Igår hände alltså detta. Om ni undrar varför Mary Jane för en gångs skull inte klänger på mig utan på killen till höger så beror det på att han heter Tero (hennes favoritnamn) samt är hennes favoritperson i världen, och inte minst att han just återvänt till Japan efter ett år i Sverige. Vi tre gick i samma klass på språkskolan Kai här i Shinjuku ifjol, samt umgicks en hel del på fritiden också, men när våra studentvisum gick ut blev det plötsligt väldigt oklart vart vi skulle ta vägen. Jag och Mary Jane lyckades som bekant klamra oss kvar (och har haft ett helt jävla fantastiskt år fullt av resor och blöta karaoke-kvällar), medan Tero vände hemåt ett tag, men nu är vi alltså återförenade för nästan gott. Sämre anledningar kan man ju ha att fira med obegränsad sprit på en billig izakaya.

Skojar förresten när jag säger att Mary Jane brukar klänga på mig. Det brukar hon istället göra på sin pojkvän Lori, som också flimrar förbi i klippet. Eller pojkvän och pojkvän, han är t o m hennes sambo numera, sedan de flyttade ihop nere i Ebisu alldeles nyligen. Det var också där vi sågs igår eftersom Tero hade hjälpt dem flytta medan jag låg hemma och sov. Ebisu är ett bra ställe. Det ligger granne med Shibuya fast är lite mer upscale, vilket inte minst märks på att två av Tokyos (samt därmed världens) bästa stekhus – Blacows och Gotham Grill – ligger där. Det gör dessutom ett av mina favoritmuseer. Nu har jag en anledning att åka dit ännu oftare.

Och japp, jag har börjat använda Vine igen. Det slog mig för ett tag sedan att det ändå är ett helt oslagbart sätt att fånga små ögonblick på, inte alls lika förljuget (dvs snyggt, tyvärr) som Instagram. Några ofiltrerade, sekundkorta klipp med tillhörande ambiensljud i en liten loop, det säger mer än tusen blogginlägg. Nu ska jag bli lika rik som Pewdiepie.

Gårdagskvällen blev värd väntan. Åtminstone av mina bilder att döma, minnet är det lite sämre ställt med. I stora drag gick den ut på att jag och Mary Jane gick till vårt gamla vanliga karaoke-hak här i västra Shinjuku och drog igenom vår gamla vanliga repertoar och svalkade oss med vår gamla vanliga smuggelsprit, vilket kanske inte låter så spännande i sig, men det blev helt otroligt kul att sjunga av sig lite för första gången på typ tre månader.

Mary Jane hade dessutom tagit hand om mina skattefakturor medan jag var borta, vilket innebär att jag har en något bättre chans att inte bli deporterad nu när jag måste förnya mitt visum. Hon kan framstå som rätt virrig, så jag blev helt paff när jag fick tillbaka alla räkningar, och kvitton på dem hon betalat, i ett par prydliga plastfickor, inkl växelpengarna hon fått tillbaka när hon betalat dem! Så paff att jag bjöd henne på (den svindyra) karaoken som tack. Fast med tanke på hur bebrusad hon blev borde jag kanske ha fått henne att betala för mig istället, för det är ändå ingen risk att hon hade kommit ihåg det dagen därpå. Tecken på hur full hon var: hon begrep inte att hon råkat skicka högst olämpliga meddelanden till en gemensam killkompis (istället för sin pojkvän) förrän han vidarebefordrat dem till mig, och jag i min tur visat upp dem för en väldigt förvirrad henne, som sedan ägnade resten av natten åt att långsamt implodera av skam. (For the record borde jag kanske även erkänna att jag av oklar anledning lånade hennes telefon och skickade några hyfsat svårtydda meddelanden till samma killkompis.)

Efter fyra och en halv timme på karaoken (nästan rekord!) klafsade Mary Jane hem till Baba genom ösregnet medan jag sökte skydd på snabbmatshaket Matsuya och beställde in en stor skål bibimbap. Så mosig att jag inte ens pallade protestera när jag fick en sked istället för plockepinn-set.

