Hittade ett bloggutkast som jag skrev i LA. Det avslutades så här:

”Fan vad konstigt det känns att skriva hela små artiklar om sig själv och sitt själsliv på det här sättet. Tur att ingen ändå läser dem.”

Och det är ju sant: ingen läser dessa små artiklar om jag inte publicerar dem först. Gör jag det så läser två personer dem.

Läget annars: trött. Det har varit så hela lovet. Men jaja.

Nu ska jag gå och ta ut pengar samt handla mat, i regnet. Det ska bli kul! Jag blir glad så fort jag går utanför dörren, och då syftar jag inte på porten ut mot gatan, utan dörren till min lägenhet. Det är lätt att glömma bort att jag är i Tokyo när jag sitter i lägenheten, men så fort jag går ut i korridoren (där det inte finns någon ac) kommer den där jävla hettan som en sjukt omild påminnelse om att jag är ganska långt ifrån St Eriksplan, trots allt. Och lukten i korridoren… det är något med den. Den påminner mig om hur det luktade i min flickväns hus när hon bodde i Tokyo 2006–2007. Lukten jag kände varje gång vi gav oss ut på äventyr efter att ha tillbringat förmiddagen framför tv:n och ”Lego star wars II”, med den där SÄCKEN med godis som jag släpat med mig från Sverige, och de flottiga frukostmackorna jag stekte varje morgon, och den vidriga japanska juicen. (Syftningsfel hit och dit, men orka. Sa jag att jag var pigg, kanske?) Det var en fin tid, det insåg jag redan då, att det var en tid jag skulle söka mig tillbaka till i minnet gång på gång senare i livet. Allt var så annorlunda. Annat jobb, andra vänner, andra intressen, annan hemstad, annan ångest. Det känns kanske inte som en annan värld, men åtminstone som en annan kommun.

Detta om min korridor.

Började skriva ett inlägg förra veckan. Kom inte längre än så här:

tjat

mycket lite

…och det sammanfattar väl de senaste veckorna ganska bra. Det har varit en jädrarns brist på tjat på sistone, men det beror inte på att det varit en jädrarns brist på saker att tjata om. Tvärtom. Men ni vet, saker händer, och den här gången var en av de sakerna en plötslig brist på bloggande.

Men nu är allt nordichardware. Haha, damn you, autocorrect! NORMALT, försökte jag skriva. Men autocorrect hade nog mer rätt än jag, för ”normalt” är egentligen fel ord. Har lov, är trött, har rätt mycket jobb att ta igen efter E3, och blablabla.

Känner att jag i det här läget borde komma dragande med något lite roligare än bara ett vanligt inlägg (eller bara en extremt random musikrecension), så häromkvällen passade jag på att filma lite när jag var ute och sprang ärenden här i Shinjuku, där jag bor. Det blev väl inga mästerverk, direkt – hatar att allt ser så himla inzoomat ut när man filmar istället för fotar med mobilen, och jag får nog gå i något slags muskelterapi för mina spasmer – men.

Fram med popcornen, för nu blir det åka av!!! (Eller åtminstone promenera, i olidligt långsamt tempo.)

Mitt huvudsakliga ärende: sätta in pengar till hyran. Försökte följa min Iphone-gps till närmaste Shinsei-kontor, eftersom det är så min bank heter. Råkade hamna här istället, på Shinsei Lake (???). Tydligen var jag ganska ensam om att begå det misstaget.

Två saker att notera här: det här är den eventuellt berömda gatan från ”Lost in translation”-introt, och när man korsar den norrut så hamnar man i Kabukichō – något slags red light district/gangsterkvarter med välförtjänt uselt rykte. Låg till grund för ”Kamurochō”, det fiktiva område som agerat hubb i ”Yakuza”-spelen (kanske redan nämnt det här 100 gånger, men det är värt att fortsätta tjata om jag så bara kan få 0,1 personer att upptäcka ”Yakuza”). Vill man notera en tredje sak så kan man höra att något slags inkastare försöker få kontakt med mig en bit in i klippet. Kan garantera att han ville leda mig till strippklubb/bordell. Så nu vet du att du ska undvika Kabukichō, om du inte är något slags monster. Och/eller inkastare.

Lite publikfrieri: det här är en av våningarna på Taito Station, eller snarare en av våningarna på en av många Taito Stations. En Taito Station är alltså en arkadhall. En ganska seriös sådan. Daigo och de andra ”Street fighter”-proffsen kommer ibland till Shinjuku för att hänga på en Taito Station. Dock inte just denna.

Animate, butik med massa bjäfs för nördar, samt – som synes – bekräftare av myter om Japan. Det här är våning tre. Strängt kameraförbud, men jaja.

Animate, våning två.

”Detta om detta!” kände jag och promenerade hem. Så här såg det ut, med start i korsningen strax norr om Shinjuku-stationens västra utgång (ett himla tjat om väderstreck, som om det skulle säga er en massa). Kanske inte det roligaste klippet på Youtube, detta. (Tjejen framför mig där i slutet tyckte nog inte alls att jag var creepy som gick och flåsade bakom henne med kameran i det allra högsta av hugg. Kanske tänkte hon att jag bara var ett helt vanligt monster. Och/eller inkastare.)

Vet att det är ett himla tjat, men:

Shinjuku badar i dimma.

Jag badar i svett.

Ni badar i hafsigt inbäddade Vine-klipp.

Alla förlorar.

Jag ska bespara er Blade Runner-referenserna. https://t.co/jOBCVNaQq1

— Alfred Holmgren (@insmouse) May 20, 2013