• Igår var det skandinavisk musikfestival i Harajuku. Vem som var där? Inte den här killen iallafall. Jag hade planerat att dra dit men behövde jøbbe hela jädra kvällen och natten. Sett bilder nu, sjukt kul ser det ut. Men även om alla där säkert saknade mig otroligt mycket så är jag övertygad om att de innerst inne respectar min hustle.

• Vem som varit ute och søbe ikväll? Inte den här killen iallafall. Blev nämligen tvungen att jøbbe hela jädra dagen och kvällen och natten IGEN.

• Tydligen är Camilla Läckberg i Tokyo och signerar böcker. En kompis var där och fick en autograf, samt tydligen ett minne för livet eftersom hon ÄLSKAR Läckberg. Vad jag älskar? Att Camilla Läckberg heter ”Kamira Rekkubari” på japanska.

• Apropå Serial: det här är mycket roligt. ”Mailkimp girl did it”! Inget har fått mig att skratta lika mycket de senaste dagarna, förutom det här.

• Säger till en påstådd vän att jag känner mig väldigt harmonisk just nu. Hen går i taket: ”Himla dumt ord det där, nästan lika dumt som lycklig.” Lika dumt som vår så kallade vänskap kanske!!! =(! =(! =(!

• Nu har jag också hört Serial. Betyg: bra, förutom när berätterskan försöker lura oss att allt spelas in live och är helt spontant (typ när hon låtsas söka efter ord, trots att allt är extremt hårt manusbundet – jag säger som kiden: seriöst?!??!!??), och i SYNNERHET förutom när tönten Ira Glass kommer in och förpestar den coola stämningen med sin töntröst i början eller slutet av vissa avsnitt. Hans töntröst får mig att vilja skära av mig öronen och äta upp dem med stuvade makaroner som van Gogh. Mina tavlor kommer bli värd flera hundra.

• Min livsharmoni har ökat med 386% sedan jag började spela om ”Xcom”. Tidningen Level har helt rätt i att det är ett av generationens 100 bästa spel. Och helt fel i att det inte är ett av de 1 bästa. Alltså, allvarligt talat: hur ofta händer det att man blir svinsugen på att spela om ett långt, sjukt krävande spel från början mindre än ett år efter att man plöjt det första gången? Jo, det ska jag berätta: det händer i snitt en gång per liv, eller maximalt så ofta som ett spel med ”Xcom” i titeln släpps. Bra!

• ”Downton abbey” börjar ta sig igen! Större delen av andra säsongen bestod ju av upplägg i stil med att fröken Gråsparv är lite ledsen för att en gullig hund dött, men så hittar lord Sothöna en ny hund i skogen, och så blir fröken Gråskrika glad igen, trots att det flyttat in en prostituerad i byn. Men i slutet blev det riktigt spännande igen, många dramatiska pappersark eller vad det heter. Julspecialen var solida åtskilliga plus. (Och apropå det: julspecialen?!)

• I lördags kom Jenny och hennes kille hit, så vi körde izakaya + karaoke på kvällen. Starkt jobbat av dem att orka det efter sin flight, starkare jobbat av mig. Jag var nämligen tvungen att sitta uppe hela natten och invänta en ”Halo”-session (eftersom spelet inte var släppt än) dagen innan, så jag var helt förstörd av trötthet när vi väl gick ut. Men när vi kom till karaoken fick hela gänget något himla superryck, trots att vi bara tänkt orka stanna en stund slutade det med att vi blev kvar tills stället stängde 05.00, och inte ens då ville vi gå, så vi stod fullt påpälsade och ylade oss igenom ”Don’t stop believin’” innan vi till slut segnade ner till lobbyn, helt fenomenalt fulla (vi smugglade som vanligt in en massa sprit, men kände oss sedan tvungna att beställa in ännu mer, vilket alltid är ett gott tecken). Årets roligaste karaoke-natt, näst efter Taipei.

• Blev så brutalt sugen på att åka till NY helt plötsligt. =(. Ledsamt eftersom man är en sån himla tönt om man åker dit (jag åker dit väldigt ofta) samt att jag istället ska till Sveriges riksrike härnäst. Vilket iofs ska bli fantastiskt!!! Men lite kluvet också eftersom jag var där alldeles nyss. Pratade med en svensk kompis om detta nyligen, han har bott här mycket längre än jag och alltid åkt hem två gånger per år, och han sa att glappet mellan sommar- och julresorna alltid känns i kortaste laget. (Jag kan väl inte tänka mig att någon kan betrakta detta som bortskämt, att bo i Tokyo och beklaga sig över att man har råd att åka hem mer än en gång per år!!!)

