Och välkommen tillbaka till New York, Alfred Holmgren. Senast du var här var i april, enligt Swarm-appen. Det var kul. Undrar varför du inte bloggade om den resan. Hälsningar din enda läsare, Alfred Holmgren.

När jag inte bråkar med mig själv är det förresten bra. Eller bra och bra. Trodde jag skulle komma fram pigg som en nötlärka eftersom jag sov normalt sista natten i Japan (har, efter många år av övning, lärt mig att stöka undan alla förberedelser inför varje resa i rimlig tid så jag slipper paniksova på flyget). Kom fram trött som en betydligt tröttare fågel istället. Kanske faktiskt borde ha sovit på planet istället för att se ”Terminator genisys” (++) och ”Ant-Man” (++++, inte minst tack vare det taffligt redigerade ljudspåret, där varje ”shit” och ”hell” byttes ut mot ”things” respektive ”heck”, uppenbart dubbat i efterhand). I gengäld hann jag jobba som ett djur också (resan tog 12 timmar, så). Samt drabbas av hemlängtan också, sjukt nog. Fick upp inre bilder från alla mina promenader kors och tvärs över halva (västra) Tokyo. Och nu ska jag alltså behöva nöja mig med Central Park och Upper West Side. Ja, det är ju så man blir förbannad av orättvisorna i dagens samhälle.

Annat jag gjorde på planet: drack tre överraskande stora glas vin (ANA snålar inte med alkoholen, tydligen). Blev så berusad att jag trodde det stod London på flygkartan strax ovanför NY, vilket det också gjorde.

Var nog även den enda på planet som skrattade rakt ut varje gång en av de japanska flygvärdinnorna ropade ut ”Ladies and gontlemen, place be careful” i högtalarsystemet, vilket var HELA TIDEN (mycket turbulens).

När jag tagit mig fram till Manhattan via 40 olika tåg (varför finns ingen motsvarighet till Narita/Arlanda Express från JFK?) gick jag till ett café för att hämta ut nycklarna till lägenheten jag hyr. ”Chris, right?” frågade killen i kassan. ”Christina?” Det var nästan ett mer kreativt smeknamn på mig än ”Aflred”, som lägenhetens ägare kallar mig (det är för övrigt hon som heter Christina, inte jag, om café-killen läser detta).

Sedan traskade jag vidare med min (skonsamt nätta) packning norrut, mot 90:e gatan. Så ja, jag bor alltså på Upper West Side, med betoning på UPPER. 90:e gatan säger dig ingenting om du inte varit i NY, men om jag berättar att det är minst 50 kvarter norr om det som väl kan klassas som stadskärnan – och tätt inpå alltjämt ogentrifierade Harlem – så kanske du anar hur avsides det känns. Rätt trist stämning här när jag kom hit där på kvällen. Jag har nästan aldrig varit på UWS förut (däremot gillar jag verkligen UES, där rikingarna bor – om man nu inte är rik som har råd med en lägenhet för 11 miljoner kr, vilket är medianpriset här på UWS).

Huset jag bor i är värsta kråkslottet, åtminstone jämfört med min byggnad i Shinjuku, som byggdes för bara några år sedan. (Detta lärde jag mig av byggnadens japanska Wikipedia-sida. Annat jag lärde mig: det finns helt vanliga bostadshus i Japan som har egna WIKIPEDIA-SIDOR.) Det är sjukt med New York att många hus är såna RUCKEL, men ändå kostar det över 20 000 kr att hyra en lägenhet här. (Nu tror vissa av mig att jag skojar, men snitthyran på Manhattan är 33 000 kr.) Lite som Stockholm. Allt gnisslar och knarrar, det är synliga och tejpade strömkablar här och var, fönstren går inte att stänga ordentligt, det tar flera minuter innan duschen blir varm, trapporna jämrar sig som om de inte behövt bära en människokropp sedan depressionen. I Japan byggs allt nytt hela tiden, så det är väldigt ont om hus som är äldre än några decennier. När man som privatperson köper en tomt är det ganska standard att man river huset man fick på köpet och bygger ett nytt istället. Så har de inte gjort här, kan jag lova.

