i förväg bokade vi tid för en visning i ett av Tokyos mest exklusiva byggnadskomplex. Bara för att det plötsligt slog oss att vi KUNDE. Som ett litet äventyr. En chans att sträcka på benen, spatsera runt i en av alla omöjliga drömmar som döljer sig bakom de där glasfasaderna runtom i Roppongi. Eller, om man så vill, cosplay med världens dyraste rekvisita.

Och ja, det var ungefär som att kliva in i ett avsnitt av ”Million dollar listing”. Det enda som sved – utöver mitt ego – var att vi slösade mäklarinnans tid genom att begära att få se flera lägenheter vi i förväg visste att vi absolut inte har råd med.

Men vi kan säga så här: om hon någonsin drömmer om att prova på livet som en fattig Fi-supporter vägg i vägg med Tokyos värsta slum är hon välkommen till strimlan närsomhelst.

Min favorit av lägenheterna vi blev visade: en fyra (tror jag) med en hyra flera gånger högre än min månadslön. Och helt okej utsikt.

@SAS ! Hej! Inte så kul att få en väska som är uppbruten när man hämtar den på bagagebandet. Är det en plustjänst? pic.twitter.com/SATYxEPkO0

— Niklas Strömstedt (@poptonten) May 25, 2014

Jag känner igen känslan: att plocka upp väskan från rullbandet hemma på Arlanda och inse att den är en laptop lättare.

Och jag fattar att jag låter som århundradets hipster nu, men det här med att Nicklas Strömstedt checkade in en dator med ”ovärderligt” innehåll när han flög hem från USA, och sedan blev förvånad när den blev stulen längs vägen, alltså…

Alltså.

Att checka in värdesaker, det är ju det mest befängda man kan göra när man reser, är inte det det första man får lära sig när man börjar resa i sin ungdom, i regel den hårda vägen? Blev själv av med en arbetsdator på det här sättet typ andra eller tredje gången jag åkte till USA i tjänsten. Kände mig som tidernas idiot som insåg först då hur riskabelt det är att checka in värdesaker.

Att Nicklas Strömstedt gör det först ett drygt decennium senare, när det dessutom handlar om en oersättlig personlig ägodel, är lika hårresande som att jag inte vet att hans namn stavas utan c.