(Flygplatsen, alltså. Inte från presidenten.)

Sitter vid gaten brevid en tjej som videoskypar/motsvarande med sin kille. Han verkar vara i Japan, hon är det uppenbarligen inte, men kommer vara det snart. Och hon håller på att EXPLODERA av entusiasm. Det måste vara första gången för henne. ”Jag kan inte tro att jag äntligen kommer vara i Japan snart!!!!”

Fan vad avis jag är. Inte på att hon ska dit, för det ska ju jag också, och förmodligen i en betydligt skönare stol än hennes (nödutgång, även känt som frilans-business). Utan för att den där känslan är den bästa på jorden – eller näst bäst efter känslan av att faktiskt landa i Japan första gången.

(Lika avis är jag dock inte på att hon gått på myten om att Harajuku är ”BATSHIT INSANE!!!” på söndagar.)

Det luktar sopor i lägenheten. Ändå kan jag inte låta bli att känna att jag kommer sakna den satan. (Samt inte minst mina älskade sopor.)

Avslutade den här resan som jag inledde den: med en frisk, hurtig och högst ofrivillig promenad tvärs genom hela Central Park. Var förvånad över hur lätt det var att ta sig ända upp till 86:e gatan från Brooklyn – bara fem–sex hållplatser. När jag kom fram upptäckte jag varför: jag hade tagit expresståget till fel sida av Manhattan. Östra halvan av 86:e gatan istället för västra. Det som klipper av gatan på mitten, mellan öst och väst: hela jävla Central Park.

Men tydligen har jag lärt mig en del under dessa 8 dagar (eller vad det blir), för – *achievement-jingel* – den här gången kom jag ihåg att jag bara behövde söka mig fram till sjön och gå längs den för att komma upp till västra 90:e gatan. Ni fattar inte vilken befrielse detta var! Central Park är fan läskigt på kvällen. Det måste verkligen vara universums största park, ockuperar typ en tredjedel av Manhattan, och den är FYLLD av små labyrinter och irrgångar som inte är upplysta på kvällen. Den där första kvällspromenaden för 8 dagar sedan var genuint obehaglig. (Det är inte bara jag som nojar, Central Park åtminstone brukade vara ökänt farligt på kvällen. För gissa vilka som frodas i mörkret? MÖRDARE, samt inte minst SPÖKEN.)

Och apropå skumt belysta helveteshål fyllda med mördare så åkte jag som sagt till Brooklyn tidigare under kvällen. Var där i tjänsten, efter att ha suttit hemma i tjänsten hela dagen (och halva natten). Får förklara varför någon annan gång, men jag kan åtminstone avslöja att mitt uppdrag förde mig till New York University. (Ett universitet som har rätt dåligt rykte, inte minst eftersom det är obscent dyrt att plugga där, trots att det inte hör till USA:s högst rankade.)

Det var en intressant miljö att kika in i en stund, en rätt flashig skola fylld av helt vanliga (stenrika) människor. Lite annat klientel än museerna jag brukar hänga på, kan man säga. Inte mindre än två pers berömde mig för mina ”nice kicks” – och det säger jag sannerligen inte för att skryta, för vill jag skryta har jag på mig annat än vanliga Air Force 1 Mids, utan som en påminnelse om hur jävla trevliga och öppna amerikaner kan vara. Just det här exemplet var kanske inte så uppseendeväckande, men det skulle ALDRIG ha hänt i Japan. Annat som aldrig skulle hänt i Japan: under själva seminariet jag bevistade satt publiken och hostade, fnissade, gungade spastiskt och hostade ännu mer, till den grad att det var svårt att koncentrera sig på själva talaren (för övrigt japan – han med, höll jag på att säga). Jag har blivit överkänslig! Allt är så lugnt och välordnat i Japan – trots att alla utanför Japan tror att det är HEEEEELT CRAZY dygnet runt – att mitt förakt för alla som ens öppnar munnen för att hosta i offentliga miljöer nått genuint störda nivåer. (Gud vad mitt ex hatade min allergi mot minsta lilla oljud i min omgivning. Tur att jag är helt underbar på precis alla andra sätt.)

Det var för övrigt andra gången i Brooklyn för mig, någonsin. I NY har jag varit kanske 10 gånger, så det är en rätt dålig ratio, tycker nog alla Brooklyn-älskare, dvs hela Sverige. Men ni får komma ihåg att jag inte bor i Sverige längre, så jag är inte intresserad av Brooklyn. En smutsigare och nästan exakt lika dyr version av Manhattan, hurra. Men det var kul att äta på Peter Luger förra gången jag var där. Allmänt ansett som NY:s bästa steakhouse. Jag förstår mig inte på mat, men jag förstår mig på stek. Så jag gillar att samla på mig veritabla medium rare-skalper från fina hus av denna karaktär. (Du kanske minns mitt tjat om Wolfgang’s och The Oak Door i Roppongi.)

Det ska bli tråkigt att åka hem. Eller tråkigt och tråkigt, jag har hemlängtan. Eller hemlängtan och hemlängtan, jag vet inte vad man ska kalla det längre. Längtar både till Sverige och Japan! Tur att jag får återse dem båda rätt snart. Det tråkiga är att jag måste lämna NY, och denna supermysiga lilla lya. Jag har som sagt blivit rätt hemmastad här. Men nu är det tydligen dags att reversera den processen, packa ihop allt mitt skräp

Farväl – förlåt, hej på en stund – 620 West End Avenue.

Dag fem i NY och det känns redan som hemma. Tokyo tonar ut i backspegeln. Men det är fortfarande jättemärkligt att tänka att jag sitter på Manhattan. Det är nog lägenheten jag känner mig hemma i, snarare än NY. Varje promenad blir en liten semester.

En bra grej med att ha varit här ett gäng gånger de senaste tre åren är dock att det inte känns magiskt längre. Det är precis som med Tokyo: jag har vant mig, börjat se bortom det där sagoskimret, och lärt mig uppskatta stan för vad den verkligen är istället. Det måste vara jobbigt att flytta till en stad medan man fortfarande är nykär i den, och sedan upptäcka att det inte fanns någon substans bortom den där första korta förälskelsen. (Denna känsla kan eventuellt vara jobbig när det handlar om annat än städer också.) Inte för att jag FLYTTAT till NY, men tanken har förstås slagit mig, som alla andra. (Låt oss inte gå dit igen.)

Det har gått förbryllande bra att bo här den här veckan. Jag har aldrig varit här så här länge förut, med ett undantag, tror jag. Men nu när jag inte bor på hotell (genidrag) och därmed kan laga min egen mat så har jag kunnat leva mer ekonomiskt och hälsosamt – samt, tja, NORMALT – än någonsin tidigare. Trots att amerikanska matbutiker är mitt Disneyland äter jag ganska sunt, för till och med sund mat är god i USA. Jag orkar inte ens med några efterrätter, vilket är helt sinnessjukt för att vara mig, samt en skill jag ägnat mycket möda åt att öva upp hemma i Tokyo. Jag ägnar nästan hela dagarna åt att promenera svinlångt, och lägger inte ut pengar på annat än att gå på museum (bland de billigaste nöjen man kan tänka sig, sett till vad snittpriset per timme blir), samt att handla matvaror – även det löjligt billigt. Så här skulle man ju kunna leva. Bokstavligt talat, det skulle verkligen GÅ, jag skulle inte dö av det, som jag trott tidigare, när jag bara ätit hamburgare och shoppat hela dagarna när jag varit här.

Frågan är dock hur kul det skulle vara. Att bo på Manhattan, eller ens i Brooklyn, är ju helt absurt dyrt – tre gånger min redan höga hyra i Tokyo, lätt. Och i utbyte mot vaddå? Ett liv som är ganska trivsamt? Börja på ruta ett igen socialt? Och leva som en himla kyrkråtta under tiden? Bara för att… det är STATUS (närmare bestämt statusarnas status) att bo här? Eller vad?

Kanske skulle det vara värt besväret om jag redan kände en massa folk här så jag kunde bo här en begränsad period, ett år eller så, och bara maxa allt hela tiden. Uppleva, uppleva, uppleva. Eller om jag flyttade hit med någon. Känns ju inte som en erfarenhet man lär ångra, även om man blir tvungen att dra vidare rätt snabbt, om inte annat så av ekonomiska skäl.

Nåväl. Lite tankeföda, bara. Nu behöver magen sin föda också.

När jag kom ut på gatan idag var det sommar! Fasen vad fint mitt lilla grannskap var när det lystes upp av sol som studsade mellan trädkronor och skrovlig asfalt, istället för neonskyltar som flimrar i mörkret. Sommar i litt bröst också, där vattenmelonjuice + vaniljvodka brände och värmde som flytande solsken.

Slog på ett avsnitt av P3 Mockumentär och tog t-banan ner till 42:a gatan, precis vid Times Square. Sedan vidare ut till (hemska tanke) Queens. (”Utanför tullarna”, som vi hade sagt med en rysning hemma i Stockholm.)

Min destination för dagen var PS1, ett gammalt lortigt konstmuseum som brukade vara oberoende, men sedan något decennium annekteras av Moma, Museum of Modern Art. (Om du inte är intresserad av konst men ändå läser det här inlägget, din idiot, kan jag upplysa dig om att Moma är ett blytungt varumärke i konstvärlden – så tungt att de till och med har en designbutik i Harajuku, för ända där borta vet folk vad Moma är.)

Det här var mitt första besök både i Queens, närmare bestämt Long Island City, och på PS1. (Bara en av dessa bedrifter har stått på min att göra-lista de senaste åren, gissa vilken.) Ärligt talat var båda besvikelser. Long Island City är typ som de västra, mer sparsamt bebyggda delarna av Kungsholmen. Dvs inte direkt vad man åker till NY för få lyxen att uppleva. Lite utspridda hus, lite bilar (förvisso väldigt fina sådana). Bara ett par stopp från Manhattan. Säkert nice att bo där. Klart onice att besöka.

PS1 har en betydligt ruffigare aura än mamma Moma. Cool tegelbyggnad med massa rå betong, järngaller och sånt. Här går vakterna runt och gäspar, visslar eller slår sig ner framför konstverken för att fördriva tiden, som om de vore vilka besökare som helst. Förutom att de är en aning mer propert klädda (vilket i det här sammanhanget betyder att de åtminstone har t-shirt och jeans). Resten av klientelet är en enda lång parad av hipster-arketyper: lustiga skägg, läderkepsar, tatuerade biceps, man buns, flödande Azealia Banks-sjöjungfruhårfärger. Vill du känna dig gammal och sjukt ohipp, åk hit.

Konsten då? Den behöver du inte åka hit för. Lite random pretto-nonsens, som alltid på såna här museer, dvs helt slumpmässiga objekt i till synes slumpmässiga formationer, typ dockor och kläder och verktyg, som man förstår betyder otroligt mycket för just konstnären, men som gärna hade fått stanna i henoms ateljé, eller på närmaste soptipp. Plus en del fullträffar, förstås. Men oväntat dålig ratio – eller kanske väntat, med tanke på att det på PS1 är ganska oetablerade konstnärer som ställs ut, medan original-Moma på Manhattan klär väggarna med Monet, Picasso, Warhol, Pollock, Lichtenstein och de Chirico.

Vad man får se på PS1 beror förstås på när man kommer hit, och det finns ändå väldigt mycket att, ehm, ”uppleva” på de 3,5 våningarna, så okej, är man konstintresserad och i NY ofta hamnar man oundvikligen här förr eller senare, och kanske har man mer tur än jag. Tyvärr är det en av mina ständiga förbannelser, att jag aldrig har mer tur än mig själv.

Gick, min psykiskt sjuka vana trogen, till Columbus Circle idag. 6 km fram och tillbaka, en rätt nätt promenix med Tokyo-mått mätt. Egentligen hade jag bara tänkt gå och handla runt hörnet, på Broadway (vad lustigt det känns att närmaste snabbköp ligger på BROADWAY – ”Nä, jag ska bara gå och ta ut lite pengar i GRAND CANYON”). Men när jag kom ut var det så varmt och skönt att min psykiska sjukdom förde fötterna söderut istället.

Precis utanför porten stod en pytteliten familj och gapade över något slags Halloween-dekorationer. När jag tog upp kameran blev de alldeles till sig: ”Åh, titta, han FOTAR!!!!!!!” Kanske var de amish. Men väldigt trevliga ändå. Jag hastade omedelbart vidare efter några artighetsfraser eftersom jag inte står ut med folk (*psykiskt frisk*), men blev ändå lite upplyft av att totala främlingar ofta är så absurt vänliga i det här landet. Det skulle man inte kunna tro om man är fördomsfull.

Det känns knappt som att jag är i NY. Så långt upp på Upper West Side bor jag. Blandade känslor. Saknar NY-känslan, den jag känt alla gånger när jag hängt nere i Midtown, som den turist jag är. Men på sätt och vis väldigt coolt att kunna ta en promenad ner till den känslan närhelst andan faller på.

Columbus Circle ligger i sydvästra hörnet av Central Park. (Försöker låta bli att droppa en massa verbala map pins utan att förklara ungefär var de landar. Blir så skitnödigt annars.) Den folkkäre rasisten Donald Trump har ett av sina vräkiga torn där nere. Jag hatade det redan innan han blev rasist (och folkkär), eftersom dess vidrigt pråliga fasad blockerade min utsikt över parken under min dyraste hotellnatt någonsin. Men hursomhelst, det är väldigt fascinerande att tränga in i suset och duset där nere kring de mest exklusiva adresserna (Central Park West, som jag gick längs och som du själv kan räkna ut var den ligger, är tveklöst en av världens dyraste gator). Liksom, man kastar hastiga blickar in i dessa befängda kokonger av mässing och marmor, kantade av ”door men” som ser ut som om de kommit direkt från högvakten, och människorna på andra sidan ser ut nästan som vilka som helst, den enda skillnaden är en vägg av pengar.

Det finns, tro det eller ej, även människor som inte fått jackpot i det amerikanska lotteriet. En sådan kvinna, rätt hårt åtgången, bad mig köpa något slags juice till henne inne på Duane Reade, ett typiskt amerikanskt ”apotek” som säljer medicin, chips och sprit (hela kostcirkeln, som ett visst GENI en gång skämtade). Medan jag stod i kassakön såg jag i ögonvrån hur en av vakterna kastade ut henne på gatan – visserligen inte handgripligen, men ändå. Det tiggs så himla mycket här. I Stockholm vill vi att allt ska vara lika coolt i New York, men tydligen är romer inte lika häftigt ”street” som svarta tiggare. Man ser inte många romer i hiphop-videor.

Peter Ottsjö gav mig diagnosen ”psykiskt sjuk” när vi skypade idag. Minns inte varför, men han hade säkert goda anledningar att kränka sin CHEF med detta bryska utlåtande. (Eller borde jag säga ”före detta CHEF”?)

Mitt i samtalet knackade det på dörren. Det var Christina, vilket trogna läsare minns inte är mitt namn, utan någon annans. Hon skulle hämta skattepapper och lämna tvätt, eller vad det var. Jag bad om ursäkt för röran – visste inte att hon skulle komma hit idag, så mina meth-kanyler och raketkastare låg liksom utspridda huller om buller. Mitt i kaoset fick hon syn på guiden till Whitney-museet, i andra änden av Manhattan, som jag fick med mig hem därifrån igår. ”Åh, har du varit på The Whitney?” kvittrade hon. ”Ja, jag gick dit igår!” svarade jag. ”GICK…?!” sa hon och tittade på mig som om hon trodde att hon pratade med en psykisk frisk person.

Jing vill flytta till München med mig. München! Vi har pratat om NY, LA och SF, ingen himla regnig europeisk byhåla där folk tror att färgade människor är demoner och alla tv-serier är dubbade till bavariska.

Men oroa er inte, jag jobbar på saken.

”Berätta din historia här”, säger Wordpress i inmatningsrutan. Min historia är att jag ligger i sängen och inte kan sova. Känner på mig att det kan bli en stor generationsroman av denna berättelse. Världen måste få veta!!!

Men jag har ett portabelt element, en enormt skön säng och en dag i NY framför mig, så jag ska inte klaga (ännu mer). Kolla bara hur mysigt jag har det: