Idag: rätt bra sådan.

Öppnade starkt med att gå och klippa mig på QB House (hela 10 meter från min port), där man med fördel klipper sig om man är frilansjournalist, eftersom det kostar 75 spänn. Dessutom tar det bara 10 minuter. (Det är t o m deras slogan: ”10 minutes just cut”.) Resultatet? För jävligt. Men man blir inte journalist för att vara fin i håret.

Efter denna lilla tragedi insåg jag att jag hade några timmar samt pigghetsenheter över, så jag åkte till Ebisu för att luncha med Jing, min gamla klasskompis från språxkolan. Hon jobbar på Tabelog numera, en väldigt populär restaurangguide här i Japan. Tyvärr innebär det också att hon ser sig själv som expert på just restauranger (egentligen är hon bara designer) och därför kör över alla mina förslag när vi ska äta ute, trots att även en fattig frilansjournalist som jag faktiskt vet var man äter gott i fina Ebisu (på Blacows och Gotham Grill). Men det blev en trivsam stund ändå, vi gick till en pizzeria som faktiskt var väldigt bra, varpå Jing i vanlig ordning började planera 100 olika resor och annat vi tydligen ska roa oss med i framtiden. Man blir lite utmattad av att umgås med henne, men glad också. Vilket gör det extra synd att hon tydligen tänker lämna Tokyo nästa år. Men jag fattar, det finns mycket man blir trött på när man bor här, och att jobba på ett japanskt företag, det, näe, näe du.

Efteråt promenerade jag hem. Tog en timme, och dessutom en halvtimme. Ändå var jag sugen på mer när jag kom fram.

På vägen hem passerade jag Mishka, min gamla favoritbutik i Harajuku (som ligger mellan Ebisu och Shinjuku). Jag är aldrig i Harajuku nuförtiden! Har ju slutat shoppa, som jag kanske nämnt förut. Blir nästan äcklad när jag tänker på hur mycket pengar jag bränt på denna bedrövliga (och bedrövligt roliga) hobby genom åren. Typisk grej som slår en när man blir äldre, antar jag. Om jag kunnat skicka tillbaka en manual för hur man ska leva sitt liv till mitt yngre jag så hade mitt nuvarande jag varit vältränat, ekonomiskt oberoende och fint i håret.

Hursomhelst, Mishka hade inte t-shirten jag suktat efter. Till råga på allt spelade de Foo Fighters. Så jag fortsatte gå. (Obskyr streetwear och själva definitionen av ”dad rock” går INTE ihop, speciellt när streetwear-företaget ifråga ger ut artister som Yung Lean och Cakes Da Killa. Å andra sidan åt jag på McDonald’s två gånger idag, så jag kanske inte är den som ska klaga på andras smak.)

Snart är jag i Sverige!!! Närmare bestämt på måndag 19.40. Schemat börjar redan fyllas med skitroliga saker. Och tankarna börjar fyllas med saker jag egentligen inte vill lämna kvar i Tokyo. Men det är bra, kul att känna att jag verkligen vill komma tillbaka, trots att de senaste veckorna egentligen bara varit stressiga, svettiga och jobbiga.

Funderar på att flytta till en större lägenhet när mitt kontrakt går ut i höst. (Bor verkligen helt otroligt trångt just nu: föreställ dig minsta tänkbara studentlägenhet, och fyll den sedan med halva Ikeas möbellager. Fast fulare.) Men här har vi grejen som verkligen suger med frilanslivet. Det gör det visserligen möjligt för mig att bo på andra sidan jorden. Men det innebär också att jag inte vet hur mycket jag tjänar från månad till månad, vilket gör det svårt budgetera sin hyra (i en stad med skyhöga sådana) två–tre år framöver. Men jag antar att man inte blir journalist för att ha tak över sin för jävliga frisyr heller.

