Nu är det slut på det roliga.

Men det blev åtminstone väldigt mycket av det.

Jag har tjongat runt hela helgen med Peter och ”Hasse”, det är nästan så vi hunnit bocka av hälften av punkterna på listan med saker de måste hinna med under sina tio eller så dagar här. Och kul har det varit, åtminstone för mig, vilket ju trots allt är det viktigaste för alla inblandade i skrivandet av det här blogginlägget.

Tyvärr fick det hela ett abrupt slut inte av att helgen tog det, utan min hälsa. Hostade och rosslade mig igenom dagens aktiviteter, så morgondagens kommer istället bestå av att ligga i sängen och drömma om att inte ligga i sängen.

Men innan dess hann vi tack och lov med följande:

Första kvällen, samt Peters och Alexandras första izakaya-besök. Tydligen var jag och Peter aldrig på någon när vi var i Tokyo tillsammans för fem år sedan. Det har vi tagit igen med råge de här dagarna, till mina gästers stora förtjusning. (Peters bild.)

Jag vet inte var den här bilden togs. Men jag vet vad den föreställer: stickor. (Peters bild. Inte helt otippat.)

I nördkomplexet Nakano Broadway – som jag och Peter upptäckte tillsammans 2009 – kan man köpa ”Monster hunter”-glasögon. Förstås. (Peters bild.)

Gubbröra.

Det enda vi haft otur med: dåliga kläder. (Peters bild.)

Idag gjorde vi det man bör göra i Harajuku: åt hamburgare, gick till Meiji Jinguu-helgedomen, tog en promenad genom Yoyogi-parken, och shoppade. Överst: parken (Alexandras bild). Nederst: det kan du räkna ut själv.

Just nu på JS Burger: jordgubbsburgare. (Alexandras bild. Och nej, vi provsmakade inte.)

Ont om folk i Harajuku idag. (Nedre bilden är Alexandras.)

Suspekta t-shirts på Takeshita Street i Harajuku. Där det för övrigt slutade med att det mest var jag som shoppade. Inte helt otippat, det heller.

Ikväll fick Peter och Alexandra se hur jag bor. Det resulterade bland annat i den här bilden. (Alexandras.)

Golden-gai. (Övre bilden: Peters, nedre: Alexandras.)

Den här festen verkade farlig, så här vågade vi inte gå in. (Peters bild.)

Muntra matvrak.

Regn eller smalben.

Någon av alla stationer vi passerat.

Igår, efter Golden-gai och ännu ett izakaya-besök: karaoke med Sanna och ett helt gäng andra svenskar. (Peters bild.)

Såna där ”dregs” ska man nog akta sig för. Håll dig till drugs istället.

Middag igår: ett paket snabbnudlar (10 procent av dagsbudgeten), tre paket glass (90 procent av dagsbudgeten). Sedan låg jag i sängen och glodde på dokusåpor tills jag somnade.

Tillbaka till tokigheten, var det.

Men även om den här veckan varit ganska ospektakulär så är det skönt att börja komma in i rytmen igen. För varje dag som gått sedan semestern har det känts som att mitt hjärta slagit lite mer i takt med Tokyos.

(Dygnsrytmen är det sämre ställt med: fyra–fem utenätter på en vecka direkt efter att jag kommit hem från andra sidan jorden, följt av en vanlig skolvecka med uppgång 8.10 varje morgon, gjorde inte underverk på den fronten.)

Det är väl ungefär samma startsträcka efter varje semester, antar jag, och nu har jag äntligen börjat vänja mig igen vid det här med att jag måste göra massa tråkiga saker varje dag, och att om jag biter ihop så finns det få städer där man kan belöna sig själv så frikostigt efteråt som här.

Idag bestod tråket av en ganska ordinär skoldag. Vi ägnade oss mest åt sånt som hör en sund skolgång till: debatterade marijuana-lagar och kollade på dråpliga Youtube-klipp. (Faktiskt inte ett enda skämt om att en av mina klasskamrater heter Mariana, slog det mig i efterhand. Annat var det på högstadiet, då jag senast hade en klasskamrat med det namnet, något det ylades ihärdigt om så fort droger kom på tal.)

Efter skolan blev det jobb, jobb, jobb, dokusåpa, nudlar, glass, jobb, jobb… och sedan kom jag fram till att det nog hade blivit dags för den där belöningen till slut.

Välkommen till Silent Hill. Förlåt, Golden Gai. Rutorna på kartan är pyttesmå barer.

Vid elva på kvällen släntrade jag och två klasskamrater bort till barspäckade Golden Gai för att, inte vet jag, fira att klockan blivit elva eller något. Eftersom vi köpte dryck på vägen dit slutade det med att vi satt på en stentrappa vid ett tempel och sluddrade bort halva natten istället för att kolla in Bar Plastic Model, som var den ursprungliga planen (det ska tydligen vara Suda 51:s favoritbar – avbildad i ”No more heroes”, enligt uppgift, men det är inget jag själv minns). Det var väldigt trevligt, för medan vi skålade och skrålade smög folk omkring och utförde sina religiösa ritualer i nattmörkret omkring oss. Det klirrades och viskades och klappades händer med jämna intervaller, en milt surrealistisk inramning till vårt sorglösa supande. Till slut fick vi dock nog av att sitta där och svettas (jag nämnde en ”köldknäpp” för några inlägg sedan, men idag var det 35 grader!), så vid tre gick vi och karaokade istället, och det var förstås en liten fröjd, det med.

Avslutar detta veckobrev med veckans roligaste klipp, som en klasskamrat tipsade om idag. Jag vet inte hur en mma-kille från Los Angeles lyckats snöa in på tokroliga black metal-mashups med 32 Youtube-visningar, men jag är glad att han gjorde det. Det kommer du också bli:

Hemma i Tokyo, men minnet av Mexiko bränner fortfarande i mig.

Närmare bestämt i nacken, ryggen och axlarna.

Landade sent på kvällen i förrgår, insmord i svett och kylbalsam, efter en fasansfull mängd timmar på flygande fot. Tog bussen hem till Shinjuku från Haneda-flygplatsen, det var en nästan kuslig kontrast till de senaste dagarnas solstänkta Cabo-tillvaro: ett bedövande mörker kantat av skyskrapor som liksom tycktes ha vänt motorvägen ryggen – allt man såg var ett taggigt staket av diffust gråa silhuetter.

Igår fick min ex-kollega/ex-bandkamrat/nuvarande kamrat Tommy göra samma resa. Med skillnaden att han utöver de sedvanliga krämporna efter en långflygning dessutom förlorat sitt bagage, samt all sömn han hoppats hinna med på planet. När han kom fram hade han varit vaken ett drygt – i dubbel bemärkelse – dygn i sträck.

Och mer skulle det bli.

Egentligen var vår plan att äta lunch på en lokal izakaya (en sorts restaurang där man beställer in smårätter och sprit i det tempo man behagar) för att sedan, om vi verkligen kände oss sturska, kanske våga oss på en liten promenad i Shinjuku.

Det slutade med att vi släntrade hem två på natten, tre barer och ett okänt antal liter blaskiga drinkar senare.

Det blev en riktigt klassisk Tokyo-helkväll: billiga jumbodrinkar på Hub (en kedja av extremt plastiga ”brittiska” ”pubar” med oklädsamt formell personal och en dj som borde arkebuseras – å andra sidan får man en liter Long Island iced tea för några tior), mellanlandning i Golden Gai-grändernas myller, samt till slut några timmars överförfriskat mingel på tv-spelsbaren Muteki Mario. Den sistnämnda är väl egentligen min favoritbar i hela världen, möjligen förutom Park Hyatts New York Bar (även den belägen i Shinjuku, om någon undrar varför jag älskar att bo här), men kvällens höjdpunkt var nästan Golden Gai – samlingsnamnet för en serie små gränder i Shinjuku som genom att bända tidsrymden lyckats svälja drygt 200 barer. Rena lotteriet är det, att vi valde den vi gjorde berodde egentligen bara på att dörren såg ut så här:

Efter några drinkar i den minimala lokalen bakom dörren ovan satte sig en medelålders kvinna i kimono och rökte brevid oss. Det visade sig att hon var barens ägarinna, och att hennes pojkvän är svensk – vilket förklarar klistermärkena ovan, samt att det stod dalahästar på bardisken (och ”TOA” på toadörren). Ännu freakigare var dock att nämnda pojkvän tydligen jobbade på tidningen King innan han flyttade till Tokyo – det vill säga på min egen gamla arbetsplats (Egmont).

Sedan gav Muteki Mario kvällen en ganska mjuk landning, vilket åtminstone en av oss kunde behöva efter att ha varit vaken i närmare 40 timmar. Jag har nämnt Muteki Mario här på bloggen förut, men det är egentligen ett ställe som förtjänar ett eget inlägg – en bar dekorerad helt och hållet med actionfigurer, Nintendo-memorabilia och detaljer från olika tv-spel. Så här kan det se ut när man är där, vilket man av uppenbara skäl vill vara så mycket som möjligt.

Igår var det ovanligt stimmigt, med Muteki Mario-mått mätt. Medan de andra besökarna spelade ”Mario kart 64” och ”Double dash” bondade jag och Tommy med bartendrarna över Die Antwoord, sedan tipsade vi dem om The Knife och Icona Pop (den bra låten, inte den dåliga) och hängde på balkongen och babblade om det svenska utbildningssystemet (”pretty fucked up”, enligt en av besökarna). För övrigt samma balkong som en kille höll på att trilla ner från med nacken före när jag var på Muteki Mario med min förra gäst. Och till och med det känns så himla typiskt Tokyo, på något sätt. Utelivet här är så oskitnödigt och ouppstyrt, fjärran utskänkningstillstånd och säkerhetsföreskrifter – på gott och ont (och ibland liv och död). Barerna stänger lite när de känner för det, höftar ihop cocktails på måfå och känns om inte som rena vardagsrum så åtminstone som rätt löst hållna hobbyverksamheter. Om jag får vara lite naiv så får man ofta intrycket att personalen också är där för att slöa och slänga käft snarare än att veta vad som ingår i en mojito. Eller hålla sina gäster vid liv, för den delen.

Och näst efter en plötslig död var nog den här kvällen det effektivaste botemedlet mot min semesterbaksmälla. Jag antar att det var precis det här jag behövde för att landa mentalt efter de senaste dagarnas stök. Och, inte minst, för att påminna mig själv om att hur mycket jag än önskar mig några veckor till i Cabo så kunde det ha varit värre.

Jag kunde ju ha suttit på Egmont i Solna istället för i en bar inredd som Shigeru Miyamotos hjärna.