• Blir så himla irriterad när Instagram skickar mig påminnelser av det här slaget: ”Din Facebook-vän XXXX finns redan på Instagram under namnet XXXX.” ”Redan”? Ja ok? Jag har inte ens sökt efter den satan, men ok??? (Fan ta mina Facebook-vänner, för att inte tala om dina.)

• Apropå sociala medier så tjattrade jag ju i förra inlägget om att japaner inte kan hantera blinkande smileys. Bara häromdagen fick jag det bekräftat igen när jag bjöd in en kompis till nämnda karaoke-natt och han bah ”Jag är tyvärr inte i Tokyo den här helgen, men låt oss ta en drink snart ;)”. Vad betyder det??? Var han ironisk??? Vill han egentligen göra något helt annat med mig??? Eller borde jag bara sluta låta mig chockas av/rasa mot språkbuggar jag redan bloggat utförligt om???

• Och apropå trötthet så sover jag fortfarande onormalt mycket och är som vanligt alldeles för trött alldeles för ofta när jag har turen att vara vaken. Måste börja träna igen så jag får fason på det här, tror jag blivit skadad av att bara sitta hemma och jobba hela det senaste året, det kan inte vara normalt. Vill även komma åt trötthetssymptom och andra hemskheter innan jag råkar bli utbränd, för det vill man ju inte vara medan det fortfarande finns pengar kvar i världen att tjäna, samt resor kvar till NY och Sverige att använda dem till.

• Vad jag ägnar mig åt nuförtiden: kaloriknarkar (det är slang för att knarka kalorier).

• Var alltså på 30-årsfezzzt i helgen och knarkade spanska kalorier, för omväxlings skull. Nej, det var inte jag som lyckats tämja den ädla tidskristallens magiska krafter för att spola tillbaka tiden med ett halvår och fylla 30 igen. Utan Chiaki som utnyttjade den för att fira sin födelsedag två dagar innan hennes födelsedag. Det var kul! Vi var alltså på någon spansk restaurang ute i snofsiga Ebisu. Typ 10 min tog det för mig att åka dit. Två timmar tog det för en av mina bordsdamer. Allt sjukt du hört om japanska pendlingstider: lika sant som allt sjukt du hört om japansk snabbmat.

• I en annan del av helgen, och Tokyo, var jag på en fest med något slags franskt tema. 2000 yen för obegränsad dryck, då gör det inte så mycket att man varken kan franska eller japanska. Den obegränsade drycken serverades dessutom av okultiverade amatörer som trodde att det alltid behövde vara lika mycket ren sprit som juice/tonic i varje drink. Gud, jag har aldrig sett så många simmiga blickar i samma lokal, eller ens i olika lokaler.

• Rolig franskman, efter de obligatoriska kindpussarna: ”Du är svensk? Det är ni som bränner kyrkor, va?”

• Träffade en väldigt rolig japan på en av de där festerna också, hon designar bilar – eller rättare sagt bilarnas lyktor. Detta jobbar hon med, på heltid, hukad över en enorm pekskärm. Det roliga är att hon övervägar att hoppa av detta enormt kvalificerade arbete – för att hon så gärna vill jobba med spel istället. Hon har tydligen en kompis som designar handkontroller på Nintendo (!!!). Fast själv föredrar hon ”King of fighters 94”, ”Capcom vs SNK 2” och ”Guilty gear”. Och jag henne.

• Påminn mig om att jag ska påminna mig själv om att jag inte ska äta bläckfisk någonsin igen. Men uni, japansk sjöborre, har jag nu insett är rätt gott. Godaste upptäckten, dock: Darjeeling-umeshu (bilden ovan).

• Jonas har åkt hem. Men lika glatt för det är hans hem. Sista dagen tillsammanzzz tillbringade vi i Shinjuku, Nakano och Roppongi. Tre väldigt bra platser, inte minst när jag besöker dem. Åt hamburgare, shoppade nördleksaker och åt glass (på makalösa Gelateria Marghera) gjorde vi, i dem.

• Game jag gamade med Jonas på Hey (Akibas bästa arkadhall): ”Ultra SFIV” (tyvärr inga parkopplade kabinett, så vi fick möta random japaner – jag lyckades iaf vinna en match, sjukt tungt viktad till min fördel på förhand: Rolento mot Hakan!), ”Melty blood” (som fick 10 av 10 i SP en gång i tiden – minns det eftersom det var mig Johan Henriksson, som skrev recensionen, spelade mot hemma i sin källare – och satan vad kul det fortfarande är), samt något slags spel med bara en massa tjejer som hette… något. Fattade inget, som det brukar vara när man kör en fighter för första gången. Eller jo, en sak fattade jag: att det är sexistiskt.

• Apropå game så gick jag och ett par japaner hem till mig för att gama sådana med simmiga blickar i söndags. Det blev en kulturkrock för alla sinnen! Medan jag stekte köttbullar åt dem satt de och kliade sig i huvudet över ”GTA V”: ”Vad ÄR detta?! Finns det inget mål?!??!?!”

• Apropå söndagar så åker jag till USA på en sådan. Litet omg ändå. Jag är sjukt taggad. Och sjuk. Men mest taggad.

Med Tasuku och Kami, samt dubbla hattar, i söndags.

• Nådde något slags brytpunkt idag: från och med för några minuter sedan är exakt hälften av mina FB-vänner folk jag lärt känna sedan jag flyttade till Japan. Undrar när exakt hälften av min familj kommer vara japansk?

• Har förresten nått en annan brytpunkt också: tydligen ska jag hädanefter betala skatt i Japan (insåg jag när jag skickades hem från det lokala skattekontoret med en nota på 40 000 kr som ska vara betald inom en månad…). Slutpunkten för typ ett halvår av magont, det beskedet. Och eventuellt startskottet för en livstid av lidande.

• Igår trodde jag att det spökade i lägenheten igen. Men det var bara ett Lypsyl.

• Ibland har jag tjatat om att man ganska automatiskt träffar spännande människor med spännande bakgrunder från hela världen när man bor i Tokyo. Härom veckan, på den där festen jag bloggade om, hände det igen. Jag råkade nämligen växla några ord (och lite sprit) med en kanadensare som visade sig vara engelsklärare… på Square Enix. Hans uppgift är att lära några av de högsta hönsen, samt de lite nördigare hönsen i teknikteamet, engelska. Tänk om man haft det jobbet! Då hade man hetat Tim och jobbat på Square Enix.

• Nyligen fick jag reda på vad ”tatsumaki senpuu kyaku” (som Ryu och Ken skriker när de gör sina virvelsparkar) betyder. Det betyder ”waterspout hullabaloo counter for chairs or seats”. Något mindre blodisande än ”surge fist” och ”rising dragon punch”, får man väl ändå säga.

• Skypade med Susanna härom dagen. Som vanligt pratade vi bara om alla spel vi ska spela när vi ses igen. (Nu i februari, var det tänkt, men den där fakturan från japanska skatteverket var tyvärr inte för en flygbiljett till Newark-Liberty.) Samt förstås all amerikansk mat vi ska vräka i oss under tiden. Gud, att gå och handla i Amerika, det är livets vatten, det. Som jag saknar det. Men jag ska nog hälsa på henne i sommar, åtminstone, så då blir det vräka av, må ni tro. Underbart att komma dit igen efter nästan ett år. Och vilka games vi ska gama!!! ”Lego Marvel”, ”Lego movie”, nya ”Sherlock” (omggggggggg!!!!!!), vad som nu hunnit släppas i ”Walking dead”-väg, ”Wind waker HD”, men även et cetera. Lär inte bli tråkigare av att det är första gången vi ses sedan hon köpte en PS4 och ny, stor tv till sig själv samt en Xbox One till mig själv. Och sedan ska jag vidare till Sverige. Det här kommer bli årets bästa sommar, alltså.

• Våren blir också rolig, ser det ut som. En massa rediga karlar ska komma till Tokyo och bli runtsläpade av mig, för jag gillar att leka reseledare (mycket mer än jag gillar att leda reselekare, om jag ska vara 100 procent ärlig). Och så ska jag försöka resa runt lite i Asien. ”Skatteflykt” kallas det visst.

• Ännu en höjdpunkt: om ett par veckor ska jag äntligen få äta på Wolfgang’s Steakhouse. De (han?) öppnade just sin första filial utanför USA – i Roppongi, förstås (eftersom det är där alla rika vitingar bor). Det är typ fullsmockat varje kväll, så det var lite bökigt att hitta någon tillgänglig tid alls att boka. Men nu är det gjort, och kul ska det bli, samt mitt livs i särklass dyraste måltid (då räknar jag in de abnormt dyra, och goda, room service-tacosarna i Cabo i somras), så därmed förhoppningsvis även något slags upplevelse.