Men det är nice ändå. Jag gillar mer och mer att bo i folks lägenheter, alltså när de är borta. I Sverige i somras bodde jag inte en enda natt på hotell, för första gången. Sjukt befriande. Jag som verkligen behöver vara ifred väldigt mycket trivs faktiskt bättre med det, om inte hotellet är extremt bra, men isåfall är det ju också extremt dyrt, och jag är hellre i NY åtta nätter än två för samma pris.

Känns också bra att kunna beställa vettig mat igen, 89 restauranger hade jag att välja på när jag kollade förut. (I Shinjuku har jag typ… fem? Varav 4,5 kräver att man beställer för helt sinnessjuka summor för att de ska orka leverera maten. Bönder!!!) Men jag blir lite sugen på att inte använda Eat 24 längre när jag får meddelanden som detta: ”Pro Tip: Every time you tell a friend about Eat 24, a unicorn high fives a t-rex in outer space.” Förbannade idiotiska nördhumor. Folk som tror att alla meningar som inkluderar dinosaurier, rymden, laser och/eller enhörningar triggar automatiska asgarv. Samt inte minst att jag, i egenskap av ”nörd”, tillhör målgruppen för dessa ”skämt”.

Det slutade hursomhelst med att jag, i min desperation efter flighten, ändå beställde quesadillas samt friterad kyckling. Quesadillorna sparar jag till imorgon eftersom de i USA har uppfunnit uppfinningen microvågsugn, vilket de inte gjort hemma i min lägenhet än. UPPDATERING: jag råkade äta quesadillorna till efterrätt istället för frukost =(

Nu ska denna mörbultade New York-bloggare sova ruset av sig. Aflred ”Chris” Holmgren signing out.

Utsatte Nakano Broadway för min närvaro igår, samt min själ för en lisa.

Helt sjukt trevligt var det, jag borde verkligen åka dit oftare. Eftersom det var mitt på dagen mitt i veckan var det nästan bara jag där, utöver en massa porrgubbar som var där för att köpa porrgubbar. (Bilden ovan är tagen i den inglasade, och mycket mer välbefolkade, gränd som leder fram till själva Nakano Broadway-byggnaden.)

Jag fick till och med dricka lite sprit!

Det enda jag ångrar är att jag inte drack mer sprit.

PS. Är så jävla trött just nu att jag inte orkar skriva bildtexter. Återkom typ imorgon om du vill få förklarat för dig vad i hela friden alla dessa bilder föreställer.

(mer…)

Åkte till en snäll doktor med min ondskefulla fot idag. Ja, jag fattar att ett läkarbesök är overkill för en vanlig stukning, men jag ska dra åt helvete resten av månaden så jag ville ta det säkra före det osäkra, eftersom jag inte har någon sjukförsäkring i helvete.

Doktorn håller hus i Yotsuya, en vidrig plats full av mördare, banditer och kristna studenter. Det är lustigt att gå till doktorn i Japan, för man blir både botad (förhoppningsvis) och väldigt medveten om vad man heter. Fem–sex gånger blev jag kallad till olika rum och kassor idag, av sjuksköterskor som bräkte ”Horumuguren-sama!!!” En gång kallade två sköterskor på mig samtidigt från olika håll, vilket är Japans svar på en double rainbow. (Dessutom kunde en av dem inte räkna ut vilket som är mitt efternamn, så hon kallade mig ”Arufurredo-sama”, ”ärade herr Alfred”.)

Jag fick några kompresser att tapetsera vaden med och ett ankelstöd med mig i en påse respektive på en fot. Trodde det skulle kosta några tior, som de flesta läkarbesök i Japan. Istället grävde kalaset ett 350 kr djupt hål i min reskassa (efter försäkringsavdrag)! Plötsligt kände jag för att tacka den där snälla doktorn genom att introducera honom för några lokala mördare.

Ja goddag i dubbel bemärkelse, ännu en gång.

I morse var jag tvungen att begå lite ärenden, sedan begick jag min hemliga favoritväg ner till Yoyogi-parken. Den är så hemlig att jag publicerar den här ovan, samt tar med mig hemligheten i graven.

Igår jammade jag med Sanna, som utlovat. Vi drack Varm & Kall (som jag kånkat med mig från Sverige) och plagierade Gwen Stefani-texter. Väldigt kul. Också kul var att hon helt spontant brast ut i en lång monolog om vilken absurd bild av Tokyo folk har i väst, alltså ”Du bor i Tokyo? Det måste vara helt SJUUUUUKT!!!!”-människor. Jobbar man på ett japanskt företag (ej att rekommendera) är det nog INTE så kul att hela tiden få höra vilket himla drömliv man måste leva. Hoppas hon startar den där podcasten hon pratat om, världen behöver höra detta.

När jag och Sanna är klara med vårt projekt ska vi fira med Kobe-biff. När vi blivit rika på det (projektet, inte köttet – fast det vore ju också en tanke…) ska vi fira med en lägenhet vid Central Park. Hon har en kompis som bor där, så jag är väldigt sugen på att bräcka honom, speciellt med tanke på hur mycket han skröt om att han bor i NY enda gången jag träffade honom. Jag bor i Shinjuku! TIG!!!

Planerar en resa med min älskade Marijuana. Inte drogen, utan min kompis som kallas så. Även känd som Mary Jane och Haschis. Vi har pratat om den här resan i EVIGHETER, men eftersom vi nästan aldrig är i Japan samtidigt har det varit svårt att synka ihop det hela. Men nu ser det äntligen ut att bli av, till råga på allt när jag fyller år nästa månad. Eftersom jag har kontrollvansinne bokar jag allt, så jag frågade Marijuana vad hennes hotellbudget är för tre nätter. 300 000 yen, svarade hon. Det är 21 000 spänn enligt dagens kurs. ”Eller så köper jag tre klänningar istället”, varnade hon. Hon är så rolig. Inte avsiktligt, alltså – hon kommer från en absurt rik familj och har ett lustigt förhållande till pengar. Eftersom det är jag som bokar, och aldrig behöver visa kvitton eftersom hon är lika godtrogen som välbärgad, gäller det nu alltså att hitta ett hotell som alltså kostar exakt 7000 kr per natt men ser ut som att det kostade 14 000. Det blir bra. Jag lever så fruktansvärt snålt här i Japan att jag ser fram emot att åka bort en sväng och spenda money som en rich white girl för en gångs skull.

På torsdag ska jag också ut och resa, hurra hurra. Nu gäller det bara att den här stukningen inte hinner förlama mig helt innan dess, för annars begår jag livet av mig.

Fantastiskt seg dag. Trött som ett halvt as, samt en smula bakis. Fast inte så mycket. Peter (Ottsjö) säger att det förmodligen är för att jag promenerar hem efter varje utekväll istället för att ta taxi (det går alltså inga tåg nattetid i Japan). Att jag går av mig ruset, som om det vore en sträckt sena. Olustigt nog drabbades jag faktiskt av en sån också, eller rättare sagt en stukning, på fullen igår. Den lyckades jag INTE gå av mig. Undrar om det är bra att promenera från Shibuya till Shinjuku – vad kan det vara, en halvmil? – på nystukad fot.

Ottsjö, ja. Skypade med honom i två och en halv timme för några dagar sedan. Stämde av, liksom. Det var kul. Fick in många sköna zingers mot den jäveln. Man borde ha spelat in det.

Och imorgon ska jag och Sanna fortsätta med vårt lilla projekt. Jag har två kreativa projekt utanför jobbet nu! Samt ett som går på sparlåga och ytterligare ett som inte lämnat ritbordet riktigt än. Det där är sjukt viktigt för mig, för det ger mig en känsla av att, du vet, jag styr över mitt eget öde och allt det. Samt att jag ser så satans mycket fram emot resultaten av alla dessa projekt. ”Om ett halvår, då kommer det och det vara klart!” Sedan kan man sjösätta nästa projekt.

Jag ska inte klaga annars heller, seg dag eller ej. Har varit väldigt glad på sistone, samt försökt komma på varför. Kan inte säga att jag lyckats riktigt än. Men en nyckel är nog känslan jag bar med mig hem från Sverige alldeles i slutet av augusti, när alla gick runt och suckade över att sommaren var slut och att det var dags att börja jobba igen, medan jag visslade inombords över att jag skulle tillbaka till världens bästa stad och ytterligare ett par månader av sommar. Den känslan slog rot i mig.

Kanonkväll. Izakayade med Keivan och Jonas i Shibban. Blev full som en kanyl på highballs och åt en himla massa sushi. Gott med makrill-sushi, det äter jag aldrig annars. Vi var dock på Kin no Kura, den billigaste och sunkigaste izakaya-kedjan av dem alla, så man blir typ lyrisk av allt som smakar ens 0,25-okej.

Sedan gick vi till Beat Café (populäraste baren bland orika, orakade västerlänningar i Shibuya) och babblade en massa. Sedan promenixade jag hem.

När jag kom hem passade jag på att boka en resa på fyllan. Precis som varje kanonkväll borde avslutas. Och varje kanonhöst inledas.

Jag vet inte vad min läsare tycker om ”Weird Twitter”, men om min läsare är som jag så älskar hen det, och jag också, och kanske mig också.

I vilket fall som helst: lycka till med att tycka något annat än om klippet ovan, där Weird Twitter-galjonsfiguren Jon Hendren uttalar sig på CNN:s systerkanal Headline News om Edward Snowden-affären… med en twist.

Idag har jag bott i Japan i exakt tre år. För att fira detta tänkte jag publicera en serie mail som jag skickade till en vän hemma i Sverige precis när jag landat, och dagarna/veckorna/månaderna som följde, medan jag fortfarande trodde att jag bara skulle få stanna här i ett år, och försökte brotta fram något slags insikt om vad detta skulle göra med mitt liv. (Inkluderar inte hens svar, så det kanske ser ut som att jag bara skriker ut allt detta i tomma intet – vilket hade varit en nyttig övning inför denna blogg.)

Varför? Tja, jag inbillar mig att detta kanske sätter saker i perspektiv på något sätt. Om inte för er så för mig.

2012-09-23 18:35
Alfred Holmgren
Okej, nu är jag alltså på plats! Lovade ju att maila och… tja, bekräfta att jag lever? Typ?
Det känns iaf fantastiskt att vara här, förutom att jag är rätt slut (tog väl ca 30 timmar från dörr till dörr…). Visste knappt vad jag skulle ta mig till när jag tog bussen från Narita (flygplatsen) in till Shinjuku, så vackert var det att se skyskraporna långsamt tona fram medan jag satt och lyssnade på lagom suggestiv och/eller gråtmild musik. Fick värsta Lost In Translation-vibbarna, dvs höll på att bryta ihop åtminstone inombords. Blev inte direkt mindre påtagligt av att bussen passerade Park Hyatt (där filmen spelades in – entrén jag åkte förbi syns bl a när hotellet utryms pga brandövning).
Väldigt skönt att vara framme nu också, unnar mig att bo på 35:e våningen på ett av mina favorithotell i väntan på att det ska lösa sig med lägenheten. Så stolt över mitt residence card + arbetstillstånd också, efter alla dessa månader av oro. Fast rätt mycket strul återstår. Imorgon ska jag undersöka hur man fixar bankkonto, fortsätta lägenhetsjakten, utnyttja hotellets pool/bastu medan jag kan och FRAMFÖRALLT se om det finns några smulor kvar av en streetwear-kollektion jag suktat något sjukt efter, som släpptes i typ förrgår men redan tycks vara slutsåld… =O Du hör ju hur synd det är om mig.
Det var förresten mysigt att ses igen innan jag åkte! Två gånger på en dag också, nytt rekord. Jag som var nära att avboka pga extrem stress + 0 sömn. Glad att jag skärpte mig. Drygt dock att det dröjer 1000 år innan vi får chansen att slå nämnda rekord.
Oj, nu blev det tydligen långt igen. Känns lite som att sitta och skriva i sömnen, hjärnan har typ stängt av sig själv medan fingrarna sprattlar vidare över tangentbordet. Men NU är det faktiskt läggdags på riktigt.