Idag sov jag nästan hela dagen, sedan följde en massa förvirrade meddelanden mellan mig och Kami eftersom jag lovat henne att följa med och kolla på hanabi, men fortfarande halvsov när hon ville bestämma vart vi skulle göra det. Så här års kryllar det nämligen av hanabi-festivaler, bara idag hade vi tre stycken att välja mellan här i närheten. Eller närheten och närheten, efter att jag flugit upp ur sängen och landat på perrongen tog det oss typ två timmar att komma hela vägen ut till Jōsō i grannkommunens grannkommun Ibaraki. Totalt fyra–fem alltmer besynnerliga små lokaltåg behövde vi ta, men det är väl sånt man ska ha upplevt, det med.

Något man DEFINITIVT ska ha upplevt är det här med hanabi – som egentligen bara betyder ”fyrverkeri”, men som vanligt i Japan så finns det en massa traditionellt-spirituellt-historiskt gunk ingrott i de där tecknen (花火 = ”blomma”, ”eld”), vilket gör det lite missvisande att bara översätta dem rakt av. Kami hade klätt upp sig i sin finaste kimono, och det var hon långtifrån ensam om, även om jag själv nöjde mig med min finaste Terry Bogard-tröja. (Eller okej, jag är inte helt säker på att det var hennes FINASTE kimono, eller en kimono alls, för beroende på en serie snören och knutar eller vad det nu är kan såna där plagg egentligen kallas något helt annat, även om de ser ut som kimonos. Om du vet vad det är för skillnad: berätta det inte för mig, för så intresserad är jag verkligen inte.)

Festivalen var väldigt mysig och fyrverkerierna som väntat fina. Eller åtminstone påkostade. Det var inte fråga om några pliktskyldiga minuter för att motivera ledet ”hanabi-” i ”hanabi-festival”, utan TIMMAR av trumhinnemördande färgkaskader i alla tänkbara former – eldkvastar och seriefigurer och gulliga djur och regn av guld som lämnade efter sig askgrå spindelnät på natthimlen. Varje gång man trodde att det var färdigspexat för ikväll bestämde de sig för att elda upp ytterligare några procent av statsbudgeten (”Äh, det är ju ändå 24 sekunder kvar på schemat”). Och då är det här ändå bara en festival i mängden!

Men det märktes rätt tydligt att jag inte ägnat en livstid åt att marineras i det där djupt ingrodda gunket. På det stora hela tyckte jag väl på sin höjd att det var kul med lite nytt Instagram-material, medan Kami nästan var rörd till tårar. ”Jag är så stolt över att vara japan!” förklarade hon, baserat på att någon jeppe ute på en flotte smällt av lite Doraemon-smällare.

Det lyckades dock bli en väldigt rolig kväll ändå. Efter fyrverkerierna smälte vi in i den mumlande massa som långsamt vaggade tillbaka mot alla små färgglada stånd med mat och dryck, en upplyst liten oas mitt i mörkret där det såldes kara-age (friterad kyckling) och takoyaki (friterade bläckfiskbollar, eller ”bläckfiskbossar” som min dator vill ändra det till). Själva köpte vi varsin okonomiyaki (typ en omelett med grönsaker och skaldjur och kött och grejs), sedan gick vi bort till en liten bro över en liten flod (att jag behöver slå upp vad ”river” heter på svenska: hej demens) där vi satt i ännu ett mörker och åt och drack och drog japanska ordvitsar, påhejade av en symfoni av cikador och omgivna av fnittrande ungdomsgäng. Otroligt svalt och skönt och fridfullt var det, nästan som att vara tillbaka i Kyoto. Som vanligt när jag lämnar Tokyo så ägnade jag hela kvällen åt att slås av hur mycket mer tid jag borde tillbringa ute på landsbygden. (Fast kanske inte just i Kyoto, för jag vet inte om jag kommer vara välkommen tillbaka dit efter att ha klassat Japans sjätte största stad och kanske viktigaste kulturcentrum som ”landsbygd”.)

