Vad Oak Door är för något? Detta, enligt Forbes:
Ska bli spännande att bocka av ännu ett stekhus på min bucket list efter Wolfgang’s Steakhouse och Peter Luger (som till och med en viss Bjurman gett tummen upp).
Den enda som inte ser fram emot besöket är min plånbok:
I fredags var det inte bara fredag, utan även midsommarafton. Detta firade vi genom att fira midsommar i Battery Park med, kändes det som, resten av Manhattans svenskar. När man blickade ut över vattnet var det nästan som att vara hemma i Stockholm igen. Samt fint.
Susanna tar igen sig med Vita-versionen av ”Final fantasy X” på hotellet. Något man måste, eller åtminstone bör, ge New York: här och var är utsikten rätt fin.
På lördagen åkte vi ut till Brooklyn. Första besöket för mig. Kändes rätt mjä, men det finns säkert mycket kul att upptäcka där. Vi hade ont om tid före middagen, så jag nöjde mig med att äntligen upptäcka mitt favvomärke Mishkas moderskepp, med smakfulla inredningsdetaljer som ett ”Street fighter II: Champion edition”-kabinett.
Middagen, på Peter Luger i Brooklyn. Enligt uppgift NY:s bästa steakhouse. Och satan vad svårt det var att få bord. Samt vad gott det var. Snäppet bättre än Wolfgang’s i Roppongi, får jag nog tillstå.
Grejs och/eller mojs.
Annan hajpad mat jag äntligen fick chansen att testa: Halal Guys kyckling med ris. Lång kö, och eftersom till och med jag hittat hit kan jag fatta varför. Själva maten var smaskig (och extremt billig: 6 dollar). Men den smakade rätt mycket som något man kunnat bli serverad på ett bättre svenskt kebabställe. Kanske borde de skaffa ett sånt istället, New York-borna.
I söndags var jag på New Museum och Rubin Museum of Art. Sedan fördrev jag tiden genom att promenera omkring planlöst i Central Park och ta abstrakta bilder. Samt vara bitter.
• Varit i Roppongi en himla massa. En gång förra veckan för att betala skatt och betrakta konst, en gång till för att testa en till hamburgeria och se ”Den vilda hoben 2” med Tukis i Roppongi Hills, och så en tredje gång igår för att äta mig till fetto- och fattighuset, med nyöppnade Wolfgang’s Steakhouse-filialen som avgångsstation. Alla dessa äventyr var väldigt roliga! Roppongi, där skulle jag nästan kunna tänka mig att bo. Kanske för att det var där min flickvän bodde en gång i tiden. Just Wolfgang’s Steakhouse låg för övrigt bara några byggnader ifrån hennes gamla hus. Extremt god vad maten också. En enorm stek (att dela på), jordens tjockaste bacon, steak fries, potatismos, martinis, chokladmousse-tårta och mango-sorbet: ja, man riktigt hör ju hur Döden rullar upp måttbandet i bakgrunden. (Om du inte har några planer på att besöka Tokyo har du heller ingen nytta av denna info, men om du har både och kan jag verkligen rekommendera stekhuset ifråga, samt att klicka här.)
• Eeeeh. Vad mer har jag gjort sedan sist? Jo, jag har shoppat. Vilket jag verkligen inte borde få göra, för jag bränner alltid alldeles för mycket pengar, hur jag än bär mig åt. Tyvärr är detta det roligaste jag vet på jord, näst efter att resa, vilket ju kostar ÄNNU mer pengar (dock med knapp marginal, med tanke på mina shoppingvanor). De senaste två dagarna har jag tillbringat i Isetan-varuhuset, eller rättare sagt ett av dem – hela Isetan-komplexet upptar nästan ett helt kvarter här i Shinjuku (och ännu fler byggnader ute i Ikebukuro). Förklarar vad jag handlat och varför i ett senare inlägg (ingen jättespännande anledning, så du behöver inte hoppa upp på nåldynan den här gången).
• Jobbat. Men ju mindre jag säger om detta desto gladare blir du.
• Videoskypat med föräldrarna. Och katterna! Också kul. Pappa var som vanligt mån om att grundmura mitt självförtroende: ”Du ser ju ut som din morbror. Samma… idiotiska blick.”
• Vad jag ska göra imorgon istället för att skriva inlägg av valfri kvalitet: shoppa ännu mer. Ett av mina favvomärken har just släppt sin vårkollektion, så jag måste skynda mig innan mina storlekar är slut. Fast om jag fortsätter äta som jag gjorde igår så borde jag kanske boka en biljett hem till Stockholm och Dressmann XL istället.
• Och med detta: detta:
• Nådde något slags brytpunkt idag: från och med för några minuter sedan är exakt hälften av mina FB-vänner folk jag lärt känna sedan jag flyttade till Japan. Undrar när exakt hälften av min familj kommer vara japansk?
• Har förresten nått en annan brytpunkt också: tydligen ska jag hädanefter betala skatt i Japan (insåg jag när jag skickades hem från det lokala skattekontoret med en nota på 40 000 kr som ska vara betald inom en månad…). Slutpunkten för typ ett halvår av magont, det beskedet. Och eventuellt startskottet för en livstid av lidande.
• Igår trodde jag att det spökade i lägenheten igen. Men det var bara ett Lypsyl.
• Ibland har jag tjatat om att man ganska automatiskt träffar spännande människor med spännande bakgrunder från hela världen när man bor i Tokyo. Härom veckan, på den där festen jag bloggade om, hände det igen. Jag råkade nämligen växla några ord (och lite sprit) med en kanadensare som visade sig vara engelsklärare… på Square Enix. Hans uppgift är att lära några av de högsta hönsen, samt de lite nördigare hönsen i teknikteamet, engelska. Tänk om man haft det jobbet! Då hade man hetat Tim och jobbat på Square Enix.
• Nyligen fick jag reda på vad ”tatsumaki senpuu kyaku” (som Ryu och Ken skriker när de gör sina virvelsparkar) betyder. Det betyder ”waterspout hullabaloo counter for chairs or seats”. Något mindre blodisande än ”surge fist” och ”rising dragon punch”, får man väl ändå säga.
• Skypade med Susanna härom dagen. Som vanligt pratade vi bara om alla spel vi ska spela när vi ses igen. (Nu i februari, var det tänkt, men den där fakturan från japanska skatteverket var tyvärr inte för en flygbiljett till Newark-Liberty.) Samt förstås all amerikansk mat vi ska vräka i oss under tiden. Gud, att gå och handla i Amerika, det är livets vatten, det. Som jag saknar det. Men jag ska nog hälsa på henne i sommar, åtminstone, så då blir det vräka av, må ni tro. Underbart att komma dit igen efter nästan ett år. Och vilka games vi ska gama!!! ”Lego Marvel”, ”Lego movie”, nya ”Sherlock” (omggggggggg!!!!!!), vad som nu hunnit släppas i ”Walking dead”-väg, ”Wind waker HD”, men även et cetera. Lär inte bli tråkigare av att det är första gången vi ses sedan hon köpte en PS4 och ny, stor tv till sig själv samt en Xbox One till mig själv. Och sedan ska jag vidare till Sverige. Det här kommer bli årets bästa sommar, alltså.
• Våren blir också rolig, ser det ut som. En massa rediga karlar ska komma till Tokyo och bli runtsläpade av mig, för jag gillar att leka reseledare (mycket mer än jag gillar att leda reselekare, om jag ska vara 100 procent ärlig). Och så ska jag försöka resa runt lite i Asien. ”Skatteflykt” kallas det visst.
• Ännu en höjdpunkt: om ett par veckor ska jag äntligen få äta på Wolfgang’s Steakhouse. De (han?) öppnade just sin första filial utanför USA – i Roppongi, förstås (eftersom det är där alla rika vitingar bor). Det är typ fullsmockat varje kväll, så det var lite bökigt att hitta någon tillgänglig tid alls att boka. Men nu är det gjort, och kul ska det bli, samt mitt livs i särklass dyraste måltid (då räknar jag in de abnormt dyra, och goda, room service-tacosarna i Cabo i somras), så därmed förhoppningsvis även något slags upplevelse.
• Nu ska jag äta sashimi. Det ska inte du, för du bor i ett land där man kan äta lagad mat istället.