• Nu ska jag äta sashimi. Det ska inte du, för du bor i ett land där man kan äta lagad mat istället.

• Fortfarande lite sjuk. Vad fan är DET?! Över två veckor nu. Skjut mig – men ge mig först en medicin som botar min hosta så jag kan ägna mina sista andetag åt att förbanna min hosta, snarare än att hosta.

• Det spökar i min lägenhet. Men det är väl smällar man får ta när man bor i en lägenhet där det spökar.

• Har insett att ett par strumpor kostar 100 yen (sex kr) på 100 yen-butiken tvärs över gatan. Så nu är jag bara drygt 1 461 000 yen ifrån George Costanza-drömmen att äga så mycket underkläder att jag aldrig någonsin behöver tvätta igen. Iofs har jag ju tvättmaskin i min lägenhet, så det är kanske en lite konstig dröm att nära. Inte för att det hade varit det annars.

• Såg om ”Skyfall” idag. Första gången var det på bio vintern 2012, ute i Roppongi Hills. Så här glada var jag och Tukis då (stående under spindelstatyn som är Roppongi Hills främsta landmärke). Kärt minne! Så kärt att jag emulerade upplevelsen hemma i sängen idag (dock utan Tukis). Det var lite mindre kul, men tillräckligt för att jag skulle palla mig igenom hela filmen, åtminstone med hjälp av långa, regelbundna pauser. Det bästa var väl att den trots allt är mindre sexistisk än den i övrigt fenomenala ”Casino royale”. (Detta säger jag inte för att framställa mig själv i bättre dager. Jag säger det för att det på riktigt är väldigt tråkigt med svaga, ynkliga kvinnliga karaktärer i filmer och tv-serier. Som när hon brun satt och grät i duschen efter att de knäppt ett par jävlar i ”Casino royale”, och så måste han Bond komma och trösta den stackars lilla huttrande sparven. Eller som hon brun i ”Iron Man”, när hon får vara med och leka med pojkarna i slutet av trean, och blir så nervös att hon kissar på sig i nästan varenda bildruta. Tack för mig!) (Annan dålig grej med ”Skyfall”: han Javier Bardem. Usel. USEL!)

• Blev tvungen att avfölja en avlägsen bekant på Instagram eftersom hen – som egentligen är en rätt ambitiös fotograf med massor av followers – postade en meme. Eller rättare sagt: EN BILD PÅ SIN DATORSKÄRM när den visade en meme. Fy fan, jag blir så jävla arg. Otroligt att folk har tid att debattera ”Fittstim” och folkmord när såna här vidrigheter försiggår i samhället. (Eller jag vet inte om folk debatterar folkmord så himla mycket egentligen. Inte många som skulle ställa upp på ”för”-sidan, kanske.)

• ”Man blir inte fet av att skriva reportageböcker”, konstaterar min gamla kollega Sam Sundberg i SvD. Synd att jag inte skriver reportageböcker, för inte fet är precis vad jag behöver bli.

• Det här med Engrish, alltså. Det som förvånar mig är inte att stora företag är allt annat än immuna mot den. Det har man ju alltid vetat. Betydligt mer obegripligt är det när folk man känner tokfailar att inte bara stava engelska ord RÄTT, utan framförallt KONSEKVENT. Jag förstår att grammatiken är klurig att kolla upp varje gång man ska posta något på FB, och det är förstås inte konstigt om ordvalen ibland känns onaturliga i sina sammanhang. Och okej, det är möjligtvis i bökigaste laget att googla varje gång man är osäker på en stavning (att jag gör det är kanske en yrkesskada). Men att stava samma ord olika från gång till gång? Vad är det för himla slarv? Som en kompis som postade något om ett event hen döpt till ”Beautilicious” (vilket ju… ja), men andra gången hen skrev om det blev det ”Beartilicious”. (För en konstant ström av sånt här, följ Hideo Kojimas Engrish-språkiga konto på Twitter.)

• Gamat lite mer ”Far cry 3” nu. Hatar det fortfarande. Det finns inte ett enda moment jag tycker är roligt. Men att tömma fiendebaser och bestiga radiotorn är åtminstone tillräckligt monotont för att jag ska kunna ha det som ursäkt för att frossa i podcaster under tiden. Och det är egentligen då jag trivs bäst: när jag spelar ett dåligt men simpelt spel och lyssnar på en rolig podcast. Det är det mest avslappnande jag vet. Belöningskickar från spelet, underhållning från podcasten. Den dubbla stimulansen gör det ännu lättare att zona ut. Dagens speltips!

• Annat jag frossat i idag: