Lunch i min flickväns lägenhet medan hon var på labbet: två små fryspizzor, en dryg liter cola, två sorters Ben & Jerry’s, filtrerat vatten och en koffeintablett.

Tur att jag har kvar mitt svenska id-kort, annars skulle jag aldrig kunna bevisa för mina vänner hemma i Stockholm att jag är samma person som den smäckra yngling de en gång för länge sedan lärde sig älska.

”Det är bara 25 grader, vi kommer alla frysa ihjäl” skrev en Tokyo-bekant på FB igår.

Det låter inte så dramatiskt. Om man inte är medveten om att temperaturen var uppe och skvalpade runt 38 grader häromveckan, vill säga.

Vad som med svenska mått mätt ändå kan kallas ”värmen” kommer hålla i sig långt in i oktober. Men den plötsliga dippen är ändå en plågsam påminnelse om att sommaren förr eller senare tar slut till och med i Japan.

Även i lägenhet 1915 i byggnaden med det besynnerliga namnet Prospect Axe the Tower Shinjyuku (stavningen!) börjar saker och ting så sakteliga återgå till det normala, efter vad man med gott samvete kan karaktärisera som en ganska kaotisk månad. I det minimala köket är en hopknycklad futon det enda spåret efter min sista gäst för i sommar. Av Kexchokladen han importerade åt mig återstår bara smulor. Den mördande solbrännan från Mexiko har sedan länge svalnat och flagnat.

Plötsligt är lägenheten tyst igen. Och tom, sånär som på berget av läxor och deadlines jag har att se fram emot de närmaste veckorna.

Så jag sitter i sängen och svettas som ett svin och tröstar mig genom att trycka ner trynet i en påse skräpmat, precis som jag gjort nästan varje dag i nästan ett års tid nu. Och för bara några timmar sedan satt jag i skolbänken igen – precis som vanligt, höll jag på att skriva, men det känns inte alls som vanligt när man varit borta sedan slutet av juli, bara fruktansvärt.

När semestern började kunde jag knappt föreställa mig att den här dagen skulle komma, ville inte låta det hända.

Men sommaren är tydligen, som Ulf Lundell så träffsäkert skaldade, kort.

Jag lämnar er med detta klipp för att illustrera varför jag kommer sakna den.

Sista morgonen i USA för den här gången, och hur tillbringar jag den?

Med att trycka trynet fullt av rökt lax och chokladglass framför en dassig skräckfilm på Netflix.

Tack och lov tillbringade jag näst sista dagen på ett lite mer värdigt sätt. Jag ljög nämligen när jag sa att jag skulle ta det lugnt den sista tiden här. Igår åkte jag istället in till stan och unlockade det där jävla achievementet till slut: nu har jag besökt alla större konstmuseer på Manhattan. Eller det var åtminstone vad jag trodde tills för några minuter sedan, då Google upplyste mig om att jag begått ett så kallat FAIL och missat några ställen som jag inte visste existerade. Vi säger att jag får ett achievement vardera för dem istället.

Det var hursomhelst behagligt att ta en sista ångande tugga av ”det nya äpplet”, som en kollega råkade döpa om New York till. Tror jag hittat min rutin nu: hamburgare, Central Park och konstmuseum. Igår blev det Five Guys (som sägs vara Barack Obamas favoritburgare – men, visade det sig, definitivt inte min) respektive Whitney Museum of American Art. Tror Whitney får tre plus, eller kanske 2,8. Coolast var Robert Irwins ”Scrim veil – black rectangle – natural light” (bilden ovan).

Apropå ångande städer så läser jag på FB att Tokyo varit ”boiling hot” de senaste dagarna. 38 grader, skriver någon. Längtar hem av många olika anledningar, men vädret är inte en av dem.

I Mexiko, där vi ska tillbringa de närmaste dagarna, är det tydligen molnigt och runt 30 grader. Det låter skönt. Mindre skönt låter det att bli mördad och halshuggen och styckad till döds, men i västra Mexiko ska drogkartellerna vad jag förstått vara lite mer ”CHILL”, så har jag tur blir jag inte flådd levande förrän andra eller tredje dagen.

Vi ses på andra sidan gränsen.

Eller, kort och gott, på andra sidan.

Framme i Princeton. Vädret är underbart. Allt annat är det också.

Det är precis så här en semester ska vara: fylld av skräpmat, tv-spel och jobb.

Bor hos min flickvän, som också är anledningen till att jag nu befinner mig i denna märkliga lilla stad för tredje gången på sju månader. Eller stad och stad, själva stadskärnan känns som en liten pittoresk by jämfört med Princeton-universitetets campus – ett oöverskådligt virrvarr av gotiska stenbyggnader och inglasade laboratorier, så vidsträckt att det har en egen polisstyrka.

Det skulle kanske nämnda flickväns nya lägenhet också behöva, för jämfört med min lilla cell hemma i Tokyo får jag nästan torgskräck av alla dessa TIOTALS (!) kvadratmeter jag nu har att röra mig på. Temperaturmässigt är det också något av en chock att inte längre bo i en frysbox omsluten av en ångbastu. När man bor i ett vidrigt varmt land så känns det tydligen som semester att komma till ett kallare land. Vilket kanske beror på att min definition av ”semester” för närvarande är att kunna andas utan att få brännskador i svalg och munhåla.

Annars är det bästa med att resa att allt vardagströk plötsligt får en air av mystik och exotism. Gick till exempel och handlade häromdagen, helt otroligt var det. Promenerade bort från glassbarerna, chokladbutikerna och gallerierna här i centrum, restaurangerna som synts i ”Sopranos”, och ut mot shoppingkomplexet utanför stan som det nog egentligen är tänkt att man ska åka bil till, som precis allt annat i det här landet. Men lika glad för det var jag, för vart jag än vände mig var det vita villor med amerikanska flaggor som vajade lojt i sommarbrisen, lekparker skuggade av rödsprängda lövverk, doften av nyklippt gräs, avgaser och nygrillad fisk. Men kanske framförallt av pengar. Jag har inte sett Paul Krugman än, men han kanske bara gentrifierats ut ur stan av de riktiga rikingarna.

Efter att ha promenerat en stund kom jag fram till McCaffrey’s, som matbutiken i det där shoppingkomplexet heter, och det var som vanligt som att komma till Disneyland. Den enda anledningen till att jag kan tänka mig att någonsin bosätta mig i USA är att det är ett sånt äventyr att gå och handla här. Amerikanska gallerior kallas ofta tempel till kapitalismens ära, men är man intresserad av att inte komma hem från semestern med en släng av diabetes är de snarare mentala tortyrkammare, omsorgsfullt designade för att montera ner allt man lärt sig om skräpmat och sötsaker – som en bana i ”Lemmings” fast fylld av kalorispäckad godisglass och hårdprocessat kött istället för spikfällor och eldsprutande djävulsstatyer. Det är ändlösa avenyer av stekar, pizza, våfflor, glass, pasta, korv, ost, godis, läsk, såser och kombinationer av allt jag just nämnde, med namn som ”Steakhouse Elite Kobe Style Burgers” och ”Premium C-sharp New York State Creamy Cheddar Cheese”. Lämna det till amerikanerna att få texten på en ostförpackning att låta som dödsorsaken i en obduktionsrapport. (Vilket förmodligen är precis vad det kommer bli i mitt fall.)

Dessutom det direkt dödliga i att kedjor som Friday’s och California Pizza Kitchen har sina egna produktlinjer med färdigmat i frysdiskarna. Jag måste ha fördubblat min halt av kroppsfett sedan jag kom hit. (Kul trivia: i Japan anses det oartigt att fråga om någons halt av kroppsfett första gången man träffas. Där rök min isbrytare!) Lyckas jag handla för under 100 dollar ser jag det som ett ekonomiskt mirakel. Vilket inte är så orimligt med tanke på att jag tar med mig resväskan till affären för att kunna frakta hem alla kilon av stekar, pizza, våfflor, glass, pasta, korv, ost, godis, läsk och såser. (Så här ser det ut när vi handlat. Obs: bilden är beskuren.)

Tur att jag inte stannar längre än till på lördag, annars hade de fått skicka hem mig i en (otroligt stor) kista.

Otur att det är Mexiko jag ska till härnäst.

Det här med gratis spritprovning på flygplatser, är det en utbredd grej? Eller är det bara Japan som revolutionerat jordelivet ännu en gång?

+++++ i vilket fall som helst. Jag driver runt på Narita och det känns som om kroppen håller på att frätas sönder inifrån, vilket är precis den känsla man är ute efter en dag som denna.

Eller jag slutade egentligen driva runt för några minuter sedan, just nu sitter jag på någon himla dyna (bilden ovan) i ett rum där det beslutats att det är dags att ta livet av mig genom att bibehålla den behagliga temperaturen 30 000 grader. Medan jag genomlider alla dessa kval lyssnar jag på min nya reseplaylist (köper bara musik när jag ska resa, i övrigt klarar jag mig utan) och svär för mig själv över Naritas sjukt sporadiska wifi (som man dessutom bara får använda en gång PER ÅR!). Samt skriver till en likaledes sporadisk japansk bekant som enligt FB också är på Narita och kanske behöver någon att svära tillsammans med.

Och just det, det är till USA jag ska. Hälsa på flickvännen, spela tv-spelet, äta hamburgaren, semestra semestern i semesterparadiset söder om gränsen.

Med dessa ord lämnar jag jordelivet för att istället ägna mig åt luftelivet några timmar.

Tänkte skriva ett inlägg om hur mycket jag hatar det lika stekheta och klibbiga som ombytliga klimatet i Japan nu när det börjar närma sig sommar och därmed tropisk regnsäsong.

Sedan skickade min flickvän (som alltså bor på andra sidan jorden) skärmdumpen nedan. Och plötsligt kändes det inte riktigt lika motiverat att klaga längre.

(En känsla som jag dock misstänker gått över om ett par veckor eller så.)