Roligast på hela kvällen var nog när Kami kallade mig ett ord på japanska som jag inte förstod, så hon slog upp vad det hette på svenska och fick resultatet ”bov”! ”Du är bov”, förkunnade hon, i tron att det betydde typ ”Du är elak”. Hahaha. (Svettigast var när hon mitt bland folk började förklara för mig hur enkelt det verkar vara att få tag på knark i Shinjuku, och prompt ville veta om jag hade provat. Hoppas vi inte var omringade av alltför många alltför engelskkunniga immigration office-agenter.)

Efter att vi smaskat i oss typ halva våra jätte-okonomiyakisar och druckit vår alkoläsk släpade vi oss mödosamt tillbaka mot stationen, bara för att distraheras av ett otroligt suggestivt litet shinto-tempel så länge att vi nästan missade sista avgången. Någon timme, ca 1700 yen och fyra–fem tåg senare hade vi dock lyckats krångla oss tillbaka till civilisationen. Tydligen syntes det på mig att jag ägnat kvällen åt att himla med ögonen åt en av det gudomliga kejsardömets 3000 mest älskade traditioner, för när Kami klivit av på sin station var alla andra på det helt proppfulla tåget för fina för att sätta sig brevid mig.

Ja tjenixen.

Idag har ännu mindre hänt än i förra inlägget. Alltså, så trött som jag varit på sistone, det liknar ingenting sunt. Iofs har det ju varit ett riktigt jävla skit-sistone, så det är inte särskilt konstigt att jag varit trött på det.

Det var iaf kul att lämna lägenheten lite härom dagen. Jag är så besatt av Roppongi, egentligen borde jag nog bo där. Nu senast åt jag rätt god mat samt drack goda drinkar samt posade framför Godzilla med Kami. (Godzilla: inte riktigt lika cool som Gundam-roboten i ”””naturlig””” storlek på Odaiba.) Sedan tog hon sista tåget hem, varpå jag gick tillbaka in i Tokyo Midtown-komplexet för att låna toaletten samt handla lite mat och sånt i deras extremt fina och fräscha (och dyra) supermarket. Det var inte riktigt kvällens höjdpunkt, men nästan! Jag vill ju bo i Midtown, men närmare än så här kommer jag nog aldrig. Och det känns ännu mer synd än vanligt, för det var bara ännu härligare att vara där när det var sent på kvällen och nästan helt folktomt.

Nåväl. Idag har jag som sagt inte åstadkommit mer än att vara trött. Eller jo, jag läste ut Piers Morgan-boken, den var rätt dålig men rätt underhållande också. Började läsa en bok på typ 900 sidor som jag aldrig kommer bli klar med, precis som den gamla Lovecraft-tegelsten som jag köpte ca 2008 och än idag hackar av små flisor från någon gång per år. Funderade på att ta ett bad, eftersom det kan vara nice när man är trött och vill läsa lite i lugn och ro, men kom på att det fortfarande är högsommar samt att jag inte alls vill läsa lite i lugn och ro.

Apropå inre frid så fick jag tre i stort sett helt oläsliga mail härom dagen från Skatteverket som verkade antyda att mina skattebesvär äro till ändor (med anledning av ”sex månaders regeln”). Jag kommer vara väldigt glad över detta tills jag inser att jag läste fel.

Övervägde tidigare idag att spela lite ”Killer instinct”, men kom på att jag inte pallar mer utan sticka, trots att det är rätt bra. Vet inte om jag pallar köpa sticka heller, eftersom jag redan börjar bli tokig på att strimlan knappt går att städa för att jag har så mycket bråte här. Och då har jag ändå köpt i stort sett INGENTING sedan jag flyttade till Japan, utöver några sneakers, typ. Verkligen ett under av återhållsamhet, eller så har jag bara tröttnat på att älska att äga. I vilket fall som helst förtjänar jag en medalj (av sneakers).

Men det blir nog en sticka ändå till slut, för jag har lite fölk här som jag i evigheter tänkt spela massa ”Street fighter” med, men varje gång det blir aktuellt gör jag mig svår genom att jobba och förhala saker, ty sån är jag (extremt lättstressad när folk vill boka in saker).

Oj, det är nog bäst att jag sätter en punkt eller två. Det skulle ju bli ett uselt blogginlägg av det här, inte en bästsäljande roman.

Var på 30-årsfest i helgen.

Här ovan har du lyxen att se hur det såg ut. (Jag sitter med födelsedagssnubben i mitten.)

