• I lördags kom Jenny och hennes kille hit, så vi körde izakaya + karaoke på kvällen. Starkt jobbat av dem att orka det efter sin flight, starkare jobbat av mig. Jag var nämligen tvungen att sitta uppe hela natten och invänta en ”Halo”-session (eftersom spelet inte var släppt än) dagen innan, så jag var helt förstörd av trötthet när vi väl gick ut. Men när vi kom till karaoken fick hela gänget något himla superryck, trots att vi bara tänkt orka stanna en stund slutade det med att vi blev kvar tills stället stängde 05.00, och inte ens då ville vi gå, så vi stod fullt påpälsade och ylade oss igenom ”Don’t stop believin’” innan vi till slut segnade ner till lobbyn, helt fenomenalt fulla (vi smugglade som vanligt in en massa sprit, men kände oss sedan tvungna att beställa in ännu mer, vilket alltid är ett gott tecken). Årets roligaste karaoke-natt, näst efter Taipei.

• Blev så brutalt sugen på att åka till NY helt plötsligt. =(. Ledsamt eftersom man är en sån himla tönt om man åker dit (jag åker dit väldigt ofta) samt att jag istället ska till Sveriges riksrike härnäst. Vilket iofs ska bli fantastiskt!!! Men lite kluvet också eftersom jag var där alldeles nyss. Pratade med en svensk kompis om detta nyligen, han har bott här mycket längre än jag och alltid åkt hem två gånger per år, och han sa att glappet mellan sommar- och julresorna alltid känns i kortaste laget. (Jag kan väl inte tänka mig att någon kan betrakta detta som bortskämt, att bo i Tokyo och beklaga sig över att man har råd att åka hem mer än en gång per år!!!)

• Blir så himla irriterad när Instagram skickar mig påminnelser av det här slaget: ”Din Facebook-vän XXXX finns redan på Instagram under namnet XXXX.” ”Redan”? Ja ok? Jag har inte ens sökt efter den satan, men ok??? (Fan ta mina Facebook-vänner, för att inte tala om dina.)

• Apropå sociala medier så tjattrade jag ju i förra inlägget om att japaner inte kan hantera blinkande smileys. Bara häromdagen fick jag det bekräftat igen när jag bjöd in en kompis till nämnda karaoke-natt och han bah ”Jag är tyvärr inte i Tokyo den här helgen, men låt oss ta en drink snart ;)”. Vad betyder det??? Var han ironisk??? Vill han egentligen göra något helt annat med mig??? Eller borde jag bara sluta låta mig chockas av/rasa mot språkbuggar jag redan bloggat utförligt om???

• Och apropå trötthet så sover jag fortfarande onormalt mycket och är som vanligt alldeles för trött alldeles för ofta när jag har turen att vara vaken. Måste börja träna igen så jag får fason på det här, tror jag blivit skadad av att bara sitta hemma och jobba hela det senaste året, det kan inte vara normalt. Vill även komma åt trötthetssymptom och andra hemskheter innan jag råkar bli utbränd, för det vill man ju inte vara medan det fortfarande finns pengar kvar i världen att tjäna, samt resor kvar till NY och Sverige att använda dem till.

Ja nu ska vi se.

Inte jättemycket har hänt sedan förra inläggen, men jag har en stund över nu (eller behöver snarare pusta ut efter en utmattande session med ”Master Chief collection” – helvete vad långa banor, och helvete vad många achievements att samla), så här kommer något slags rapport ändå.

Shit vad jag sovit mycket på sistone. Alltså, jag sover minst tio timmar per natt. Men det är väl lugnt så länge man har tid med det (vilket jag oftast har pga extremt flexibelt arbete), samt inget bättre för sig. Skönt att vakna utvilad varje dag också. Det är jag inte van vid, sömnproblem är ju en av mina sju förbannelser.

Snart är det helg, det ska bli roligt, eller roligare än vanligt, faktiskt. För på lördag kommer Jenny, en gammal gymnasiekamrat, och hennes kille hit. Första besöket, de ska bo här i Shinjuku, som alla coolingar. Jag är som vanligt orolig för att de ska hata Tokyo. Men i övrigt ska det bli skitkul. Vi ska inmundiga allehanda hemskheter på izakaya och sjunga karaoke. (Jag frågade Mary Jane om hon skulle hänga på. Hon svarade ”Nej, för jag ska på Kyary Peanut Panty-konsert.” Årets bästa autocorrect, tror jag.)

Vi slänger in lite info om tingens tillstånd på det också!!!

• Japaner är bra på smileys, eller rättare sagt emojis (japanska IOS hade emoji-stöd långt innan vi fick det i väst, vilket är logiskt eftersom det till att börja med är ett japanskt påfund samt ord). Västerländska smileys är de sämre på. Jag har vänner som konsekvent använder ”;)” på helt fel sätt, och det är fan det förvirraste, för allt framstår ju som ironi! Bah ”Hej, hur är läget? 😉 Läs min blogg 😉 Jag älskar dig du är så underbar Alfred gift dig med mig 😉 😉 ;)” (EDIT::: underbart att Wordpress automatiskt konverterar smileys till emojis utan att fråga. Fan vad jag hatar sånt, när program/sajter försöker läsa ens tankar och gissar fel. Och ska jag räkna ut hur man ändrar detta så får jag väl googla i timmar för att hitta en plugin som sedan inte är kompatibel med Aftonbladets version av Wordpress.) (EDIT 2::::::: omgggggg, Wordpress autocorrectar även W-o-r-d-p-r-e-s-s till W-o-r-d-P-r-e-s-s utan att det går att ändra tillbaka!!!! Fy helvete vad sinnessjukt.)

• Börjat kolla på ”Downton abbey” nyligen. Vilket tv-program!!! Vem hade kunnat tro att det skulle vara så njutbart att se rika människor vara trevliga mot fattiga? Synd bara att det inte finns något mer att hämta när man väl njutit färdigt av detta. Lite som skitserien ”Luther”: det ser ju väldigt påkostat och bra ut, men under den eleganta ytan döljer sig karaktärer med samma djup som Crash Bandicoot.

• Såg ”Fargo” också, en serie om en hob som begår ett fruktansvärt mord och sedan blir jagad av prästen från ”Mad men”. Den var bra! Något av ett mästerverk inom hobgenren, klart bättre än ”The hobbit”. Och han är ju snygg som en så kallad motherfucker, hen där Billy Bob.

• Kompis som letar lägenhet fick avslag för ett tag sedan – men inte av mäklaren eller hyresvärden, utan av ”guarantor”-firman (som alltså måste gå i god för att de kan betala hyran – standardförfarande i Japan, åtminstone för utlänningar). Anledningen? Hon är inte gift med sin sambo, så deras sammanlagda inkomst kan inte räknas som garanti. Japan måste fan vara skenäktenskapens paradis, alltså, med detta och ”spouse visa”-systemet i åtanke. (Gifter man sig med en japan får man stanna hur länge man vill, typ, gör man inte det är det slumpen som styr.)

• Försökt plåga mig igenom ”Console wars”, en löst faktabaserad men kraftigt dramatiserad redogörelse för kriget mellan Nintendo och Sega (för övrigt ett av mina 18 favoritkrig), på sistone. Kan vara en av de 1,5–2 sämsta böcker jag läst. Jag skrev mer fängslande uppsatser på mellanstadiet, och det gjorde du också. Inte för att jag är överraskad, kanske. Vilka böcker om spelvärlden finns det liksom som inte får ögonen att skämmas sig själva ur en?

• Fick ett röstmeddelande härom dagen. Röstmeddelande! Det är som att säga att man fått ett fax, fast faxen läste upp faxet för en och eldade sedan upp det. Otroligt att vissa länder (USA, Japan, mer?) fortfarande gör en stor grej av denna Fred Flinta-futurism. Verkligen supersmidigt att behöva ringa upp något slags automatsvar och sitta och knappra in olika siffror för att lyssna på och spara sina meddelanden. Ännu bättre: det jag fick sa bara ”Hey Alfred, call me, bye!” Ingen info om vem det var eller någonting, hade inga missade samtal eller så. Så nu tror jag förstås, nervöst lagd som jag är, att det var kejsaren som ringde för att säga att jag skall avrättas pga brist på blinkande smileys i mina sms.

Tecknen nere till vänster betyder ”ingen fruktjuice”.

Som om man inte hade kunnat räkna ut det själv.

Jag har inget emot smaksatta cola-varianter, tvärtom – Cherry Coke är typ min favvoläsk (förutom Fanta Melon Creamsoda, som bara fanns i Japan ett kort tag och som jag älskade så mycket att jag tog med mig ett dussin flaskor hem till Sverige), och all sorts cola med lime och citron är ju också skitgott.

Den här, däremot.

Paradoxalt nog är Coca-Cola Orange inte alls orange, utan karaktäriseras snarare av färgen svart. Smaken? En svag twist av artificiell mandarin, typ.

Betyget? Blä.

(mer…)

(mer…)

”Nä nu! Nästan två veckor utan en endaste liten sorglig bloggpost om din senaste fylla? Har du dött och/eller blivit nykterist? Eller går du bara runt och svär i din ensamhet över XXXX och XXXX från XXXX? Tråkigt är det i vilket fall när din enda läsare inte får något att läsa.”

Ja ok.

Läget:

För ett par veckor sedan hade jag en serie deadlines, och sedan dess har jag inte riktigt varit mig själv igen. Eller jag har åtminstone inte varit mig själv som jag var när jag hade en massa deadlines att se fram emot (sur, grinig, stingslig, folkilsken, på gränsen till lättirriterad). Det var en rätt seg vecka Hansson eftersom jag mitt i allt gick och drog på mig något slags sjuka. (Att dra på sig något slags sjuka är väl en sak, men när man dessutom GÅR och gör det ja då är det dags att se över torpet va.)

Sedan dess har jag dock dragit av mig den där sjukan, samt haft betydligt färre deadlines, så nu är allt frid och/eller fröjd igen. Egentligen mer av det sistnämnda, faktiskt, för det har fortfarande varit en rätt stökig period.

Minns inte riktigt vad jag hade för mig förra veckan??? Så det kan ju inte ha varit något kul. Tog väl mest igen mig (som vanligt genom att jobba lite till). Dagen efter deadline var iaf underbar, jag skulle bara gå och handla lite här i Shinjuku, men det slutade med att jag gled iväg längs de små gränderna hela vägen till helgedomen jag upptäckte i Nishi-Shinjuku för några veckor sedan, och sedan tillbaka dårå. Fan vad bra jag mådde. Bakgårdar med apelsinträd, igengrodda gränder där kolsvarta katter satt på vakt på elskåp, skröpliga pensionärer på ännu skröpligare cyklar, gamla kvinnor i färgsprakande kimonos. Snubblade in i en liten helgöppen butik som enbart sålde mer eller mindre antika modellbilar. Det var som att resa, från ett kvarter i världens bästa land till ett annat.

Den här veckan har jag mest ägnat åt att gama (”The evil within”, ”Defense grid 2”, ”Sherlock Holmes: Crimes & punishments”, ”Forza 5”) samt sluta bli nykterist. Eller först var jag opp i ett museum, det har världens längsta namn så jag brukar helt enkelt kalla det Sompo Tompo Blompo. Mycket bra, det är rätt litet men beläget högst upp i den coolaste skyskrapan i Shinjuku (förutom Park Tower, där Park Hyatt ligger), och nästan ingen känner till det, så det är som en hemlig portal till Mori Art Museum bara ett par kvarter ifrån mig.

I fredags blev jag dissad av inte mindre än två vänner (först min originalplan, sedan min backup som SOMNADE!!! precis när vi skulle börje søbe), så jag åkte till Shibuya och dränkte mina sorger i folkhavet. Och herregud vilket folkhav det var, Halloween till ära. Utan tvekan det värsta jag dränkt mig själv och/eller mina sorger i, t o m värre än NY runt Times Square på nyårsafton (då det sägs att uppemot en miljon människor samlas där, även om jag inte räknat själv). Bilder komma. Men hursomhelst, superrolig natt! Tillbringade den med Mattias & Yuri & co på Beat Café, som jag inte vet om jag borde fortsätta introducera gång på gång, men det är iaf min och alla andra gaijins favoritbar i Tokyo (i mitt fall jämte NY Bar på Park Hyatt, Muteki Mario, Ishinohana i Shibuya samt i Albatross i Golden-gai, där jag gjorde ett återbesök för några veckor och påmindes om att FAN!!! vilket mysigt ställe, som en liten koja i tre våningar byggd av suicidala goter).

Igår umgicks jag med rasister, vilket visade sig leva upp till hajpen.

Idag var jag på Tokyo Designers Week, en stor konst- och designmässa ute i Gaienmae (typ en lugn förort till Shibuya), med min nya kompis Rika. Fan vad kul det var. Hade bara sovit tre timmar, så ville typ säga att jag var sjuk i huvudet och stanna hemma. Men jag piggnade snabbt till, varpå det hela blev ett s k succé. Såg mängder av festliga skulpturer som konststudenter skapat, testade en Oculus Rift med lösnäsa och -glasögon, samt afnjöt diverse häftiga Hokusai-inspirerade tavlor och installationer. (Om du inte vet vem han är: föreställ dig att du är manga, då är Hokusai din pappa, och vice versa.) Tog fyra timmar att mer eller mindre rusa igenom allt (och vice versa), det var som ett enda stort inom- och utomhusmuseum fyllt med allt det jag tycker är roligt, minus sprille. Fast det tog vi igen sedan när vi åkte tillbaka till Shinjuku och åt hamburgare med varm kanelcider. Stället hette Brooklyn Parlor, jag tog en Brooklyn-inspirerad burgare som jag åt iförd min Brooklyn-designade t-shirt. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så svensk.

(Klabbar in lite Vines från de senaste veckorna här nedan, men fattar att det är störigt när 100 stycken autostartar så fort man går in på bloggen, så ni får klicka er vidare till dem för egna maskiner.)

(mer…)