Det här biljettpriset.

Vad FAN är det?

Jo, det ska jag berätta för dig:

Rätt högt.

Kanske borde man ta frilanslivet av sig och satsa på en annan karriär så man har råd att åka tåg mer än en gång per år, som någon himla 1800-talsbonde.

Luften är sval och frisk i Tokyo. Ändå känns det som att vi knappt kan andas när vi kliver av Shinkansen-tåget, som om en lokalbedövning sprider sig upp genom kroppen i samma ögonblick som våra fötter nuddar perrongen.

Det finns tillfällen då det är den största lyckan i världen att återse Tokyo, att drunkna i folkhavet på stationen och känna hur man liksom bara sväljs av denna enorma, bultande, dånande organism som breder ut sig över hela bukten.

Det här var tyvärr inte ett av dem. Efter fyra–fem dagar i tjocka skogar, knäpptysta små gränder och solskimrande vattenbryn är det snarare ganska nedslående att välkomnas tillbaka till Tokyos kvävande svettiga famn. Tänk att jag saknade det här när jag tog min kvällspromenad i Hiroshima: dånet av trafik, skimret av neon. Nu saknar jag istället avsaknaden av det.

När jag senare kommer till Shinjuku-stationen tvingas jag stanna för att någon ska rullas ut på bår i en kokong av skyddsmasker och dynor. Kanske en av de två personer som uppges ta livet av sig varje dag – bara på den här stationen.

Det skulle inte kännas särskilt värdigt att trivialisera det här bara för att sätta en kul knorr på ett blogginlägg. Jag vet inte vad som ligger bakom alla dessa självmord, bortom att Tokyo har flera invånare än alla andra städer i världen, och därmed fler självmordsbenägna invånare.

Men det ÄR en påfrestande miljö, och de mest påfrestande inslagen är aldrig så tydligt koncentrerade som i Shinjuku. Innan vi åkte till Kyoto/Osaka/Hiroshima var jag och Susanna och kollade på lägenheter i Roppongi – i sig inte känt för att vara det charmigaste området, men jag tänker att om jag bodde på en bakgata där, eller nära parken, eller kanske ännu hellre i Meguro eller Shirokanedai eller någon av de säkert hundratals andra stadsdelar som känns som små kurorter insprängda i myllret av motorvägar och höghus, DÅ kanske det blir lite lättare att ta det där första andetaget efter nästa resa till bambuskogarna, helgedomarna och de knäpptysta små gränderna.

Det roliga är att jag sparat den där rubben sedan förra veckan, då jag var precis lika sliten, vilket inte vill säga lite, men den gången hade jag inte ens tid att skriva ett litet inlägg om mina våndor, vilket jag däremot har nu, och här kommer det.

I bloggande stund känns det som om jag sitter på ett litet moln, vilket beror på att jag investerade en ofantlig summa i ett litet moln förra veckan. Det är lustigt, det där: det finns så otroligt mycket som är så otroligt billigt i Tokyo, men vissa saker är verkligen helt absurt dyra. Tydligen är små mjuka moln en av dem, åtminstone om man handlar på Tokyu Hands.

Det näst dyraste jag investerat i den senaste veckan:

Alltså, fy helvete vad dyrt. 1200 spänn för att åka tåg (enkelresa!) i ca tre timmar. Men jag har aldrig åkt Shinkansen förut, och det ska tydligen vara en helt otrolig upplevelse, dessa hypermoderna japanska ”bullet trains” som är en kulturell hörnsten i klass med sakura, Hello Kitty och Fuji. Jag har för övrigt aldrig ens varit i Kyoto förut, eller någon japansk storstad utöver Tokyo och Yokohama. Det säger inte lika mycket om min lathet som om hur vansinnigt mycket det finns att se och uppleva i Tokyo-regionen innan man ens kan komma i närheten av att tröttna (om det överhuvudtaget är möjligt). Men nu jävlar. Kyoto, Osaka och Hiroshima ska vi beta av på en långhelg – för övrigt min första lediga helg sedan 2012, om inte minnet sviker mig, till skillnad från sinnet för pengar. (Sammanlagt kommer dessa tågresor alltså kosta ungefär lika mycket som en tur och retur-flight till Sverige. Rimligt var inte ordet, till skillnad från orimligt.)

Apropå moln så känns det även som om min hjärna är inbäddad i ett sånt just nu. Suttit och jobbat sedan 22 igår, och nu är klockan 10, så prick 12 timmar vid det här laget. Bara sex timmar kvar till deadline nu, sedan får jag vila ut, genom att jobba med andra saker en stund.

Så här glamourös såg förresten min arbetsplats ut under natten:

Anledningen till detta, samt att jag skrev ”vi” för ett par stycken sedan, är att min flickvän är här nu. Och hon är av naturliga (samt ett par–tre onaturliga) skäl inte särskilt sugen på att förvärra sin jetlag genom att ligga och lyssna på mitt smattrande hela nätterna, så medan hon sov fick jag installera mig i köket istället. Men nu är hon i Akiba och går i spelbutiker, så molnet är mitt igen, tillsammans med min älskade utsikt, och det oroliga rasslandet från grannens balkong.

Så nu får ni ursäkta mig medan jag hämnas på grannen genom att återgå till mitt oroliga smattrande resten av dagen.

Det berömda taket, känt från brandövningsscenen i ”Lost in translation”. (Det är under detta tak som Bill Murray och Scarlett Johansson står i sina morgonrockar mitt i natten.)

Den berömda hissen, känd från samma film.

Den berömda utsikten från Park Hyatts bar på 52:a våningen, extremt känd från samma film.

Den kanske inte jätteberömda ”Lost in translation”-drinken.

Den allt annat än berömda toaletten, med allehanda avancerade reglage, rörelseaktiverat lock och omsorgsfullt vikt toapapper.

Klicka på en bild för att komma till dess upphovshen på Instagram.

När vi gått en bit längs vandringsleden kom vi fram till en liten rastplats där en liten gubbe ville roa oss genom att klappa sin lilla katt med en kvast. Och roade blev vi, vare sig vi ville det eller inte.

En arg och en nollställd bergsbestigare.

En berömd staty och en akrobatisk fotograf.

Den akrobatiska fotografens resultat.

Två roliga skyltar.

En liten skärva av en utsikt. Och Alexandra.

Peter framför något slags blomsterkorridor, i en av mina favoritdelar av Kamakura: bland bostadshusen man något oväntat hittar uppe på ett av de små bergen.

Hinkar vid en kyrkogård.

Uppsikten.

Dekorationer (som säkert bär på någon viktig symbolik jag inte orkar kolla upp) vid jättetemplet Tsurugaoka Hachiman-gū i centrala Kamakura.

Klicka på en bild för att komma till dess upphovshen på Instagram.

7 anledningar till att den här artikeln är idiotisk:

Punkt 1–7.

Med tonvikt på punkt 6, att Tokyo är det nya Paris enligt logiken ”Det tar mellan 0 och 24 timmar att åka till Tokyo beroende på var man befinner sig, precis som det gör att åka till Paris!”

De glömde dessutom en punkt som väger tyngre än alla andra: folk är nästan lika dåliga på engelska här som i Paris.

• Dålig natt. Bra dag! Sov som ett av världens sämsta svin, låg och lyssnade på Värvet halva morgonen eftersom min svinhjärna verkligen insisterade på att vara svinvaken. Men sedan somnade jag till slut om, och så vaknade jag några timmar senare, och så (kollar schemat)… minns jag inte riktigt vad jag gjorde. Jobbade och städade, typ. Vilken dag, jag vet! Men några timmar senare anlände äntligen Peter och Hans ”Hasse” Flickvän med den där säcken godis, samt sig själva, och då var ju veckan räddad. Vi firade deras (och säckens) ankomst med att gå till en izakaya, förstås (Peters bild ovan), och det var kul och gott, och imorgon blir det nya äventyr, vare sig jag vill eller väldigt gärna vill det.

• Alla är på semester i Florens utom jag. Det kan bara betyda en sak: att de bokat resor till Florens och sedan åkt dit.

• Wonkette går från oklarhet till klarhet. Senaste inlägget, om stackars rikingar ”who can barely put Lamborghinis on their families”, är det roliga jag läst hittills i år.

• Slukar alla avsnitt av ”Pach-attack” på nytt. Världens underhållaste spelbevakning.

• Har även slukat det mesta av ”Luther” nu. Trodde – eftersom typ alla påstått det – att det skulle vara en fantastisk serie, men den är ju sällan mer än +++–++++. Några avsnitt i slutet av första säsongen var rätt makalösa, annars tyngs det mesta ner av för mycket av antingen sin orimlighet eller tråkighet för att verkligen lyfta. Palla hela ”ny vecka, nytt mord/terrordåd som kommer gå till historien som århundradets brott, innan det bräcks av nästa avsnitts mord/terrordåd”-grejen, alltså. Och det finns ju inga karaktärer som är det minsta intressanta mer än Luther själv (som dock är oväntat platt ändå, för han känns inte alls så ”conflicted” som de där alla beskrivit honom som), hon brun i första säsongen och han skurken i första säsongen. Så vanvettigt imponerad av Idris Elba (eller någon annan) är jag väl inte heller, trots att jag förstås älskade honom i ”The wire”. Och med dessa ord sätter vi punkt för det vitaste inlägget hittills på min blogg, eller någon alls.

Så här känns mitt huvud just nu:

Men spela roll, för snart är Peter här, och han kunde inte ha anlänt lägligare, för just nu är vädret så fint att min balkongdörr står på vid gavel i gryningen, och måsarna, de sjunga, och utsikten, den se ut så här:

Helt otroligt hur bra det här är. Lika otroligt som att sajter som The Onion och College Humor kan hålla den här nivån på sina sketcher när ”Saturday night live” har 400 försök på sig i veckan och inte fått till en fullträff sedan sommaren 1848.

Elaines pojkvän ser för övrigt ut att ha kommit upp sig i livet.

Det kommer jag inte behöva göra länge till. Just nu befinner sig nämligen denna vidunderliga syn på ett flygplan med destination min mun: