Jag borde bli av med ett achievement för den här dagen. Idag åkte nämligen Harriet hem, så det numera sedvanliga turboturistandet begränsades till förmiddagen, innan hon hoppade på t-banan ut till Heathrow. (T-bana till flyget! Det skulle Sverige kunna lära sig ett och annat av, bland annat att det är bra att kunna åka t-bana till flyget.)

Med andra ord har jag bara latat mig (läs jobbat) nu under andra halvan av dagen. Det är så man skäms, nu när man vant sig vid att krama musten ur varenda minut man har i detta vidsträckta åbäke till stad.

Mitt jobb vill du ju inte läsa om, så jag bloggar om vad vi gjorde medan Harriet var här istället. Först åkte vi till Westminster Abbey, en katedral i östra London, nära regeringskvarteren. Vi trodde att det skulle vara gratis att komma in och titta lite, pga kyrka (hallå!) samt att vi besökt St Paul’s två gånger utan att det kostat oss en spänn. Men när vi kom fram visade det sig att det kostade 18 pund (226 kr)!!!!! Jävla London. Allt vi gör här är så dyrt att jag kommer få pantsätta alla julklappar jag har med mig, samt min familj, när jag väl kommer hem till Sverige. Man inte bara blöder pengar, det är som om man snittat halspulsådern och tryckt upp ett dammsugarmunstycke i den.

226 spänn!!!! Jag kan fortfarande inte fatta det. För denna facila summa fick vi dock se en hel del. Själva katedralen var cool, med en massa kunga- och drottningagravar och skit. Inskriptioner på rolig låtsasengelska. Statyer och sarkofager. Bra prylar. Dessutom fick man tillträde till en massa kapell och innergårdar som ingår i hela katedralkomplexet, vilket tydligen sträcker sig över flera kvarter. Bra bra. Dock strängt förbjudet att fota, vilket jag bröt mot för att åstadkomma följande mästerverk:

Nästa punkt på agendan var Buckingham Palace. Jag har varit där förut, vid porten, en gång i mitt liv. Det var i slutet av 1997, när familjen mellanlandade i London på väg till vår EPISKA (sorry för töntigt ord) USA-resa. Idag var jag där igen. Vi stod och glodde som alla andra idioter. Vaktavlösning var det när vi kom dit. Tramp tramp tramp. Vet ej vad man ska med det till. Lägg pengarna på något praktiskt istället, som en mp3-spelare.

Från Buckingham Palace var det gångavstånd till vår sista destination, Hyde Park, som ligger strax norr om ”vår” lägenhet. Rätt trevlig promenad. London verkar överlag vara en förträfflig stad att gå i, till skillnad från, säg, NY (där man får stanna för trafik HELA TIDEN, och alla kvarter ändå ser exakt likadana ut). Roger Ebert gillade att tjata om det, han hade verkligen rätt i den saken. Men Hyde Park var inte mycket att ha så här års. Jag säger ”så här års” eftersom en enorm del av (den enorma) parken ockuperats av något slags julmarknad. ”Winter wonderland” stod det på skyltarna. Men det såg mest ut som ett nedgånget ambulerande tivoli (med såna där dvärgkaruseller som man ser även på svenska marknader och gatufester) som tillsammans med mängder av hutlöst dyra matstånd brett ut sig i höstrusket. Hela julmarknaden var verkligen sjukt stor, som ett Disneyland i deppig miniatyr. Det är något jag gillar med såna här världsmetropoler (också töntigt ord), att till och med när saker är lite sunkiga så kan man inte låta bli att imponeras i någon bemärkelse ändå.

Men baksidan av det där är som sagt att London är så dyrt att det inte liknar något annat. Utanför julmarknaden åt jag en varmkorv, vet ni vad den kostade? 80 spänn.

Jag borde få ett achievement för den här dagen. Strapatsen började med att jag klev upp i ottan för att hinna till Tate Modern före öppningsdags. Jag lyckades bara nästan (så fick inget achievement). Det var kul och ett äventyr att ta sig dit. (Först tunnelbana ett gäng stationer, sedan promenad över en rätt pampig bro och runt i ett mystiskt område till den väldigt väl dolda entrén.)

Att vara där var något tråkigare. Jag trodde Tate (orkar inte lägga till ”Modern” varje gång, även om det faktiskt finns ett vanligt Tate också) skulle vara de moderna museernas moderna museum. Men det var bara ganska bra. Omfattande, men inte så mycket som berörde mig, eller som jag ens kände igen. Lite ocharmig byggnad (före detta elverk), om än rejält storslagen, i ännu ocharmigare område. Jämför med Moma, som är superdesignat och beläget på en superbusy gata strax söder om Central Park. En fördel med Tate är dock att det är gratis. Förutom de temporära utställningarna, som är EXTREMT dyra!!! Harriet kom dit ett tag efter mig, precis i slutet av den tour jag gick (bra, för övrigt!). Vi ville kolla in utställningen med popkonst (publikfrieri), och det gjorde vi, 14,50 pund vardera fattigare. Nästan 200 spänn! Har aldrig varit på ett så dyrt museum, och det gällde som sagt bara EN utställning. London är tokigt. (Men utställningen var väldigt ambitiös. Nästan värd det sinnessjuka priset.)

Sammanfattningsvis får Tate tre Tate av fem möjliga. Fast om du läser det här inlägget om ett halvår framstår jag som en idiot, för då kommer museet ha fått tillökning i form av en ny, 10 våningar hög (!!!) sektion, som förmodligen kommer göra ett besök värt alla pund i världen.

Efter Tate gick vi förbi den deppiga lilla julmarknaden precis utanför (julmarknad utan snö, i dagsljus = ej upplyftande) och tog Millennium Bridge (cool) över Themsen. På andra sidan slukades nästan hela synfältet av St Paul’s, den största katedral jag sett näst efter Peters- och Markuskyrkorna i Italien, samt eventuellt Notre Dame (hade inte måttband med mig när jag var där, men den kändes större).

Vi tog tunnelbanan från St Paul’s-stationen till Holborn för att inta afternoon tea med kusin Simon. Harriets idé. Otroligt svårt att boka in sig på något bra afternoon tea-ställe (plus att det är svindyrt överallt, precis som allt annat överallt i London), men när vi väl kom fram till hotellrestaurangen som påstods vara i stort sett full på hemsidan (så full att vi skulle bli tvungna att sitta i loungen istället, stod det) var det nästan tomt! Va. Ang resten så borde jag inte uttala mig, jag gillar inte alls att fika (trots att jag älskar te och sötsaker). Och det här fikat var inte ens gott i sig. Men men, nu har man upplevt det iaf.

Efter tebjudningen tog vi oss tillbaka till St Paul’s! Det var mycket roligare. Den här gången fick vi både komma in samt se en gudstjänst med körsång. Svinfett. Vi fick till och med sitta allra längst in, i en speciell sektion där även kören satt. Väldigt mäktigt, och förstås galen akustik, med en takhöjd på drygt 70 meter (ej skämt). Snäppet bättre än gårdagens lite mer otippade julkonsert på King’s College. Och precis lika gratis.

Efteråt roade vi oss ÄNNU mer på St Paul’s bekostnad, genom att åka upp till utsiktsplattformen ovanpå köpcentret mitt emot. Rätt fläskigt.

Till slut släpade vi oss bort till Soho för att få en överdos av juldekorationer och spektakulära skyltfönster (vilka som synes är gentemot NK:s motsvarigheter vad Disneyworld är gentemot Skara sommarland). Det var både fett och nice. Stimmigt område, trots halvkylig kväll svettades man bara av kroppsvärmen från alla turister och hipsters man behövde trängas med, men det var det nästan värt. Vi åt middag på just ett hipsterställe som heter Whyte & Brown. Jag åt en halv samt god kyckling, och valnötspudding med sirap till efterrätt. Restaurangen var närmare bestämd inrymd i ett helt hipsterkomplex, Kingly Court. Innergård med tak, samt flera våningar av japanska, karibiska, koreanska, amerikanska äterior. Konstlat men rätt coolt.

Vi tänkte egentligen först att vi skulle hitta en ”genuin” brittisk pub för att inta en spis eller två, men även om vissa faktiskt var genuina så det räckte (grundade för flera hundra år sedan) gick det inte att få plats någonstans. Varför folk vill bo så här tätt inpå varandra, det övergår denna Tokyo-bos begränsade förstånd.

Min faster säger att när hon vill veta var i världen jag befinner mig så kollar hon min blogg. Den här gången kan jag meddela henne att jag befinner mig i London. Fast det har hon förhoppningsvis redan räknat ut, eftersom hon ligger och snarkar i rummet intill.

Vi är här för att hälsa på min kusin, som sedan i september pluggar på King’s College inne i stan. (Min trogna läsare minns kanske att jag hälsade på honom när han pluggade i Korea också.) Men när vi ändå är här passar vi på att göra en massa annat också. En MASSA annat. Faster åker hem redan på tisdag, så varje dag är späckad som en blåval.

Själv landade jag igår kväll, efter en oväntat omiserabel mellis på gamla onda Sheremetyevo. Sov rätt normalt trots tidsomställningen, och det var tur, för idag stod det fler saker på schemat än en genomsnittlig E3-dag.

Först möttes vi vid Trafalgar Square, en fyrkant till Trafalgars ära. Harriet (fastern) var mycket mån om att komma dit eftersom Norge varje år skänker en julgran till just Trafalgar Square, som tack för allt Trafalgar Square gjorde för Norge under andra världskriget. Men fortsätter de skänka så här risiga (!) granar kommer tacksamhetsskulden snarare öka från år till år.

Efter denna besvikelse gick vi till Five Guys för att äta lunch. Och apropå det: de har Five Guys i London!!! Alltså en creddig amerikansk hamburgerkedja som jag tidigare bara sett i NY. Lurade in Harriet och Simon (kusinen) där med den gråa lögnen att det är Barack Obamas favoritburgare. Undrar om det inte är min också. Man får välja fritt bland 15 toppings (!), varav 0 kostar extra. (Jag valde bland annat grillad svamp, svingott blev det.) Och ändå slutade notan på 21 pund = 270 spänn!!! För en snabbmatsburgare!!! Iofs tog jag en milkshake (sjukt god, rekommenderas) också, den kostade typ 5 pund, och extra pommes frites. Men 21 pund, det är 3800 yen. Hipsterhamburgare kostar max typ 1500 i Tokyo, och de ofta precis lika bra som Five Guys. En liten illustration av hur billigt Tokyo kan vara, och hur hutlöst dyrt London är i alla lägen. Stackars min kusin som lever här på studiemedel, det blir nudlar en gång i månaden och ingen mat alls alla andra dagar.

Efter maten gick vi på musikal! ”Lion king”!!! Den har jag velat se i evigheter. Vad kul! Den var inte så bra. Minst sagt luddig story (slutet är helt obegripligt om man inte minns filmen i detalj), och soundtracket var helt lemlästat. Ibland lät nytolkningarna (nåja, musikalen har gått i över ett decennium nu) mirakulöst bra, men flera ikoniska nummer tappade alldeles för mycket i poppighet till förmån för något slags tribal-gung (som Harriet visserligen hyllade som oerhört autentiskt, hon är expert på afrikanska trummor, vilket ej är ett skämt, det var för övrigt även hon som lärde mig spela gitarr för snart 20 år sedan). Allt detta till priset av drygt tre Five Guys-måltider, eller 40 000 månadshyror i vilken stad som helst som inte är London. Välj själv vad du har störst behov av i ditt liv.

Jaha, efter detta ändå ganska muntra spektakel (Lyceum Theatre var för övrigt riktigt fin, och det är alltid kul att gå på musikal, tror jag, senast var för ett halvår sedan, då jag såg den lite roligare ”Book of Mormon” i NY) begav vi oss till Covent Garden Market, en Instagram-anpassat symmetrisk julmarknad i nämnda område. Mest massa krimskrams. Men väldigt mysig julstämning. Vi stannade vid ett litet stånd på en smågata som sålde glögg! Eller ”mulled wine”, vilket tyvärr inte smakade särskilt mycket glögg, mer surt vin (utan russin, vilket dämpade den redan obefintliga sötman ytterligare). Men Harriet hade lustigt nog med sig lussekatter och pepparkakor från Sverige i ryggsäcken, så vi tog ett spontant julfika på stående fot. Sedan gick vi vidare till Mumin-butiken, som jag inte riktigt klarade av eftersom jag DRUNKNAR i Mumin i Japan. Det är det enda de bryr sig om. Jag köpte ett takeaway-set på Kentucky Fried Chicken nyligen och fick en Mumin-kopp på köpet. Vad fan är DET?

Vi åt vid Covent Garden också, på en italiensk restaurang. Rätt gott. Jag åt ”toorkey”, vilket man gör så här års i England, istället för traditionell julskinka. Sedan styrde vi våra kosor mot Somerset House, ett pampigt palats/museum med hockeyrink och mycket pampigare gran på innergården. Alldeles intill ligger tydligen King’s College, så vi tittade in där med, och när vi gick genom de tomma korridorerna började vi ana julmusik i fjärran. Det visade sig att den inte kom från en avlägsen högtalare, utan (den tydligen ganska berömda) universitetskörens repetition inför den stundande julkonserten! Så vi slank in i kapellet där på övervåningen, pampigt av bara den var det, och satt och njöt helt gratis och i stort sett helt ensamma av denna privata lilla pre-konsert. Fantastiskt. Vilket liv man lever ändå.

Efter det var det dock dags för ännu en besvikelse istället, nämligen Piccadilly Circus. Vilket ynkligt litet ställe! Jag mindes det som väldigt intensivt, har bara varit där en gång förut, när jag var 13. 19 år senare känns det bara som en fattig kusin till Times Square. Vi hann passera Chinatown också, det var faktiskt lite coolare. Roligast var att det LUKTADE precis som i Kina!

Men vi var tydligen tvungna att bocka av ett turistmål till sedan, nämligen Leicester Square. Något slags tivoli hade slagits upp där, Jesus till ära. Det dansades ”häftiga” danser också, Jesus till förtret. Jag blev trött på ståhejet och gick in i en souvenirbutik, vilket inte direkt visade sig vara den perfekta oasen från nämnda ståhej. Så vi hittade en tunnel ner i underjorden istället, och sedan hördes vi aldrig av igen.

Så det är alltså så här kyla känns. Har intalat mig att jag saknat det, utan att egentligen minnas vad det är jag saknat. Sista dagen i Tokyo var det 23 grader! T-shirtväder. Underbart med vårvärme i december, förstås. Men faktiskt nästan lika underbart att känna Moskvas minusgrader kyssa kinderna mindre än ett dygn senare. Även utsikten över de snötäckta landningsbanorna och de sorgsna svarta granarna vid horisonten fick alla sinnen att larma att jag kommit hem.

Det var mäktigt att flyga in här också. Molntäcket var en mörk, sprucken skorpa som det stack upp käglor av hotfullt brandgult ljus genom, som om vi var på väg ner i Mordor.

Det här måste ha varit min bästa Sheremetyevo-vistelse hittills. (Min trogna läsare vet att det blivit några stycken vid det här laget.) Som i den kortaste. Min transfer-tid var en timme och en kvart, som hyvlades ner till mindre än en timme pga försenad flight från Tokyo. Så jag hann bara störta in, bli kroppsvisiterad av sjukt otrevliga ryssar, tappa boardingkortet på golvet, springa tillbaka och hämta det, köpa en strömomvandlare (ni har så konstiga kontakter i Europa, det är som att flyga tillbaka till medeltiden!!!), störta vidare till gaten och sedan stå och trycka i en buss i en smärre evighet eftersom de otrevliga ryssarna tydligen inte orkade dra en sån där jetway till planet. (Gissa om jag flög med Aeroflot den här gången också.)

Innan dess, i början av den tio timmar långa flighten från Tokyo, somnade jag och drömde att vi störtade. Eller snarare kraschade på landningsbanan på något sätt, att vi landade och inte kunde bromsa ordentligt, och jag antar att det var då jag vaknade. Efteråt fattade jag inte att det hade varit en dröm. Trodde det var typ en film jag sett tidigare under flighten som jag plötsligt mindes, så realistiskt var det. Minns det fortfarande så kristallklart, hur planet började åka på snedden och folk skrika. Har nog aldrig haft en dröm som känts så verklig efteråt, som ett riktigt minne av något som faktiskt hänt. Kanske var det för att det var en sanndröm, för det är väl ganska precis så min nästa flight samt ett par hundra människoliv hade kunnat sluta om inte Aeroflot plötsligt kommit på att det i minusgrader kan vara en bra idé att avisa planen innan de avvisas från Sheremetyevo.

Knappt har jag hunnit inviga Hongkong-bloggen innan min nästan-vecka i Hongkong nästan är till ända, liksom Hongkong-bloggen.

Det här har jag ämnat nämnda nästan-vecka åt:

I måndags gick jag längs Tsim Sha Tsui (där jag behagligt nog bor), en ”waterfront promenade” med mäktiga vyer över halva Hongkongs skyline, sedan promenerade jag till Temple Street-nattmarknaden på kvällen. Dålig idé. Inte att promenera, utan att göra det just dit. Helt värdelös var den. Jag brukar inte vara särskilt kritisk mot såna här kuriositeter; nattmarknaderna i Shanghai och Taipei är bland det coolaste jag sett. Men de formligen dignade av exotiskt kött, frukt i skrikiga färger och besynnerliga leksaker, medan Temple Street begravts i billigt krimskrams och piratkopierade designerväskor. Det enda positiva var att jag köpte ett kycklingspett med jordnötssås ur ett hål i väggen utan att bli matförgiftad.

I tisdags jobbade jag bara en himla massa. En del av jobbet skedde i Central, som är det fyndiga namnet på de centrala delarna av Hongkong-ön, som i sin tur är det förvirrande namnet på södra halvan av Hongkong. (Själv bor jag i Kowloon, på andra sidan vattnet, som typ motsvarar Vasastan om man jämför med Stockholms geografi.) Trots förvirringen var det rätt mäktigt att komma till Central. Förra gången jag var här bodde jag på den sidan, och på den tiden tyckte jag att Kowloon var så himla modernt och spektakulärt i jämförelse. Numera känns det tvärtom. Hongkong-ön är rena Manhattan. Alltså, det är verkligen förvillande likt. En massa andra asiatiska metropoler har också flashiga skyskrapor och glittrande skylines, men ingen har samma otroligt kompakta, hetsiga känsla som Hongkong, som om man stängt in 10 000 myror i en burk och skakat om.

I onsdags passade jag på att istället betrakta det där kaoset från ovan, närmare bestämt från 428 meters höjd, uppe på Victoria Peak. Som jag nämnde i förra inlägget har jag varit där förut, men då var allt jag fick uppleva en rafflande 360-gradig dimma. Den här gången var jag lite osäker på om jag skulle palla ta samma risk igen, speciellt med tanke på att luften var tjock av smog när jag vaknade på morgonen. Men jag chansade ändå. Och det skulle jag ha gjort, för utsikten visade sig vara helt gastkramande när den faktiskt gick att se. Ett berg precis intill en av världens mest spektakulära och tätbebyggda städer, vilken himla grej! Enda chansen att betrakta New York eller Tokyo ur det här perspektivet är att hyra en helikopter, här är allt man behöver göra att åka ett slags spårvagn upp till toppen, längs den djungelklädda sluttningen. När man kommer fram finns det ett par glassiga gallerior och en massa restauranger och sånt där. Det hela är rätt plastigt, men som sagt: utsikten. Jag löste till och med biljett två gånger till själva utsiktsplattformen bara för att få uppleva vyn i både dagsljus och solnedgång/mörker. Lätt de bästa 105,764018 kronor jag spenderat i år.

Idag gick jag i brist på andra attraktioner till historiemuseet, som jag inte har något behov av att babbla alltför mycket om. Det var väldigt påkostat och rätt maffigt, samt coolt hur de rekonstruerat interiörer från gamla banker och butiker och allt vad det var. Men överlag ungefär lika sömnigt som Edo-Tokyo-museet (vilket iofs hade en otroligt läcker Ghibli-utställning i ett av sina gallerier sist jag var där, vilket var en evighet sedan, eftersom det i övrigt är rätt trist).

På kvällen promenerade jag i någon timme, samt regnet, längs Hongkong-öns norra kust. Ville uppleva skylinen från det hållet också – den är ju liksom uppdelad i två lika imponerande halvor (en på Kowloon-, en på Hongkong-sidan), som varandras spegelbilder på varsin sida om Victoria Harbour. Det var till och med häftigare än jag hade trott. Stora delar av strandpromenaden var visserligen avstängda, och det var kanske ingen större fröjd att istället gå längs själva gatorna där i snålblåsten. Det var inte direkt Strandvägen. Men helvete vad maffig utsikten var, i alla riktningar, även nere på marknivå. Sedan, när jag njutit färdigt av den, tog jag färjan tillbaka till Kowloon igen, precis som förr i tiden. (En stad där stora delar av kollektivtrafiken utgörs av små skitmysiga FÄRJOR. Ännu en sak att älska med Hongkong.)

Innan jag återvände tog jag dock en tur bort till Fortress Hill, på Hongkong-öns östra sida, där jag och Susanna tillbringade en vecka i början av 2007. Jag har alltid drömt om att återvända dit, att återse våra kvarter. Jag hade inte rest så mycket på den tiden, så det var verkligen sjukt maffigt att få komma till Hongkong, en nästan ÄNNU mer omtumlande metropol än Tokyo, som jag just hade kärat ner mig i. Jag ska inte tråka ut dig med en lång harang om exakt hur det kändes att komma tillbaka till vår gamla gata. Men det var förstås kittlande att återse den i duggregnet, december 2015 efter att inte ha varit där sedan den gnistrande försommaren 2007. Jag kunde nästan se framför mig hur minnesbilderna sköljdes bort och ersattes av nya.

Det är knappt jag kan begripa att Hongkong faktiskt finns kvar. Inte för att jag trott att hela stan gått under som ett modernt Atlantis, utan för att min enda bild av Hongkong är den jag har längst bak i minnesbanken, från min enda tidigare resa hit, för snart 9 år sedan. Det är så otroligt märkligt att återvända och upptäcka att det som antagit mytiska proportioner i mitt minne faktiskt bara är en helt vanlig stad, som faktiskt finns på riktigt, utanför mitt huvud. Att den funnits här hela tiden medan mitt liv gått vidare, med Hongkong anno 2007 som ett av de grumliga sedimentlagren längst ner i min hjärna.

Eller helt vanlig och helt vanlig. Hongkong är tveklöst en av Asiens mest iögonfallande metropoler, en serie pelare i glas och stål som skjuter upp ur sundet (bilden ovan) mellan fastlandet och de öar som utgör resten av regionen. Så mycket minns jag också från förra besöket.

Vad jag också i övrigt, det lilla som jag fortfarande kan fiska upp ur den där minnesbanken: vi bodde på ett litet hostel högt upp i ett höghus på Hongkong-ön, det som är stans svar på Söder (geografiskt sett). Fortress Hill tror jag området hette. Vi åt McDonald’s till lunch varje dag (jaja, jag vet att det anses vara fult och okultiverat, men orka). De hade något som hette Sprite Pineapple Punch som var helt otroligt gott! Med extra tjockt sugrör som man kunde suga i sig ananas-tärningarna. Näst godaste läsken någonsin. Vi åt inte PÅ McDonald’s utan tog med oss maten till något slags innergård i närheten, där vi satt och studerade kanjisarna på skyltarna omkring oss, på fasaderna som var så nedgångna att de liksom såg eldhärjade ut, medan barn sprang runt och lekte. Det var så mysigt. Vi tog färjan fram och tillbaka till Kowloon (norra halvan av Hongkong) nästan varje dag, har jag för mig. Också mysigt. Vi besökte småtrista nöjesparken Ocean Park, men av någon anledning inte Disneyland. Vi åt rätt äcklig kinesisk mat på en dyr restaurang (efterrätten var geléklumpar med bönor i mitten), samt rätt god mat på en billig, där vi höll på att spotta ut vattnet för att det visade sig att det var sockrat! Vi besökte ett tempel (som var stängt) och ett rymdmuseum och Victoria Peak, en bergstopp som man åker linbana upp till. Det sistnämnda var en flopp eftersom det var svintjock dimma just den dagen, så den utlovade hisnande utsikten uteblev, man såg kanske en meter framför sig. Jag hade med mig kakor som jag köpt i ett av de tusentals bagerierna nere på vår gata, som vi satt och åt där uppe på utsiktsplattformen, i mörkret, höll jag på att säga, men det var bara helt GRÅTT omkring oss. En annan märklig grej var att det fanns en Electronic Arts-butik i samma byggnad som utsiktsplattformen. Så himla märkligt specifik grej att placera på ett berg utanför Hongkong. (Hur ofta hittar man ens en renodlad EA-butik?)

Vad minns jag mer? Jo, den långa och hisnande vackra boardwalken (vad det nu heter på svenska) längs vattnet, med utsikt över hela skylinen. Samma strandpromenad som jag nu bor tvärs emot, och som plötsligt ser ut som bara en deppig remsa vid horisonten, knappt värd att minnas i ens 9 minuter. Livet är allt bra konstigt ibland.

Såg ut som Donald Trump i håret när jag vaknade 05.10, efter två timmars kraftigt medikerad sömn. Men det kunde inte hjälpas. Minuter senare dundrade jag fram längs tyst gapande motorvägar mot min gamla vän Changi-flygplatsen, längs tindrande alléer av gatlyktor, som de mångdubbla tandraderna på en vithaj. Anade Raffles Place, konserthusets dubbla räfflade bubblor och pariserhjulet Singapore Flier i fjärran. Började redan bli nostalgisk.

När jag klev ur taxin var hettan som att bli slickad av en hund i ansiktet. Sedan omedelbart in i terminalens bitande arktiska kylan. Och här sitter jag nu och försöker samla tankarna vid ett ensamt bord på Burger King.

Resan slutade bra, om man inte räknar denna vidrigt tidiga uppgång. Igår firade vi vår sista kväll med flädercider som Susanna köpt med sig hem från Ikea. Sedan klarade vi ”Soma” (fånigt slut). På dagen besökte jag Susannas jobb, på National University of Singapores Yale-campus (de har något slags samarbete). Förstås sjukt jävla pråligt, som allt annat här. Små skyskrapor, minst en enorm park, takpool, restauranger. Kontrasten till Princetons tinnar, torn och lummiga rabatter kunde inte vara större. I det komplicerade källarsystemet som förbinder ett gäng byggnader hade Susanna sitt nya instrument, som såg ut som något slags Nasa-utrustning invirat i folie. Men jag föredrog hennes kontor, där den enda inredningen bestod av två Yoshi-amiibos i garn på skrivbordet.

Nu piper det omkring mig här på flygplatsen. Antingen börjar det bli dags att röra sig mot gaten eller så har jag lyckats trigga ett alarm genom att svära på deras publika wifi-nätverk (att svära offentligt är, tro det eller ej, olagligt i Singapore). Vi hörs igen när jag lyckats övertyga Donald Trump att betala min borgen.

(mer…)

Efter tre veckor i Singapore känner jag inte att jag börjar hitta i Singapore. Utan UNDER Singapore. Om man bortser från min djungelexpedition har jag knappt tillbringat mer än en kvart ovan jord sedan jag kom hit i början av oktober.

Som jag nämnt tidigare är det nämligen högst frivilligt att ge sig ut i friska luften, eftersom ett avancerat, luftkonditionerat spindelnät av gångtunnlar breder ut sig mellan tunnelbanestationerna och varuhusen i underjorden. I Tokyo är min vanligaste promenadrutt den som går från västra Shinjukus skyskrapor via en serie bakgator ner till Yoyogi-parken och Meiji-helgedomen. Här är det istället sträckan från City Hall-stationen till Suntec City, som tar kanske 20 minuter, utan att man får i sig en enda munfull frisk luft. (Vilket inte är så ohälsosamt som det låter, utan tvärtom.)

Men en sak är säker, och det är att jag börjat känna mig hemma här. Separationsångesten är redan över mig inför hemfärden på fredag. Som vanligt. Som det var i NY nu senast också, och i Princeton i våras, och lägenheterna jag lånade i Sverige i somras. Många verkar tycka det är stressigt att resa, jag tycker bara det är stressigt att resa hem, som i UPPSLITANDE, för det tar typ en natt innan min hjärna bestämmer sig för att den nya plats den transporterats till är hemma från och med nu.

En annan grej som känns bekant är att jag varit för upptagen med att må gott för att hinna blogga ordentligt medan jag varit här. Så det här inlägget blir ett uppsamlingsheat för att avhandla allt det jag inte hunnit reflektera över tidigare.

Ett av mina första intryck av Singapore den här gången var hur mycket det påminner om Vietnam med sin grönska och små sjöar. Tills man kommer in i stan, vill säga. Där påminner det om en annan planet istället. Orchard Road är alltjämt den skrytigaste gata jag sett, ljusår bortom Times Square (ingen gata, men du fattar ändå) eller Ginza. Varuhusen är som frysta explosioner av glas, och så stora att det känns som om de skulle kunna svälja varsitt Disneyland.

Trots att det är en asiatisk metropol, vilka inte direkt brukar vara kända för sin harmoniska atmosfär, är det otroligt lugnt och tyst (och framförallt rent) nästan överallt. Bara några timmars bilfärd bort ligger Kuala Lumpur, som typ är en ”Mad Max”-öken med några skyskrapor i mitten. Singapore känns som ren science fiction i jämförelse. Eventuellt beror lugnet till viss del på att det typ är förbjudet att öppna munnen, kanske även att existera. Här finns som sagt ingen yttrandefrihet, och det är olagligt att både svära (!) och säga något rasistiskt i offentliga sammanhang. Vad som däremot finns är skyltar och anslag precis överallt som informerar en om att nästan precis allting är olagligt: snatta, planka, äta och dricka på fel platser, ta med för stor packning på tunnelbanan. Ändå måste jag säga att stämningen är förträfflig, men det kanske den är i Riyadh också, eller Pyongyang.

Det där om rasismen ska förresten ha att göra med myndigheternas till synes framgångsrika strävan efter ”racial harmony”. Det är inte direkt Jimmie Åkessons våta dröm, en liten ö där mängder av kulturer faktiskt inte bara lyckas samsas utan byggt upp ett av de mest ekonomiskt framgångsrika samhällena någonsin, på bara 50 år. Man brukar hänvisa till platser som Paris och NY som kulturella smältdeglar, men Singapore är så kulturellt fragmenterat att nästan all officiell information skrivs ut på fyra språk: tamil, malay, kinesiska och engelska.

Det begås typ inga brott här, trots att nästan allt är ett brott i Singapore. Utanför Susannas byggnad står det ett plakat från polisen med texten ”CRIME ALERT”, med anledning av det nationella traumat att en cykel blivit stulen här. Jag tappade min Iphone i taxin när vi åkte till Changi för att flyga vidare till Bangkok. Vi hade inte ens hunnit genom securityn innan chauffören återvände, glatt viftande med min högst stöldbegärliga (och, svettigt nog, upplåsta) mobil. En vänlig passagerare hade tydligen informerat honom om fyndet istället för att filéa ut sim-kortet och sälja telefonen på svarta marknaden (alternativt göra kaos med mina Google-, Aftonbladet- och FB-konton samt kreditkort), om det nu finns en sån i Singapore.

Och konsekvensen av alla dessa mer eller mindre drakoniska lagar är som sagt att Singapore är det land i världen med flest miljonärer (i dollar, alltså) per capita, och en absurt hög levnadsstandard. Det är verkligen Japan dragit till sin spets – med myndigheter som inte kväver impulsen att ta till kroppsstraff och beskära pressfriheten (det sistnämnda har Japan flirtat flitigt med på sistone, tyvärr), och hela samhället genomsyrat av en ungefär lika hårdför kapitalism. Ett led i detta är att locka hit gräddan av alla branscher, utom icke önskvärda sådana som journalistik. Enligt Susanna tjänar amerikanska postdocs (akademiker har för övrigt en gräddfil förbi visumkraven i Japan också) så befängt mycket i Singapore att deras lön måste trappas ner successivt hemma i USA sedan för att de ska överleva omställningen. Men så är det här också världens absolut dyraste stad att bo i. Vill man ha en bil måste man inte bara ha körkort, utan även ett tioårigt tillstånd för själva fordonet – varav ett begränsat antal auktioneras (!) ut varje månad. Snittpriset ligger just nu kring 400 000 kronor. Ja, bara för själva tillståndet. Och i Sverige svettas folk över trängselskatter.

Sista dagen i Singapore inför Bangkok tog vi in på hotell, som jag nämnde (tydligen utan förklaring) i ett tidigare inlägg. Otroligt pampigt var det, den vackraste lobby jag sett. Vi drack varsin Singapore Sling på Long Bar, hotellbaren där nationaldrinken uppfanns. (Jag blev så tagen av hela situationen att jag köpte med mig ett Singapore Sling-glas i originalutförande, som de såg ut för 100 år sedan, samt sex små flaskor Sling-mixer från hotellets gift shop – för givetvis har de en sådan också, med enbart olika reklamprodukter för just själva hotellet.)

På kvällen gick vi på konsert i likaledes pampiga, men betydligt modernare, Esplanades – ett komplex med konserthall och massa annat, dvs typ som varje byggnad i hela stadskärnan. Konserten var rätt fantastisk. Rachmaninov. Pianisten var så briljant att han efteråt blev inkallad sju (!!!) gånger till under konstanta applådåskor, varpå han gav oss två spontana små extranummer.

Allt var så rent, så modernt, så artigt, så sobert, så luftkonditionerat. Jag tittade upp i taket och tänkte att det ändå är rätt sjukt att jag sitter i denna byggnad, denna stad, denna världsdel medan höstregnet faller över de tuggummispräckliga trottoarerna och busskurerna hemma i Stockholm.

(mer…)

(mer…)

Jag övervägde att inte inviga Bangkok-bloggen alls, för om det är något land svenskar inte behöver mer information om är det ju Thailandet. Den enda svensk som egentligen behöver det är jag själv, eftersom jag aldrig varit här förut (och ändå har jag mage att kalla mig svensk!). Så det är ju tur att den här bloggens enda läsare ändå är jag själv.

Egentligen var inte planen att jag skulle vara här nu heller. Men planet ville annorlunda. Närmare bestämt den plastiga Air Asia-kärra som jag och Susanna fick ett ryck och bokade in oss på härom helgen, när vi insåg att en weekend-resa till Bangkok kostar typ lika mycket som en dagstur till en sån där malaysisk paradisö som Singaore omges av, och som vi hade tänkt ta en billig färja till. (Air Asia = Asiens Ryanair, men 100 ggr bättre. Utsett till världens bästa lågprisbolag sju år i rad av Skytrax, och om det inte säger dig något så kan jag informera dig om skillnaden märks när man flyger med dem.)

Och det känns knappt som att jag faktiskt ÄR i Bangkok. Det Bangkok jag kände via andrahandsinformation från både svenskar och thailändare var ju en enda stor stinkande soptipp, dit bara dräggiga backpackers och torskar sökte sig. Och så kommer man fram och upptäcker att det nästan är en stad denna bortskämda Tokyo-bo skulle kunna tänka sig att dröja sig kvar i en längre period, om det inte vore för värmen.

Redan vid incheckningen till hotellet började undra om vi hamnat fel, när japanskorna (!) bakom disken kvittrade förtjust om vilken välordnad och praktiskt stad Bangkok är, och dessutom svalare än Tokyo på sommaren. (Som du kanske anat vid det här laget så skojar inte japaner när de säger att något är välordnat.) Vilket bekräftats gång på gång dagarna sedan dess, bortsett från svalkan.

Vad vi gjort utöver att förbluffas av Bangkoks ren- samt prydlighet? I lördags landade samt chillade vi. I söndags åkte vi västerut mot floden (vi bor i Sukhumvit) för att beundra alla palats och buddhor, samt svettas 68 liter vardera i den obarmhärtiga hettan. Sedan tog jag ett dopp i hotellpoolen, vilket jag kan rekommendera. I måndags chillade vi på dagen, och åkte sedan till Sky Bar at Lebua på kvällen. Den är tydligen känd från ”The hangover 2” (som jag ej sett, då jag ej ser på film), och är en takbar på 64:e våningen med rätt cool utsikt över Bangkok. Men trots god mojito och att vi befann oss tio våningar högre än på New York Bar i Tokyo (samt inte minst utomhus) var det inte så galet som jag hade förväntat mig. Så himla häftigt är inte Bangkok uppifrån. Lite som Shanghai, byggnaderna är helt sinnessjukt höga (när jag var där låg mitt hotellrum på 85:e våningen), men det finns inte så mycket att se från dem, ens de sällsynta dagar då hela stan inte är täckt av smog. Det kan man dock leva med, med tanke på hur mysigt det mesta är nere på gatunivå. (Jag fattar att det finns områden som inte är fullt så mysiga, typ ökända Khao San. Men åk inte dit då. Du behöver inte åka till Reeperbahn bara för att du är i Hamburg heller, eller Kabukichō i Tokyo.)

Idag begav jag mig till något som heter Jim Thompson House, ett ställe som tillhört Jim Thompson, samt är ett hus. En inblick i hur väldigt välbeställda expats levde i Bangkok för 50–60 år sedan. Traditionell arkitektur med moderna (nåja) bekvämligheter och estetik. Väldigt fascinerande, tänk franska plantagen i ”Apocalypse now”. Jag älskar den här typen av museer. Gå till Hallwylska palatset i Stockholm om du undrar varför. Eller Frick Collection om du råkar vara i NY någon gång.

Och så har vi hunnit äta en massa god thaimat (tips!!!) och gå i shopping malls och så. Köpcentren här är inte lika galna som i Singapore, men vissa är inte långt ifrån. Till och med kollektivtrafiken är toppmodern – i den mån den existerar. När man glider in på Phrom Phong-stationen, ovanpå en stimmig motorväg och med vitglimrande varuhus i alla riktningar, kunde det lika gärna ha varit Roppongi Hills eller Raffles Place. Däremot är det förbluffande att sky train-systemet, som det kallas, bara har två linjer, och att de knappt går förbi några turistattraktioner alls. Det är ungefär som i LA: vill man åka mer än några kvarter får man ta taxi. Och tyvärr är bilköerna i Bangkok helt befängda även med LA-mått mätt. Susanna räknade ut att det under en av våra åtskilliga taxiresor tog oss i snitt 15 minuter att avancera ett kvarter!

Ett annat problem om man är bortskämd och just kommit från Singapore (där alla pratar engelska flytande eftersom det är ett av de officiella huvudspråken) är att det är svårt att förstå engelska med thailändsk brytning. Flera gånger på hotellet tror jag att personalen försöker prata thai med mig, innan jag inser att jag faktiskt känner igen ett par engelska ord i soppan av stavelser. Och allvarligt talat, jag ÖNSKAR att jag hade det problemet i Tokyo, där folk som kan mer än japanska är så sällsynta att man undrar om de avrättas med artillerikanon för svek mot gudarnas utvalda språk.

Den enda slutsats jag kan dra, hur elitistisk den än låter, är att om man som svensk kommer till Bangkok och tycker att det är ett skabbhål, då har man inte sett många andra städer. Åk till Kuala Lumpur, Phnom Penh eller Ho Chi Minh City om du vill se en skabbig asiatisk metropol. Och lämna min nya favoritstad ifred.