Bilden? Den snodde jag av någon snubbe på Facebook.

Har du synpunkter på det är du välkommen att ringa bildombudssnubben.

Okej, att jag postar en massa just nu beror på att jag inte kan sova.

Det är även anledningen till att jag publicerar så många blogginlägg.

Här kommer äntligen ett till.

Vad jag gör när jag inte kan sova? Den här gången följer jag det där valet lite förstrött. Kanske borde göra det mindre förstrött, för det är ju spännande på riktigt. Upplyftande/nedsänkande om vartannat, och vice versa, och så vidare. Egentligen borde man väl mest vara upptagen med att bäva inför det där stöveltrampet som sveper in över Europa som ett ”Command & conquer”-soundtrack. Men det känns så overkligt härifrån. Europa? Jag har inte sett några konkreta bevis på att Europa ens existerar sedan januari. Valet känns lika på riktigt som ett ”Robinson”-öråd. Det är rätt skönt! Inget känns särskilt angeläget på riktigt längre. Alltså, nästan bokstavligt talat inget. Men det är en annan historia. Som inte känns särskilt angelägen, den heller.

Jag vet dock att det fortfarande finns svenskar, för jag såg ett par nya bevis på det igår. Eller nya och nya, men de var åtminstone ett drygt decennium nyare än jag. En av dem pluggar spelmusik i kokong-skrapan här i Shinjuku. En av dem serverar snaps. Det finns så många svenskar! Det tar liksom aldrig slut. Jag har träffat flera hundra svenskar genom åren, och ändå känns det som att det återstår minst lika många.

Funderar på om jag ska börja resa mer. Fast på egen hand. Jag har mina händer att tacka för så mycket, utan dem hade jag inte haft några händer.

Att vara hemma efter förra resan känns som sagt både bra och dåligt. Kul att träffa kömpisarna igen. Karaokade med Mary Jane i fredags (vi testade ett nytt ställe, på vinst och förlust – fast det blev väl oavgjort, kan man säga), och igår var jag på fest hos Manami (bilden ovan) och Samuel ute i ultramysiga Togoshi-Ginza. Som vanligt var det en massa roligt folk med helt olika bakgrund där, vilket som vanligt är det bästa med Tokyo. En fruktansvärt vänlig engelsklärare som studsat fram och tillbaka mellan USA, Japan och den fruktansvärda koreanska landsbygden. En supercool tjej som jobbar på Issey Miyake (och blandar franska och engelska och japanska bor i en stor förort jag aldrig ens hört talas om: Nishi-Tokyo). En fransk musiker. En annan japansk tjej som precis ska iväg till Sverige för att träffa sin svenska pojkvän. Et så vidare.

Men allt kändes ändå bättre när Susanna var här, trots att min lägenhet är så trång att hon omedelbart döpte om den till ”strimlan”. Nästa gång hon kommer hit måste jag ha bytt lägenhet.

Det finns en del annat jag borde byta ut i mitt liv också, men jag har inte lyckats bestämma exakt vad och mot exakt vad än.

Jag önskar att jag kunde sova på saken.

När karaokekvällen väl var kommen hade den dock den goda smaken att inledas på Bar Plastic Model i Golden-gai. Känd från tv, om du har tv-spel kopplade till din tv. Plastic Model ska nämligen vara avbildad någonstans i ”No more heroes”.

Efter Golden-gai gick vi och förfestade lite hos Mary Janes pojkvän, på 38:e våningen. Ungefär så här såg det ut.

På plats i tornet. Kanske hade det blivit lite för mycket förfest för vissa av oss.

Klicka på en bild för att komma till dess upphovshen på Instagram.

Nu är det slut på det roliga.

Men det blev åtminstone väldigt mycket av det.

Jag har tjongat runt hela helgen med Peter och ”Hasse”, det är nästan så vi hunnit bocka av hälften av punkterna på listan med saker de måste hinna med under sina tio eller så dagar här. Och kul har det varit, åtminstone för mig, vilket ju trots allt är det viktigaste för alla inblandade i skrivandet av det här blogginlägget.

Tyvärr fick det hela ett abrupt slut inte av att helgen tog det, utan min hälsa. Hostade och rosslade mig igenom dagens aktiviteter, så morgondagens kommer istället bestå av att ligga i sängen och drömma om att inte ligga i sängen.

Men innan dess hann vi tack och lov med följande:

Första kvällen, samt Peters och Alexandras första izakaya-besök. Tydligen var jag och Peter aldrig på någon när vi var i Tokyo tillsammans för fem år sedan. Det har vi tagit igen med råge de här dagarna, till mina gästers stora förtjusning. (Peters bild.)

Jag vet inte var den här bilden togs. Men jag vet vad den föreställer: stickor. (Peters bild. Inte helt otippat.)

I nördkomplexet Nakano Broadway – som jag och Peter upptäckte tillsammans 2009 – kan man köpa ”Monster hunter”-glasögon. Förstås. (Peters bild.)

Gubbröra.

Det enda vi haft otur med: dåliga kläder. (Peters bild.)

Idag gjorde vi det man bör göra i Harajuku: åt hamburgare, gick till Meiji Jinguu-helgedomen, tog en promenad genom Yoyogi-parken, och shoppade. Överst: parken (Alexandras bild). Nederst: det kan du räkna ut själv.

Just nu på JS Burger: jordgubbsburgare. (Alexandras bild. Och nej, vi provsmakade inte.)

Ont om folk i Harajuku idag. (Nedre bilden är Alexandras.)

Suspekta t-shirts på Takeshita Street i Harajuku. Där det för övrigt slutade med att det mest var jag som shoppade. Inte helt otippat, det heller.

Ikväll fick Peter och Alexandra se hur jag bor. Det resulterade bland annat i den här bilden. (Alexandras.)

Golden-gai. (Övre bilden: Peters, nedre: Alexandras.)

Den här festen verkade farlig, så här vågade vi inte gå in. (Peters bild.)

Muntra matvrak.

Regn eller smalben.

Någon av alla stationer vi passerat.

Igår, efter Golden-gai och ännu ett izakaya-besök: karaoke med Sanna och ett helt gäng andra svenskar. (Peters bild.)

Såna där ”dregs” ska man nog akta sig för. Håll dig till drugs istället.

Flytande frukost idag igen.

Sedan fyllde jag på med detta.

Den här veckan fick ännu ett museum, närmare bestämt National Palace Museum. Betyg: stort. Och så.

Intill museet låg en rätt stor trädgård med dammar och små lusthus med festligt spetsiga tak och grejs. Ganska fin, men det ska väldigt mycket till för att man ska bli imponerad av sånt här efter några år i Asien. Och var det något som saknades i den här trädgården så var det väldigt mycket till.

Vi var tvungna att åka taxi från tunnelbanestationen till museet eftersom det var en bra bit, utan vettiga gångvägar. När vi skulle tillbaka vägrade vår chaufför köra till rätt station, så vi hamnade här istället, typ en halvtimme åt fel håll. Men det blev iaf en Instagram-bild av det.

En 45 minuter och/eller timmar lång tunnelbanetur senare var vi framme vid Longshan-templet – och okej, tempel är ju ännu en grej man ser vart man än vänder sig i Asien, men det här var det överlägset läckraste jag vänt mig mot hittills. Även om man kände sig som ett as som gick runt och tog 10 000 bilder i sekunden medan man tuggade på en Snickers bland alla stackare som bara försökte stå och buga inför sina favoritgudar ifred.

Dagens fjärde hållplats: Huaxi-marknaden. Några gator fyllda av små stånd som säljer allt från oidentifierbara fötter till oidentifierbara sexleksaker.

De har karaoke i Taipei! Som att komma hem – förutom att det fanns typ några hundra låtar på engelska istället för, som i Japan, säkert tiotusentals. Samt den lilla detaljen att när vi beställde in vodka i tron att det skulle vara en shot så fick vi in en hel jävla flaska Absolut istället. Och inte den lilla varianten heller. Resten av kvällen blev av naturliga skäl rätt dimmig. Men jag såg åtminstone till att fota ett av de mer oväntade inslagen på låtlistan innan dess. (En grej jag faktiskt minns, om än motvilligt, är hur vi i brist på annat sjöng och sittdansade hejvilt till ”Last Christmas” när en häftig kille i hiphop-mundering råkade öppna dörren till vårt rum. Tur att vi inte var i Japan, för då hade samtliga inblandade, plus släkt och vänner, fått finna sig i att begå harakiri på fläcken.)

Efter karaoken: en sista selfie i poolen, så sent att vi för en gångs skull var helt ensamma. Eller om vi bara lyckats skrämma bort alla andra för gott med gårdagens delfinlekar.

Lite dåligt med uppdateringar på sistone.

Därför har jag låtit bli att posta några. Försöker invänta ett tillfälle då uppdateringar istället är en bra sak.

Gör dock ett litet undantag idag. Annars blir det alldeles för mycket att sammanfatta alldeles för långt i efterhand nästa gång.

I själva irl:et har det nämligen varit ett himla hålligång på samma sistone.

I lördags gick jag alltså och såg japanska bandet Jesse Ruins med han svensken som jag träffade när jag gick och såg han NIN i fredags.

Så här såg Jesse Ruins ut:

Och så här lät de: väldigt, väldigt bra. (Det gjorde för övrigt även Cold Name, som spelade på samma event.)

Bonus: själva klubben var också väldigt, väldigt mysig. En liten källarlokal ute i… ja, någonstans. Ikejiri-Ōhashi hette stationen. Det betyder ”Dammrumpa-Storbro”. Så eventuellt var hela natten bara en hallucination. Men isåfall var det en riktig toppenhallis.

I söndags styrde jag alla tillgängliga kosor mot Takadanobaba (”Takadas hästplats”), där Johan visade mig ett par arkadhallar jag inte besökt förut, varpå han dunkade mig gul och blå i ”Super street fighter II turbo”. (Om ni inte känner igen mig till höger på bilden högst upp så är det för att jag fått så mycket däng.) Det första stället var en ovanligt flashig Taito Station i varuhuset Big Box. Eftersom de saknade parkopplade ”SFIV”-kabinett gick vi dock snabbt vidare till Mikado, ett mindre ”game center” i två våningar som hyfsat uppenbart var en hårsmån mer hardcore. Nedervåningen var som ett museum fyllt av en massa märkliga spel och kabinett man aldrig sett förr. På övervåningen pågick en turnering i ”Street fighter III: 3rd strike” när vi anlände. (Johan berättade att man på onsdagar brukar kunna betala 500 yen för att spela hur mycket ”Super turbo” man vill, samt delta i något slags turnering. Riktigt SÅ hardcore känner jag mig inte riktigt än.) Resten av ytan upptogs av ett imponerande beat ’em up-utbud och lite shooters. Utöver ”SSFIIT” hann vi bocka av ”King of fighters XIII”, det otroligt märkliga ”Akatsuki blitzkampf”:

, samt förstås ”Super SFIV AE”. En jädra mersmak gav det hela. Haft jobbig abstinens ända sedan i söndags. Men också känt mig väldigt nöjd med att även denna pusselbit fallit på plats nu. Otroligt att jag inte tagit tag i arkadspelandet tidigare, åtminstone sedan skolan slutade i oktober. Men bättre sent än aldrig, men sämre än alltid (vilket är nästa mål).

I gårdags åkte jag ut till Roppongi för att betala min skatt. Konstig känsla att promenera in på ett postkontor med ett kuvert så tjockt av sedlar att det knappt går att stänga. (Ja. Japan älskar kontanter. Och nej. Ibland älskar jag inte Japan.)

Efter skattetjafset tog jag hissen upp till våning 52 (för postkontoret låg i Mori Tower, en av Tokyos högsta byggnader) och glodde på konst i några timmar. Det kommer ett separat inlägg om det, med bilder (på annat än konst – för NÅDE den som fotar inne på Mori-museerna, med annat än mobilkameran och i smyg, och NÅDE den som gör det också, för den delen). Innan jag fått lite distans till det hela låter sig inte mina intryck sammanfattas med andra tangenter än O, M och G.

I skrivande dags är jag trött på att göra annat än sova. Så jag tror jag testar något annat istället. Sova, exempelvis.