2012-10-5 07:12
Alfred Holmgren
Hej!
Först och främst: PUH. Vilken himla vecka det varit. Så mycket strul med flytt och kontrakt och intyg hit och dit, precis som det var innan jag lämnade Sverige. Det här landet vill verkligen inte ha mig här. (Vilket inte minst märks när folk tar långa omvägar kring mig på restauranger och liknande… man får ju hoppas att man själv inte beter sig likadant mot invandrare i Sverige.)
Men ja, nu är jag fast. Har flyttat in i en liten (men extremt dyr) skokartong i Shinjuku, som väl kan sägas vara stans centrum (även om det inte är det rent geografiskt). Min gata är helt sinnessjuk. Spritbutik, skobutik, bordell/stripperia (???), säkert mer än ett dussin snabbmatsrestauranger, och ännu fler barer. Några minuters promenad härifrån ligger just Lost In Translation-hotellet. Jag var där med min kusin och hans väninna när de var här på besök från Seoul, där de pluggar. Vi satt i den berömda baren och bara… gapade. Samt drack extremt goda drinkar. Ja, du har kanske redan sett mitt Instaspam därifrån. Flott som fan var det iaf. (Var iofs där ifjol också, men blev ungefär lika knäckt den här gången.) Vi hann med en massa annat kul också, inte minst mina favvoaktiviteter karaoke (som verkligen är det roligaste i hela världen) och purikura, plus att jag fick guida dem runt i mina favoritområden. Så kul med lite nytt blod att visa stan för!!! Älskade det.
Idag har jag lyxshoppat i älsklingsdistriktet Aoyama (Comme des Garçons, Original Fake… och sedan var pengarna slut, så jag fick handla resten på Uniqlo, Japans HM) samt invigt lägenhetens badkar och tvättmaskin (apropå LYX!!!!!!!!!!!). Lite svårt att greppa att det här är mitt liv nu, även om det bara är temporärt. Humöret har spretat en del också. Det är en grej vi blev varnade för hemma på SU, att när man flyttar till Japan hamnar man oundvikligen i en svacka eftersom man är så… utanför. Har även upplevt det förut när jag varit här. En konstig känsla är det. I mitt fall känner jag mig liksom pressad att NJUTA av det här med tanke på att skola + lägenhet kostar en himla massa, och eftersom jag kanske blir hemkallad snart igen, och eftersom jag kanske aldrig får chansen att flytta hit igen. Har lika mycket framtidsångest som när jag var 18! Bah ”VAD SKA DET BLI AV MIG…” Fast samtidigt går jag runt och svimmar lite över hur äckligt lyckligt lottad jag är.
Och jag ska sluta TJATA om att du borde komma hit, men fan, jag känner nog ingen annan som verkligen skulle kunna njuta av att glida runt i Aoyama och sätta sprätt på en årslön eller två. Eller åtminstone bara njuta av alla spektakulära butiker och hur mysigt själva området är. Har ingen att dela det med!
Och apropå TJAT så var det en himla massa om mitt liv nu. Man vet knappt vart man ska göra av alla intryck! Men: hur är det med dig? Är allt bra? Eller åtminstone allt som kan vara det? Vad händer i höst? Vad händer i Sverige? Har du lika mycket framtidsångest eller känner du dig lugn och stabil? Etc! Jag är sjukt nyfiken.
Nu ska jag gå ut på min lilla balkong och se om jag kan kolla mailen medan jag njuter av den otroligt varma och sköna kvällen (glömde nämna: har inget internet i lägenheten än – japanska byråkratin, alltså… – så får gå till stans kanske enda café med wifi imorgon och skicka det här).
Saknar dig här borta.

2013-04-16 18:10
Alfred Holmgren
Hej! Klockan är 01.07 i Tokyo och jag kom just att tänka på att vi inte hörts på ett halvår. Och sisådär 800 mil.
Eller rättare sagt: jag kan inte somna, så jag har legat och tänkt igenom olika roliga minnen från Sverige, vilket tydligen är något man företar sig när man inte bor i Sverige längre.
Det är en rolig tid nu också, för mig, och har väl varit det mer eller mindre oupphörligt sedan jag flyttade hit. Jag får nog bespara dig maratonutläggningen den här gången, för jag har som vanligt skola imorgon bitti och borde egentligen ligga och knipa igen ögonen vid det här laget. Men ja, ville bara säga att jag kom att tänka på dig och blev glad och att jag hoppas att du också är glad på alla sätt och vis, vad du än har för dig mitt på dagen på andra sidan jorden.
Det var allt!

2013-09-27 06:56
Alfred Holmgren
Hej!
Eftersom vi inte hann snacka så mycket igår så är det kanske hög tid för ännu ett av mina maratonmail. Det har ju inte blivit så många sedan jag flyttade…
Känns helt galet att det gått ett år. Ett år som i sin tur varit ganska galet i sig. Måste ha varit det mest, eller näst mest, händelserika i mitt liv. Ibland får jag små flashbacks från i vintras, alltså när jag redan bodde här, och bara DET känns som en livstid sedan. Visst, tiden går fort. Men man hinner fylla den med rätt mycket också.
Längtar hem till Sverige. Lite. Ibland. Allt som har med Sverige att göra känns så himla exotiskt. Bara att åka tunnelbana, har NÄSTAN glömt hur det känns. Och man lämnade ju rätt många vänner bakom sig, vilket är det tråkigaste med den här flytten (om jag måste hitta något). Saknar svensk mat sjukt mycket också, men det är väl knappt det behöver påpekas.
Ganska sällan ens liv hinner förändras så mycket på ett år. Nästan allt har bytts ut. Hemstad, lägenhet, umgänge, alla dagliga rutiner. Liksom, jag sitter i ett klassrum i Tokyo och skriver det här, omgiven av folk jag aldrig hade träffat för ett år sedan (och en liten japansk tant). Jag ber dem läsa upp nyheter på svenska och skrattar mig fördärvad åt hur roligt det låter. När skolan är slut ska jag gå hem i sommarvärmen, förbi templen och skyskraporna, genom de trånga bakgatorna fyllda av pyttesmå japanska gummor och affärer som säljer bilder på koreanska flickidoler, och handla mat i en helt sinnessjuk butik som har allt från yoghurt till Rolex-klockor (och givetvis ser ut så här: http://www.ptraveler.com/wp-content/uploads/2013/06/don-quijote-tokyo-japan/P1350813-500×332.JPG). Sedan ska jag sätta mig och skriva om en cosplayer jag följde på Tokyo Game Show, som var min arbetsplats ett par dagar förra veckan. I helgen ska jag sedan till en ”beer garden” (eller ”beer plantation” som en av mina klasskamrater fått för sig att det heter, LOL) – vilket tydligen ska vara ett gäng sjukt stimmiga barer som trängt ihop sig på taket av ett höghus här i Shinjuku (där jag bor), dit affärsmän går på kvällarna för att dricka tills de däckar. Och allt det här känns NORMALT.
Ser, som alltid, fram emot vår nästa reunion. Middag med champagne lät som en väldigt trevlig plan. Jag har varit sjuk och får inte dricka på två veckor nu, så det är nog ganska exakt vad jag behöver…
Kram!

2013-09-28 16:01
Alfred Holmgren
Åh, tack! Jag har nästan slutat skriva för att jag får så mycket prestationsångest av det. (Just idag sitter jag dock och recenserar ett spel med den här smått otroliga produktbeskrivningen: ”Girl Fight allows players to choose from an array of sexy fighters to battle their way out of THE FOUNDATION, a shadowy, scientific organization looking to weaponize the psionic fighting abilities of the cast of gorgeous, all-female fighters.”) När jag var yngre var det lättare, man hade verkligen en helt otrolig hunger på den tiden. Snart tio år sedan jag började jobba med att skriva på heltid… Numera handlar mitt job nästan helt och hållet om att delegera och redigera. (Samt göra bort mig framför en och annan kamera.) Jag drar mig i synnerhet för att skriva om Tokyo, vilket inte gjorde förra mailet lättare Men när man mailar är det åtminstone bara EN person (utöver sig själv) man riskerar att göra besviken. Plus att det är befriande att skriva på svenska.
Tiden ÄR läskig. Jag fyller 30 snart. Kan knappast påstå att jag krisar (bortom att det känns lite weird att fira 30-årsdagen i Japan utan mina svenska vänner), men det är en konstig känsla att man aldrig kommer vara 20-någonting igen. Och, precis som du säger, att man inte längre har all tid i världen på sig att göra allt det där som man trodde att man skulle ha all tid i världen på sig att göra. Horisonten krymper.
Jo, mitt liv har vänts i alla möjliga riktningar sedan jag flyttade. Minns du att vi under en av våra middagar satt och pratade om hur man egentligen ska bära sig åt för att inte bli en vanlig Svensson? Jag har inte räknat ut det än, men det känns bra att åtminstone ha kunnat fördröja förvandlingen med ett år. Slås rätt ofta av hur skumt det är att jag bor på andra sidan jorden medan allt pågår som vanligt, mer eller mindre, hemma i Sverige.
Förstår precis vad du menar med att glömma hur vissa saker har känts, men att liksom förstå hur de MÅSTE ha känts. Det kan jag tycka är jobbigt, ett väldigt påtagligt tecken på hur flyktigt allting ändå är. Läser jag en bok kommer jag ha glömt varenda ord i den, och alla sätt den drabbade mig på, ett år senare. Åker jag på semester bär jag inte med mig mer efteråt än en massa foton i en mapp någonstans och en serie extremt grumliga minnesbilder. Men jag förstår att det kan ha sina fördelar också, som du beskriver. Att man bara kan släppa taget om saker. Det låter bra att du kan fokusera på det fina som hänt under det här året. Det får mig att tänka på sista scenen i Sopranos, som jag såg för första gången idag. Kanske kryptiskt om du inte sett den, men vill inte spoila, för den var så bra att jag blev tvungen att se om den flera gånger under dagen sedan. Så jag antar att jag kan relatera till hur det kändes för dig att läsa ut den där boken.
Ölplantagen verkade kul, rätt skön österländsk vibb, men när vi kom dit visade sig maten vara lite för dyr för vår smak, så vi gick till en izakaya i en källare istället. (Izakaya = en sorts restaurang dit man går i sällskap och beställer smårätter + alkohol – ofta obegränsad sådan – i valfritt tempo. Ibland har man en Ipad-liknande menymojäng till sin hjälp, vilket gör det ännu mer exotiskt. En av de saker jag kommer sakna mest med Japan.) Området vi var i är väldigt… eh, färgstarkt. Typ maffiakvarter. En hel del skumma verksamheter, som du säkert kan föreställa dig. Barer och bordeller och strippklubbar och allt vad det är. Inkastare som springer efter en och entusiastiskt frågar vilken sorts tjejer man vill se nakna ikväll. Folk i åldrarna 18–50 som däckar i drivor på de små bakgatorna. (Det finns en liten film om just detta område som är rätt intressant, även om den råkar vara förtäckt reklam: http://www.youtube.com/watch?v=XRIsHRHNU5k) Och just det, allt detta äger rum ett stenkast från min lägenhet… vilket kanske inte riktigt var fallet på St Eriksplan. Åtminstone inte på min tid.
Avis på din kompis! Eller sotis, kanske man säger. (Det här med ord är inte min grej…) Låter mysigt att få supa sig sentimental med dig. Jag kanske underdrev i förra mailet när jag bara nämnde i förbifarten att jag saknar mina vänner… Alltså, har otroligt roliga – och i vissa fall inspirerande – vänner här också. Så fascinerande att hux flux lära känna folk från världens alla hörn. Men det är ju å andra sidan folk man bara snubblat över i olika sammanhang, snarare än människor man verkligen har en connection med. Flera av dem har jag totalt umgåtts med mer än jag någonsin gjort med dig, men tror du fattar vad jag menar ändå. Plus att vi förstås ska åtgärda den saken när jag återvänder. Vi får skåla över Skype någon gång i väntan på det!
London? Min tur att vara avis – igen. Låter som en bra dröm att förverkliga. Vad har du mer du ska bocka av medan du är där? Själv måste jag någon gång se till att ta mig dit och hitta en massa häftig konst. (Eftersom min flickvän bor ganska nära NY ser jag till att beta av så många konsmuseer som möjligt varje gång jag hälsar på henne.) Men har jag tur befinner jag mig åtminstone i Kyoto nästa helg. Första besöket isåfall (och första åkturen med det i Japan så omhuldade höghastighetståget Shinkansen), så jag håller tummarna. Lyckas precis missa en kompis som bott i Kyoto ett år nu och åker hem om ett par dagar (det var henne jag stalkade på TGS), men det ska bli fantastiskt ändå.
Oj, maratonmail var ordet. Du får väl läsa det i omgångar eller något. (Så dags att komma med det tipset när du redan läst hela…)
Kram

Vem, jag? Uppröra mig över Kotakus Japan-guide? Pfffft. Jag har viktigare saker att hetsa upp mig över än usla amerikanska Japan-guider. Som till exempel usla japanska Japan-guider.

Grejen är denna: en sajt jag inte vill nämna vid namn (chefredaktören är en av mina bästa vänners sambo) körde nyligen en helt debil lista över saker man saknar efter att ha flyttat från Japan – skriven av en japan. På engelska. För en sajt som uttryckligen riktar sig till UTLÄNNINGAR. (Jag ska ringa chefredaktören och fråga om han vill ha ett knäck, på engelska, om hur mycket man saknar kaviar, surströmming och Oskar Linnros-frisyrer när man flyttar från Sverige.)

Några smakprov:

”Another interesting thing is that there aren’t many trashcans outside in Japan.”
Intressant!!! Detta kommer jag också sakna när jag flyttar till ett civiliserat land igen, möjligheten att inte slänga mitt skräp någonstans.

”America does not have displayed realistic looking plastic food in their restaurants like Japanese restaurants do.”
Landet USA har inte plastmat i sina restauranger, som japanska restauranger har i sina restauranger.

”I really enjoy eating authentic Udon, Hakata Ramen while enjoying pasta and cheesecake.”
Många japaner kan säkert relatera till detta, men som utlänning tror jag inte jag kommer sakna att avnjuta autentiska udon-, hakata-nudlar samtidigt som jag avnjuter pasta och cheesecake.

”Convenience stores in Japan literally have everything.”
Japanska snabbköp har bokstavligt talat världens äckligaste godis och friterade kyckling, samt typ tvättmedel och anteckningsblock. Fler objekt kan väl ändå inte existera i världen?

”Convenience store such as seven eleven is a joke in America. They sell coffee, donuts and junk food!”
Hemska tanke.

”Japanese convenience stores sell high quality products at times”
Listan avslutas med denna svindlande cliffhanger. Vid vilka tillfällen säljer japanska snabbköp produkter av hög kvalitet? Vid vårdagjämningen, midvinterblot eller både och?

(Kul trivia: kvinnan som skrev denna lista påstår sig ha bott i USA halva sitt liv, samt jobba som språklärare. Någon borde lära henne ett och annat om att lära folk ett och annat om språk.)

Läste Kotakus jävla Japan-guide. Alltså, lämna det till dem att få en text om världens coolaste och mest fascinerande land att kännas som att injicera mortlad Ambien genom ögonen.

Tack och lov lyckades de väcka mig med hjälp av mängder av omotiverade utropstecken mitt i allt. Typ så här: Du kanske oroar dig för att folk i Japan inte kan engelska. Och det är helt okej! Många av dem kan inte engelska. Kanske kan man ha förståelse för det! Jag har haft vänner på besök som inte kan japanska. Och det är helt okej! Vissa har med sig lexikon så de kan ta sig fram. Vilket kan vara en bra idé! Etc etc etc. Etc!

Deras allra bästa tips, det fåtal som är så viktiga att de nämns vid namn, är helt värdelösa också: Ghibli-museet, Disneysea, Universal Studios, Tsukiji, Skytree. Visst: Tsukiji och Ghibli är +++++ respektive ++++++, men det är som att bo i Paris i tio år och sedan skriva en artikel om de obskyra smultronställena Notre Dame och Louvren. Och resten? Vilket skämt. Världens sämsta Universal-park, ett torn och världens förmodligen sämsta Disney-park. Det är alltså vad de tycker att amerikaner ska åka till andra sidan jorden för att uppleva. För det finns ju inga Universal-parker, torn eller Disney-parker i USA. Och det är helt okej!