Åt årets bästa lunch idag. Och det berodde för en gångs skulle inte lika mycket på sällskapet (sorry, Jing, men att träffa dig är alltid så himla trevligt att jag börjar bli lite avtrubbad) som vad jag hade på tallriken. Eller rättare sagt VI, för efter att jag slukat min cheeseburgarmacka (!) satte jag i mig halva Jings avokado- och jalapeño-cheeseburgare också. Det var nog den godaste hamburgare jag ätit på jag vet inte hur länge, helt himmelsk. Vi åt på Blacows i Ebisu, en wagyū-restaurang som är ett av världens bästa hamburgerhak till att börja med (det allra bästa, enligt vissa finsmakare), jag brukar vanligtvis ta deras baconcheeseburgare (många cheeseburgare i detta inlägg), men den här var 100 procent samt minst 100 gånger godare. Kompositionen var Jings egen idé, så nu tycker jag om henne ännu mer.

Att ha vänner som jobbar i Ebisu, det är det bästa av två världar. Halvtrist område, samt extremt dyrt (mest rikingar som bor där), men med otroligt bra restauranger. Glad att jag slipper jobba på ett japanskt företag som Jing, lika glad som jag är att jag kan åka till Ebisu lite då och då och snylta på alla områdets läckerheter trots att min sort inte hör hemma där. Nästa gång ska vi äta mexikanskt.

Ser fram emot nästa år. Dels för att jag hoppas resa en massa då (bland annat med filuren ovan), dels för att jag börjar bli trött på vädret nu, eller åtminstone dagens väder. Varannan dag är det strålande sol och varmt och till och med skönt, men när jag är ute och fånar mig är det alltid regn och/eller rusk. Promenerade hem från Ebisu, tog över en timme och det regnade hela vägen. Deprimerande. Ska bli så skönt att kunna gå hem i shorts och njuta av snarare än förbanna livet varje gång jag pressat i mig ett par Blacows-burgare i vår.

Igår hände alltså detta. Om ni undrar varför Mary Jane för en gångs skull inte klänger på mig utan på killen till höger så beror det på att han heter Tero (hennes favoritnamn) samt är hennes favoritperson i världen, och inte minst att han just återvänt till Japan efter ett år i Sverige. Vi tre gick i samma klass på språkskolan Kai här i Shinjuku ifjol, samt umgicks en hel del på fritiden också, men när våra studentvisum gick ut blev det plötsligt väldigt oklart vart vi skulle ta vägen. Jag och Mary Jane lyckades som bekant klamra oss kvar (och har haft ett helt jävla fantastiskt år fullt av resor och blöta karaoke-kvällar), medan Tero vände hemåt ett tag, men nu är vi alltså återförenade för nästan gott. Sämre anledningar kan man ju ha att fira med obegränsad sprit på en billig izakaya.

Skojar förresten när jag säger att Mary Jane brukar klänga på mig. Det brukar hon istället göra på sin pojkvän Lori, som också flimrar förbi i klippet. Eller pojkvän och pojkvän, han är t o m hennes sambo numera, sedan de flyttade ihop nere i Ebisu alldeles nyligen. Det var också där vi sågs igår eftersom Tero hade hjälpt dem flytta medan jag låg hemma och sov. Ebisu är ett bra ställe. Det ligger granne med Shibuya fast är lite mer upscale, vilket inte minst märks på att två av Tokyos (samt därmed världens) bästa stekhus – Blacows och Gotham Grill – ligger där. Det gör dessutom ett av mina favoritmuseer. Nu har jag en anledning att åka dit ännu oftare.

Och japp, jag har börjat använda Vine igen. Det slog mig för ett tag sedan att det ändå är ett helt oslagbart sätt att fånga små ögonblick på, inte alls lika förljuget (dvs snyggt, tyvärr) som Instagram. Några ofiltrerade, sekundkorta klipp med tillhörande ambiensljud i en liten loop, det säger mer än tusen blogginlägg. Nu ska jag bli lika rik som Pewdiepie.